Markus Alexandersson
Journalist och historiker
I april nästa år planeras ishockey-VM att avgöras i Lettland och Belarus. För ishockeyfantasten och diktatorn Alexander Lukasjenko är det en möjlighet att bjuda på ett välregisserat skådespel. Efter det stulna valet i augusti och den belarusiska regimens brutalitet ställs frågan om han ska få den möjligheten. Det internationella ishockeyförbundet överväger att flytta mästerskapet, och i flera länder pågår diskussioner om bojkott. Återigen ställs frågan kring om hur mycket sport och politik hör ihop och om bojkott är rätt metod – eller om stora idrottsevenemang snarare kan sätta fokus på frånvaro av demokrati och mänskliga rättigheter?
Stoppa matchen!
Engagemanget för Chile hade efter juntans kupp 1973 vuxit sig stark och lockat många av de svenskar som tidigare hade engagerat sig i Vietnamfrågan. När Sverige lottades mot Chile i tennisturneringen Davis Cup 1975 krävde Chilekommittén och många andra att matchen inte skulle spelas. Svenska tennisförbundet stod på sig och ville – inte minst av ekonomiska men säkert också av sportsliga skäl – att matchen skulle spelas, och att det skulle ske i Båstad. När den socialdemokratiska regeringen tvingades förhålla sig till frågan var man först kritisk till matchen men landade sedan i ställningstagandet att man var för ”mötes- och demonstrationsfrihet” och att man därför inte ville stoppa matchen.
Jan Guillou bevakade demonstrationerna i anslutning till matchen i Båstad och skrev i Fib/Kulturfront om en presskonferens med dåvarande statsministern Tage Erlander och SSU-ordföranden Lars Engqvist. Med på pressträffen var också förre Chileambassadören Harald Edelstam, känd för sin hjälteinsats att ge skydd åt mer än tusen chilenare på den svenska ambassaden i Santiago. ”Det vore en förlust för svensk demokrati om det blev kravaller”, sa Erlander. Han och Edelstam talade också vid en demonstration som SSU arrangerade där man kritiserade den fascistiska juntan samtidigt som man försvarade att matchen spelades och det man kallade ”mötesfriheten”.
Ungefär 7000 demonstranter fanns på plats i Båstad för att protestera såväl mot att matchen spelades som mot juntan och Pinochet. De gjorde också sitt bästa för att störa tennismatcherna på centercourt och skanderade ”Stoppa matchen”.
Det var också titeln på den låt som Mikael Wiehe skrev och sjöng med Hoola Bandoola Band. Låten gavs ut på singel med låten om den chilenske frihetssångaren Victor Jara, som avrättades av Pinochets junta, på b-sidan. Wiehes textrader pekar på det stöd som ett idrottsevenemang är för juntan. ”Om matchen stoppas visar vi vårt stöd åt Chiles folk”, sjunger han, samt:
”På Berlinolympiaden, 1936
fick Hitler så mycket reklam
att han nästan blev perplex
Och generalerna i Chile
dom är ute efter samma sak
Men vi ska inte propagera
för deras terrorapparat”
Redan 1968 hade det varit kravaller inför en Davis Cup-match i Båstad. Då lyckades demonstranterna stoppa matchen mot det rasistiska Rhodesia, en match som senare avgjordes på Franska rivieran. År 2009 återupplivades minnena från sammandrabbningarna 1968 och 1975 när krav restes på bojkott av Davis Cup-matchen mot Israel i Malmö. Den diskussionen fördes också på politisk nivå och ledde till en i frågan splittrad socialdemokrati.
Att idrottsevenemangen kommer i fokus för diskussioner kring bojkott eller acceptans utgår ofta just från uppfattningen att evenemangen är en möjlighet till positiv exponering för ett lands politiska ledare; kanske också ett accepterande av dess system och de metoder som används för att kontrollera medborgarna.
1990 lanserade statsvetaren Joseph Nye begreppet soft power. Han menade att en stat förutom verktyg som tvång och belöning kan vinna internationellt inflytande och lyckas påverka genom attraktion, det han kallar soft power. Ett lands soft power kan härledas ur tre källor: kultur, politiska värderingar och utrikespolitik.
