Nedan följer reflektioner om hälsa i relation till vad elever förväntas lära sig i skolämnet idrott och hälsa. Det finns inga enkla svar på vad hälsa kan eller bör vara i ämnet – hälsa kan vara subjektivt, relativt och i dialog med omvärlden.
Det berättas att en läkare sade att om man vaknar, är över 50 år gammal och inte har ont någonstans, då lever man inte – man är död. Smärta tillhör med andra ord livet och kan därmed ses som ett tecken på hälsa – även om den kan kännas outhärdlig. Vi måste känna för att leva – även sådant som gör ont.
Samtidigt finns diskurser som innebär att sträva efter att inte känna fysisk och mental smärta, att vi ska försöka ta bort denna del av livet, att vi inte kan vara nöjda så länge vi känner smärta och att livet därför alltid kan bli bättre. Vi ska sträva efter ett högre konfliktfritt tillstånd, tillfreds med allt. Det vi känner, framförallt om det är smärtsamt, ska botas.
Flow, mindfulness och livskvalitet. Vi uppmanas i olika sammanhang att sträva mot ett tillstånd där vi inte har några problem att lösa, där vi inte har ont någonstans, där allting är behagligt, och där vi inte känner att vi lever. Ett robotliknande tillstånd med flow, tillbaka i livmodern, kanske – jag vet inte hur det känns, kan bara ana. Att livet är svårt och att det kan göra ont är något som vi på olika sätt ska bekämpa, vi som har möjligheterna. Vi kan inte och får inte acceptera det svåra. Ett liv i harmoni är eftersträvansvärt. Det är inte okej att vara nöjd i sin välbeställda privilegierade smärtsamma eländighet. Vi ska må dåligt över att vi mår dåligt.
Men ett konfliktfyllt förhållningssätt till tillvaron kan också vara en viktig del i en identitet och det kan vara en stark drivkraft. Det kan vara det som ger livet mening – jag är inte säker på att det alltid är dåligt och ohälsosamt för samhället, och inte heller för enskilda individer – men det senare vet väl bara var och en?