Avhandling om nordism vid olympiska vinterspel bryter ny mark


Peter Dahlén
Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen


Martin Johansson
De nordiska lekarna: Grannländer i pressen under olympiska vinterspel
266 sidor, hft
Huddinge: Södertörns högskola 2023 (Södertörn Doctoral Dissertations)
ISBN 978-91-89504-29-5

De historiska relationerna mellan de nordiska länderna har genom århundradena kännetecknats av såväl konflikter och krig som allianser och samverkan. Länderna har också varit sammanbundna enheter på olika sätt. Finland var en del av Sverige från 1300-talet till 1809. Danmark och Norge hörde ihop från slutet av 1300-talet till 1814. Norge och Sverige var i union 1814–1905. Island hörde till Danmark–Norge till in på 1900-talet (från 1814 bara Danmark). Under den långa tid som det bara fanns två stater i Norden, Sverige och Danmark, var de ”arvfiender”, som jämt och ständigt krigade med varandra. Men i mitten av 1800-talet började man känna mer för likheterna än skillnaderna. Den rörelsen kallas skandinavismen.

I grunden finns alltså en kulturell samhörighet de nordiska länderna emellan. Efter första världskriget, på 1920-talet, återupplivades många band och kontakter mellan länderna, och en ödesgemenskap växte fram i samband med det andra världskriget, då Norge och Danmark ockuperades av Nazi-tyskland och Finland angreps av Sovjetunionen. Sverige gjorde vad de kunde för att på olika sätt hjälpa sina nordiska grannar, även om det också framkom kritik om att Sverige kunde och borde ha gjort mer.

Kamp och stridigheter har dock fortsatt, men i fredlig form i form av (mestadels) ädel tävlan på idrottens område. Här har ländernas representanter kunnat mäta sig med varandra och manifestera sin egen nationella identitet, men också en nordisk samhörighet.

I en av sina memoarböcker, Sensation och moral. Tankar kring tidningar, skriver den finlandssvenske journalisten, redaktören och författaren Carl-Adam Nycop (1996) om ”nordism” vid sommar-OS i Montreal 1976. Nycop berättar att han under OS-veckorna i Montreal bilade i Centraleuropa:

Det var en intressant upplevelse att se hur årets stora underhållningsshow i massmedia påverkade människors vardagsrytm. […] Överallt var det en gemensam upplevelse: den nationella framgången var det som intresserade. Massmedia var helt koncentrerade på att lyfta fram och förstora de nationella framgångarna och bakslagen. Detsamma gällde för Sverige. Den som lyssnade på radions raska gossar fick plötsligt en uppvisning i hastigt påkommen nordism. Det gick skralt för Sverige och då tog man till surrogat i form av finnar och norrmän, som klarade sig bättre. (s. 178; min kursiv)

Så snart Sverige fått ett par medaljer vände emellertid vinden, och de nationella brösttonerna gjorde sig åter hörda i medierna.

Den här kvantitativa delen av avhandlingen är imponerande ambitiös och genomarbetad. Den som ska göra liknande jämförande analyser genom kvantitativ metod har mycket att lära här.

Jag tänker på Nycops reflektioner vid läsningen av Martin Johanssons utomordentligt intressanta doktorsavhandling, De nordiska lekarna. Grannländer i pressen under olympiska vinterspel. Johansson är historiker vid Södertörns högskola och genom komparation som historisk metod undersöker han hur ett urval av huvudstädernas dagspress i Sverige, Norge och svenskspråkiga Finland representerade nordiska grannländer i samband med tre olympiska vinterspel i relation till nordistiska föreställningar om likhet, närhet och särart.

Spelen det handlar om är Garmisch Partenkirchen 1936, Grenoble 1968 och Lillehammer 1994.

Det här är en avhandling som placerar sig inom ramen för både Nordenhistoria och idrottsmediehistoria som forskningsfält. Den kan därför betecknas som tvärvetenskaplig. Analysen av tidningstexterna som talhandlingar avser att belysa hur representationerna reflekterade och konstruerade nordiska grannlandsrelationer inom ramen för sina historiska sammanhang.

