”Det är hatet som är obehagligt”

2
787

I början av juli spelades en beachsoccer-turning för 11-åringar i Åhus. Att turneringen överhuvudtaget existerade kom till min kännedom den 15 juli då Aftonbladet och Sydsvenskan (Sds) skrev om två 11-åriga flickor i det vinnande laget som blivit ifrågasatta som flickor. Utifrån deras utseende och spelstil drogs slutsatsen att de måste vara pojkar. Ledare, föräldrar och barn från motståndarlag gav sig verbalt på tjejerna och anklagade laget för fusk. Det var inte den första gången som flickorna fick utstå detta:

– Vi är vana vid att min dotter och en av de andra tjejerna i laget ofta blir påhoppade och beskyllda för att vara pojkar för att de är kortklippta, säger en av mammorna. Men detta gick över alla gränser, det var helt absurt.”

(En förälder, Sds, 15/7-2014)

Den ansvarige för laget beskriver situationen på följande vis i samma tidningsartikel:

Det ena gav det andra och snart hade framförallt ledarna i Åhus IF fått med sig sina egna spelare och stämningen var osmakligt otäck

En annan förälder säger enligt Aftonbladets rapportering:

Det är hatet som är obehagligt

(Aftonbladet 15/7-2014)

I tidningsartiklarna beskrivs stämningen som obehaglig och aggressiv, och det framkommer att flickorna blev måltavla för detta hat. Flera artiklar har skrivits om ifrågasättandet av de 11-åriga flickorna, och jag uppfattar att de har fått stöd från många, bland annat från förbundskapten Pia Sundhage som säger:

– Jag lider med tjejerna och är heligt förbannad över att detta kan förekomma 2014. I dag ska det inte behöva ifrågasättas hur en tjej ser ut när hon spelar fotboll.

(Sds 16/7-2014)

Tiderna har förändrats sedan förbundskaptenen själv var barn och aktiv som fotbollsspelare. Då fanns bara pojklag som hon kunde spela med och hon fick kalla sig för ett pojknamn. Samtidigt som man bör vara ödmjuk och tacksam för att samhället och fotbollen har blivit mer jämställt, så kanske det åtminstone ur en aspekt var lättare då om man var en duktig fotbollsspelare och tjej. Det var sannolikt ingen som aggressivt beskyllde pojkfotbollslag med tjejer för fusk – även om de vann.

Dramat i Åhus och dess efterspel har flera dimensioner. I denna text kommer jag att begränsa mig till hat och aggressivitet och mekanismer som föranleder dessa känslouttryck.

Normen för hur fotbollsspelande flickor ska se ut och vad de ska kunna/bete sig stämmer inte med hur alla flickor är. Om flickorna hade varit mindre duktiga på att spela fotboll, kanske de inte hade mött samma hat? Och hatet är obehagligt, som en av föräldrarna säger. Det är svårt att undvika att fundera över vad det står för – i detta fall handlar det om flickor som är duktiga på fotboll – kanske bättre än många jämnåriga pojkar. Är det hotfullt när flickor visar sin självständighet och kompetens? Journalister, författare, bloggare och debattörer (kvinnor som tar plats och får uppmärksamhet i det offentliga utrymmet) har vittnat om män som näthatar. Är det samma typ av hat som nu har fått utlopp vid strandfotbollsplanerna i Åhus?

Villkoren i sociala medier respektive inom idrotten får nog sägas vara väldigt olika, men arenorna kan likväl, av olika anledningar, utgöra forum för samma eller liknande fenomen. Sociala medier är förhållandevis sentida (till skillnad från idrotten) och har inte hunnit regleras av sociala konventioner – på nätet är fortfarande mycket möjligt – hur osedligt det än är. Tävlingsidrotten har däremot funnits länge och är mer konservativ i sin form, vilket då också medför att flickor fortfarande får kämpa för att få sitt idrottande accepterat och inte minst respekterat.

De sociala konventionerna inom föreningsidrotten kan inte vara sådana att när en korthårig flicka är duktig på sin idrott så riskerar hon att hennes biologiska kön blir ifrågasatt. De sociala konventionerna kan heller inte innebära att det är tillåtet att ställa flickan mot väggen (bildligt) och ge sig på henne – som vuxen och därtill i grupp – och uppmana henne att bevisa sitt kön (för vad finns det för alternativ för flickan om hon vill bli accepterad?) inför den angripande massan. Fundamentalistiskt? Ja, det här är tävlingsidrottsfundamentalism inom ramen för den samhälleligt stödda barnidrotten.

Hat finns i samhället, mer eller mindre förtäckt. I tävlingsmomentet möts å ena sidan fördomar om flickor, å den andra viljan att vinna till varje pris. Sociala outtalade regler, som annars hindrar att man talar om för någon att hon/han avviker från normen, sätts ur spel. Kvar blir bara idrottens uttalade tävlingsregler. Kan man bevisa (ja, här räknas bara kvantitativa data – ofta naturvetenskapliga sådana) att någon fuskar så kan det också leda till vinst för det egna laget. Att barn blir kränkta och kanske får men för livet är då kanske inte något som tas hänsyn till, för rätt (läs: den egna uppfattningen om tävlingsidrottsligt rätt) ska ju vara rätt, utifrån denna tävlingslogik. Uppenbarligen kan en tvådagars-turnering i Åhus med 11-åringar kanalisera en grupp vuxnas fördomar, aggressivitet och hat, i form av viljan att vinna turneringen.

