Fältanteckningar: På utflykt med sportdykare

Åke Nilsén
Högskolan i Halmstad

Förberedelser

Strax innan klockan 9 på morgonen kommer jag fram till dykklubben efter att ha gjort en snabb matsäck inför dagens utflykt. Det pågår redan en viss aktivitet i lokalerna, framför allt i rummet där utrustning för uthyrning förvaras. Jag hälsar först på Olle som är dykinstruktör och ledare för utflykten. Olle är en ung (drygt 20 år), öppen kille som snabbt genom kurser har avancerat inom dykfamiljen och därigenom har sin dröm inom räckhåll: att jobba som dykinstruktör i Thailand till vintern. Olle kommer svagt ihåg mig från ett tidigare möte under en nybörjarkurs, och är positiv till att jag följer med på utflykten. Dock berättar han att platserna antagligen är slut i minibussen som skall ta oss till dykplatsen, vilket skulle vara fatalt för min studie – men det kanske går att klämma ihop sig! Några sena anmälningar är orsaken till detta, men jag avvaktar och hoppas på att kunna följa med.

Alltfler deltagare kliver in på dykklubben och jag försöker snabbt presentera mig och kort förklara min närvaro. Ett par som verkar hemmastadda på klubben samlar ihop sin utrustning men finner inte en torrdräkt som tjejen äger. Det visar sig bli min räddning – torrdräkten har antagligen av misstag hyrts ut dagen innan vilket gör att paret ger upp planerna på att följa med. ”Jag vägrar att dyka vått!” är tjejens svar på förslaget att låna en våtdräkt istället. En ståndpunkt som skall visa sig vara ett återkommande tema under utflykten. Övriga deltagare samlar ihop den utrustning de behöver i var sin plastback och bär ut den till minibussen. Någon är osäker på hur många kilo bly de skall dyka med och dykledaren får hjälpa till med beslutet. Vid en disk betalar de dykledaren för den utrustning de hyr och den ringa avgift man tar för utflykten. Någon särskild kontroll av loggböckerna där uppgifter om antal dyk, senast genomförda dyk och certifikat finns noterat, märker jag inte, men denna grundförutsättning för att få hyra tuber och följa med på dykutflykter antar jag att dykledaren har genomfört ändå. Stämningen är ganska koncentrerad, möjligen utbyter några deltagare ett par ord sinsemellan, men alla är fokuserade på sin utrustning och dagens aktiviteter.

Väl ute vid minibussen samlar Olle deltagarna för en kontroll av utrustningen innan avfärd. Olle, som är yngre än de andra, är lite försiktig i sin ledarroll och nöjer sig med korta svar utan faktisk kontroll vid sin genomgång av den personliga utrustningen. Han nämner även kort att han har med extra mask och fenor, samt några kilo bly, om det skulle behövas. Vi hoppar alla in i minibussen och åker iväg. Det tämligen slitna och väl använda fordonet visar emellertid snabbt upp en varningslampa som får Olle, som kör, att vända tillbaka till dykklubben. I sin mobil kontaktar han den ansvarige för klubben som förklarar vad som behöver göras. Olle ursäktar missödet men ingen reagerar på annat sätt än med skratt och kommentarer om att det var förväntat. Med påfyllt kylarvatten styr minibussen på nytt ut mot motorvägen och den hägrande dykplatsen.

Avfärd

Jag lyckas oavsiktligt hamna på en perfekt plats i minibussen på ett mellansäte varifrån jag kan få kontakt med alla och styra ganska väl över vilka jag vill lyssna på. Val av sittplats visar sig motsvara en informell gruppuppdelning som snabbt har etablerats i sällskapet. Uppdelningen baseras på erfarenhet av sportdykning där de mest erfarna samlats längst fram vid Olle och de mindre erfarna längst bak. Så gott som samtliga i sällskapet har aldrig träffats förut, men detta till trots har en uppdelning snabbt uppstått. Den första information sportdykare emellan som kommuniceras berör erfarenhetsgrad: antal dyk och certifikat.

