![]() |
Utlagd 9 mars 2004
|
Meningsfixeringar av maskuliniteter sammanflätade med etnicitet i dagspressen vid Stockholmsolympiaden 1912
Christian Widholm Inledning I juni 1912 fanns en artikel i Stockholms-Tidningen om en idrottstävling på Östermalms idrottsplats som föregick olympiaden. Artikeln avhandlade den gångna helgens tävlingar där några av deltagarna kom från så fjärran trakter som Japan och Chile. I artikeln - som bl.a. innehöll underrubriken ”Våra Olympiamän äro i god kondition”, tre fotografier på lika många idrottsmän och nästan två spalter med kommenterade tävlingsresultat - framgick att de svenska deltagarna hade varit framgångsrika. De svenska idrottsmännen framställdes som överlägsna hjältar gentemot de antingen anonyma eller liknöjda utländska deltagarna. I föreliggande fallstudie analyseras hur bild och text i artikeln i samspel med några omgivande texter och bilder tillfälligt fixerar föreställningar om genus sammanflätat med etnicitet. Fallstudien är en del i mitt avhandlingsarbete kring genuskonstruktioner i svensk dagspress kring OS 1912. Hur meningsfixeringar av föreställda gemenskaper, relaterat till genus, reproducerats i dagspress och i sportsammanhang har analyserats tidigare. Forskningsområdet är stort och här lyfter jag endast fram några undersökningar som jag kan ta spjärn mot och som har inspirerat mig. Dessa kan mer eller mindre tydligt sägas stamma från Benedict Andersons (1993) klassiker Den föreställda gemenskapen. I Andersons verk framförs den kända tesen att dagstidningarna kan förstås som homogeniseringsapparater vilka genererar föreställda gemenskaper som kollektiva identiteter, exempelvis ”svenskar”, ”män/kvinnor”, ”arbetare” etc.1 Reproduktion av genus och nationalitet genom nutida brittisk dagspress i allmänhet och dess sportsidor i synnerhet har belysts av Billig (1995). Liknande studie men ur ett multinationellt europeiskt perspektiv och fokus på dagstidningstexter kring fotboll har Crolley & Hand (2002) utfört. Tervo (2001) har också uppehållit sig vid dagspressen, den finska, när hon belyst hur genus och klass i dagspressens sportartiklar under tidigt 1900 konstruerade finsk nationalitet kring framgångsrika idrottsmän. Den svenska historiska genusforskning som intresserat sig för hur etnicitet som relevant identitetsskapande kategori varit sammanflätad med genuskonstruktionerna är inte omfattande. Men att sådan forskning är relevant antyds bl.a. av Luis Ajagán-Lester (2000) som avhandlar hur svenska pedagogiska texter mellan 1768 och 1965 konstruerat överordnade ”vita svenskar” särskilt gentemot ”svarta afrikaner”. Ajagán-Lesters analys är genusblind, men om de pedagogiska texterna konstruerade nationella identiteter som vita svenskar får vi förmoda att de skapade något manligt och kvinnligt då nationalism och genus närmast förutsätter varandra, det har bland andra Edgren (1996) och Nagel (1998) visat. Perspektivet att analysera genuskonstruktioner som maktutövning i relation till andra subjektspositionerande kategorier exempelvis klass, etnicitet och sexualitet kan med en anglofierad term kallas intersektionellt.2 Hur klass och sexualitet i en svensk historisk kontext genomskurit genuskonstruktioner har bland andra Humlesjö (1999) respektive Rydström (2001) visat, men som sagt verkar etnicitetskategorin lysa med sin frånvaro. Förvisso finns exempelvis etnologisk forskning som tangerar genusperspektiv tillsammans med problematisering av etnicitet. Bland arbeten i denna kategori förtjänar Jesper Fundbergs (2003) avhandling uppmärksamhet då den handlar om intersektionellt genus i idrottsmiljö. Den internationella intersektionella historiska genusforskningen med fokus på etnicitet har lämnat efter sig en stor mängd arbeten. Här har jag varken kunskap eller utrymme att sammanfatta denna forskning. Jag vill dock lyfta fram ett arbete som refereras i min fallstudie, Gail Bedermans Manliness & Civilization (1995), som avhandlar hur genus och etnicitet i USA runt sekelskiftet 1900 på ett många gånger paradoxalt sätt intersektionellt (re)producerades i samspel med tillfälliga fixeringar av begreppet ’civilisation’. Analysen utgår från en artikel i Stockholm-Tidningen (ST) från 17 juni 1912 (under helgen hade de första tävlingarna inför OS med ’utländskt’ deltagande ägt rum). Denna har satts i sitt sammanhang genom en läsning av ytterligare åtta Stockholmstidningar från tiden.3 Dessutom har en tillbakablick på tiden för det rysk-japanska kriget 1904 och 1905 gjort att några dagstidningstexter från denna tid inkluderats i analysen. I avhandlingsprojektet är ett av syftena att belysa hur fixeringar av mening i relation till genusartikulationer i dagspressen var relaterat till omgivande diskurser. Delar av denna diskursiva kontext utgörs av t.ex. vecko- och månadsmagasin, samt publikationer som kan sägas ha varit respektive evenemangs ’officiella’ texter.
