Rapport från Europeiska sociologförbundets konferens i Murcia, Spanien,
den 23–26 september 2003

Annika Eliasson
Malmö högskola

	idrottsforum.org’s rapportör på plats i Murcia, beskådandes konferensaffischen.

Den här framställningen sätter aktiviteterna inom nätverket ”Society and sports” i fokus, men tar även upp något av vad som i övrigt hände på konferensen. Inför konferensen hade 12 abstracts anmälts till nätverket. Inom nätverkets ram framfördes 11 presentationer, organiserade i fem pass. Sammanfattningsvis kan man säga att de allra flesta av dessa presentationer höll en bra, eller stundom utomordentlig, kvalitet. Presentationerna berörde många och mycket varierade aspekter på idrottslig verksamhet. Sammantaget tycker jag att detta bådar gott för nätverkets framtid och fortsatta verksamhet.

Det här passet under onsdagsförmiddagen den 24 september, på temat ”Om fysisk aktivitet”, innehöll två presentationer. Först presenterade Lis Adamsen från Universitetshospitalet i Köpenhamn en undersökning om hur fysisk aktivitet fungerar som ett led i cancerbehandling. Detta mycket intressanta projekt har ställt den inom medicinen tidigare etablerade uppfattningen att fysisk aktivitet skulle vara skadlig i samband med cancerbehandling helt på huvudet. Tvärtom har de patienter som deltagit i projektet både upplevt mindre biverkningar, ökat sitt fysiska välbefinnande och fått en bättre fysisk potential.

Själva projektet bestod i att patienter som varit inlagda på Universitetshospitalet för cytostatikabehandling under behandlingsperioden, sex veckor, gruppvis genomgått ett interventionsprogram bestående av viktlyftning, motionscykling, kroppsmedvetande, avslappning och massage. Eftersom cytostatikabehandlingen är koncentrerad till en dag i veckan har aktiviteterna i programmet, som totalt omfattar 9 timmar i veckan, förlagts till veckans övriga dagar. (Även om det har inträffat att patienter ägnat sig åt fysisk aktivitet samma dag som behandlingen givits så har de tålt detta väl.)

Totalt har en bit över 100 patienter, fördelade i grupper om 7-9 deltagare, med sinsemellan mycket olika cancerdiagnoser deltagit i projektet. 25 av dem har ingått i den pilotstudie som redovisades här. Den typiska projektdeltagaren kan beskrivas som en gift/samboende kvinna i 40-årsåldern (fast åldrarna kunde variera mellan 18 och 63 år), relativt välutbildad och sällan fysiskt aktiv innan sjukdomen.

Praktiskt taget alla har känt sig fysiskt starkare och mer energiska. De flesta har också upplevt att den fysiska konditionen ökat och att de känt sig starkare överlag efter att ha deltagit i programmet, något som också kunnat bekräftas medicinskt. Då de intervjuats om sina erfarenheter av programmet har de tyckt att de känt sig mindre som offer för sin sjukdom. I och med att de alla var cancerpatienter behövde de inte skämmas inför varandra över hur sjukdomen och behandlingen förändrade deras kroppar. Därför behövde de inte heller ömka sig i förhållande till varandra – självömkan förekom knappt bland deltagarna. På så sätt bidrog programmet till att deltagarna kände sig mindre självfixerade, något som också fick dem att känna sig bättre.

Ett annat viktigt psykologiskt resultat var att de kände att programmet gav dem tillbaka kontrollen över sina kroppar, något som cytostatikabehandlingen annars hade tagit ifrån dem. Dessutom blev de inte bara fysiskt utan också psykiskt starkare av den fysiska uppbyggnad som programmet gav. Att aktiviteterna var organiserade i gruppform bidrog också till att stärka den psykiska självkänslan – gruppen gav styrka.

Det som många av deltagarna tyckte var svårast var att det här inte stämde överens med de förväntningar som det omgivande samhället hade på dem som cancerpatienter. Det omgivande samhället – familjemedlemmar, samhällsinstitutioner – hade svårt att hantera bilden av en fysiskt och psykiskt stark cancerpatient under behandling. Detta stämde inte överens med traditionella förväntningar, även inom sjukvården.