Känslohistoriskt ramverk

Avhandlingen har ett känslohistoriskt ramverk, och det är inte minst detta som gör den så intressant och nyskapande, eftersom de inte sällan häftiga och utagerade känslor som nöjesvärldens produkter genererar brukar ses över axeln som ytliga, vulgära och ”bara underhållning”; som tecken på bristande disciplin, kontroll och behärskning. Johansson kan emellertid visa att tidningarna gradvis blir mer toleranta mot överdrivna känslouttryck och odisciplinerat uppträdande, vilket gör att känslorna inför grannländerna framstår som mer intensiva, intima och informella ju längre tiden går, vilket för med sig både positiva och negativa effekter. Johansson skriver:

Eftersom det disciplinära idealet förespråkat respekt, god min och sportsmanship ger detta utrymme för en starkare normering av negativa valenser gentemot grannländernas framgång, vilket märks av både svensk bävan och norsk skadeglädje. Samtidigt framträder även de positiva valenserna tydligare och mer innerligt, såsom när Mogren och Dæhlie målar varandras ansikten eller svenskar beklagar att inte Finland gått vidare, vilket ju indirekt innebär ett avståndstagande gentemot Kanada. (s. 207)

Johansson går således på djupet för att försöka finna ut vad det är som dessa engagerade känslor av glädje, skadeglädje, besvikelse, ilska, stolthet och annat egentligen betyder och representerar, och han definierar sin studie och dess syfte på följande vis: ”En monografi som angriper nordismen känslohistoriskt ur ett långt populärkulturellt 1900-talsperspektiv bidrar […] till förståelse för hur Norden föreställs på ett sätt som är relevant för synen på regionen både historiskt och i samtiden.” (s. 23-24)

Som Johansson så riktigt påpekar, har de flesta som forskat om efterkrigstidens nordism främst verkat intresserade av att studera rationella politiska processer samt samhället styrande klasser. Mindre energi ägnas åt den nordistiska ideologins utbredning i samhällena i stort, och när ämnet lyfts i forskningen är det oftast politiska åsikter snarare än känslor av samhörighet som behandlats. När vitt utbredda känslor kring Norden behandlas sker det i stället oftast i förbifarten, vilket visserligen inte komprometterar författarnas huvudsyften, men lämnar känslohistoriska aspekter av viktiga processer outforskade.

Kort sagt har forskningen ägnat mer uppmärksamhet åt hur Norden ”tänkts” än hur Norden ”känts”. Detta vill avhandlingsförfattaren vrida rätt genom att forska på den populära och folkliga idrottsjournalistiken, och fokusera på känslomässiga dimensioner mer än kognitiva. ”Inte minst ville stora dagstidningar relatera till hur nationellt definierade läsare kände inför de olympiska tävlingarna, och de utgör därför idag ett källmaterial som kan berätta mycket om förhandlingen av föreställd geografi inom ramen för den historiska medieekologin”, skriver Johansson. Ett syfte med avhandlingen är således att ge nya perspektiv på Norden som föreställd region, genom att belysa hur olympiska vinterspel som mediehändelse gav mening åt dessa föreställningar.

Avhandlingens utgångspunkt är att vinter-OS under 1900-talet blev en medial mötesplats för tankar och föreställningar om hur nordiska grannländer och Norden som region kunde föreställas känslomässigt, brett och i direkt relation till den egna nationella identiteten. Ett antagande är att medieringen via både radio, TV och tidningar av vinter-OS kan vara en träffyta för känslouttryck bland nordbor, att det under ett olympiskt vinterspel bland svenskar, norrmän och finländare fanns en känslomässig spänning mellan det nordiska och det nationella, som idrotten, i det här fallet olympiska vinterspel, förmådde belysa. Fokus på hur relationen mellan nation och region framställdes medialt under olympiska vinterspel kan därmed frambringa nya kunskaper och insikter om Norden som mental karta, framhåller Johansson.

I centrum för avhandlingen står alltså tankarna om likhet, närhet och särart i och om de nordiska länderna, huvudsakligen Norge, Sverige och Finland. Detta har som brett definierade idéer en historia som behandlats utförligt av tidigare historiker, men Johansson fokuserar specifikt på hur detta kommer till uttryck, hur det formuleras och hur det konstrueras genom medierad idrott. Som en del av avhandlingens teori finns sålunda en socialkonstruktivistisk grundtanke, att tidningarna genom att reflektera verkligheten också formar den i sina läsares huvuden. Mediala representationer äger alltså kapacitet till skapandet av betydelsefull positionering, som blir ett nyckelbegrepp i avhandlingens undersökning av nordiska och nationella identiteter.

Idrottsmedia förstås i den här avhandlingen som en samhällsaktör som via olika narrativ förmår sprida, reflektera och påverka människors uppfattning om vad världen, och därmed Norden, var för något. Härigenom konstrueras även könsmässiga identiteter, som manlighet. Detta, förhållandet mellan könskategorier, analyseras i avhandlingen genom bruk av begreppet genus. Johansson visar därigenom, hur förment neutrala beskrivningar av nationen fick en genuskodad betydelse, framför allt olika varianter av nordisk maskulinitet, men påvisar också förekomsten av kontrasteringar mellan olika maskuliniteter i de undersökta tidningarna, kopplade till olika nationer och regioner, exempelvis Norden jämfört med Sydeuropa vid de tre undersökta spelen.