Våra Olympiamän form, bild och text i ömsesidigt meningsskapande ST var den upplagemässigt klart största dagstidningen åren kring sekelskiftet. Tidningen har beskrivits som politiskt försiktig då den intog en mittenposition i en annars tydligt politiserad tidningsvärld (Hadenius & Weibull 1999:50f). Sportgenren var inte till fullo etablerad i den svenska dagspressen 1912, men därmed inte sagt att liknande artiklar inte hade förekommit mer eller mindre sporadiskt (Lundström et al 2001:193, Ledin 1995:75). ”Våra Olympiamän äro i god kondition” lyder underrubriken på artikeln i ST den 17:e juni 1912 (se figur 1) som avhandlar helgens idrottstävlingar på Östermalms idrottsplats. Här syns en rubrik över två spalter i tre rader. Denna följs av en bildruta innehållande två fotografier på två personer, ”Släggkastaren C. J. Lind” och ”Trestegshopparen G. Lindblom”, säger bildtexten. Sedan följer brödtexten som inleds med en stämningsgivande lägesbeskrivning, sedan mer text med kommenterade resultat från de olika idrottsgrenarna. I artikelns andra spalt bryts texten av en bild på, som bildtexten förkunnar: ”Japanen Siso Kanakuri”. Därefter mer kommenterade resultat från tävlingarna. I medieforskaren Anja Hirdmans avhandling Tilltalande bilder (2001) presenteras ett förhållningssätt till tidningsanalyser som jag anser vara värt att pröva på mitt material. I hennes undersökning av genusrepresentationer i Veckorevyn och FibAktuellt mellan 1965 och 1995 använder hon sig av en slags hela-tidningen-metod där liten analytisk skillnad görs mellan text och bild. En förutsättning för denna metod är utgångspunkten att läsarna möts av ett ”samla[t] intryck” när de har tidningen i händerna (Hirdman 2001:22). Hon kallar metoden ”visuellverbal helhet” som ett sätt att komma åt tidningarnas ”helhetsideologi” (Hirdman 2001:22-23). Jag vill inte påstå att mina ambitioner är lika högt ställda, dock tycks metoden kunna vara fruktbar. Utifrån perspektivet skapas mening i text och bild genom ett ömsesidigt förhållande och analysen innefattar även annonser liksom grafiska uttryck (Hirdman 2001:22-25). Detta analytiska antagande kopplar hon till ett teoretiskt som tangerar reproduktion av föreställda gemenskaper: Hirdman menar att massmedierna inte bara skapar mening de (åter)skapar dessutom publiker:
Som jag förstår Hirdman sker ”intagandet” av läsaren och eller (re)produktionen av en föreställd gemenskap genom att tidningen ”tilltalar” läsaren med olika ”röster” vilket positionerar tidningen och publiken gentemot varandra (Hirdman 2001:24). Hirdman menar också att relationen tidning-publik beror på hur tidningen tilltalar läsaren liksom vem som gör det (tidningen själv, någon intervjuad eller kanske en expert) (Hirdman 2001:24). Hirdmans resonemang ser jag mer som en ledstjärna i den kommande analysen än som något som ska resultera i en detaljerad ”tidningsröst-analys”. Jag är mer intresserad av hur tidningarnas bilder och texter (re)producerar diskurser och därmed en föreställd publik i förhållande till diskurserna. Således kan man säga att Hirdmans olika ”röster”, utifrån mitt perspektiv, kan översättas med olika diskurser. Hur artikuleras genus och etnicitet i sportartikeln i sig, i samspelet mellan form, text och bild? Vad gäller den grafiska formen så skulle vi kunna kalla den stora rubriken en trippeldäckare, en travestering av det då vedertagna begreppet dubbeldäckare, en rubrik som inte vilken liten notis som helst begåvades med. Detta var ett relativt nytt formgrepp som först användes i annonser, ett sätt att genom rubrikens höjd och bredd fånga läsarens uppmärksamhet: här fanns alltså något att lägga märke till (Nerone & Barnhurst 2003, Ekecrantz & Olsson 1998:113, Ledin 1995:72f). Textens inledande reportageliknande karaktär, som i likhet med fotografiernas förmenta speglingseffekt (vilket jag återkommer till nedan), skänker en aura av autencitet till det rapporterade reportern var verkligen där.4 Och så tävlingsresultaten i meter, centimeter, minuter och sekunder som ett slags bevis på att ”våra olympiamän” minsann är i god kondition. Artikelns formspråk antyder egentligen inte mycket mer än att här finns ett sant budskap som är värt att lyftas fram. Utan att göra anspråk på en uttömmande textanalys vill jag uppehålla mig vid de namn, initialer och den nationella/etniska markör