Feature articles

Från folkhälsa till ”hälsoism”? Nya femininiteter och maskuliniteter inom hälsa och träning från 1970

June 3, 2019

Helena Tolvhed
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Syfte och utgångspunkter

Detta nu avslutade forskningsprojekt (finansierat av Vetenskapsrådet 2014-2017) har utifrån kultur- och genushistoriska perspektiv undersökt den hälso- och träningskultur som sedan 1970-talet i ökande grad har präglat kroppspraktiker och kroppsideal i Sverige. Ur 1970-talets joggingvåg och 1980-talets uppsving för gymträning växte en ekonomiskt och kulturellt betydande sektor där fysisk träning blev en del av många människors vardag. Sportkläder och -skor blev mode och den vältränade kroppen ett dominerande ideal i reklam och populärkultur. Framväxten av detta nya ”träningslandskap” innebar också en omvälvning för den etablerade svenska idrottsrörelsen. Dess verksamhet, byggd på förenings- och folkrörelsemodell, utsattes nu för konkurrens, vilket har bidragit till att föreningsidrottandet bland ungdomar (särskilt flickor) har minskat under de senaste decennierna.

Projektets syfte har varit att analysera de normer och ideal om kropp och hälsa som kännetecknar, produceras och cirkuleras inom detta nya träningslandskap. Det har gjorts med analytisk inspiration från ett internationellt forskningsläge om ”hälsoism” (”healthism”), det vill säga kritisk forskning om hur hälsa har kommit att fungera som ett överordnat värde i det senmoderna samhället. Genom att rikta fokus mot vardagliga praktiker och medierad populärkultur utgör studien ett komplement till den historiska forskning om hälsopolitik och idéer om hälsa som har baserats på myndighetsmaterial. Ett viktigt syfte för projektet har också varit att utveckla den genusteoretiska diskussionen om den vältränade kvinnokroppens kulturella betydelser.

Projektets delstudier och resultat

Träningslandskap i förändring

Sedan 1970-talet har området för hälsa och träning kommersialiserats och individualiserats i hela västvärlden. I Sverige har detta kommit att innebära en genomgripande utmaning för den etablerade idrottsrörelsen, sedan 1903 samlad i Riksidrottsförbundet, med dess förenings- och folkrörelsekaraktär. Det nya, ”livstilsinriktade” träningslandskapet kom från 1970-talet att mobilisera nya grupper, och inte minst kvinnor, i en helt ny omfattning. Fram växte ett nytt kroppskulturellt fält, som erbjöd attraktiva alternativ till föreningsidrottens historiskt sett starkt mansdominerade och stela strukturer (Johansson 1998; Söderström 1999; Bolling 2005; Andreasson & Johansson 2015; Tolvhed 2015).

Med 1970-talets joggingvåg till 1980-talets snabbt växande gymkultur med dans-, konditions- och styrketräningsinriktade gruppträningsklasser erbjöds en uppsjö av motionsaktiviteter på olika nivåer och av varierande intensitet. Här fanns ett större mått av rumslig och tidsmässig flexibilitet jämfört med föreningsidrotterna, vilka ofta måste koordineras inom specifika grupper. Träningen var lättare att foga in i en vardag med förvärvsarbete och familj. Träningssektorn utvecklades starkt under påföljande decennier, i ett samspel mellan nya vältränade och muskulösa kroppsideal, sportiga modetrender och kommersiella krafter som utvecklat ständigt nya träningsformer och -produkter. (Maguire 2008; Hedblom 2009; Sassatelli 2010; Kirkegaard 2011; McKenzie 2013). Idag finns här även en mängd nya tävlingsformer; olika sorters motionslopp, triathlon, cross-fit, fitness-tävlingar och så vidare.

Artikeln från detta projekt, ”Träningslandskap i förändring” (Tolvhed 2017a), ger en överblick över dessa förändringsprocesser och vad de har inneburit för den traditionella folkrörelse- och föreningsidrotten. Ansvaret för folkhälsan och de nära relationerna till statsmakten har varit grunden för föreningsidrottens expansion och motiverat Riksidrottsförbundets statliga anslag. I artikeln diskuteras idrottsrörelsens möjligheter till anpassning och uppdatering av sin verksamhet – till exempel för att öka flexibiliteten – men också betydelsen av att stå fast vid värden som fysiskt lärande och utveckling, liksom aktiviteters egenvärde. På så sätt kan föreningsidrotten, menar jag, utgöra en värdefull motvikt till tendenser till sammanglidning mellan utseende och hälsa, och till instrumentella och snävt prestationsinriktade förhållningssätt till kroppsträning.

