Rally är inte bara ett begrepp som används inom motorsport. På engelska är det ett begrepp som betecknar slagsekvensen i nätbollsporter från serve till dess att bollen är ”död”. För de inblandade kan det röra sig om den högsta formen av intensitet som erbjuds inom deras värv. På elitnivå håller publiken ofta andan under spektakulära slagväxlingar.
Termen kommer från medeltidsfranska och är uppbyggd av leden re (åter)+ allier (förena). Frågan är då: Vad är det som återförenas i ett ”rally”?
Från ett filosofiskt perspektiv skulle man kunna diskutera rallyt utifrån begreppen ”essens” och ”process”. Om en grov förenkling tillåts skulle man kunna säga om dessa begrepp att det första anger att allting har bestämda kvaliteter, egenskaper och förmågor (essens), medan det andra anger att allting är i vardande (process).
Min egen forskning rör emotionella och rumsliga aspekter av det utdragna rallyt i korpbordtennis. En defensiv spelare som jag tenderar att provocera och frustrera sämre spelare med utdragna bolldueller. En offensiv, skicklig spelare kan däremot få tillfälle att gång efter annan få demonstrera sina mest kraftfulla smashar. Det som förenar dem är att de inte tycker att det rör sig om ”riktig pingis”, utan om ”feglir” och ”fiskande”.
Om man tolkar rallyt som ”essens” rör själva återföreningen sig för det första och rent materiellt om att bollens förflyttning skall avstanna. Den skall återförenas med bilden av sig själv som ett stilla objekt. För det andra om att de inblandade spelarna skall återförenas med någon av de formellt fastställda identiteterna, vinnare och förlorare.
I min avhandling diskuterar jag detta, inte främst som ett sätt att producera hierarkier människor sinsemellan, utan snarare, som nöden av att det i modernitetens samhällen skall finnas tillgängliga tekniker för fastställandet av människans ”verkshöjd” i relation till det som inte är människa (ting, djur, symboler, etc.).
Om man däremot fokuserar rallyt som ”process” blir återföreningen något helt annat. För om rallyt fortgår, som i Volleybollmatchen ovan, då tillåts ju varken boll eller människa att stelna i predestinerade positioner. Återföreningen sker i detta fall i processen, när allting fortfarande är i rörelse, och det som återförenas är det som enligt Bruno Latour aldrig, faktiskt, varit åtskilt: heterogena nätverk av ting, varelser och diskurser.
Det är alltså inte bara mitt feglir som provocerar i korppingisen, som numera utövas i Liljeholmens sporthall med det fantastiska laget Great Balls, utan också det faktum att vägen fram till fastställandet av kategorierna människa/ickemänniska, samt vinnare/förlorare fördröjs.