Stora internationella idrottsevenemang har möjligheten att spela en betydelsefull roll i en soft power-strategi. Grix och Houlihan (2013) menar att inflytande och en positiv bild av ett lands image tidigare varit en välkommen effekt men har på senare år tydligt berättigat stora investeringar utifrån medvetna strategier. De understryker betydelsen av prestige, inte minst gäller det länder med växande ekonomier som vill vinna en starkare position på den internationella scenen.
Brix och Houlian framhäver det goda resultatet av Tysklands medvetna strategier av att arrangera fotbolls-VM 2006. Det innebar inte bara en stor ökning av turismen utan också en i omvärlden mer positiv bild av Tyskland samt en starkare inhemsk nationskänsla. När sådana effekter ligger i potten ökar intresset från länder i behov av antingen förbättrad image eller med önskan om prestige, vilket också innefattar länder med bristande demokrati och mänskliga rättigheter.
När exempelvis Kina, Ryssland och Qatar under de senaste åren har tilldelats stora idrottsevenemang har det resulterat i omfattande diskussioner. De organisationer som beslutat om värdländer har naturligtvis blivit primära måltavlor för kritiken; men också den enskilda idrottsutövaren och de nationella förbunden har inte sällan ställts till svars. Kraven, som kan komma från flera av varandra oberoende håll, handlar då ofta om att bojkotta idrottstävlingarna och genom detta markera motstånd mot de orättfärdigheter som enligt kritikerna sker i tävlingens värdland.
Historieprofessorn Johnny Wijk, som forskar kring idrottsbojkotter, har i en debattartikel från 2009 menat att idrotten tjänar på att tillskrivas den betydelse som den ges när krav på bojkott framförs. ”Idrotten beklagar sig visserligen och känner sig utnyttjad i elakt spel, men borde kanske ha en mer avslappnad attityd. Den uppmärksamhet som diskussion om politik och idrott alltid skapar befäster endast idrottens betydelse på samhällsarenan och i massmediavärlden,” skriver han.
Wijk skriver också att idrotten inte bara har överlevt den politiska inblandningen utan också gått stärkt ur den.
I det längre perspektivet har idrottens hållning och egna ideologi att försöka undvika politisk-ideologisk inblandning varit mycket framgångsrik. Man har överlevt fascismens grepp på 1930-talet, flera årtionden med kallt krig mellan supermakterna, den stundtals mycket skarpa kritiken med Kina-OS och kommer med största sannolikt att klara den närmsta framtidens politiska aktioner runt idrotten också.
Johnny Wijk delar upp idrottshistorien i tre olika faser för att förklara hur idrottens mobilisering och uppmärksamhet använts i politiska syften. Den första fasen sträckte sig till andra världskriget och var en kraftmätning mellan stater och beskrevs ofta i militära termer, den andra var en förlängning av det kalla kriget och kampen mellan det goda och onda, medan den tredje fasens koppling mellan sport och politik fokuserar ”på olika aspekter runt etik och moral”.
Så vad är idrottens etiska ansvar? Tävlingsmomentet, elitidrottens tuffa villkor och de enorma penningsummorna prövar ständigt etiska gränser. Idrotten har att hantera frågor som dopning, huliganism, rasism samt hur barn utsätts för alltför hård träning och utnyttjas. Det är också områden som idrotten hanterar inom sig, såväl inre som yttre påverkan tvingar förbund på både nationell och global nivå att reglera, kontrollera och normera.
Idrottsrörelsen är inte homogen, men ska man söka någon form av kärna och gemensam nämnare så är det nog ambitionen att få verka på sina egna villkor. För idrottare och tränare är det att få ägna sig åt sin idrott och utmana sig själv och sina motståndare. Det är naturligtvis också att få uppmärksamhet och belöning – och det är i denna strävan som idrotten bildar allianser med kommersiella och politiska krafter.
Kan bli Ryssland istället för Belarus
På Dagens Nyheters ledarsida skriver Susanne Nyström att Sverige bör överväga att inte åka till Belarus om landet får behålla ishockey-VM. Hon hänvisar till att Tjeckien har uttryckt en sådan tanke.