Efter vad Lis Adamsen senare berättade för mig hade resultaten från det här projektet verkligen utmanat föreställningarna bland många av de läkare som behandlar cancerpatienter. Att det över huvud taget gått att genomföra berodde på att projektet från första början fått starkt stöd av de ledande läkarna inom cancervården vid Universitetshospitalet. (Bengt Saltin hade också medverkat i uppläggningen av programmet.) Eftersom resultaten dock visat sig vara så otvetydigt positiva är det bara en tidsfråga innan det här programmet ingår i den etablerade behandlingen av cancerpatienter, menar Lis Adamsen. Resultaten talar också för att sport och annan fysisk aktivitet har en potential som behandlingsform inom medicinen. Detta gäller inte bara vid cancer utan även t.ex. diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och andra vanliga folksjukdomar.

En annan intressant presentation av tränarinflytande på idrottare gav Ørnulf Seippel vid Institutt for samfunnsforskning i Norge. Han skiljer ut fem olika ledarstilar, som tränare kan påverka idrottare genom. Det finns tränare som först och främst ger instruktioner om träning, demokratiska tränare, autokratiska (maktfullkomliga) tränare, socialt stödjande tränare och tränare som ger positiv återkoppling. Genom en enkätundersökning bland såväl lagidrottare som individuella idrottare i ett antal norska idrottsföreningar har han undersökt hur utbredda dessa ledarstilar är och hur de idrottande uppfattar dem. Samtidigt har han kartlagt tränarnas relationer till idrottarna.

De allra flesta tränare är män – kvinnliga tränare är vanligast endast inom hästsport och gymnastik/aerobics. Praktiskt taget alla manliga idrottare, men även de flesta kvinnliga, har manliga tränare, medan kvinnliga tränare nästan enbart tränar kvinnor. Kvinnliga idrottare tenderar att ha yngre tränare än manliga idrottare, men så är också kvinnliga tränare vanligtvis yngre än vad manliga tränare är. Detta är dock, enligt den här undersökningen, ingenting som inverkar på tränarnas ledarstilar. Däremot har idrottarnas ålder och ambitionsnivå stor betydelse för hur de uppfattar ledarstilarna. Yngre idrottare (ungefär var femte i undersökningen var 13-16 år gamla) tycker att tränarna ger instruktioner om träning, socialt stöd och positiv återkoppling, däremot föga demokratisk fostran.

Seippel har också relaterat tränarstilarnas betydelse till idrottarnas motiv för att ägna sig åt idrott. Här skiljer han på idrottare som idrottar främst av tävlingsskäl, de som idrottar för sitt nöjes skull och de som idrottar för den sociala gemenskapens skull. Intressant nog är det bara för de båda förstnämnda motiven som ledarstilen spelar en roll. De som idrottar främst av tävlingsskäl föredrar tränare som kan ge instruktioner om träning, särskilt om idrottarna är yngre män som tävlar på hög nivå. De som idrottar för sitt nöjes skull tävlar ofta på hög nivå och uppskattar tränare som kan ge positiv återkoppling. Idrottare som idrottar för den sociala gemenskapens skull återfinns främst i lagidrotter – här spelar ledarstilen ingen nämnvärd roll. Den här undersökningen dokumenterar således genussegregeringen inom idrotten, men visar också på att detta inte har någon inverkan på tränarnas ledarstilar eller hur de idrottande uppfattar dem.

Nästa pass, som hölls under onsdagseftermiddagen, innehöll tre presentationer på temat ”Om politiska aspekter på idrott”. Först kom en fascinerande presentation av Nicos Peristiannis och Christina Loizou från det cypriotiska sociologförbundet. De visade på hur den cypriotiska historien och den politiska utvecklingen från den brittiska kolonialtiden och framåt satt spår inom cypriotisk fotboll.

Genom sin armé och skolor introducerade britterna fotbollen på Cypern under kolonialtiden, sedan de befriat Cypern från turkarna. Från första början utgick den cypriotiska eliten från att detta vid tid och tillfälle skulle medföra Cyperns återförening med det grekiska moderlandet. Efterhand som en professionell elit kom att utvecklas under 1900-talets början blev dock kraven på detta allt starkare och mer uttalade. Den kapitalistiska utvecklingen underminerade det traditionella cypriotiska samhället och skapade en vänster-höger-antagonism, som skar rakt igenom det cypriotiska samhället.

