Om digitala forskningsmetoder – entusiastiska betraktelser från utkanten

Martin Berg
Malmö universitet

Vilka möjligheter och utmaningar för digitala forskningsmetoder med sig, och vilka forskningsetiska frågor väcks när samhällsvetenskaplig forskning bedrivs på och med internet och sociala medier? I boken Digitale forskningsmetoder vill författarna Anne Tjønndal och Ingrid Fylling – båda verksamma som førsteamanuenser vid Fakultet for samfunnsvitenskap, Nord universitet i Norge – inspirera studenter och forskare till att experimentera med digitala forskningsmetoder i sina studier. Målsättningen är att få dem att välja, som de skriver, en ny och något ”otraditionell” metodologisk vinkling i sin forskningsdesign för att dra nytta av det faktum att internet och sociala medier utgör en central del av vår värld.

Tjønndals och Fyllings bok är i sanning en källa till inspiration för den som tidigare inte är bekant med digitala forskningsmetoder. I boken erbjuds en översikt av hur internet och sociala medier kan användas för att generera primärdata (där digitala plattformar fungerar som verktyg för att skapa empiriska material) såväl som sekundärdata (där digital text, bild och video som inte primärt har producerats för forskningsändamål utgör empiriska material). Författarna förklarar att arbete med digitala metoder inte nödvändigtvis är radikalt annorlunda än traditionella samhällsvetenskapliga forskningsmetoder men att de för med sig både möjligheter och utmaningar som är värda att reflektera över i planering och utformning av vetenskapliga studier. Läsaren erbjuds tankeväckande exempel från forskning med digitala inslag, företrädesvis från författarnas egna vetenskapliga discipliner, idrottsvetenskap och välfärdssociologi. Särskild emfas läggs vid hur sociala medier kan användas för att rekrytera deltagare till forskningsprojekt, hur digitala intervjuer kan genomföras och vilka forskningsetiska frågor som aktualiseras i sådana sammanhang.

Dessa uppenbara brister till trots kan den här boken tvivelsutan fungera som en avdramatiserande ögonöppnare för att få forskare och studenter att våga inkludera digitala forskningsmetoder i sin forskningsdesign.

Det är med stor entusiasm som författarna pekar på behovet av en allmän introduktion till digitala metoder. En sådan behövs för att på ett informerat sätt fördjupa sig i det växande antalet böcker och artiklar, framför allt engelskspråkiga sådana, som publiceras inom detta numera ganska etablerade och förhållandevis mogna forskningsfält. Sedan 1990-talet då vetenskapliga diskussioner om digitala forskningsmetoder (eller kanske snarare sådana som på ett eller annat sätt använder sig av internet som arena) tog fart har detta forskningsfält mognat till en sådan grad att det har fått sin egen historia med vetenskapliga sammanslutningar, centrala tänkare och begrepp. Detta fält är emellertid något Fylling och Tjønndal som bäst tycks befinna sig i utkanten av eftersom de introducerar sina läsare till användandet av digitala metoder utan att på ett adekvat sätt situera det i dess egentliga vetenskapliga kontext. Ett sådant företag framstår en smula märkligt och väcker frågor om vad som egentligen introduceras i den här boken, hur det ”digitala” ska förstås och vilken plats det antas kunna inta i den metodologiska repertoaren.

Författarna hänvisar till en bred palett av digitala plattformar som Snapchat, TikTok, Clubhouse, Twitch och Tinder. Att de på detta sätt sträcker sig längre än mer etablerade plattformar som Facebook, YouTube och Twitter är i sammanhanget både uppiggande och viktigt. Boken öppnar dörrar och visar att det är möjligt att bedriva forskning med hjälp av internet och sociala medier, men den ger en begränsad bild av hur detta ska gå till och med vilka teoretiska och metodologiska redskap det låter sig göras. Det saknas nämligen resonemang om hur dessa förhållandevis disparata digitala plattformar bör förstås, vad som präglar deras design och på vad sätt det förutsätts att de används. Kort sagt tycks det för Fylling och Tjønndal vara oviktigt att resonera kring hur medieteknologier skiljer sig från varandra, hur de på olika sätt bjuder in människor till användning, och hur de materialiserar sociala och kulturella skeenden genom att inta olika positioner i människors vardagsliv. Dessa faktorer får i allra högsta grad betydelse för hur digitala plattformar kan användas som verktyg eller arenor för digital samhällsvetenskaplig forskning – deras design skapar förutsättningar för och knyter an till specifika sociala och kulturella sammanhang i vilka de blir betydelsefulla. Att inte ta hänsyn till detta och erbjuda adekvata teoretiska och metodologiska ingångar – och det är något som dessvärre genomgående präglar den här boken – är att göra läsaren en björntjänst som lätt slår tillbaka längre fram i forskningsprocessen.

Ytterligare en anmärkningsvärd aspekt av boken utgörs av dess presentation av forskningsetiska utmaningar som är ingående och reflexiv och görs med tydlig förankring i norska forskningsetiska riktlinjer. Denna del av boken framstår som genomtänkt men det faktum att inget sägs om de etiska riktlinjer för internetforskning som den globala sammanslutningen AoIR (Association of Internet Researchers) har arbetat med och löpande reviderat under de senaste två decennierna framstår som märkligt och snudd på nonchalant. Kanske är orsaken till denna frånvaro – likt frånvaron av många andra av fältets centrala begrepp, idéer och tänkare – att författarna Fylling och Tjønndal helt enkelt skriver från sin idrottsvetenskapliga och välfärdssociologiska horisont utan att närmare reflektera över vad som sker (och, för all del, har skett) i en vetenskaplig värld bortom den.

Dessa uppenbara brister till trots kan den här boken tvivelsutan fungera som en avdramatiserande ögonöppnare för att få forskare och studenter att våga inkludera digitala forskningsmetoder i sin forskningsdesign. Det är dock högst sannolikt – och i allra högsta grad önskvärt – att en sådan design utformas med hjälp av den specialiserade litteratur, teoretiskt såväl som metodologiskt orienterad, som utgör fältets hjärta. Att skapa intellektuella bryggor mellan den typen av forskning och de idrottsvetenskapliga och välfärdssociologiska vetenskapsområden som författarna representerar har inte bara god potential att bära frukt, utan kan också på allvar bidra till en förståelse för hur det digitala är en självklar del av vår värld som, likt andra mänskliga fenomen, behöver studeras och teoretiseras på sätt som tar deras unika egenskaper och förutsättningar på allvar. Måhända kräver en sådan utveckling att man gräver där man står. Det är något Fylling och Tjønndal lyckas med i det att deras bok kan entusiasmera och skapa mersmak för forskning om och med det digitala. Kanske kan den på sikt öppna upp för diskussioner om vad digitala plattformar, internet och sociala medier betyder i deras vetenskapsområden, med något tydligare grund i samtida forskning om digitalisering och digital metodologi.

Copyright © Martin Berg 2022