Längst bak sitter Eva, Rita och Lars, som alla är runt 40 år med tämligen färska certifikat. Eva och Rita har dykt tillsammans tidigare, medan Lars är en ny bekantskap för dem bägge. Jag inser under färdens gång betydelsen av att finna de med ungefär samma erfarenhetsbank. Det första område som berörs i deras samtal är känslorna inför dyket: att vara nervös och lite anspänd är plötsligt fullt möjligt att uttrycka och inget som man måste dölja eller vara ensam om. Rita berättar om svårigheten med att under utbildningen paras ihop med en väldigt ung dykare, en tolvåring: ”Då får man ta den personens stress på sig, ovanpå sin egen stress.” Förhoppningen om att inte vara nervös eller stressad vid dykning diskuteras även, och man ansluter sig till den vanligt spridda uppfattningen att den försvinner efter ett femtiotal dyk. Man delar även med sig av erfarenheter från egna dyk och förhör sig om moment som man ännu inte provat men är sugen på. Att göra egna pardyk utan en erfaren dykledare är ett kvalitativt stort steg som diskuteras. Lars får en chans att markera en viss status då han berättar om sitt enda egna pardyk. Dock försöker han tona ner bedriften något genom att även nämna sina jobbiga känslor i situationen. Risken att navigera fel under vattnet uppfattas som den främsta anledningen till att vänta med detta moment. Egna pardyk blir likställt med ”att våga” för de tre.

Samtliga tre har familj och etablerade arbeten, så sportdykning är ett fritidsintresse som de har fastnat för senare i livet. Eva och Rita är medlemmar i dykklubben men inte Lars, vilket inte är ett krav för att delta i utflykten. Eftersom pardyk rekommenderas och tillämpas av alla dykskolor ger denna form av utflykter ensamma sportdykare en möjlighet att dyka – de paras ihop av dykledaren.

I den främre delen av minibussen sitter förutom Olle, även Akira, en medelålders japan med över 500 dyk, och Per (ungefär 25 år) som är utbildad divemaster. Pers kompis David ansluter vid dykplatsen. Per och Olle samtalar intensivt om olika erfarenheter och framtida planer. Per har jobbat utomlands i omgångar som divemaster (man får leda dyk och assistera vid utbildning, men inte själv utbilda andra), en verklighet som Olle hett eftertraktar. Deras samtal blir till en kombinerad statusmarkering och informationsförmedling. Per förklarar sin komplicerade utbildningsgång utomlands och i Sverige och svårigheten att konvertera certifikat från olika dykorganisationer. Någon standard finns inte internationellt vilket gör valet av utbildningsorganisation till ett viktigt strategiskt beslut för en möjlig karriär som instruktör. Olle ställer många frågor kring ersättning, arbetsvillkor och arbetsförhållanden som är relevanta inför hans egna planer. Trots att Olle har ett mer avancerat certifikat som dykinstruktör får Per ett visst överläge genom sina erfarenheter. Han förmedlar att han har ungefär 200 ”loggade” (förtecknade i loggboken) dyk, men dessutom ett stort antal ”ologgade” som han vid tillfälle skall föra in. Den erfarenhet han besitter utgör en grund för det utrymme han tar i samtalet.

Akira däremot sitter mest tyst i framsätet. Han deltar inte i diskussionen eftersom den förs på svenska som han inte behärskar alls. Men dessutom ger hans erfarenhetsbank honom en viss rätt att avvakta och vara passiv i det sociala umgänget. Dykutflykter av detta slag ger honom en möjlighet att utöva sportdykning i Sverige eftersom han kan finna en tillfällig dykpartner i sällskapet. Akira hade inte förväntat sig att kunna utöva sportdykning då han inledde sin kortvariga vistelse i Sverige på ett drygt år. Han är van vid japanska tropiska vatten med en annan temperatur och marint liv. Han hyr all utrustning förutom mask, som han står för själv. Möjligheten att hyra utrustning på plats ger sportdykaren potentiellt en hög grad av flexibilitet på resor. Olle riktar en och annan fråga på engelska till Akira, som svarar kortfattat men vänligt.

Jag försöker hålla en låg profil i minibussen för att kunna lyssna men dras snart in i samtalen genom att Rita frågar om mitt namn på nytt, hon ursäktar sig med att skylla på att hon har svårt att hålla reda på namn. Ett kort byte i samtalets fokus sker där olika tips om hur man kommer ihåg namn utbyts. Eftersom jag har gjort klart att jag själv inte dyker med tuber och endast kommer att följa dem på land, står jag klart utanför deras gemenskap vilket gör att de måste finna andra beröringspunkter. Per, som sitter på samma rad som jag, vänder sig strax mot mig och undrar vad jag studerar kring dykning. Jag försöker sammanfatta mitt fokus på ett allmänt plan utan att ge för många ledtrådar till vad jag studerar under denna utflykt.