Trots kravet på Svenska Ishockeyförbundet ställer hon allra tydligast krav på det internationella ishockeyförbundet. ”Det spelar ingen roll hur många gånger representanter för demokratiska länder eller organisationer säger att idrott och politik inte hör ihop. När en hel- eller halvdiktatur bestämmer sig för att använda mästerskap som politisk propaganda gör den det vare sig omvärlden vill eller inte”, skriver hon.
Ordföranden i internationella ishockeyförbundet säger att de inte är en politisk organisation som kan flytta mästerskap av politiska skäl. Ändå har man tillsatt en expertgrupp i syfte att utreda frågan för att möjligen kunna överpröva beslutet. Att Lettland sagt att man inte längre vill arrangera mästerskapet ihop med Belarus är en starkt pådrivande faktor.
Another delicate political situation facing IIHF as Belarus' co-hosting of Men's Ice Hockey World Champs called into question because of political unrest in country. IHHF also faced calls to move 2023 event from Russia because of Rusada non-compliance https://t.co/iE4z4Q35Xn
— Ben Cronin (@croninbenjamin) August 14, 2020
Enligt uppgifter undersöker man därför möjligheterna att flytta matcher från Belarus till Ryssland, ett land utan fungerande demokrati som annekterat ett grannland och som försöker giftmörda oppositionella politiker samtidigt som pressfrihet och mänskliga rättigheter försämras. Det ringar in en intressant frågeställning: krävs det att situationen i landet är aktuellt uppmärksammat eller finns det en objektiv demokratiskala på när idrottsevenemang inte ska tillåtas eller bojkottas?
Efter att Chile hade besegrats i Båstad mötte Sverige kommunistdiktaturen Tjeckoslovakien i final – utan att det gav upphov till liknande protester eller krav på att matchen skulle stoppas. Var det ett resultat av att svenskarna hade vant sig vid och i viss mån accepterat situationen i Östeuropas kommunistdiktaturer men var påverkade av det som historikern Charlotte Tornbjer (2008) beskriver som en ”moralisk chock” i Chile, att situationen där fick stort utrymme och engagerade många svenskar känslomässigt? Sverige har genom historien deltagit i tävlingar i såväl kommunistiska som fascistiska diktaturer, men med varierade diskussion om lämpligheten i det.
När sanktioner diskuteras och planeras är ambitionen att det ska ”träffa rätt”. En åtgärd ska drabba makthavarna, inte dubbelt bestraffa dem som redan drabbas av en auktoritär ledares politik. Kan man se ett inställt ishockey-VM i Belarus som ett straff mot vanligt folk som nu inte får en chans att se ishockey av högsta klass? Eller är det ändå inte de som får biljetter till matcherna? Och om Sverige inte deltar i ett ishockey-VM, straffar det Lukasjenkos regim eller de svenska spelare som inte får möjligheten att spela i ett VM mest? Eller är det moraliska ansvaret att markera viktigare än möjligheten att få delta i en tävling?
En annan relevant fråga är hur mycket utrymme det finns för Lukasjenkas regim att genom ett idrottsmästerskap exportera en positiv bild av landet och regimen. Demonstrationerna och regimens hårdföra motstånd har fått stor internationell uppmärksamhet och borde ha satt en bild som ett ishockey-VM inte kan ändra. Syftet kan dock vara ett annat. Forskarna Grix och Kramareva beskriver i en artikel (2015) hur Ryssland genom OS i Sotji 2014 i första hand inte sökte en internationell publik; snarare utgick strategin från att förstärka en nationell identitet genom att betona patriotism och visa upp Putins nationella idé och hans ”starka” ledarskap. Samma strategi kan Alexander Lukasjenka mycket väl ha.
Starkt stöd för bojkotter
Kraven om att bojkotta mästerskap i länder som bryter mot mänskliga rättigheter har starkt stöd bland befolkningen. I en undersökning av Svenska Spel svarade 57 procent att man tycker att svenska idrottsförbund inte ska skicka landslag till tävlingar i länder som inte respekterar mänskliga rättigheter. Mer än hälften (53 procent) tycker att Sverige i sådana situationer bör bojkotta stora evenemang som OS och fotbolls-VM.