Hälsans individualisering och rationalisering

Expansionen och individualiseringen av träningsformer, jämfört med den mer kollektivt organiserade idrotten, måste givetvis sättas i samband med en generellt allt mer individualistisk och kommersialiserad kultur i västvärlden. Michel Foucaults och Nikolas Roses teoretiseringar av governmentality, med en betoning av individuellt egenansvar som dominerande styrningsform i avancerade (ny)liberala demokratier, har fungerat som en bredare teoretisk ram för projektet (Foucault 1977, 1980; Rose 1999). Mer specifik analytisk inspiration har hämtats från den forskning som studerat ”hälsoism” (”healthism”) som en dominerande ideologi i det senmoderna och nyliberala samhället (Crawford 1980; Peterson & Lupton 1996; Björklund 2008; Dworkin & Maguire 2008; Wachs 2009; Sassatelli 2010; McGannon & Spence 2012; Håman 2016).

Projektet har visat att kulturella uttolkningar av ”hälsa” fick en allt snävare inriktning under 1900-talets sista decennier och i början av 2000-talet. I kapitlet “The Individualization of Health in Late Modernity”, i antologin Conceptualising Public Health(Tolvhed & Hakola 2018) undersöks bland annat tidningen Hälsamellan 1960 och 2010. Här påvisas en förskjutning i talet om hälsa; från att ha utgjort ett brett intresseområde som inkluderade miljö- och samhällsfrågor som miljögifter, fred, atomkraft, tobak och alkohol, djurhållning och jordbruk, kommer fokus under 1900-talets sista decennier att i ökande grad att förskjutas mot skötseln av den egna kroppen. Övergripande kontexter – hoten mot samhälle, miljö och människans biologiska livsförhållanden – faller bort från tidningens fokusområde.

En sådan process av insnävning av betydelser av hälsa över tid diskuteras även i artikeln ”Hälsosam femininitet och postfeministiska subjekt”, i Tidskrift för genusvetenskap(Tolvhed 2016). Artikeln bygger på studier av hälso- och träningstidningen iForm, och nedslag i tidningen görs 1987, 1997 och 2007. År 1987, då tidningen introduceras, innehåller den flersidiga artiklar om fysiologi och medicin, psykologi, familjeliv och samlevnad samt omfattande presentationer av idrottsaktiviteter som tennis, simning, golf, tennis eller windsurfing. Tjugo år senare, 2007, har tidningen en betydligt smalare inriktning, med fokus på olika typer av dieter och former för instrumentell och rationell kroppsträning som syftar till att forma kroppen och öka dess prestationsförmåga.

Det empiriska underlaget är begränsat, men studierna pekar mot diskursiva förskjutningar av hälsans kulturella betydelser, i riktning mot individualiserade förhållningssätt där sjukdom och ohälsa betraktas som möjlig att förebygga genom individens egna val och försorg.

Sådana diskursiva förändringar kan sättas i samband med, och antas fylla en legitimerande funktion för, ett samhällsekonomiskt skifte där nedskärningar sedan 1970-talet har gjorts i den svenska välfärdssektorn (Palmblad & Eriksson 1995; Johannisson 1997, Olsson 1999).

”Fat studies” och fetma som diskrimineringsgrund

”Kroppsaktivism” och ”fettaktivism” i sociala medier gör motstånd mot normer om slankhet och skönhet, och har under senare år uppmärksammats allt mer i offentligheten. Delvis som en följd av denna aktuella politisering av viktnormer kom det kritiska forskningsfältet kring fetma som diskrimineringsgrund att ta större plats i projektet ”Från folkhälsa till ’hälsoism’?”.

I två antologibidrag har jag diskuterat fetma och vikt som diskrimineringsgrund och som utgångspunkt för aktivism och kritisk feministisk analys och forskning. Dels i ”Den smala lyckan” (Tolvhed 2017b) och dels ”Oregerliga kroppar” (Tolvhed 2018) som tar avstamp i litteraturvetaren Roxane Gays personligt hållna debattbok Hunger, utgiven 2017. Båda artiklarna diskuterar hur normkritiska studier av fetma kan placeras inom en feministisk kritisk tradition av forskning och aktivism. Texterna resonerar om fetman som en förtrycks- och diskrimineringsgrund som till skillnad från kön, klass, etnicitet och sexualitet ofta har föreställts som ett val. Här agerar också starka ekonomiska intressen i form av ett enormt marknadsutbud av bantnings- och fitnessprodukter, tjänster, läkemedel och åtgärdsprogram (Gard & Wright 2005: LeBesco 2011; Lupton 2013).