De flesta verkar ha ätit en stadig frukost innan avfärd och möjligtvis äter någon en banan under resan. Men Per tar fram en inköpt baguette och en flaska coca-cola som han snabbt sätter i sig. Han skyller på att frukost inte hanns med hemma.

När vi närmar oss dykplatsen blir Per aktiv med att ringa sin kompis, David, som skall ansluta. David anmälde sig sent till utflykten och fick beskedet att minibussen var full, så han steg upp väldigt tidigt på morgonen för att nå dykplatsen med tåg och buss och möta upp sin kompis. När vi anländer till dykplatsen står han och väntar med sin utrustning. David (jämngammal med Per) tog certifikat för knappt 10 år sedan men har gjort ett längre uppehåll på flera år. Nu vill han emellertid friska upp sina färdigheter och har därför köpt våtdräkt och väst för att satsa hårdare. Att uppmana till en investering i egen utrustning är en uttalad strategi från de flesta utbildningsorganisationerna. Det blir ett sätt att fördjupa engagemanget efter avslutad nybörjarkurs och en garant för att kunskaperna inte faller i glömska. Att det finns ett vinstintresse från de flesta organisationerna kan även det spela in. David ser möjligheter till att damma av sina färdigheter med hjälp av Per, som i sin tur behöver någon att dyka tillsammans med.

Framme vid dykplatsen

Efter den dryga timmens bussfärd sträcker vi på benen på parkeringsplatsen, där det redan står ett antal bilar och några andra sportdykare plockar med sin utrustning. Olle samlar oss snabbt i en halvcirkel och berättar om upplägget. Han föreslår att de byter om vid minibussen, tar på all utrustning, därefter går ner till stranden, och återvänder direkt efter dyket. Han motiverar det med att de ändå måste upp till minibussen för att byta flaskor mellan dyken och därför även kan fika där då. Dessutom är det lättare att bära utrustningen på kroppen än i händerna. Nackdelen, menar han, är att de blir väldigt varma i våt- och torrdräkterna när solen ligger på, speciellt efter dyket när de dessutom är trötta och törstiga, men det brukar vara bättre att passa på medan man är igång. Olle möter inga protester utan alla börjar last ur bilen. Han berättar kort på engelska upplägget för Akira.

Man klär om på parkeringsplatsen tämligen ogenerat. Någon använder handduk för att skyla sig, men det sker ingen större uppdelning efter kön. Rita, Eva och Akira har hyrt torrdräkt, vilket betyder att de kan ha ett vanligt underställ på sig utan att bli blöta in på kroppen. Torrdräkten håller värmen betydligt bättre än våtdräkten, där kroppsvärmen värmer upp den lilla mängd vatten som sipprar in mellan dräkt och hud. Med en torrdräkt kan man dyka även i nollgradigt vatten med ett tjockare underställ på sig. De som använder våtdräkt har badbyxor under. Akira håller sig för sig själv under ombytet. Alla tar var sin flaska från minibussens baklucka och spänner fast västen och slangarna på den. Var och en förväntas göra dessa moment själva men Olle håller ett vakande öga, främst på de mindre erfarna och kommer med goda råd där han ser att det behövs. Eva och Rita tar vetgirigt till sig tipsen och ställer en del motfrågor, medan Lars förhåller sig mer avvaktande. Olle undviker helt att närma sig Per, David och Akira under dessa viktiga moment, han vill antagligen undvika att trampa över en integritetsgräns som baseras på mängd av erfarenhet.

Lars är rökare och har avverkat ett antal cigaretter både före avfärden och under ombytet. Jag har väntat på någon kommentar från sällskapet om denna för dyksammanhang ovanliga och mindre lämpliga last. Rita säger i förbifarten när Lars tänder en cigarett i väntan på genomgången av dyket: ”En sista innan dyket?” Eva är inte sen att hänga på: ”För att öka luftförbrukningen ordentligt!” Lars verkar emellertid luttrad och skrattar bort deras kommentarer. Akira har med en undervattenskamera som tilldrar sig intresse från flera deltagare. Det är vanligt bland mer erfarna dykare att efterhand utveckla ett sidointresse som kan kombineras med dykningen. Det kan vara ett marinarkeologiskt intresse som öppnar nya möjligheter med vrakdykning, ett marinbiologiskt intresse som kan kombineras med forskning eller fotografi som i Akiras fall. Enbart dykning kan i vissa fall med tiden tappa i attraktionskraft och måste därför utvecklas för att hållas vid liv.