Även idrotten polariserades: alltsedan den första fotbollsklubben grundades 1914 har det funnits överklass- resp. underklassklubbar inom cypriotisk fotboll. Särskilt efter det andra världskriget, då inbördeskriget i Grekland slutade med en seger för den grekiska högern, blev polarisationen uppenbar. 1948 uteslöts klubbar och idrottsmän med vänstersympatier från det cypriotiska fotbollsförbundet, varpå de bildade en egen organisation. När det cypriotiska fotbollsförbundet blev medlem i FIFA och därmed enda legitima representant för cypriotisk fotboll återvände de dit 1953. Några år senare, 1960, blev Cypern äntligen självständigt med högern vid makten, såväl politiskt som inom fotbollen. Den cypriotiska vänstern underordnade sig högerns strävan efter återförening med Grekland, medan den turkiska minoriteten närmast drog sig ur de sociala maktrelationerna.

Efter juntakuppen i Grekland 1967 försökte den grekiska juntan att assimilera den cypriotiska fotbollen, varvid högern diskrediterades, medan vänstern förstärktes. Istället började en majoritet (grek)cyprioter, ledda av ärkebiskop Makarios, att förespråka självständighet i förhållande till Grekland. När så den turkiska armén ingrep 1974 och den turkiska minoriteten bildade en egen republik splittrades fotbollen på Cypern. Senare, sedan 1980-talet och framåt, har nynationalistiska strömningar åter kommit att känneteckna såväl cypriotisk politik som fotboll. Fotbollen har kommit att utgöra en bas för politiska karriärer, som ofta startar i klubbstyrelser, samtidigt som fotbollsklubbar ofta används för att driva politiska kampanjer.

	Konferensaffischen som presenterar det övergripande temat för hela konferensen, Åldrande samhällen, ny sociologi.

En särskilt intressant del av presentationen var den livfulla karaktäriseringen av höger- och vänstersupportrar inom cypriotisk fotboll. Tyvärr känns ord lite väl torftiga för att göra dem rättvisa, men deras framställning åskådliggjorde verkligen de känslor som supportrarna har för sin fotboll. De hellenocentriska högersupportrarna understryker verkligen sina sympatier för Grekland genom att gå klädda i de grekiska blå-vita färgerna och hylla den grekcypriotiske nationalistiske generalen Grivas. Den bysantinska örnen är en annan karaktäristisk symbol, liksom användandet av hakkors i provocerande syfte.

Klubbar som anses representera vänstern får räkna med att få skällsord, ofta av sexuell natur, riktade mot sig. Supportrarna kännetecknas också av sin uniforma klädsel, sina politiska slagord och hellenistiska, nationalistiska sånger. Cyprocentriska vänstersupportrar använder istället den cypriotiska flaggan samt hammaren och skäran som sina symboler. Dock har bilder på Che Guevara på senare tid kommit att ersätta hammaren och skäran. Vänstersupportrar har också vissa klubbar som sina speciella motståndare, som de behandlar på samma sätt som högersupportrarna gör. Precis som högersupportrarna klär de sig också uniformt och håller sig med egna sånger, som dock har en mer självironisk ton.

Nästa presentation hölls av nätverkskoordinatorn själv, Paul Martin från Edge Hill College of Higher Education i norra England, och handlade om engelska fotbollssupportergrupper. Han menade att dessa grupper sedan 1990-talet har påverkats av tre viktiga trender – dels elitfotbollens ekonomisk-politiska transformation, dels Tony Blairs New Labour-strategier och dels IT-kommunikationens utveckling. Alltsedan de engelska toppfotbollsklubbarna bildade Premier League har kommersiella värderingar alltmer kommit att styra fotbollens utveckling i England. Till detta har också bidragit sittplatstvånget på engelska fotbollsarenor, infört efter katastrofen på Hillsborough-stadion 1989. Sittplatstvånget har gjort att biljettpriserna måst höjas, så att delar av den traditionella fotbollssupporterskaran – män från arbetarklassen – fallit ifrån. Samtidigt har fler kvinnor, hela familjer och medlemmar av överklassen börjat gå på fotboll, vilket givetvis påverkat supporterkulturen. Å andra sidan har de traditionella supportrarna, som är kritiska mot kommersialiseringen, börjat bilda egna supporterorganisationer.