som finns i artikelns bildtexter: Släggkastaren och trestegshopparen representeras bara med initialer som förnamn i bildtexten, en tradering av det manliga privilegiet att vara mer människa än ett kön dessutom ’människor’ som gör något, kastar och hoppar, mot någon som bara är ”japan”.5 Och här, just i kontrast mot Kanakuri, som både tituleras med nationalitet och förnamn, representeras Lind och Lindblom som universella människor utan partikulär nationalitet och kanske till och med utan etnicitet.6 Dock syns Lind och Lindblom på bild, vilket avslöjar initialernas könlöshet och kropparnas vithet. Hur representeras Kanakuri? Som idrottsman och japan, eller kanske bara japan? Om vi läser det explicita innehållet i texten kan vi fråga oss varför Kanakuri överhuvudtaget är med på bild. Han var ju, som texten förkunnar (till publikens stora besvikelse) knappt med och tävlade: ”Tjugo man startade i 5000-meters-löpningen. I denna deltog den lille japanen Siso Kanakuri, som dock försvann fortare från banan än han kom dit, efter att ha löpt icke ett fullt hvarf.” Han vara bara där och: ”visade sig /…/ i sina sportkläder.” Oavsett intentionen bakom redaktionens utformning av artikeln, där fotot på ”den lille japanen” kan tyckas väl godtyckligt, så fungerar Kanakuri här som en förstärkare av ”våra olympiamän i god kondition”. Lind och Lindblom var med och de segrade i sina respektive idrottsgrenar. Kanakuri fungerar som feminiserad passiv motpol som gör Lind och Lindblom till aktiva och framgångsrika svenska idrottsmän kanhända till och med vita svenska män? Att artikeln kategoriserar utifrån ett genusladdat nationellt perspektiv är uppenbart. Är det möjligt att artikeln även reproducerade de nationella identiteterna utifrån etnicitetskategorin? Enligt pedagogen Luis Ajagán-Lester vore begreppet ras mer tidstypiskt än etnicitet. I ”De Andra” (2000), en diskursanalys av representationer av afrikaner i svenska pedagogiska texter mellan 1768 och 1965, visar Ajagán-Lester hur raskategorin var en nog så viktig byggsten när Sverige och svenskarna ’uppfanns’, särskilt efter 1850. Ajagán-Lester menar att svenska skolelever redan på 1850-talet fick lära sig att det fanns fem huvudraser som sorterades i en hierarki där vita svenskar placerades högst (Ajagán-Lester 2000:41f). Rasbegreppet, menar Ajagán-Lester, intog en viktig position i organiseringen av skolkunskaper. Det tolkades som hudfärg och knöts till själsliga egenskaper (negativa för svarta och positiva för vita, särskilt germaner). Barbari och hedendom kontrasterades mot kultur och civilisation, där bara vissa (vita) raser kunde skapa civilisation och kultur (Ajagán-Lester 2000:41f). Runt 1850 kom ”vi, de civiliserade” att knytas till biologiska markörer och själsliga egenskaper som kan samlas under begreppet ras (Ajagán-Lester 2000:73). Stereotypa skildringar förekom också av alla möjliga européer i läroböckerna under denna period, dock tenderade folk från södra och östra Europa att beskrivas mest negativt (Ajagán-Lester 2000:75 not 198). De rasistiska representationerna i skolböckerna mellan 1850 och 1920 sammanfattas av Ajagán-Lester på följande vis: ”Den identitet som dessa texter föreslog, och möjligen bidrog till att konstruera, bestod i att tillhöra den vita rasen, att vara medlemmar av det germanska folket, att vara företagsamma och förnuftiga” (Ajagán-Lester 2000:139f). Var representationen av Kanakuri, som en mer eller mindre misslyckad representant för en ickeeuropeisk ras ett unikum i dagspressens artiklar under den aktuella perioden? Eller finns här en väl känd grammatik, antydd av Ajagán-Lester, som återfinns i andra texter om något icke-germanskt? Två spalter till höger om sportartikeln från 17 juni finns två artiklar som handlar om de amerikanska republikanernas stridigheter kring valet av presidentkandidat. Finns här en intertextuell relation till sportartikeln? En relation enligt logiken: ”[k]onkret språkbruk hänvisar alltid /…/ till tidigare diskursiva struktureringar [och] bygger alltid vidare på betydelser som är etablerade” (Winther Jörgensen & Phillips 2000:13). Ungefär mitt i den andra artikeln dyker några ”negerombud” upp (se figur 1): De ”inkvartera sig gratis på de finaste hotellen”, frossar i mat och dryck, och ”formligen pösa i känslan af sin betydenhet, och snobba i brokiga kostymer och