När alla är klara med sin utrustning samlar Olle gruppen på nytt. Det är dags för en genomgång av dykplatsen och dykets upplägg. Solen är varm så man försöker hitta lite skugga så gott det går. Till min förvåning har Olle inte dykt här förut, men han har fått information från andra dykledare och stället är välkänt i dykkretsar. Han förhör sig först om det är några som skall dyka själva eller om alla följer hans rutt. Främst syftar han då på Per och David men de väljer att följa Olle. Han nämner fiskeredskap som skall undvikas och berättar om vilka djupförändringar som väntar dem. Språngskiktets (ett grumligt vattenskikt som avskiljer det varma ytvattnet från det kallare bottenvattnet) nivå kommuniceras samt att undervattensströmmar inte kommer att vara till några större problem.

Sällskapet går tillsammans ned till havet med mask, snorkel och fenor i händerna. Väl nere vid stranden gör Olle en parindelning där Rita och Eva, samt Per och David dyker ihop som förväntat och Lars paras ihop med Akira. Olle hör efter om det är okej, vilket de bekräftar. Olle går igenom de sista instruktionerna som olika tecken, dyktid: 50 minuter, säkerhetsstopp: 3 minuter vid 3 meters djup, tecken vid 150 mb på flaskan (efter halva luftförbrukningen) och att man går upp till ytan efter 1 minut om man förlorar sin parkamrat ur sikte. Han avslutar med att påminna om att de skall göra parkontroll.

Parkontroll är ett viktigt säkerhetsmoment som alla får lära sig vid grundutbildningen. Man följer en bestämd rutin som sammanfattas i en bokstavskombination, vvslo, där varje bokstav står för ett delmoment i kontrollen. Bokstavskombinationen omformas till en ramsa (vem vill slå loket olsson) i syfte att underlätta för minnet. Parkamraten utför kontrollen som omfattar viktbälte, västens funktion, remmar på västen och lufttrycket, samt avslutas med ett OK. Samtliga moment är direkt eller indirekt relaterade till luftförsörjningen och följer den säkerhetskultur som tillämpas inom den dykorganisation dykklubben är ansluten till.

Samtliga par utför kontrollen men det finns en variation i hur nitiskt den utförs. Mellan de par som känner varandra sedan tidigare är förloppet tämligen avslappnat men noggrant även om jag tycker mig spåra en viss irritation från Davids sida när Per påpekar några detaljer som behöver justeras. Lars’ kontroll av Akira sker tämligen summariskt liksom den omvända kontrollen. Stämningen är hög men koncentrerad. Man pratar inte speciellt mycket med varandra utan fokuserar på sin utrustning och det kommande dyket.

Ett par andra dykare kommer just upp från ett första dyk. Man hälsar på varandra och Olle frågar kort om sikten, strömmar och temperaturen i vattnet. Man samtalar lite kort och utbyter information. Olle frågar även om fiskeredskapens utbredning och de andra dykarna svarar vänligt och generöst. De får även en chans att berätta vad de upplevt under dyket då någon i sällskapet undrar.

Dagens första dyk

Sällskapet går ut på bryggan i samlad trupp och går i vattnet från stegen en och en och gör ok-tecken. Olle är sist i. Väl i vattnet spottar man i masken och gnider ut saliven innan masken åker på. Med snorkeln i munnen för att spara på luften i flaskan tar de på fenorna och avvaktar sedan Olles instruktioner. Sällskapet försvinner under ytan och jag får äntligen chans att samla mina intryck.