Nästa vinter-OS arrangeras 2022 i Peking och flera människorättsgrupper har framfört kritik mot att Kina ska stå värd för spelen. Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab har uttalat att han tycker att landet bör överväga att bojkotta OS på grund av hur Kina behandlar uigurerna, en muslimsk minoritet som enligt Human Rights Watch är starkt förtryckta. Raab säger att ”rent allmänt är min hållning att separera sport från diplomati och politik, men det kommer till en punkt när inte längre är möjligt.”
Presidenten för Internationella olympiska kommittén (IOK), tysken Thomas Bach, har tvingats förhålla sig till dessa krav och understrukit att OS inte arrangeras av värdlandet:
De olympiska spelen handlar inte om politik. Internationella olympiska kommittén, som en civilisamhällesorganisation, är alltid strikt politiskt neutral. Vare sig att bli tilldelad spelen eller att delta är en politisk bedömning av värdlandet. OS arrangeras av IOK, inte av regeringarna. Det är IOK som bjuder in de nationella olympiska kommittéerna att delta, inbjudan kommer inte från värdlandets regering. Det är sedan de nationella olympiska kommittéerna som bjuder in politiker att följa idrottarna till spelen. Värdlandets statschef är bara tillåten att säga en mening, som är formulerad av IOK, för att öppna spelen. Ingen annan politiker är tillåten att spela någon annan roll, inte ens under medaljceremoninerna.
Frågan är dock om det är den olympiska rörelsens intentioner eller det praktiska utfallet som ska värderas högst. Värdländernas regeringar värderar möjligheten att få arrangera ett olympiskt spel utifrån att att man står bakom ansökan och bidrar såväl ekonomiskt som på andra sätt till att landet ska kunna arrangera ett OS.
Idrottshistorikern Malcolm MacLean reagerar i en artikel på idrottsforum.org på Bachs uttalande och kallar idén om den opolitiska idrotten en ”myt”. Han menar att uttalandet antingen visar hur lite IOK:s företrädare förstår av internationell politik och dess verktyg eller att det är ett sätt att skapa förvirring i syfte att skydda sina affärsintressen. Han menar att värdstäderna och länderna själva betraktar möjligheten att få arrangera spelen som ett stöd från IOK.
”Gav mig tusan på att bilda mig en uppfattning”
När Sverige kvalificerade sig för fotbolls-VM 1978 i Argentina började diskussionen om det var rimligt att delta. När svenskan Dagmar Hagelin 1977 försvann uppmärksammades dessutom den argentinska militärjuntan brutalitet särskilt i Sverige och de svenska landslagsspelarna ställdes inför ett moraliskt dilemma.
Malmö FF-spelaren Roland Andersson var politiskt medveten och stod till vänster; han var också den som hamnade i medias fokus. I en intervju i Sveriges Radio på hösten 1977 säger han att han varit tveksam men att han efter moget övervägande bestämt sig för att tacka ja om han blir uttagen i VM-truppen; ”även om jag inte är säker på om jag fattat rätt beslut heller”.
”Jag är väl medveten om att hela VM-arrangemanget är ett stort propagandajippo för den sittande regimen; och kommer det att genomföras utan intermezzon är det en stor propagandaseger för fascismen”, säger han i intervjun.
Roland Andersson motiverade delvis sitt beslut med att representanter för befrielserörelsen hade välkomnat VM med förhoppningen att det skulle dra uppmärksamhet till den politiska situationen i Argentina.
”Det är att grovt underskatta både journalister och fotbollsspelare om man tror att de skulle åka dit med lappar för ögonen, så tror jag inte är fallet.” Han menar istället att det i spåren av VM kommer att ”följa en massa allmänreportage” och ”där kommer det att komma fram en hel del grejer”.
Roland Andersson sa att han gav sig ”tusan på att ta mig ut och bilda mig en uppfattning. Jag tar med mig erfarenheterna hem och ska berätta om det”. Han tog med sig Roy Andersson – även han från Malmö FF och med politiska åsikter till vänster – samt Björn Nordqvist, Kent Karlsson och Ralf Edström till ”de galna mödrarnas” demonstration för att i någon mån visa sitt ställningstagande.