Tony Blairs New Labour, som Paul Martin uppenbarligen inte har några större sympatier för, har också kommit att betrakta fotbollen som ett medel att modernisera Storbritannien. I New Labours delägarsamhälle är det viktigt att även supportrarna ser sig som delägare, i bemärkelsen att alla har en del i samhället, i fotbollen. Detta föreställer sig New Labour ska kunna ske genom att supportrarna ska bilda egna organisationer, s.k. supporter trusts, som ska hjälpa de kommersiella klubbarna att driva verksamheten. Å andra sidan är det givet att supportrarnas egna organisationer aldrig kommer i närheten av den ekonomiska styrka klubbarnas aktieägare besitter, enligt Paul Martin.

Eftersom aktieägarintresset fortfarande är det övergripande intresse som styr fotbollen går det inte att uppnå någon ömsesidighet; supportrarna får ju bara så mycket inflytande som de kan uppnå som aktieägare. Han menar att en supporterorganisation möjligen kan tänkas få ta över ansvaret om det går riktigt dåligt ekonomiskt för klubben, så att aktieägarna vill dra sig ur. På så sätt bidrar systemet med supporterorganisationer snarare till att fotbollssupportrarna exploateras än mer. Martin har större förhoppningar på de IT-baserade gemenskaper som fotbollssupportrar har börjat skapa som ett alternativ till kommersialiseringen. Sådana gemenskaper gör det möjligt för supportrar att frigöra gemenskaperna från tid och rum – istället utgör nätverket gemenskapen. Genom att dessutom verkligen föreställa sig denna gemenskap (i Benedict Andersons mening) uppstår en cybergemenskap mellan supportrarna, något som Paul Martin fäste stora förhoppningar vid.

Eftermiddagens sista presentation hölls av Álvaro Rodríguez Díaz från universitetet i Sevilla. Han hastuderat vad politisk styrning betyder för fostran inom idrotten i Spanien. Under Franco-tiden användes skolidrotten för nationalistisk fostran, men därefter blev idrotten en lokal angelägenhet skött av stadsförvaltningarna. Från början var denna verksamhet, som städerna drev främst av sociala skäl, ganska billig i drift. Dock har det blivit svårare för städerna att fortsätta driva vissa anläggningar efterhand som kostnaderna ökat. Dessutom har idrottandet blivit mer socialt segregerat så att de dyrare anläggningarna främst frekventeras av överklassens män och ungdomar.

När så stadsförvaltningarna inte längre har råd att driva en del arenor erbjuds istället brukarna att ta över dem. Det brukar de också göra, när det går att få ekonomisk bärkraft i dem, dvs. när de företrädesvis frekventeras av överklassen. På så vis uppkommer en segmentering av idrottsverksamheten, där överklassen lägger beslag på de dyrare anläggningarna, inte minst inom fotbollen. Samtidigt fortsätter stadsförvaltningarna att driva idrottsanläggningar som sociala lågbudgetklubbar för underklassen. Utvecklingen här går alltså mot en segmentering utifrån social stratifiering baserad på ekonomiska skäl.

Över passet på torsdagsförmiddagen den 25 september härskade idrottsforskningen vid Malmö högskola oinskränkt – temat var ”Om svenska fotboll”. Först ut var Mats Franzén och Tomas Peterson med en specialstudie av ungdomar som ingått i deras studie ”De kritiska åren” men som lämnat den i 13-15-årsåldern. Eftersom den här studien bygger på vilka spelare som ingår i ett bestämt urval av lag som följs kan bortfallet naturligtvis bero på att de övergått till andra lag. När Mats och Tomas medelst telefonintervjuer försökt följa upp de som lämnat studien, har de dock kunnat konstatera att ett antal verkligen lämnat fotbollen. Skälen till detta skiljer sig åt en del mellan åldersgrupperna.

De som slutat i 13-årsåldern gör detta oftast därför att de känner sig bortvalda och inte tycker att de gör framsteg. Dessutom saknar/efterlyser de bra ledare och har sällan skolkamrater eller föräldrar engagerade i sitt lag. I 14-årsåldern faller många flickor bort, liksom de som värdesätter solidaritet och tycker att träningsintensiteten är för hög. Bland 15-åringarna faller de som saknar kamrater i laget bort, liksom – intressant nog – de som inte är studiemotiverade.