Efter c:a 45 minuter ser jag hur vattenytan bryts en bit ut från stranden. Först blir antalet luftbubblor alltmer koncentrerade vid ytan för att så småningom övergå till oregelbundna former när dykarnas mörka huvor visar sig i solgasset. Man gör OK-tecken till varandra men mycket snart därefter hör jag ganska ivriga röster. Begränsningen till en kommunikation med hjälp av tecken under själva aktiviteten skapar ett uppdämt behov av att kommunicera om och få bekräftat de olika upplevelser man gjort under dyket. De simmar samtliga in mot bryggan vid ytan och jag kan alltmer urskilja vad de pratar om. Vilka fiskar man har sett är ett viktigt område, men även allmäntillståndet t ex om man fryser. Väl uppe på bryggan klagar någon på för mycket bly, dvs den personen hade svårt att göra en avvägning där en jämvikt infinner sig under ytan – man varken sjunker eller flyter upp. Denna avvägning regleras med hjälp av västen, som luftfylls för att kompensera för de nödvändiga extrakilon man måste ha med för att kunna sjunka med all övrig utrustning (våtdräkt och tuber ökar flytförmågan). För mycket bly försvårar denna kompensation. Jämviktstillståndet är för många det magiska med dykningen – man känner sig viktlös.

Med hjälp ett allt vanligare tekniskt hjälpmedel, dykdatorn, kan sällskapet nu utbyta information kring dyket. Hur länge varade dyket, hur djupt var man som djupast, vad var vattentemperaturen? Men dykdatorn är personlig och alla är inte ägare till en sådan, så Olle och Per, som har var sin, blir centrala för denna information. Olle låter Per ta utrymme men ställer sig frågande till en uppgift om djupet. Per förklarar att han höll ner sin dator i en håla på botten för att få ett maxdjup, och samtliga släpper på ett befriande skratt. Alla utom Akira, som är lite utanför på grund av språkbarriären. Han har dessutom en del problem med en läckande huva, som gjort dyket mindre angenämt p g a det kalla vattnet som spridit sig under torrdräkten över bröstet och magen. Akira klagar på kylan i vattnet och Rita engagerar sig en del i detta.

Efter att ha tagit av sig mask, snorkel och fenor i vattnet, och därefter viktbältet i land, knäpper de nu av sig luftpaketet och kopplar bort flaskan från västen. Samtliga bär sin egen flaska upp till bussen, men lämnar den övriga utrustningen obevakad på stranden i nästan två timmar. Väl uppe vid bussen tar de av sig våtdräkter och torrdräkter och torkar sig om det behövs. Akira har blött ned sitt underställ och hänger upp sin tröja på någon buske för att torka. Olle bestämmer att ytintervallet (tiden mellan dyken) skall vara i 1 ½ timme. En mer avslappnad stämning sprider sig i sällskapet och man slår sig ned med matpaket och dricka i gräset vid parkeringen. Flera dricker ordentligt med vatten men undviker kaffe tills efter det andra dyket (kaffe är urindrivande, vilket kan leda till olämpliga intermezzon med dräkt på). Återigen blir det en uppdelning var man slår sig ned mellan erfarna och mindre erfarna, men alla sitter någorlunda samlat. Rita blir den som överbrygger denna osynliga barriär under pausens gång. Hon ställer frågor och kommenterar de mer erfarna så att en kommunikation mellan grupperna kommer igång.

En fiskkarta i plast cirkulerar runt och återkopplar kommunikationen till dykupplevelserna. Man diskuterar lite kring vilka fiskar man såg och Olle, som främst har dykt i svenska vatten, får chans att briljera lite kring tidigare upplevelser. Olle har med ett antal veteflätor från sitt tillfälliga jobb som han bjuder sällskapet på. Alla smakar en bit, någon tar flera och alla berömmer Olle för initiativet. Rita frågar: ”Är du bagare?” ”Nej, jag är inte bagare, jag bara jobbar som det.” ”Men är du utbildad?” ”Inte mer än det mina arbetsgivare har visat mig”, svarar han.