allt hvad som förstås med ’negerelegans’. Sluga diplomater som de äro, ha de ej yppat, hvem de ämna rösta på /…/”. ”Från vår Londonkorrespondent” börjar artikeln. Resten av tidningarna jag valt att analysera var inte överlastade med dylika uttryck, men där fanns liknande kategoriseringar. Och som i fallet med artikeln om ”negerombuden” tycks i några fall tidningarnas relation till internationella nyhetsbyråer ha (åter)skapat ett slags oreflekterat banal rasism som ekade av koloniala föreställningar. I Stockholmspressen i början av juni skrevs om den franska kolonialmaktens vedermödor med ”fanatiska” berber som gjorde uppror och i ST, 4 juni, kunde man till och med se några upprorsmakare. I en illustration till två notiser som förkunnar att fransmännen snart får förstärkning från Frankrike syns fyra, fotografiskt reproducerade, män med dok på huvudena som förmodligen ska skydda mot sand och vind. I kvartsfigur, framför en ickeexisterande bakgrund, ses dom ihopträngda med blicken riktade mot fotografen (en håller en slags herdestav). Deras ihopträngda inbördes position, och storlek gentemot varandra, ger ett märkligt kollageliknande perspektiv fyra individer tagna ur sitt sammanhang för att representera ett särskilt kollektiv? Bildtexten lyder: ”Några berberhöfdingstyper” I samma tidningar och under samma period representerades ”negrer” inte bara som ”sluga diplomater” (ST 17 juni): I texter om ”Negerupproret på Kuba” återfanns vilda upprorsmakare och i texter om en kyparstrejk i New York återskapades en färgad och robotliknande arbetskraftsreserv: ”Arbetsgifarna söka ersätta kyparna med negrer, som komma från sydstaterna.” Denna mening multiplicerades identiskt i alla dagstidningar från juni 1912 utom i Stormklockan (SK). Material från nyhetsbyråerna kunde även berätta om något närmre märkligheter: I Nya Dagligt Allehanda (NDA) och Svenska Dagbladet (SvD) 2:e juni och ST 3:e juni gick att läsa om grekiska officerare och soldater som inte kunde hålla känslorna i styr. Under rubriken ”Officerarna och soldaterna gräto” förkunnades: ”Grekiska deputeradekammarens sammanträde i lördags åter efter att ha varit ajournerade några veckor för de kretinsiska deputeradenas skull. Militär måste hindra de kretinsiska deputeradena att få tillträde till kammaren. Officerarna och soldaterna gräto /…/ då de utförde detta uppdrag.”7 En statsmannamässig och germansk kategori representerades annorlunda: Om ett högtidligt möte i Berlin där svenska kommunalpolitiker mötte tyska jämlikar skrev ST: ”Våra Berlin-svenskar hyllas. Mottagandet hos Berlins stadsfullmäktige /…/ Öfverborgmästare Kirschner [menade att] de svenska och de tyska, äro vänskapligt förbundna med hvarandra, äro grannar med hvarandra och förenade genom germansk härstamning.”8 Vid sidan om de förment seriösa telegrammen tangerades också kategorisering i raser åtminstone skrattretande anekdoter om icke-nordiska folk.9 I SK fanns inte nyhetsbyråernas koloniala rasistiska representationer, men en satirisk representation av svenska överklassens excesser tycks använda en slags rasmättad grammatik. De unga socialisternas höga placering på en darwinistisk rastrappa erhålls här genom en ekvivalering av överklassen med lågt stående folkslag. I artikeln kritiseras de ordensutmärkelser som praktiserats i samband med högtidligheterna kring OS. Under rubriken ”Lull-lull” återfinns en slags ledigt tecknad likhets-skillnad-illustration på en vildeliknande mansfigur med påk, djurtänder runt halsen och fjädrar i håret. Till höger om vilden, på andra sidan ett lodrätt streck som skiljer de två figurerna, visas en stilig samtida man med frack och glittrande ordnar. Under illustrationen står följande att läsa: ”Ben, djurtänder, snäckor, fågelfjädrar och dylikt tjänade i dessa tider, liksom ännu i dag bland vilda folk, till utställningsföremål på den fåfängans marknad, där nu för tiden männens ordnar och kvinnornas toalettprydnader intagit platsen. (J. Bergman: Världshist:. Kap. Nattomhöljda tider)”. Jag vill nu återvända till artikeln om tävlingarna på Östermalms idrottsplats i mitten av juni 1912 för att söka efter ytterligare spår som kan ha laddat artikeln med genus och etnicitet. Nu fokuserar jag bildernas interdiskursivitet deras relation till artikulationer utanför dagstidningarnas sidor som tjänade som en meningsskapande kontext.
