Gör om OS i grunden och förlägg spelen till Aten!


Bill Sund
Institutet för social forskning, Stockholms universitet


Efter alla diskussioner om OS och Kina, idrott och politik, bojkott eller inte, så har det blivit uppenbart att några kollektiva aktioner inte kommer att kunna genomföras. Istället får den enskilde ta självständig ställning utifrån etiska eller politisk-ideologiska bevekelsegrunder, och agera därefter. De atleter som inte anser sig kunna ställa upp på att spelen genomförs i en hårdhänt diktatur får stanna hemma; exempel saknas inte. De regeringschefer som anser att deras närvaro vid invigningsceremonin innebär ett passivt stöd för det kinesiska kommunistpartiet och dess agerande när det gäller Tibet, Burma och Darfur får stanna hemma; diskussioner pågår på sina håll. Också den publika närvaron i Beijing i augusti kan diskuteras på samma sätt, liksom att följa OS-sändningarna på teve. En som inte kommer att se OS ens på teve, av alla de skäl som kan åberopas, är Bill Sund. I sin OS- krönika beskriver han Beijing-spelen som ett nytt Berlin 1936, och förordar en total omgörning av spelen. Tills det händer väljer han andra idrottsupplevelser – i sommar blir det både fotbolls-EM och Tour de France!



jälv tänker jag inte se OS-sändningarna i sommar; de känns inte äkta utan det blir mest bara spel i en diktaturs tjänst. Spelen har ingenting med idrott, fred, frihet och demokrati att göra. Den olympiska eden klingar därför falskt. Idrottarna tävlar dessutom i nationers namn, vilket ytterligare förstärker betydelsen av att se klart på vad det egentligen handlar om här, krass storpolitik. Kina skall ta sin plats och visa världen vad landet och diktaturen förmår! Detta skall göras i hägnet av ärliga idrottare och ledare från hela världen. Jämför gärna med Berlin 1936 och Moskva 1980 fastän det möjligen tar emot. Deltagande i dessa spel flyttade knappast fram fredskrafternas positioner.

Efter 1936 gick snart Nazi-Tyskland ut i sina krig och 1980 hade Sovjetunionen till och med redan invaderat Afganistan. Det skedde året innan, 1979 . Många i Sverige, åtminstone, tycks inte vilja se detta historiska mönster klart. Diktaturer använder OS som propagandamedel. Kina är nu en mäktig aktör med stor potential i den pågående globaliseringsprocessen. Demokratiska fri- och rättigheter existerar inte. Den kinesiska marknaden växer; svensk export och import ökar visavi Kina. Svensk utrikes- och idrottspolitik har ju också oftast, som bekant, handlat om anpassning till makten.

Helt uppenbart behöver nu OS reformeras i grunden, policy och regelverk måste ses över. Är det inte dags att idrottsvärlden tar sitt ansvar på denna viktiga punkt? Jag förstår inte riktigt begeistringen i tävlingar som är så spretiga och politiskt impregnerade - tyvärr ofta med odemokratiska förtecken. Spelen bör omfatta grenar som är såväl klassiska som mer moderna; skiften kan ske men de klassiska friidrottsgrenarna bör bestå; de utgör själva fundamentet. Egentligen är det också en självklarhet att de skall hållas i Aten. Det är där de hör hemma och ingen annanstans i världen. Jämför till exempel med det riktigt stora cykelloppet Tour de France som alltid avgörs i hemlandet, ofta visserligen med några etapper i andra länder. Denna stora årliga idrottshändelse, den tredje i ordningen efter OS och VM i fotboll, har inte minskat i popularitet för det, tvärtom blir tävlingen på så sätt än mer ”klassisk”. 

De olympiska spelen har alltsedan, säg, Stockholm 1912, varit motsägelsefulla. För det första fanns länge, bland spelens makthavare, en vurm för det aristokratiska amatöridealet som i realiteten missgynnade arbetaridrottare i de demokratiska länderna och, säkerligen inte avsiktligt, gynnade de kommunistiska diktaturernas idrottare. Egendomligt nog kom den svenska arbetarrörelsen i praktiken att försvara det aristokratiska amatöridealet i tankar om att marknadskrafterna och kommersialismen måste bekämpas. Sovjetunionen och DDR var inte sena att utnyttja detta, men där var knappast idrottarna amatörer utan ”statsprofessionella”. För det andra dröjde det alltför länge innan OS-apparaten förstod och kunde ingripa mot det omfattande dopingmissbruket och detta missbruk fanns såväl i Öst som i Väst. Diskussionen om dopingen tycks aldrig ta slut och egendomligt nog är det många akademiker som svävar på målet i denna fråga. Sådana har vi och har haft även i Sverige.

För det tredje konstruerades länge en sökt balansgång mellan idrott och politik, en balansgång som var mer än svajig. Det rådde exempelvis inte full demokrati i Sverige 1912; det var i huvudsak överhetens och maktens spel. Bland olympiska spelens ideologer och tillskyndare har det funnits en god idé om att idrott skapar genuin samverkan mellan idrottare, ledare och människor världen över; att spelen i sig varit politiskt progressiva och i förlängningen verkat för frihet och demokrati. Idén har fungerat väl vid några tillfällen, särskilt då spelen hållits i neutrala eller små stater som stått utanför maktblocken och varit för små för att kunna driva någon gentemot stormakter motsatt linje. Men vid några famösa tillfällen, Berlin och Moskva, har spelen direkt gått diktaturer till handa. Olympiska kommittén har i det historiska perspektivet inte kunnat hantera storpolitiken och därvid träffat dåliga beslut.

Inför Peking OS tycks nu samma läge åter uppstå – spelens utnyttjas av en stor politisk diktatur. I Sverige har emellertid ingen seriös debatt förts om det rimliga i att spelen hålls i en diktatur som också förtrycker Tibet och håller Burmas generaler bakom ryggen, vilket är anmärkningsvärt. I andra länder har debattens vågor gått höga som till exempel i Frankrike, Storbritannien och Danmark. Kravet på bojkott, åtminstone av invigningsceremonin, är brett förankrat på flera håll i Europa.

Alltså: förändra de olympiska spelen i grunden, men behåll den klassiska tävlings- och fredsdimensionen och förlägg spelen till Aten - då skall jag också börja intressera mig för dessa tävlingar igen. I sommar smäller EM i fotboll och Tour de France betydligt högre. Hur trevligt är det att sitta och se på den kinesiska diktaturens mastodontiska propagandaspel?



Copyright © Bill Sund 2008


www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann