”Visa dig inte här igen förrän du har ändrat åsikt” hojtade tränaren efter mig när jag lämnade träningen – dessförinnan hade jag haft några mindre positiva synpunkter på träningsupplägget, synpunkter som uppenbarligen inte var välkomna.
Inför vår institutionsdag i morgon är alla i personalen ombedda att kortfattat redogöra för sina ”hjärtefrågor”. För mig är det lätt. Min kompass utgörs av följande:
- för det första – behandla barn och ungdomar anständigt inom föreningsidrotten.
- för det andra – lär barn- och ungdomar i skolämnet Idrott och hälsa om idrottande och idrottsrörelsen, dess fram- och baksidor, och att utrycka sina upplevelser – vad känns okej, och vad är inte okej? Varför? Och, inte minst – vad står RF:s idéprogram Idrotten vill för, och vad innebär det?
- för det tredje – lär blivande lärare i Idrott och hälsa och studenter vid idrottsvetenskapliga program ett kritiskt förhållningssätt som gör att de klarar av att förhålla sig kritiska till också sådan verksamhet som de själva brinner för.
Dessa tre punkter är relaterade till varandra. Lärare i idrott och hälsa kan, dels genom undervisning som leder till att barn och unga utvecklar kunskap, dels genom ett tillåtande undervisningsklimat, stärka eleverna i att säga ifrån när de uppfattar idrotten som orättvis eller skadlig i någon form (och då inte bara utifrån ett fysiologiskt perspektiv). Barn och unga kan som grupp med sådan kunskap och förmåga pressa föreningar att organisera en verksamhet utifrån barns bästa (vilket ju inte behöver stämma överens med tränarens eller föräldrarnas bästa). Ja, det kan bli ett tungt ansvar som läggs på barn och ungdomar, men samtidigt uppfattar jag inte det som juste att undanhålla dem denna kunskap. Utan kunskap om strukturella problem inom idrotten kan unga idrottare uppfatta problem som uppstår som att det är de själva som utgör problemet.
Ett verktyg som jag har för att arbeta med detta är didaktiken, där jag ser den verbaliserade reflektionen över undervisningen som central. Didaktiken är del av både mitt undervisningsområde och min forskning. Didaktiken handlar om så mycket mer än vilka övningar som är tillrådliga i ett idrottsligt sammanhang eller om hur redskap placeras i en idrottshall. Min utgångspunkt är att all undervisning kan knytas till vetenskaps- och kunskapsteoretiska, och alltså även politiska ställningstaganden. Och det är först när något formuleras i ord som det kan diskuteras. Exempelvis kan Friidrottsförbundets lednings agerande och ställningstagande i samband med att Emma Green Tregaro under Friidrotts-VM målade naglarna i regnbågens färger analyseras didaktiskt, men det är inte temat för detta blogginlägg.
Ett annat verktyg är den vetenskapliga progressionen i utbildningarna (lärarprogram och idrottsvetenskapliga program). Genom ett vetenskapligt förhållningssätt och kritiskt tänkande kan studenterna förhoppningsvis bli självständiga i sin yrkesgärning – den andra ytterligheten är oreflekterade Copycats som därtill kan utnyttjas som lakejer av olika intressegrupper.
Priset blev högt. Det tog ett år innan jag var på ”speaking terms” med tränaren igen. Gjorde jag fel som ifrågasatte och lämnade träningen? Jag vet inte. Jag tror inte att frågan ska ställas på den nivån, snarare var problemet att vi fostrades i att följa instruktioner och att inte ifrågasätta och att vuxna valde att inte se.