Interdiskursivitet husarer, grekiska statyer och märkligt öfolk
I artikeln om ”våra olympiamän” ser vi tre bilder på tre kroppar - tre kroppar, frysta av kameran, i olika positioner. Vid en första anblick verkar det som om Lindblom och Kanakuri representeras på ett liknande sätt: Två passivt, mer eller mindre rättuppstående gestalter, i kontrast mot Lind som frysts i en utomordentligt aktiv manöver. Tittar vi återigen på Lindblom och Kanakuri ser vi att Lindblom är betydligt mer uppsträckt än Kanakuri. Kanakuri tycks bara ha hamnat framför fotografen och inte hunnit mycket mer än att inta en något tafatt pose. Lindblom däremot står ju nästan i givakt. Kan detta ha att göra med den tidiga sportrörelsens närmast symbiotiska förhållande till militärväsendet (Ljunggren 1998, Jørgensen 1997)? Och kan vi då tänka oss att meningen i fotot av Lindblom hämtar näring från en militär diskurs att det rör sig om en slags vag intertextualitet? ”Interdiskursivitet står för en vagare och mindre konkret form av intertextualitet. Det som lämnar interdiskursiva spår i en text är inte citat och referat utan i stället sådant som uppbyggnad, stil, ton, accent, konventioner, normer” (Rahm 2001:20). Är det en slump att Lindblom representeras så här eller uttrycker fotot en konvention?10 Medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos (2000) menar att: ”Pressfotografin utgör ett eget representationssystem, genomsyrat av [konventioner] /…/ [som] utgår [från], mer eller mindre medvetet, redan existerande bilder och etablerade visuella konventioner i sina framställningar” (Andén-Papadopoulos 2000:11). Hon menar också att: ”Pressfotografin är ett standardiserat bildsystem som i vid mening illustrerar den egna kulturens idéer om världen med hjälp av etablerade bildkonventioner /…/ för att garantera ett visst intresse från publiken” (Andén-Papadopoulos 2000:12). Och att: ”/…/ [e]tt fotografi självklart [säger] något om den eller det som befunnit sig framför kameran, motivet. Men lika mycket säger det något om den eller de som stått bakom, fotografen och i vidare mening den kultur som han eller hon tillhör” (Andén-Papadopoulos 2000:13). I Idun (nr 26 s.431, 30 juni 1912) under rubriken ”Den svenska olympiatruppen” reproducerades inte mindre än tolv fotografier på svenska idrottsmän i givaktliknande ställning. De som avbildas i Idun tangerar alla den militära kroppshållningen, dock finns en viss variation i hur händer och armar placerats i förhållande till den överspänt raka kroppen. Utifrån dessa bilder verkar Kanakuris hållning väldigt slapp. Om den strama hållningen var ett uttryck för en militaristisk diskurs, vilken vikt las då vid kroppens språk utifrån det militaristiska perspektivet? I Det blänkande eländet En bok om kronprinsens husarer i sekelskiftets Malmö (1997) av Thomas Sörensen får vi en inblick i hur viktig kroppen som meningsskapande instrument var i det svenska militärväsendet runt sekelskiftet 1900:
Här får vi anta att just ställningen i givakt var viktig både som ett sätt att visa underkastelse och ett sätt att visa styrka som höll känslor och svaghet på åtminstone en sträckt ryggs avstånd. Efter en smäll som fick tänderna att lossna var det bara att räta på ryggen: ”[ingen] fick veta hur [en] örfil tog /…/ [det] rände[s] inte med sladder, sådant var för fruntimmer och civila” (Sörensen 1997:64). Eller varför inte grekiska officerare och soldater som ”gräto” då de saknade det kontrollerade, manliga och nordiska kynnet (Tervo 2001, Sörlin 1996). Om kontrollen över kroppen var ett centralt tema i det militära var de rasistiska diskurserna konstituerade på ett liknande sätt: ”A hard, lean body, a dieted or trained one, an upright, shoulders back, unrelaxed posture, tight rather than loose movement /…/” (Dyer 1997:23). Dylika föreställningar om kroppsliga egenskaper och uttryck skulle enligt filmvetaren Richard Dyer ha spelat en central roll i skapandet av vithet i nordvästra Europa och Nordamerika under 1800-talet. Med hjälp av Jens Ljunggrens (1999) forskning skulle vi till och med kunna namnge den överspända kroppshållningen som reproduceras i ST och Idun. Ljunggren menar att ett sätt att mäta gymnastikelevers kompetens i slutet av 1800-talet var att titta på deras ”stående grundställning”. Ställningen ”var en givaktliknande position som importerats från militärpedagogiken och hade stark symbolladding [och den] återkom ständigt som utgångspunkt i nästan alla övningar och måste övas varje dag” (Ljunggren 1999:151).11 Hur ska vi nu se på ”Japanen Siso Kanakuri”? Han sprang inte ens fyrahundra meter i 5000-meters loppet och han bemödade sig inte ens att räta på ryggen när han fotograferades. Hur kan vi förstå släggkastaren Linds kroppsspråk? Först kan vi konstatera att han representeras som aktiv. Han gör något som får musklerna att spela. Som sagt en kontrast både till bilden av Kanakuri och Lindblom, men kanske mer en kontrast till bilden av Kanakuri som inte står i givakt. Bilden av Lind reproducerar en slags