Kvalitativ och kvantitativ metod

Så långt teoretiska antaganden och hypoteser. Avhandlingens andra kapitel, som är dess första empiriska kapitel, använder kvantitativ metod för att diskutera hur mycket uppmärksamhet de nordiska grannländerna rönte i utvalda tidningar under undersökningsperioden, och inleder en diskussion om vad graden av intresse berodde på. Kapitlet fokuserar helt på nationella kategorier, och belyser de nordiska grannländernas betydelse som nationer i relation till andra länder i det vinterolympiska medieuniversumet.

Kapitlet har tre huvudsyften. Det första syftet är att bereda mark för diskussioner om nordiska grannlandsrelationers särart utifrån termer av medial uppmärksamhet, intresse och upplevd relevans. Det andra syftet är att diskutera orsaker till olika länders uppmärksamhetsmängd genom att jämföra medial uppmärksamhet med andra kvantifierbara faktorer, främst värdskap, medial uppmärksamhet generellt i tidningarna samt idrottslig framgång. Det tredje syftet är att lyfta fram referenspunkter för diskussioner om hur bilden av nordiska grannländer förändrades över tid. Kapitlet presenterar svenska, norska och finlandssvenska dagstidningar som kontexten inom vilken länder och nationaliteter som ”dramatis personae” under undersökningsperioden träder fram.

Metodologiskt prövar undersökningen en ”nordistisk hypotes”, utifrån vilken den nordistiska idén om upplevd särart nordiska länder emellan prövas kritiskt. Analysen utgår bland annat från hypotesen att tidningarna brydde sig mest om idrotter där det egna landet var framgångsrikt, och att länder som var framgångsrika i dessa sporter därmed övervärderades. Johanssons slutsats blir att den vinterolympiska uppmärksamheten pekar mot att tidningarna reflekterade och konstruerade mentala kartor i relation till kulturella kretslopp på vilka nordiska grannländer hade en speciell relation till det egna landet.

Den här kvantitativa delen av avhandlingen är imponerande ambitiös och genomarbetad. De olika nordiska tidningsdatabaser som används beskrivs ingående, men också de eventuella begränsningar och tänkbara fallgropar deras utformning och sökmetodik kan skapa. Den som ska göra liknande jämförande analyser genom kvantitativ metod har mycket att lära här.

Norden som enhetlig kollektiv identitet

Tredje kapitlet lägger fokus på hur Norden representerades som enhetlig kollektiv identitet genom sitt idrottsutövande. Syftet är att visa relevansen av ett kollektivt regionalt ”vi”, där gränser mellan nationer negerades, upphävdes. Kapitlet fokuserar därför på hur de explicita begreppen ”Norden” och ”nordisk” i sina olika varianter förekommer i tidningarnas vinterolympiska bevakning. Här påvisar Johansson hur de olympiska vinterspelens relation till en kollektiv nordisk identitet binder samman länderna och gör dem lika och nära varandra på ett specifikt nordiskt sätt.

Frågan som ska besvaras blir alltså: Vad innebär det, enligt de studerade tidningarna, att vara ”nordisk” och ”nordbo” i en vinterolympisk kontext, och inte bara finsk, norsk eller svensk, utan någonting mer än det? Och hur har detta koncept utvecklats historiskt? Vad skiljer exempelvis det ”nordiska” från det ”mellaneuropeiska” och ”kontinentala” i det vinteridrottsliga sammanhanget? Johansson klargör detta genom att blottlägga tankemönster och idrottskulturella föreställningar som bland annat emanerar från definitionskampen om vilka skidgrenar som ska anses vara de viktigaste och mest prestigefulla, och varför. Här kommer olika ideala maskuliniteter in i bilden, eftersom det är männens medaljer som ”räknas” i kampen mellan Norden och dess omvärld; tidningarna gjorde länge gällande att dammedaljer inte räknades som relevanta när det kom till att förstå den nordiska identiteten genom vinteridrott. Föga förvånande dyker bland annat vikingastereotypen upp.

Intresset för diskussioner kring nordisk särart minskade mellan 1968 och 1994, och vinteridrottande som identitetsskapande nordiskt projekt tappade i medial fart. Kommen till 1994 års spel i Lillehammer diskuteras inte nordisk vinteridrottskultur med samma frekvens som vid tidigare nedslag, även om nordiska begrepp inte är helt utdöda.

