Trafikverket arbetar med en nollvision, som är ett etiskt förhållningssätt till och en strategi för att säkra vägarna. I detta arbete är varje trafikskadad individ ett avsteg från nollvisionen. Alla räknas. Alla som kör bil lagligt behöver körkort, och man måste vara minst 18 år för ”köra upp” – trots att många ungdomar skulle tycka att det är roligt att köra bil i en tidigare ålder, och trots att många säkert skulle klara av det utan att krocka och skada sig.

Inom idrottsrörelsen finns inga körkort för ideella ledare, inte heller för barn och unga som börjar satsa på en specifik idrott. Det finns säkerligen barn som tycker att det är roligt med mycket och hård träning (roligt och hälsosamt/riskfritt är dock inte samma sak) och det finns sannolikt idrott som bedrivs på ett förnuftigt vis (utifrån ett livslångt hållbarhetsperspektiv) och som inte medför skador.

Jag funderar ofta över möjliga konsekvenser av en nollvision om skadefrekvensen inom barnidrotten då att vi räknar varje barn, vi ser varje barns liv som viktigt, vi utgår ifrån FN:s barnkonvention och vi har ett barnrättsperspektiv (Norberg & Pihlblad 2011). Då måste vi kanske tänka om. Exempelvis kan man behöva fundera över följande:

  • Ska det finnas en maximal träningsdos för barn inom idrotter som kräver mängdträning?
  • Medför en halvering av träningsmängd och antal matcher/tävlingar en halvering antalet skador?
  • Ska handbollar för barn vara mjuka i syfte att minska antal skador?
  • Ska alla barn som spelar fotboll bära hjälm motsvarande den som Petr Čech i Chelsea har?

(Min äkta hälft menar att det inte är möjligt att uppfatta alla frågorna ovan som seriösa. Men jag är seriös – utifrån ett barnrättsperspektiv.)

Om vi önskar en säker barnidrott och inför kravmärkning (motsvarande ett körkort) av föreningar och tränare – vilka skulle då kraven vara?

Previous articleKallerier
Next articleHvis lokomotivet lar vognene bli igjen på stasjonen
avatar
Katarina Schenker is an associate professor in Sport Sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PEH, as well as in the state funded Swedish sports movement. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «School HPE: its mandate, responsibility and role in educating for social cohesion», Sport, Education and Society, (epub ahead of print 2020, with Smith, Philpot, Gerdin, Linnér, Larsson, Mordal Moen& Westlie); «Conceptualising social justice–what constitutes pedagogies for social justice in HPE across different contexts?», Curriculum Studies in Health and Physical Education (2019, with Linnér, Smith, Gerdin, Mordal Moen, Philpot, Larsson, Legge & Westlie); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2019); «Sport and Social Entrepreneurship in Sweden», (2018, eds. Peterson & Schenker, Palgrave Macmillan).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here