Skälen till att ungdomarna lämnar fotbollen skiftar alltså en hel del – Mats och Tomas räknar själva med fyra olika typer av förklaringar till varför de lämnar den. Det kan handla om hur fotbollen är organiserad, men också hur mycket ungdomarna ”investerat” i fotbollen – med Bourdieus terminologi kan man tala om att de skaffat sig ett ”fotbollskapital”. Andra skäl kan handla om hur spelarna ser på sig själva, alltså deras självförståelse, eller om hur de sociala relationerna ser ut inom fotbollen. Mitt intryck är att detta, förutom den idrottsvetenskapliga betydelsen, också kan tillföra en del kunskap om ungdomars utveckling i stort.

Därefter var det min tur att pröva några teoretiska tankegångar om analys av ett material av svenska fotbollsspelare som spelat utomlands någon gång under perioden 1990-2001. Eftersom materialet innehöll såväl kvinnliga som manliga fotbollsspelare borde genusteori kunna säga något om skillnader mellan dem. Åldersskillnaderna var också påtagliga – 20 år bland damfotbollsspelarna och hela 30 år bland herrfotbollsspelarna. Därför borde också generationsteori kunna säga något om deras skiftande erfarenheter och den betydelse de haft för deras spelarkarriärer.

Generationsteorin utgår ju från att människor i någorlunda samma ålder delar vissa gemensamma erfarenheter, eftersom de lever i en viss tid. På samma sätt anser jag att människor som befinner sig på en viss plats också delar gemensamma erfarenheter, något som också anknyter till aktuella teorier om integration och globalisering. Dessa tre tankegångar menade jag därför kunde utgöra ett teoretiskt verktyg för analys av detta material. Även om det naturligtvis är svårt att bedöma hur de andra deltagarna uppfattade min presentation, föreföll de dock att lyssna intresserat och uppmärksamt. Jag fick också flera givande uppslag i den efterföljande diskussionen.

Det fjärde passet, ”Om idrott i olika länder”, på torsdagseftermiddagen gav en inblick i hur idrott utövas i flera länder. Först gav Åse Strandbu från Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring en inblick i invandrarflickors idrottande i Norge. Utifrån en enkätundersökning bland 14-16-åringar i Oslo kunde hon jämföra idrottandet bland flickor och pojkar med olika etnisk bakgrund. Ofta föreställer man sig ju att idrotten och dess organisationer skulle kunna fungera väl som en integrationsarena. När det gäller invandrarpojkar i Norge visade det sig det också vara så – de idrottade t.o.m. mer än norska pojkar. För invandrarflickor var det snarare tvärtom, åtminstone när det gäller organiserad idrott. Däremot idrottade pojkar och flickor, oberoende av etnisk bakgrund, ungefär lika mycket på egen hand. Invandrarflickor utövade således idrott snarare mer på egen hand än i organiserad form.

Dock fanns det tydliga skillnader mellan invandrarflickor beroende på vilka länder deras föräldrar kom från. Framför allt flickor med pakistanska föräldrar – som utgör den största invandrargruppen i Oslo! – idrottade mindre än andra flickor. Annars visade undersökningen på att flickornas deltagande i idrott ökade ju bättre integrerade de kände sig i det norska samhället. Sådana saker som att de själva uppfattade sig som norska och att deras mödrar var av norskt ursprung eller talade norska gjorde dem mer benägna att ägna sig åt idrott. Samma sak gällde när de själva hade företrädesvis norska vänner. Tydligen kan idrotten bidra till att åtminstone förstärka invandrarflickornas integration.

Efter detta presenterade Jura Petrova från Institut national du sport et de l'éducation physique (INSEP) i Frankrike en undersökning av franska flickors idrottsvanor. Kontrasten till idrottsutövandet bland flickor i Norden var påtaglig. Först och främst begränsade sig fransyskornas idrottande till ett fåtal idrotter – främst gymnastik, dans och konståkning. Detta förklarade hon med att flickorna sätter stort värde på att känna sig fria i sitt idrottande. Idrotten spelade också en mindre roll bland deras fritidsaktiviteter, särskilt jämfört med konst och andra kulturaktiviteter. Dessutom konkurrerade skolarbetet om tid i allra högsta grad med idrotten. Däremot idrottade välutbildade fransyskor mer, även om de flesta slutade efter 24 års ålder. Överlag spelade dock idrotten ingen stor roll i flickornas liv. I den mån de idrottar står skälen till detta oftast att finna i idrottens betydelse för utseendet och därmed deras identitet som kvinnor, enligt undersökningen.