Det nordiska grannlandet som föreställd kategori

Det fjärde kapitlet inriktar sig på likheter och skillnader i hur relationen mellan grannländer som manifest definierad kategori och det ”egna landet” representerades, och formerades inom ramen för en föreställd nordiskhet. Under ett OS skildrar medierna först som sist hur nationer tävlar mot varandra, och det är de mellanstatliga relationer dessa skildringar utgår ifrån som belyses detta kapitel. Här ligger fokus på förväntningar och reaktioner kring resultat och idrottslig framgång, samt de känslor som formerades kring dessa. Kapitlet visar också på de spänningar som uppstod då nationella kategorier skulle skildras simultant och i direkt relation till den nordiska identiteten, och understundom nordistiska känsloregimer.

Centrala teman som behandlas är motståndarskap, gemensamma supporterskap, grenkunskap (skidor, skridsko m.fl.) och samtal (utbyte av åsikter, erfarenheter etc.). Dessa teman har inom ramen för det specifika vinterolympiska sammanhanget visat sig ge unik mening till den nordiska grannladsrelationen, och utgjorde viktiga komponenten för hur Norden föreställdes. Till detta kommer de känsloregimer som strukturerade och konstruerade berättelser om nordiska grannländer, och vad berättelserna gjorde med sina läsare.

Betydelsen av humor och ironi

Det femte kapitlet behandlar ironisk humor, och fokuserar på hur humoristiska och ironiska skildringar och positioneringar bemötte den spänning som visats i föregående kapitel. Humor och ironi diskuteras bland annat i relation till begreppet lek, och förklaringar presenteras på hur detta begrepp hjälper oss förstå den nordiska identitetens relation till olympiska vinterspel i stort – hur en relation grannländer emellan där det är tillåtet att skämta med varandra på varandras bekostnad skapar en gemenskap som de icke-skämtutsatta utestängs ifrån. Kopplingen till det bakomliggande och fördolda gör de humoristiska och ironiska talhandlingarna till ovärderliga källor till kunskap om kulturella föreställningar och mentala kartor genom historien. Humor och ironi är emellertid inte synonyma med varandra, även om de är besläktade som fenomen, eftersom det finns humor som inte är ironisk, och det finns ironi som inte är humoristisk.

Detta är ett verkligt spännande och innovativt kapitel. Humor och ironi är svårfångade stilgrepp. Johansson lyckas dock väl med att klarlägga andemeningar, pikar och dubbla betydelser i olika utsagor i skämtsamt hållna artiklar och kåserier. Johansson har ”känsla” för ämnet, om uttrycket tillåts! Och alla idrottshistoriska avhandlingar som refererar till Monty Pythons Life of Brian är bra avhandlingar.

Slutord

Martin Johansson har skrivit en inspirerande avhandling som bryter ny idrottshistorisk mark, in mot en bredare populärkultur och medieflora. Han är förvisso inte ensam om det. Tidigare doktorsavhandlingar inom fältet av bland andra Fredrik Schoug, Christian Widholm, Helena Tolvhed, John S. Hellström, Nils-Olof Zethrin, Emma Pihl Skoog och Isak Lidström har byggt upp en solid kunskapsbas och förståelse för tävlingsidrottens kulturella, mediala och publika förankringar. Johansson har med den äran övertagit stafettpinnen. Vi får se vem som övertar den från honom.

I ett sådant stort och komplext arbete som detta är det tämligen ofrånkomligt att det smyger sig in några småfel här och där som undsluppit korrekturläsningen. Här finns ett par skrivfel, något faktafel och benämningen några gånger av prins Bertil som vilken ”Bertil” som helst, berövad sin titel. Ett par böcker som kanske borde ha tagits med är Sporten i spalterna. Sportjournalistikens utveckling i svensk dagspress under 100 år, av Ulf Wallin (1998) och Nordiska spelen. Historien om sju vinterspel i Stockholm av olympiskt format 1901 till 1926, av Åke Jönsson (2001). En masteruppsats från Høgskolen i Bergen av Sirianna Lie (2014), Olympiske leker som selvbekreftelse. Fremstillingen av fire vinter-OL i norske aviser, borde ha varit relevant här (finns tillgänglig online). Det förtar dock inte på något vis helhetsintrycket, att detta är en både skarpsinnig, omfattande och välskriven studie.

Avslutningsvis skapar Martin Johanssons avhandling uppslag till liknande, komparativa studier av idrottsmediala relationer mellan nordiska länder på både herr- och damsidan, inom olika idrottsgrenar, vid olika tidpunkter och vid internationella mästerskap som EM, VM och OS.

Copyright © Peter Dahlén 2023


Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.