Den vältränade kvinnan som ideal

Projektet har, vidare, utifrån feministisk teori analyserat den hälsoinriktade vältränade kvinnan som en kulturell figur som står mitt i samtida diskussioner om femininitet, frigörelse och kroppsnormer. Medan några forskare har sett den aktiva och atletiska kvinnokroppens (populär-)kulturella synlighet som frigörande och som en viktig symbolisk utmaning av traditionella föreställningar om femininitet (Heywood och Dworkin 2003), har andra istället identifierat en problematisk kult av den framgångsrika individen i en nyliberal ”post-feminism”, där frigörelsen endast är för de resursstarka (Bordo 1993; McRobbie 2009).

I redan nämnda artikeln ”Hälsosam femininitet och postfeministiska subjekt” (Tolvhed 2016) utvecklas diskussionen om omförhandlingar av genus mellan dessa båda polariserade synsätt. Analysen visar att svenska hälso- och träningstidningar hyllar den framgångsrika individen/kvinnan och läsaren uppmanas att “investera i dig själv”. Angela McRobbie (2009) har kritiserat denna form av ”post-feminism”, anpassad för ett individualistiskt samhälle och en konsumistisk ”valfrihets-ekonomi”, för att vara i grunden antifeministisk. Kvinnors självständighet framstår som en självklar utgångspunkt, samtidigt som kollektiv feministisk organisering aldrig framträder som en möjlighet.

Hälsa tar i källmaterialet formen av ett konsumtionsinriktat livs(stils)projekt och den visuella framställningen av fysisk hälsa ligger nära en ”konventionell” kvinnlig skönhet, med bara en aning mer muskeldefinition. Mannens kropp är – idealiskt sett – alltjämt större och mer muskulös än kvinnans (jfr. Dworkin & Wachs 2009). I uppmaningarna om att ”ta hand om sig själv” ryms inte bara budskap om vad hälsa och ett gott liv består i, utan även om hur detta ser ut; hur hälsan tar kroppslig form och uttryck. ”God hälsa”, manifesterad av den slanka vältränade kroppen, framträder vidare som ett överordnat värde och en metafor för ett lyckat liv. Glidningen mellan skönhet och hälsa fungerar åt båda hållen: att se bra ut blir också lika med hälsa i tidningen iForm. (Tolvhed 2016)

Studien påvisar också tidningens allt starkare fokus på konsumtion, som går i takt med den expanderande fitnessmarknadens ökande utbud av produkter och tjänster. Vidare visar bildanalysen att omslagsmodellerna, som under det första undersökningsåret 1987 ofta visas i rörelse, under utförande av någon idrott eller träningsaktivitet, under undersökningsperioden blir allt mer stillastående. De poserar och ler för kameran och framstår som reklam- och modevärldens ”vanliga” fotomodeller. Samtidigt förankras och legitimeras dessa idealbilder genom tidningens övergripande fokus på ”hälsa” som någonting annat – och förment bättre – jämfört med en ”ytlig” utseendefixering, till exempel i andra tidningar riktade till kvinnor.

Professionell bodybuilding för kvinnor

Projektet har även utforskat sådan muskularitet som överskrider gränserna för den idealiserade vältränade kvinnokroppen. I artikeln ”Building her body”, i Yearbook of Women’s History 2018(Tolvhed 2019), undersöks representationer av styrketränande kvinnor i svenska bodybuildingmagasin. Den undersökta tidsperioden, 1962-2012, innefattar framväxten och professionaliseringen av kvinnors bodybuilding, där införandet av titeln Ms. Olympia 1980 var en milstolpe, men också sportens borttynande på 2000-talet. Kvinnors professionella bodybuilding kom från 1990-talet att allt mer ersättas av ett expanderande fält av fitness-tävlingar, där domarnas bedömningar fokuserar på musklernas form snarare än på volym. Artikeln visar att kvinnors bodybuilding ramas in som en rättighets- och jämställdhetsfråga på 1970- och 1980-talen, vilket i kombination med gymträningens allmänt ökande popularitet möjliggjorde expansion och professionalisering. Förespråkarna såg kvinnors bodybuilding som ett modernt fenomen som låg i tiden, och avfärdade negativa attityder som förlegade fördomar som snart skulle dö bort. (Tolvhed 2019)

Men få kroppspraktiker har utmanat könsnormer på ett så genomgripande sätt som kvinnors professionella bodybuilding. Ständiga diskussioner kring kvinnor och muskler pågick i bodybuildingtidningarna under hela undersökningsperioden; hur mycket muskler på kvinnokroppen var egentligen acceptabelt? Utifrån en kritisk text- och bildanalys argumenterar jag i ”Building her body” för att bodybuildande kvinnor framträder som en utmanande ”paria-femininitet” (Schippers 2007). Från 1990-talet vänder framgången, och de osynliggörs och trängs bort allt mer i tidningarna. Gränser för kvinnors muskularitet infördes i den internationella bodybuildingsportens regelverk, där ”kvinnlighet” vid 2000-talets början skrevs in som ett bedömningskriterium vid tävlingar.