Alla spelare var inte lika tydliga och känslomässigt engagerade. I och med att frågan blev stor tvingades många spelare att förhålla sig till frågan och kom till olika slutsatser. Enligt Jesper Högströms bok om landslagets historia (2008) sa Conny Torstensson att om man kunde spela i Sovjet kunde man väl också spela i Argentina.
Förbundskapten Georg ”Åby” Eriksson var inte särskilt engagerad i de moraliska frågorna. Han blev uppmärksammad – och hårt kritiserad – när han beskrev att argentinarna ”ser ut att ha glädje, jag har inte sett någonting – har inte heller sökt upp någonting är väl bäst att säga – som tyder på att det inte är ett fint land det här” och ”om ett folk, som man säger hemma, som är så där nedslagna och tycker att allt är tråkigt, hur de då kan visa en sådan oerhörd glädje för sitt eget land”? Han var kritisk mot journalisternas frågor och besvärad över den debatt som pågick kring landslagets deltagande. ”Vi har egentligen inte trott på det där tjafset man håller på med där hemma”, sa han.
Idrottsbojkott mot apartheidregimen
Redan flera år innan OS skulle arrangeras i Moskva 1980 övervägde USA och andra allierade att bojkotta spelen. Det angavs olika skäl, men när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 fick USA en konkret orsak att bojkotta spelen (Goldsmith 1995). När OS fyra år senare arrangerades i Los Angeles svarade Sovjetunionen och övriga kommuniststater i Östeuropa, förutom Rumänien, med bojkott.
Det neutrala och alliansfria Sverige lyckades undvika att dras in i lojalitetskonflikter och har inte bojkottat något av de olympiska spelen. Mottot att sport och politik inte ska blandas samman har tjänat som motiv.
Även om frågan om att delta eller bojkotta i regel är en fråga för idrottens organisationer tenderar det att, liksom i fallet med den svenska regeringen i samband med Davis Cup-matchen mot Chile, bli en politisk fråga och ett ärende för ett lands parlament och regering. Det var USA:s president Jimmy Carter som 1980 gick i bräschen för en bojkott. Han fick stöd för detta av den amerikanska olympiska kommittén, vilken nyligen bad de idrottare som bestals möjligheten att delta i ett OS om ursäkt för sitt ställningstagande. Generalsekreteraren för USAs olympiska kommitté skrev att bojkotten inte hade någon påverkan på tidens globala politik, bara att det drabbade de idrottare som inte fick delta.
USA fick med sig Västtyskland, Kanada och Japan i bojkotten medan flera andra länder avstod. Storbritanniens nyvalda konservativa premiärminister Margaret Thatcher var angelägen om den ”speciella relationen” till USA och krävde en brittisk bojkott, vilket också beslutades i kabinettet. Men till skillnad mot USA vägrade den brittiska olympiska kommittén att följa regeringen och hävdade att OS inte handlade om politik, en position för vilken de hade starkt folkligt stöd. Thatcher menade å sin sida att brittiska idrottare hade skyldigheter, och att delta i OS skulle vara att betrakta som ett ”internationellt brott”. Hon annonserade också att idrottarna inte skulle få något statligt ekonomiskt stöd och att deltagare som var statligt anställda inte skulle beviljas semester. Idrottsrörelsens svar var att den brittiska regeringen använde Sovjetmetoder (Corthorn 2013).
Större delen av svensk idrottsrörelse deltog i idrottsbojkotten av Sydafrika. När reaktionerna mot apartheidregimens politik blev starkare och starkare reagerade exempelvis Fifa med att 1963 utestänga Sydafrika. En FN-resolution och ett embargo gav senare stöd för såväl Internationella olympiska kommittén som enskilda förbund och länder att initiera en bojkott mot idrottsutbyte. Landet var uteslutet från OS från 1964 till 1992. De idrottare som ändå deltog i tävlingar i Sydafrika eller mötte sydafrikanska idrottare svartlistades, vilket hade en stark effekt.