Passet avslutades med en besynnerlig innantilläst presentation från ett forskarlag vid universitetet i Murcia. Presentationen handlade om hur de gjort några modifieringar av ett enkätformulär från 1982 och använt det för att undersöka varför spanska ungdomar idrottar. Det mest intressanta, såvitt jag kunde förstå av presentationen, var att det gick att använda formuläret med dessa modifieringar. Kanske intressant för de som redan kände till enkätformuläret ifråga; jag fick dock en känsla av att jag knappast var den enda åhöraren som var obekant med detta.

Det avslutande passet på fredagsförmiddagen, ”Om hur barn och ungdomar far illa inom idrotten”, upptogs av en enda presentation. För den stod Mike Hartill från Edge Hill College of Higher Education i norra England. Tillsammans med sin kollega Phil Prescott hade han på det engelska amatörrugbyförbundets uppdrag gjort en undersökning av hur rugbyklubbar hanterar problem med pedofili bland idrottsledare. Denna viktiga fråga om hur barn tryggt ska kunna delta i idrott har varit aktuell inom brittisk idrott sedan länge. Från början handlade det om att flickor, enligt vad feministisk forskning visade, utsattes för sexuella trakasserier. Mot slutet av 1990-talet blev det dock alltmer uppmärksammat att även pojkar utsattes för sexuella trakasserier i form av pedofiler inom idrottsrörelsen.

Inom brittisk idrott har man försökt hantera detta bl.a. med upplysningskampanjer och utbildningsprogram riktade till ledare och funktionärer inom idrottsrörelsen. Frågan är dock vilken effekt detta givit. Man vet att pedofili är lika utbredd inom idrotten som inom resten av det brittiska samhället. Därför behöver idrotten såväl konkreta åtgärder för barnskydd som medvetenhet om att detta behövs. Samtidigt lever inom idrotten föreställningen om att den skulle vara befriad från ”farliga” personer. Samhället förväntar sig att idrotten ger barn livskvalitet och att den klarar av att ge barnen en trygg miljö. Förekomsten av pedofiler inom idrottsrörelsen utmanar dessa föreställningar. Samtidigt måste idrotten leva upp till samhällets förväntningar; barnskyddsprogram krävs numera för att idrotten ska få ekonomiskt stöd i Storbritannien.

När det brittiska amatörrugbyförbundet i nordvästra England hade försökt implementera ett barnskyddsprogram anlitade det Hartill och Prescott för att utvärdera programmet. De deltog i ett antal rugbyträningar bland klubbar i nordvästra England, varefter de intervjuade ett antal personer som deltagit i dessa träningar. Utvärderingen skulle kunna betecknas som en form av aktionsforskning. Det mest alarmerande resultatet var att idrottsrörelsen vände sig inåt, undan resten av samhället, med dessa frågeställningar, trots att all erfarenhet talar för behovet av samverkan mellan berörda parter för att kunna förhindra pedofili. Det här avståndstagandet från resten av samhället visar sig på flera sätt.

Först och främst visar hanteringen av barnskyddsfrågor på hur idrotten ifrågasätter problemets allvar. Detta visar sig genom att detta ofta sköts av de funktionärer som tar hand om massor av olika ”slaskfrågor” och att det sällan får en egen punkt på dagordningen. Dessutom kännetecknas informationsgången kring barnskyddsfrågor vanligtvis av att informationen späds ut till oigenkännlighet när informationen ska spridas inom idrottsrörelsen. Föreställningen om att ”det händer inte här, inom vår klubb” är utbredd; det förekommer t.o.m. att problemet direkt avfärdas utan vidare. Bristen på barnperspektiv bidrar också till att idrottsrörelsen vänder sig inåt – idrottsrörelsen inriktar sig på att skydda den vuxne istället för barnet. Detta motiveras med risken för falska anklagelser från barn. Procedurfrågor bidrar också till att idrottsrörelsen vänder sig inåt: det sker knappast någon tillsyn eller utvärdering av idrottsrörelsens arbete och anklagelser om pedofili hanteras internt genom slutna undersökningar. De speciella ”barntillsynsfunktionärer” som finns håller också kunskapen för sig själva utan att sprida den vidare.