Det verkar som att fördomar, genom att sociala konventioner reduceras till tävlingsregler och tävlingsmoment, kan bli ”tillåtna” att uttalas även om detta sker på barns bekostnad.

I tidningsartiklarna som följde beachsoccer-turningen lyftes olika tänkbara åtgärder fram, som:

  • Ledarna ska be om ursäkt – om de befinns skyldiga
  • Stänga av ledare som uppträtt olämpligt
  • Klubbarna ska be om ursäkt
  • Mer värdegrundsarbete i föreningarna
  • Mer utbildning i värdegrundsfrågor i föreningarna

Åtgärderna är reformistiska på föreningsnivå, och förhoppningen är att alla ska bli tillräckligt utbildade så att det inte händer igen – och därtill finns möjligheter till bestraffningar i behavioristisk anda. Men hjälper dessa åtgärder i stridens hetta? När det egna laget faktiskt kan vinna? När det är nära…? Och när det andra laget kanske fuskar? Nej, då är det troligare att tävlingsidrottsligt rätt ska vara rätt, kosta vad det kosta vill.

På en systemnivå kan vi fundera över mekanismer som triggar igång aggressivitet och hat bland en grupp vuxna. Kan vi helt och hållet utbilda bort det? Tveksamt, menar jag – även om också jag anser att utbildning i värdegrundsfrågor är viktigt. Vad i systemet föranledde kränkningarna i Åhus och hur kan denna problematiska mekanism hanteras?

Jag har lyft ”viljan att vinna” som en övergripande princip, och att de tävlingsidrottsliga reglerna tycks kunna styra de sociala konventionerna. Om turneringen inte hade handlat om att lag ska slå ut varandra och att en vinnare ska koras, utan istället varit ett socialt event där alla som gillar fotboll (mer som lekfull konst) samlas, där alla spelar lika många matcher utan att slås ut eller att bli rangordnade och där det just bara handlar om att ”lira” fotboll på ett lekfullt vis, så kanske inte de vuxnas aggressivitet och hat hade närts på samma vis.

Denna typ av turneringskonstruktion med gruppspel och slutspel påminner mycket om den inom vuxnas elitidrott. Konstruktionen tycks därtill vara vedertagen inom lagidrotter för barn. Formerna för cuperna behöver problematiseras. Förbund och föreningar behöver fundera över ifall respektive cup faktiskt har glädje och gemenskap som övergripande princip utifrån ett barnrättsperspektiv. Om inte, så är det svårt att motivera dessa turneringars existens.

Likaså behöver stat, landsting och kommuner på allvar fundera över vad de väljer att spendera skattemedel på och huruvida detta är i linje med den värdegrund som de vill verka för.

Det är 2014, vi har många duktiga, tuffa och coola flickor och unga tjejer inom idrotten. Låt dem synas, ta plats och växa – detta gör vi inte med aggressivitet, hat och vidmakthållande av mekanismer som leder till rangordning, förtryck och kränkningar.

Visa att det som står i policydokumenten verkligen har en innebörd.

Previous articleEn Gothia cup-betraktelse
Next articleA Scottish spectacle of sport and politics: the view from Australia
Katarina Schenker is an associate professor in Sport Sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PEH, as well as in the state funded Swedish sports movement. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «School HPE: its mandate, responsibility and role in educating for social cohesion», Sport, Education and Society, (epub ahead of print 2020, with Smith, Philpot, Gerdin, Linnér, Larsson, Mordal Moen& Westlie); «Conceptualising social justice–what constitutes pedagogies for social justice in HPE across different contexts?», Curriculum Studies in Health and Physical Education (2019, with Linnér, Smith, Gerdin, Mordal Moen, Philpot, Larsson, Legge & Westlie); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2019); «Sport and Social Entrepreneurship in Sweden», (2018, eds. Peterson & Schenker, Palgrave Macmillan).

2 COMMENTS

  1. Hej Katarina de som hänt i Åhus är helt oaceptabelt jag som ledare och ordförande i Ängelholms vattenpoolare här spelar bio mixat killar och tjejer tillsammans då hade aldrig dessa anklagelser skett Hör sv dej. Berne Andersson. Mobil. 073 700 22 62.

  2. Hej,

    Föräldrar som beter som som de vill på en fotbollsplan är tyvärr en alltför vanlig syn och jag har sett flera exempel på det i Stockholm där jag är tränare för 11-åriga tjejer. För ett tag sedan var det väldigt hårda ord från föräldrar och ledare från en av de större klubbarna. Vi arbetar själva med policydokument i vår förening och utmaningen är precis som det nämns i artikeln, att få dokumenten applicerade i praktiken och det är lättare sagt än gjort. Jag tror att föreningen varje år behöver kommunicera detta via de olika lagen för att nå ut till föräldrar och ledare, dvs mer intern utbildning.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here