anakronistisk grekisk antik manlighet som i denna artikel framstår som en germansk modern manlighet i förhållande till den långväga gästen Kanakuri och den avlägsna antika perioden. Är fotot på Lind ett ’oskyldigt’ snapshot som speglar en släggkastande verklighet? Inte enligt sociologen Stuart Hall: ”Of course the choice of this moment or event against that, of this person rather than that, of this angle rather than any other, indeed the selection of this photographed incident to represent a whole complex chain of events and meanings is a highly ideological procedure” (citat i Brothers 1997:11). Enligt historikern George L. Mosse var analogikedjan Grekland, antiken, sport, manlighet och till och med ras en väl inarbetad tolkningshorisont då europeiska manligheter skapades kring år 1900 (Mosse 1996:kap 1-3).12 Mosse menar att intellektuella europeiska auktoriteter redan i mitten av 1700-talet började likställa eftersträvansvärd maskulin fysik med antika atletstatyer. Statyerna ”exemplified the ideal of human beauty, and such beauty, in turn, symbolized the proper moral posture” (Mosse 1996:25). Och de uttryckte ”[t]he ideal of masculine beauty /…/” (Mosse 1996:28). Vidare menar Mosse: ”The sculptures /…/ were mostly those of young athletes who through the structure of their bodies and their comportment exemplified power and virility/…/ proportion, and self-control” (Mosse 1996:29). Detta som en bakgrund. I mitten på 1800-talet kom idealet att förknippas med något specifikt nordeuropeiskt: ”[a] famous Scottish anatomist, had continued to see in Greek figures a mixture of robustness, energy, and vitality, characteristics, so he thought, inherited by the northern race” (Mosse 1996:37).13 Jens Ljunggren (1998) tecknar en liknande bakgrund då han analyserar den svenska gymnastikens och sportrörelsens framväxt relaterat till konstruktion av manlighet. Enligt Ljunggren var idrottsrörelsen runt år 1900 starkt påverkad av Viktor Balck, som vi känner som olympiadarrangören 1912, vars socialdarwinistiska fokus på idrotten som ett medel för den manliga kroppens härdande i en evig kamp för segrar i tillvaron. Uttrycker fotografiet på Lind detta? Kan vi likställa bilden av honom med den viktorianska devisen ”I act, therefor I am” (Mosse 1996:50) samtidigt som bilden av Kanakuri representerar ett uttryck för en liknöjdhet och inaktivitet som åtminstone ”afrikanen” i samtida svenska skolböcker förknippades med (Ajagán-Lester 2000:136)?14 Kan ST:s representation av ”Japanen” ha varit självklar? Några dagar innan artikeln i ST publicerades fanns i tidskriften Dagny en recension av japankännaren Ida Trotzigs bok Cha-no-yu Japanernas téceremoni. I recensionen, signerad Rolf Nordenstreng, märks spår av något annat ”japanskt” än det vi såg i ST:s sportartikel. Trotzigs bok som handlade om en téceremoni var enligt Nordenstreng tråkigt skriven och dessutom fanns det i boken en överdriven beundran för det närmast överciviliserade ”öfolket”:
Innan vi tittar närmare på hur ”epidemisk Japan-beundran” kunde ta sig uttryck kan det i relation till Nordenstrengs recension vara på sin plats att nämna något om tonen i ett tal av Viktor Balck: I Stockholmspressen kring invigningen av Stockholm stadion 1 juni citerades ”svenska sportrörelsens fader” och olympiadarrangören Balcks panegyriska tal som bland annat innehöll följande: ”Ett folk bedömes ofta efter dess själfständighetskänsla [och] dess handlingskraft /…/” (DN, NDA, SvD 2 juni, 1912). Kan vi tänka oss att Nordenstrengs ord ”stereotypt bugande” och ”påknäkrypande” konnoterade självständighetskänsla och handlingskraft?
En tillfällig fixering av ”japanen” I sportartikeln i ST tycks ”det japanska” ha fixerats som en mer eller mindre misslyckad och liknöjd motpol gentemot en aktiv och framgångsrik ”svenskhet”. Att representationen kunde förstås utifrån en kategorisering i raser försökte jag visa genom tidigare forskning och belysning av andra artiklar i pressen som bl.a. berättade om ”negrer, berber och greker”. Min tolkning av fotografiernas uttryck tycktes bekräfta det närmast strukturella förhållandet där statisk ”vit svenskhet” stod mot en lika statisk ociviliserad massa bestående av ”de andra”. Jag föreslog dessutom att bilder och texter genomskars av föreställningar om manligt och kvinnligt exempelvis genom de svenska idrottsmännens förment könlösa initialer, det ståndaktigt militaristiska uttrycket i fotot på Lindblom och den manligt anakronistiska representationen av Lind som en antik atlet. Att ST:s fixering av ”det japanska” var tillfällig antyds dock i citatet av recensionen av japan-kännaren Ida Trotzigs bok om téceremonier recensenten skriver om en ”epidemisk Japan-beundran” Enligt historikern Torsten Burgman (1965/1986) blev positiva Japan-representationer synnerligen förekommande kring 1904 och 1905 då det rysk-japanska kriget utspelade sig. I jämförelse med bilden av Kanakuri i ST från 1912 framstod japanen (läs den japanska mannen) kring 1905 som inverterad. Redan före