Avslutande kommentar

På ett övergripande plan har projektet ”Från folkhälsa till hälsoism?” pekat på förändringar vad gäller normer och ideal om kropp och hälsa under det senaste halvseklet. Å ena sidan har talet om hälsabrett ut sig, medialiserats och kommersialiserats. Hälsan förs fram som ett livsprojekt och området för diet och träning engagerar en mångfald av ideella och professionella aktörer liksom kommersiella intressen. Hälso- och träningstidningsgenrens blomstring och expansion under senare decennier, där den kommit att innefatta ett spektrum av nischer vända till olika grupper och träningspreferenser, vittnar om hälsopraktikernas ökade betydelse för identitetsskapande och social positionering. Å andra sidan tycks hälsans betydelserha snävats in och kommit att fokusera den enskilde individen och dennes kropp. Ansvaret för hälsan läggs på individen, omgiven av ett marknadsutbud av tjänster, produkter och ”coacher” för att omskapa och förbättra kropp och hälsa. Projektets resultat vittnar om en insnävning av hälsans kontexter; från ett bredare område innefattande samhälls-, samlevnads- och miljöfrågor förskjuts fokus allt mer mot en ”korrekt” skötsel av kroppen genom kost och rationella former av kroppsträning.

I anslutning till Michel Foucaults och Nikolas Roses beskrivning av styrningsformer i avancerade nyliberala demokratier har projektet pekat på en individualisering av hälsa, med en ökande betoning av egenansvar under decennierna kring 2000. Men Folkhälsomyndighetens rapporter visar år efter år att människors hälsotillstånd är knutet till deras socioekonomiska förhållanden, och att ojämlikheten vad gäller t ex förväntad livslängd rentav ökar idag. En ”hälsoistisk” kultur som förlägger ansvaret för hälsa på enskilda individer, vilka genom egna beslut förväntas förebygga ohälsa, står i konflikt med dessa realiteter kring folkhälsa. I ett framtidsperspektiv är det tänkbart – och önskvärt – att klimatkrisen kommer att bidra till vidgade förståelser av människans livsförutsättningar, och för hälsa som någonting större än individuella diet- och träningspraktiker.

Projektet har också undersökt senmoderna kroppspraktiker och hälsoideal ur ett genusperspektiv. I den nya träningskulturen, det jag här kallat för ”det nya träningslandskapet”, har kvinnor redan från början – i stark kontrast till tävlings- och föreningsidrottens historia – varit aktiva och delaktiga. Den starka och vältränade/muskulösa kvinnokroppen framträder mot 1900-talets slut för första gången som ett brett omfattat populärkulturellt ideal. Den hälsoinriktade tränande kvinnan framträder i projektet som en komplex kulturell figur; å ena sidan självständig, fysiskt stark och presterande, å andra sidan starkt präglad av stereotypa markörer för kvinnlighet och skönhet. I sammanglidningen mellan hälsa, slankhet och skönhet fungerar ”hälsa” som ett värde som legitimerar de ofta alltjämt snäva idealen. Hälsotidningarnas kvinna är också ett privlegierat ideal som i stor utsträckning förutsätter tid, kraft och pengar för att utöva valfrihet i en uppsjö av råd, alternativ och produkter. Den vältränade och framgångrika kvinnan – hon som kan ”ha allt” – är, menar jag, ett idealsubjekt i ett post-feministiskt tillstånd, där individualism ersatt gemensam och inkluderande feministisk kamp.

Publiceringar inom projektet Från folkhälsa till ”hälsoism”?

Artiklar i referee-granskade tidskrifter

Helena Tolvhed (2016), ”Hälsosam femininitet och postfeministiska subjekt. En undersökning av hälso- och träningsmagasinet iForm 1987, 1997 och 2007”, i Tidskrift för genusvetenskapnr 3 2016.

Helena Tolvhed (2019), ”Building her body: Representing and negotiating femininity and muscularity in Swedish bodybuilding magazines, 1962-2012”, i Yearbook of Women’s History 2018, “Building Bodies: Gendered Sport and Transnational Movements”.