Vilken betydelse idrottsbojkotten hade för demokratiseringen och att apartheidpolitiken upphörde kan alltid diskuteras, men den symboliska betydelsen att brett markera avstånd mot den rasistiska politiken var ändå stor (Karlsson 2016). Efter frigivningen av Nelson Mandela och demokratiseringen av landet släpptes Sydafrika in i idrottsgemenskapen igen. Landets oväntade seger i rugby-VM på hemmaplan 1995 har gestaltats i en film med Morgan Freeman och Matt Damon.
Kan sätta ljuset på en situation
Inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 krävde dåvarande Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström en bojkott. Han menade att mästerskapet understödde människohandel och att en bojkott skulle vara en markering mot prostitution. Han trodde dock inte att en bojkott skulle ha någon större effekt på kort sikt. ”En bojkott skulle syfta framåt i tiden. Genom att rikta uppmärksamheten mot vår tids slavhandel kan vi bidra till att den på sikt avskaffas”, skrev han på DN Debatt. Borgström skrev om reaktionerna på förslaget på idrottsforum.org.
Borgströms utspel var ovanligt i den meningen att grunden för bojkotten inte var bristande demokrati, målet för kritiken var istället prostitutionen i Tyskland och städerna som matcherna spelades i. Den kritiken öppnade för att vidga diskussionen och utöka möjliga skäl för en bojkott. Att den amerikanske republikanske senatorn Lindsey Graham ville bojkotta OS i Sochi 2014 för att Ryssland beviljat politisk asyl till Edward Snowden efter att han läckt känslig information till media visar att det finns en bredd av anförda skäl till att bojkotta idrottsevenemang. Att företaget Dow Chemicals – som 1999 hade köpt företaget Union Carbide som 1984 var ansvarigt för en gasläcka som dödade 20 000 människor i indiska Bhopal – var en av de viktigaste sponsorerna för OS i London 2012 gjorde att det framfördes krav på en indisk bojkott.
Det är ställt utom allt tvivel att krav på idrottsbojkotter ofta ger stor uppmärksamhet och är en möjlighet att sätta ljuset på en särskild fråga. Inför OS i Peking 2008 var diskussionen om det lämpliga i att ge Kina spelen omfattande, vilket satte ljuset på tillståndet för mänskliga rättigheter i landet. OS blev genom detta en möjlighet att informera och få uppmärksamhet kring olika brott mot mänskliga rättigheter i Kina.
Idrottsförbundens drivkrafter
Varje idrottsorganisation tror på sin idrott och har i regel en inneboende kraft att sprida sin idrott runt om i världen. Ett stort idrottsevenemang kan innebära ökat intresse i form av såväl publik som antalet aktiva utövande och därmed innebära mer pengar och större utvecklingsmöjligheter. Det är därför inte så konstigt att olika internationella idrottsförbund förlägger tävlingar utifrån denna logik.
Vill man se internationella fotbollförbundet Fifas beslut att förlägga VM till Qatar som ett uttryck för viljan att sprida och ännu mer etablera fotbollen på den arabiska halvön är man nog dock väl naiv. De enorma summor pengar som auktoritära regimer är beredda att investera för den respekt och flärd ett stort internationellt idrottsevenemang kan ge göder misstankar om att internationella idrottsförbund bortser från ett moraliskt ansvar till förmån för kommersiella möjligheter.
Samtidigt är verkligheten brutal. Stora idrottsevenemang har inneburit ingrepp och påfrestningar, bland annat genom att bostäder rivs vilket gör människor hemlösa, men också kring närmast slavliknande arbetsvillkor. Både Amnesty International och Human Rights Watch har rapporterat om inhumana arbetsvillkor och att grundläggande rättigheter åsidosätts. Bygget av arenor i Qatar beräknas orsaka flera hundra dödsfall.
Även om de arrangerande internationella idrottsorganisationerna har att balansera olika intressen torde det vara rimligt att ansvaret för att idrottsevenemangen inte stöder eller själva orsakar orimliga villkor och inskränkande av yttrandefrihet ligger hos dessa och inte tvingar enskilda idrottare eller deras nationella förbund att göra avvägningar kring moraliskt ansvar och viljan att tävla. Både Internationella olympiska kommittén och Fifa har antagit nya principer där man ställer krav på att värdländer respekterar mänskliga rättigheter, vilket ännu inte har prövats i praktiken (Hess och Bishara 2019).