kriget hade det skrivits om ”krigarfolket japanerna” med det närmast inneboende ”ädla” riddaridealet ”Bushido” (Burgman1986:76,133). Och i och med kriget ”förstärktes känslan av sympati för det japanska folket” (Burgman 1986:77). Ur Burgmans geopolitiska perspektiv framstår sympatin som mer eller mindre given då den ”ryska regimen var illa tåld” (Burgman1986:77). Japanerna återskapades under kriget som modiga, dödsföraktande, disciplinerade och uthålliga (Burgman 1965:45f). Även några år efter kriget återfanns representationer som i jämförelse med bilden av Kanakuri i ST framstår som uttryck för beundran; i Sven Hedins läsebok för Sveriges ungdomsskolor Från pol till pol från 1908 framfördes att ”japanerna tillägnade sig den europeiska kulturen och västerlandets uppfinningar” så väl att i ”många avseenden ha de överträffat sina läromästare” (citat i Burgman 1986:23). Och från samma år i Fridtjuv Bergs Lärobok i geografi hissades japaner på kinesers bekostnad: ”japanerna liknar kineserna i flit och händighet men överträffar dem i smak, renlighet och läraktighet” (citat i Burgman 1986:163). Här finns alltså möjligheten att nyansera Ajagán-Lesters, i och för sig tentativa, slutsats att de pedagogiska texterna mellan 1850 och 1920 bidrog till att konstruera svenska identiteter som tillhörande ”den [högst rangordnade] vita rasen” (Ajagán-Lester 2000:79,139f ). För att komplicera (åter)skapandet av genus, relaterat till något japanskt, ytterligare kan det vara värt att dröja kvar en aning vid recensenten Nordenstrengs ord ”genomestetiserade öfolket” och ”öfverkultur”. Begreppen kan kopplas till den feminina japanen (läs kvinnan och måhända den omanliga mannen) vilken även återfanns som manlighetsskapande kontrast redan under tiden för rysk-japanska kriget. I den svenska pressen kring 1904 och 1905 framställdes Japan, vid sidan om representationerna av landet med sina manliga krigare, som ”skönhetens mönster-koloni” som beboddes av ”små sneögda men prydliga människor i lediga morgonrockar /…/ [o]fantligt sympatiskt /…/ men ingenting att taga riktigt på allvar /…/ sirligheten och grandezzan /…/ betonas nära nog till karikatyr” (Stockholms Dagblad 14 februari, 1904 ”Historier från Japan”). I samma tidning, en dryg månad senare, under rubriken ”Från Japans kvinnovärld” karakteriserades japanska kvinnor:
Jämför citaten om ”öfverkultur”, ” skönhetens mönster-koloni” och oskuldsfull kvinnlig skönhet med Gail Bedermans (1995) undersökning av tvehågsna manlighetsartikulationerna i USA kring år 1900 där ”de andra” kunde definieras som ociviliserade och överciviliserade. I Bedermans undersökning, med den talande titeln Manliness & Civilization, avhandlas hur genus reproducerades sammanflätat med föreställningar om raser i USA runt sekelskiftet 1900. Jag vill här lyfta fram några av hennes tänkvärda resonemang som kan knytas till hur ”de andra” ur ett genusperspektiv kunde ses som överciviliserade: ”During the 1890s, [skribenter och vetenskapsmän] coined the new epithets /…/ to denote behavior which had once appeared self-possessed and manly but now seemed overcivilized and effeminate. Indeed, the very word ‘overcivilized’ was coined during these years” (Bederman 1995:17). Och omvänt, somliga ord kom att knytas till en särskild manlig mening: ”Most telling /…/ was the increasing use of a relatively new noun to describe the essence of admirable manhood. This newly popular noun was ‘masculinity’” (Bederman 1995:17). Det nya begreppet ”was usually not associated with civilization, because it dealt with ‘attributes which Om en rekapitulation av Hirdmans metod angående tidningsanalyser görs kan det i detta sammanhang vara fruktbart att titta närmare på en illustrerad annons i SvD från den 1:a juni 1912 meningen i text och bild skapades enligt Hirdman genom ett ömsesidigt förhållande och analysen skulle därför även kunna innefatta annonser. Annonsen i SvD (se figur 3) säljer ”Henr. Ahlberg[s]” tyger och ”Confection”. Närmare bestämt saluförs bl.a. ”Underkjolar”, ”Taft-dräkt[er]”, ”Bårdtyger”, ”Broderade Etamine & Moll-Klädningar”, ”Dräkter” och ”Morgonrockar”. Annonser för damtoaletter och herrkläder, med eller utan illustrationer, var vanligt förkommande i pressen under perioden jag täcker, undantaget SK. Det som är slående med just denna annons är att den nästan täcker en hel sida och att den är synnerligen rikt illustrerad. Inte mindre än tolv välklädda och detaljrikt tecknade damer de tre mer eller mindre elaborerade underkjolarna representeras utan modell, konstfullt hängande i intet. Mer än hälften av toaletterna skulle med Dagnyrecensentens vokabulär kunna kallas ”genomestetiserade” och en morgonrock är kimonolik (jfr med citatet från Stockholms Dagblad ovan). Kan en dylik annons ha laddat en sportartikel, som den i ST, med mening och tvärtom? Om texterna om ”berber” och ”negrer” etc. intertextuellt sett tjänade som en meningsskapande kontext är det då lika rimligt att en annons för damkläder kan läsas utifrån samma logik?