Sammantaget anser Hartill och Prescott att det behövs en attitydförändring inom idrottsrörelsen för att kunna ta itu med detta allvarliga problem. Man måste lära sig att först lyssna på barnen, tro på deras berättelser och ge dem självrespekt. Sedan måste idrottsrörelsen överbrygga kunskapsgapet mellan de nationella organisationerna, som arbetar med att utforma policies, och de lokala klubbarna som dessa policies ska implementeras i. Dessutom behövs det en kritisk bedömning, som även socialtjänsten bör delta i, av idrottsrörelsens åtgärder för barnskydd, så att idrotten till slut blir en skyddande och säker miljö.

Även om framställningen hittills bara handlat om nätverket ”Society and sports”, är det värt att nämna att konferensen omfattade ytterligare 24 forskningsnätverk och 15 s.k. ”research streams”. Nätverken utgör ryggraden i det europeiska sociologförbundets verksamhet; flera av dem har aktiviteter även mellan de biennala konferenserna. Därför utgör nätverkens sessioner ett bärande inslag – kanske det viktigaste inslaget – i konferensaktiviteterna. Varje nätverk håller också ett möte under konferensen för att diskutera, planera och besluta om verksamheten fram tills nästa konferens.

”Society and sports”, som tillhör de senast bildade nätverken, har flera idéer inför den närmaste tvåårsperioden. Framför allt bör nätverket manifestera sig tydligare utåt, så att sammanhållningen inom nätverket ökar och gärna fler medlemmar tillkommer. Ett förslag i den riktningen var att under nästa år hålla en konferens för nätverkets medlemmar. En annan idé var att försöka få förbundets tidskrift ”European Societies” att ge ut ett specialnummer med inriktning på idrott. Flera förespråkade också användandet av IT-teknik för att integrera nätverket bättre; måhända kommer detta att visa sig på idrottsforum.org framöver.

Kanske kan det också intressera läsarna av idrottsforum.org att veta att den hittillsvarande koordinatorn Paul Martin avgick och att jag tagit över detta uppdrag.

Förutom nätverkens aktiviteter förekom plenarsessioner varje dag; övriga aktiviteter var förlagda så att de inte skulle krocka med plenarsessionerna, utan att dessa skulle kunna åtnjuta största möjliga uppmärksamhet. Plenarsessionerna täckte ett brett urval ämnen, från bioetik till politisk och social förändring i Spanien. Ingen plenarsession handlade dock om något uttryckligen idrottsrelevant ämne. På torsdagseftermiddagen ägnades en annan nätverksövergripande session åt möten med författare av aktuella intressanta böcker.

Till det europeiska sociologförbundets övriga aktiviteter under konferensen hörde möten med olika nämnder och andra beslutsfattande organ inom förbundet. Bl.a. sammanträdde förbundsstyrelsen och de nationella sociologförbundens råd. Det förmodligen absolut viktigaste mötet, som var öppet för alla medlemmar, var dock generalförsamlingens möte på torsdagskvällen. Vi som deltog där fick bl.a. veta att förbundets ekonomiska ställning är solid och antagligen bättre än någon gång tillförne. Detta gjorde det möjligt för förbundet att bl.a. ge bidrag till nätverkens verksamhet under de närmaste två åren.

Vidare fick arrangörerna av nästa konferens möjlighet att presentera staden Torún i norra Polen, där konferensen kommer att äga rum vid Nikolaus Kopernikus-universitetet i början av september 2005.

Naturligtvis innehöll konferensen även lättsammare inslag såsom mingelpartyn första och sista dagen, ett teateruppträdande första kvällen, stadsrundvandringar för de som så önskade och utflykter i trakten efter konferensen. Samtidigt kan sägas att staden Murcia med sina många restauranger, gatuserveringar, tapas-barer, gågator och öppna platser lämpade sig väl för minglande även vid sidan av konferensen. Sammanfattningsvis skulle jag vilja karakterisera Murcia-konferensen som en på det hela taget givande konferens, inte minst för idrottsvetare. Jag ser fram emot en minst lika givande konferens i Torún om två år!