Idrottstävlingen som möjlighet
När Roland Andersson förhandlade med sig själv kring att delta i VM i Argentina eller ej anförde han möjligheten att journalister från hela världen kommer till landet och att det ger en möjlighet att förutom vad som händer på planen även sätta ljuset på avsaknaden av demokrati och mänskliga rättigheter. Utifrån det resonemanget skulle det vara positivt med idrottsevenemang i länder med förtryckarregimer. Exemplen visar dock alltför tydligt att tävlingarna istället kapas av politiska ledare som ser dem som deras möjlighet att tvättas rena.
Ska idrotten verkligen stå utanför politiken och förhålla sig neutral? Eller ska idrotten bli mer politisk och använda sig av sin stora genomslagskraft, som de amerikanska idrottsmännen som knäböjde för att demonstrera mot rasism eller Tommi Smith och John Carlos som av samma anledning höjde sina knutna nävar på prispallen i Mexiko City?
Att bojkotta idrottstävlingar i icke-demokratiska länder kan förstås vara en metod, men idrotten kan också ta sig in i dessa länder som en trojansk häst och – som Roland Andersson gjorde – uppmärksamma politiken och ge uttryck för sin kritik av den. Eller som Emma Gren, som målade naglarna i regnbågens färger vid friidrotts-VM i Ryssland 2013. I samma syfte skulle de svenska ishockeyspelarna besöka och uppmärksamma oppositionella krafter i Belarus.
Frågan är dock komplex. Den belarusiska konstnären Uladzimir Tsesler har skapat en bild där en ishockeypuck med texten ”2021 * IHF * World Championship” glider fram på en blodfärgad is. Budskapet är att ett ishockey-VM i Belarus skulle legitimera Lukasjenka. Det belarusiska ishockeyförbundet är också tätt sammankopplat med regimen. Förbundets ordförande har anklagats för att ha närvarat vid dödsmisshandeln av en oskyldig ung man. Den finska spelarföreningen har motsatt sig att VM spelas i Belarus.
Bojkott politisk fråga
”På Berlinolympiaden 1936 fick Hitler så mycket reklam att han nästan blev perplex”, sjunger Hoola Bandoola Band i Stoppa Matchen. OS i Berlin 1936 har blivit något av urtypen både för ett mästerskap kan utnyttjas politiskt, men också kring de moraliska dilemman idrottare och stater ställs inför.
Idrottsrörelsen avvisade alla krav på bojkott inför OS 1936. Kraven på en bojkott kom från olika håll. Bland annat drev SSU:arna i Stockholms stad en bojkott och fick med sig Stockholms arbetarekommun och dess ordförande Zeth Höglund i kravet. På Socialdemokraternas partikongress i april lyftes bojkottsfrågan in med kravet att kongressen skulle besluta om ett uttalande. Statsminister Per-Albin Hansson var ordförande i den redaktionskommitté som formulerade ett uttalande om att det var idrottsrörelsen som själva hade rätt att bestämma. I motförslaget fanns en vädjan till idrottare att inte delta i OS. Tidigare hade också LO landat i ett liknande ställningstagande.
Robert Nilsson beskriver i en historisk c-uppsats (2007) att delar av arbetarrörelsen dock drev frågan om bojkott vidare, vilket också liberala Göteborgs sjöfarts- och handelstidning gjorde. Annars var det i politiska vänsterkretsar som kraven på bojkott var som starkast. De menade att Socialdemokraterna genom sitt ställningstagande lämnade idrottarna ”utan moraliskt stöd”.
Sätter ishockey-VM i Belarus, fotbolls-VM i Qatar och OS i Peking ljuset på bristen på mänskliga rättigheter eller är de ett stöd för regimerna? Kraven på bojkott gör att diskussionen lär fortsätta. Idrottsrörelsen skulle kunna agera för att inte öppna för sådana diskussioner utan istället använda idrottens kraft till att påverka politiken och kräva mänskliga rättigheter.
Copyright © Markus Alexandersson 2020