Förberedelser inför dagens andra dyk

Efter en stund börjar Olle, Per och David lyfta ut nya flaskor ur minibussen inför dagens andra dyk. De pratar en del om utrustningen, främst kring fördelar och nackdelar utifrån egna erfarenheter. Rita kommenterar deras diskussion: ”Prylsport!” De erfarna tar störst ansvar med utrustningen och gör det tyngsta arbetet, medan de mindre erfarna kan sitta och vila ett tag till. Eva och Rita pratar en del om det förra dyket sinsemellan och Rita föreslår att de skall genomföra en övning under nästa dyk: växelvis andning (det innebär att man simulerar att den ena parkamraten har slut på luft och måste ”låna” luft från sin kamrat och därigenom andas man växelvis ur samma munstycke, 2 andetag var/gång). De två ligger på ungefär samma nivå i sin dykning vilket både ger fördelar och nackdelar vid pardyk. Fördelarna är att de inte behöver anpassa dykningen efter varandra i svårighetsgrad och att de kan göra övningar och diskutera med varandra utifrån en gemensam utgångspunkt. Nackdelen är att de inte kan dra nytta av den andres större erfarenhet och därigenom känna en större trygghet och lugn under dykningen. Eva och Rita frågar Olle till råds om övningen innan dyket och får ett positivt och uppmuntrande svar. Olle är generös med tips och råd inför hela sällskapet, men Akira och Per står lite utanför detta utbyte. Olles position i dykfamiljen bekräftas genom denna kommunikation vilket gör att Akira och Per, som även de har en hög position, dels måste vara passiva för att inte intervenera på Olles område och dels inte själva kan nedlåta sig till att ta råd eller vara frågvisa i relation till Olle.

Förberedelserna inför nästa dyk är gjorda och sällskapet börjar ta på sig dräkterna på nytt. Var och en tar sin flaska och går ner till stranden, men mindre samlat än vid det första dyket. Vid stranden förbereder var och en sin utrustning på nytt under tystnad och koncentration. Rita klagar på magont efter fikabrödet men det viftas bort av någon i sällskapet: ”Du mår bättre när du väl är nere i det svala vattnet igen.” Olle vänder sig till Per och David och nästan uppmanar dem till ett större oberoende: ”Ni dyker själva, va?” Visst, det överensstämmer med deras planer och de berättar kort om sin planerade dykrutt. Vid det första dyket uppstod en liten oenighet mellan Olle och Per om betydelsen av ett tecken. Olle insisterade på betydelsen ”halv flaska” vilket Per fick acceptera, men inför det andra dyket kontrar Per inför David: ”Nu betyder det ’time out’.”

Olle kommer ihåg Eva och Ritas initiativ till en egen övning av ”växelvis andning” och visar dem hur övningen skall utföras på land. Man skall följa ett utarbetat rörelsemönster där en viss kroppskontakt är ett viktigt inslag ur säkerhetssynpunkt. De får utföra momentet på land och känner sig därefter redo att prova det i vattnet. Olle uppmanar till parkontroll och därefter går han snabbt igenom dykrutten och tecknen. Sällskapet går i från bryggan på nytt. Jag får äntligen en ny, välbehövd paus.

Jag kan säkert räkna till 5-6 andra dyksällskap vid stranden där jag sitter och väntar på att ”mina” dykare skall återvända till världen ovan vattnet. Det är flest män men förvånansvärt många kvinnor som dyker. Ett par som är på väg i, bestående av en man och en kvinna förbereder sig framför mig. Det är tydligt att handhavandet av och kunskapen om de tekniska prylarna tillfaller mannens domän, det är han som instruerar sin parkamrat och förklarar olika funktioner och moment. Strax därpå kommer ett antal dykare upp ur vattnet med en något annorlunda utrustning på. Tre män i 30-årsåldern har gjort ett längre dyk med hjälp av ny utrustning. En av dem använder en utrustning med slutet kretslopp, dvs utandningsluften försvinner inte ut i vattnet i form av luftbubblor utan filtreras genom en kalkpatron och späds med ny syrgas för att återanvändas. De andra två använder nitroxtuber, som har en luftblandning med högre syrehalt och lägre kvävehalt vilket ökar på den möjliga tiden under vattnet, dvs dyktiden. Dessa killar håller sig lite för sig själva och verkar väldigt fokuserade på sin utrustning.

En motorbåt närmar sig från havet med högljudd musik somöverröstar motorerna. Trots att flera blå-vita flaggor som signalerar att dykning pågår, är väl synliga utifrån lägger båten till vid bryggan. Ombord sitter tre killar varav en har sin våtdräkt neddragen och överkroppen blottad. I handen håller han en Red Bull-burk som han tar några klunkar ifrån. De har alla solglasögon och verkar uppspelta utan att ta notis om den ökande irritationen från människorna på stranden. Det är uppenbart att de dyker från båten, vilket är vanligt, men dessa sällskap brukar ligga ute till havs för att återvända till båthamnen då dagen är slut. Det är uppenbart att det här sällskapet på flera sätt avviker från det brukliga. Efter ett snabbt ärende vid serveringen glider båten sakta ut till havs på nytt.