Övriga artiklar och antologibidrag

Helena Tolvhed (2017a), ”Träningslandskap i förändring. ’Hälsoism’ och gymkultur som utmaningar och möjligheter för föreningsidrotten”, i Idrottens samhällsnytta. En vetenskaplig översikt av idrottsrörelsens mervärden för individ och samhälle, Riksidrottsförbundet FoU-rapport 2017:1.

Helena Tolvhed (2017b), ”Den smala lyckan. Om hälsa som ideologi och om fett som norm- och samhällskritik”, i Hedda Viå (red.), Protes, metafor och den obsoleta kroppen (Kungliga konsthögskolan).

Helena Tolvhed (2018), ”Oregerliga kroppar. Fetma som situation, motstånd och kritik i Roxane Gays kroppsbiografi Hunger”, i Ulrika Holgersson & Helena Tolvhed (red.), Plats för makt. En vänbok till Monika Edgren, Makadam förlag 2018. (Återpublicerad på idrottsforum.org 2019-06-03)

Helena Tolvhed & Outi Hakola (2018), “The Individualization of Health in Late Modernity”, i Johannes Kananen, Sophy Bergenheim & Merle Wessel (red.), Conceptualising Public Health: Historical and Contemporary Struggles over Key Concepts, Oxford: Routledge.

Helena Tolvhed (kommande 2020), ”1983: Kniiip – startskottet för ett nytt träningslandskap”, Anna Götlind & Magnus Linnarsson (red.), Årtal berättar. Okända årtal i Sveriges historia.

Publicerat konferensbidrag

Helena Tolvhed (2018), “Exercising power? The (post-)feminist politics of the ‘fit’ female body in late modernity”, i Gender, history, futures: Report from the XI Nordic Women’s and gender history conference, Stockholm, Sweden, August 19–21 2015, Umeå : Sveriges kvinno- och genushistoriker2018 (s. 139-147).

Litteraturreferenser

Andreasson, J. & Johansson, T. (2015). Fitnessrevolutionen. Kropp, hälsa och gymkulturens globalisering. Stockholm: Carlssons.

Björklund, E. (2008). Constituting the Healthy Employee? Governing Gendered Subjects in Workplace Health Promotion. Umeå: Univ.

Bolling, H. (2005). Sin egen hälsas smed. Idéer, initiativ och organisationer inom svensk motionsidrott 1945-1981. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2005. Stockholm.

Bordo, S. (1993). Unbearable Weight: Feminism, Western Culture, and the Body. Berkeley: University of California Press.

Crawford, R. (1980). “Healthism and the Medicalization of Everyday Life”. International Journal of Health Services, 10(3), 365-388.

Dworkin, S.L. & Wachs, F.L. (2009). Body Panic. Gender, Health, and the Selling of Fitness. New York: New York University Press.

Foucault, M. (1977). Discipline and Punish: The Birth of the Prison. New York: Pantheon Books.

Foucault, M. (1980). “Body/Power”. I Michel Foucault, Power/Knowledge, ed. Colin Gordon. New York: Pantheon Books.

Gard, M. & Wright J. (2005). The Obesity Epidemic. Science, Morality and Ideology. New York: Routledge.

Hedblom, C. (2009). “The body is made to move”: Gym and fitness culture in Sweden

(doktorsavhandling). Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.

Heywood, L. & Dworkin, S.L. (2003). Built to Win: the Female Athlete as Cultural Icon. Minneapolis: Univ. of Minnesota Press.

Håman, L. (2016). Extrem jakt på hälsa. En explorativ studie om ortorexia nervosa. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Johannisson, K (1997).Kroppens tunna skal. Sex essäer om kropp, historia och kultur. Stockholm: Norstedt.

Johansson, T. (1998). Den skulpterade kroppen. Gymkultur, friskvård och estetik. Stockholm: Carlsson.

Kirkegaard, K. Lund (2011). Fitnesskultur.dk – fitness-sektorens historie, de aktive udøvere og breddeidrættens kommercialisering (doktorsavhandling). Odense: Syddansk universitet.

LeBesco, K. (2011). “Neoliberalism, Public Health, and the Moral Perils of Fatness”.Critical Public Health, 21(2), 153-164.

Lupton, D. (2013). Fat. Abingdon, Oxon: Routledge.

Maguire, J.S. (2007). Fit for Consumption: Sociology and the Business of Fitness. Milton Park, Abingdon, Oxon: Routledge.

McGannon, K.R. & Spence, J.C. (2012). “Exploring News Media Representations of Women’s Exercise and Subjectivity through Critical Discourse Analysis”. Qualitative Research in Sport, Exercise and Health4(1), 32-50.