Skolinspektionen har beslutat tillåta en skola ha könsuppdelad undervisning i idrott och hälsa.
Så fort man väljer att diskutera ämnet idrott och hälsa utifrån förutfattade meningar om hur olika ”grupper” är och vad de behöver, t ex utifrån kön och/eller religion, så väljer man att använda sådan retorik som minst ett av våra riksdagspartier framgångsrikt har använt – och det är då på den planhalvan som diskussionen hamnar.
I föreliggande fall uttrycker sig olika företrädare om vad (alla) flickor behöver. (En lärare på den aktuella skolan menar exempelvis att flickor är tryggare utan pojkarna i ämnet.)
Exempelvis, om flickor och pojkar inte kan spela prestationsorienterad handboll tillsammans, så bör man fundera över handbollen som undervisningsinnehåll snarare än om flickor och pojkar kan undervisas tillsammans. Om lektionerna blir för maskulint premierande och har en exkluderande logik där de fysiskt starka vinner över eller får fördelar gentemot de fysiskt svaga, så är det, menar jag, i första hand ämnets innehåll, organisation och logik som behöver ses över så att alla elever känner trygghet och kan uttrycka sig på lika villkor i ämnet.
Att separera elever utifrån kategorierna flickor och pojkar utan att analysera och ifrågasätta vad undervisningen i sig premierar, kan inte okritiskt ses som en bra lösning eller ett arbete för ökad jämställdhet.
Elever kan bemötas och undervisas utifrån de kunskaper och beteende som de visar att de har, eller så kan vi välja att möta dem utifrån våra förutfattade meningar om olika (heterogena) gruppers behov, vilket då sannolikt innebär att vi bygger in fördomar som redan finns i samhället i skolan som system.