Flera av dyksällskapen på stranden är danska men rutinerna och umgängesformerna verkar vara desamma oberoende av nationalitet. Dock lägger jag märke till att få om ens några utövare verkar ha invandrarbakgrund. Det kan vara svårt att avgöra på distans men mina tidigare intryck från utbildningskurser och andra dykutflykter förstärks av denna iakttagelse.

Tillbaka efter andra dyket

Mitt dyksällskap bryter ytan efter c:a 50 minuter, men Per och David som har gjort en egen dykrutt dröjer någon minut extra. Återigen hör jag samtligas röster mycket snart därpå, då de simmar inåt land. Förutom upplevelser under ytan förhör man sig om problem med utrustningen från det förra dyket. Har det blivit bättre? Kändes det bra?

Lars nämnde efter det första dyket att han hade viss känning vid vaderna. ”Krampkänning”, förtydligar han när Rita frågar om han fryser på nytt. Rita ger sig inte utan ger rådet att dra ner dragkedjan ordentligt. Lars slår återigen ifrån sig med att han inte frös utan hade krampkänning som försteg till att vara kall.

Väl på stranden känns sällskapet mer avslappnat. De går upp till minibussen med utrustningen på, men inte samlat. Rita och Eva blir kvar lite och viskar till varandra. När jag diskret närmar mig hör jag att de kommenterar Akira och hans åsikt om kylan i svenska vatten: ”Trots att han dyker i torrdräkt! Men han är ju van vid att dyka i tropiska vatten!” Återigen uppehåller man sig vid frågan om att frysa eller inte, eller snarare att beklaga sig över kylan eller inte beklaga sig.

Framme vid minibussen byter alla snabbt om. Någon går till serveringen för att köpa dricka, och några får äntligen smaka på den medhavda kaffetermosen. Utrustningen packas in i minibussen och det mindre erfarna i gänget passar på att hjälpa till lite mer för att utjämna arbetsbördan något. De har blivit sen eftermiddag när vi sätter oss i minibussen för att inleda hemfärden. Vi intar samma platser som på ditresan men David följer även han med och hamnar mellan mig och Per. Fiskekartan kommer fram på nytt till hjälp för att fastslå upplevelserna. Efter lite förhandlingar når man samförstånd om vilka fiskar det var. Loggböckerna tas fram och de som saknar dykdator ”lånar” fakta om dyken från de med dykdator. De oerfarna frågar efter Olles certifikatnummer som i egenskap av dykledare skall bifogas till varje dyk.

På hemresan får kommunikationen mellan deltagarna en delvis annorlunda karaktär. Bland de mindre erfarna försöker man nu finna andra beröringspunkter än de rent dykmässiga. Man frågar om jobb, familj och andra intressen. Det är uppenbart att fokuseringen kring dykning som präglat sällskapet hittills börjar släppa. Ganska snart tar även anspänningen och ansträngningen i samband med dyken ut sin rätt och de mindre erfarna längst bak i minibussen somnar in en efter en. De erfarna, däremot, fortsätter sitt utbyte av erfarenheter internationellt och kommunicerar framtidsplaner. Men det gäller främst för Olle och Per. David kommer lite i kläm eftersom han inte helt kvalificerar sig i gruppen erfarna men samtidigt inte kan sträcka sig ned till de mindre erfarna. Akira sitter återigen mest tyst i framsätet. Jag pratar en del med David och berättar återigen en del om min forskning. Han undrar om dagen har varit givande för mig och jag kan inte annat än bekräfta detta.

När minibussen stannar utanför dykklubben, vaknar alla till igen och bär snabbt in utrustningen för sköljning. Man sköljer bort saltvattnet med sötvatten för att förhindra saltets nedbrytande inverkan på utrustningen. Därefter hängs dräkterna på tork och flaskorna bärs in och placeras på anvisad plats för påfyllning. Alla är på väg hem snarast möjligt och endast Olle blir kvar för att låsa. Vi tar farväl av varandra och jag äntrar min cykel för hemfärd.

Copyright © Åke Nilsén 2013