En exklusiv kroppslös gemenskap? Enligt Hirdmans teoretiska utgångspunkt är mediernas funktion att ’inta’ mottagaren, att forma band av delaktighet, deltagande och gemenskap. Vilken gemenskap skapas i sportartikeln i ST? En föreställd vit muskulös svensk manlighet? Kanske ändå inte. Underrubriken talade om ”våra olympiamän” ”våra” en liten oansenlig markör som tilltalar läsaren utifrån förment inkluderande perspektiv vilket (re)producerar en föreställd gemenskap där vita svenska idrottsmän tycks värdefulla medan brödtextens tredje mening benämner de svenska idrottarna som ”gossar”. Är det istället en gemenskap av gossar som reproduceras? Enligt ett teoretiskt perspektiv, här lånat av historikern Madeleine Hurd (2003), som hämtar näring från Jürgen Habermas idealisering av den borgerliga offentliga sfären framstår artikeln i ST snarare som en gemenskapsproducerande paradox.
Men i ST:s sportartikel hyllas svenska manliga kroppar i text och bild dock kallas de gossar: De beskrivs som ”spänstiga ynglingar” som utför deras ”lekfulla löpning /…/ utan minsta ansträngning” eller som kroppar med den ”vackraste löpning” som ”fl[yger] /…/ oemotståndligt fram”. Eller ska detta förstås som att den ej etablerade sportgenren blir en anomali i en förment kroppslös och rationell dagstidningsdiskurs och de svenska idrottsmännen konstrueras som tillhörande ”de andra” när markörer som ”ynglingar”, ”gossar” och ”lekfulla” används?: ”What matters [in public print culture] is one’s argument, not one’s person /…/ Disincorporation comes most easily to those who are non-ethnic, male, propertied, and possessed of middle-class education, taste, and manners. Their bodily and private-life traits are considered normal and are, hence, invisible” (Hurd 2003:24). Hur normalt och osynligt framställdes de svenska idrottsmännen? ”Embodiment is a means to exclude women along with other suspect groups (criminals, Jews, colonized subjects) from full political citizenship” (Hurd 2003:24). Är det fruktbart att addera manliga atleter till de i detta sammanhang underordnades skara? För att ytterligare nyanseringar inte ska urvattna denna fallstudie helt och fullt väljer jag att runda av här. Fallstudien kan ses som ett tentativt avstamp på min forskning kring intersektionella genusrepresentationer i pressen kring olympiaden 1912 och förhoppningsvis har jag lyckats belysa komplexiteten i det tillfälliga iscensättandet av genus i några texter och bilder från detta tidrum. Till sist vill jag ändå relaterat till Hurds perspektiv ventilera följande fundering: Strax efter sekelskiftet 1900 framförde en svensk chefredaktör följande kritik av pressens omvandling (en modernisering som har kallats amerikanisering vilken Stockholms-Tidningen var en del av): ”dravel, som utestänger viktiga saker och gör folk till andliga luskungar och skitpratsanalfabeter” (Nordmark et al 2001:60). Citatet tycks sprunget ur den föreställda gemenskap som mäktigt och kroppslös skulle kunna rymmas i begreppet ”the public print culture”. I förhållande till denna gemenskap tycks det som om den nya sportgenren tilldelades en tveeggad position: den var å ena sidan perifer som något förment oviktigt, opolitiskt och kroppsligt, och å andra sidan central då den som just opolitisk kunde reproducera mer eller mindre vedertagna hierarkier liksom måhända skapa nya det var ju bara på lek.
Litteratur
ANNAT MATERIAL
Noter 1 Det är enligt Anderson (1993:49f) den vinstdrivande nationella dagspressen som gör att dess konsumenter kan föreställa sig ett vi (ungefär: ”vi som läser samma tidning”) vilket implicerar ett dem (ungefär: ”dem som läser en annan tidning på ett annat språk”). Andersons förklaring, menar jag, fungerar väl tillsammans med ett mer principiellt diskursteoretiskt perspektiv: ”Gruppbildningen måste uppfattas som en reducering av möjligheter. Människor konstitueras som grupp genom att vissa identitetsmöjligheter framhävs som relevanta och andra ignoreras /…/ [i] gruppbildningar utesluter man således ’den andre’, den i förhållande till vilken man identifierar sig /…/” Citatet från Winther Jörgensen & Phillips (2000:51f). Enligt detta perspektiv, som förövrigt förklaras belysande av Don Kulick (1996), betonas ett tids- och rumsberoende godtycke i varje tillfällig fixering av ”vi” och ”dem”. 2 Stora engelska ordboken (1989): ”intersect” skära, korsa, genom[skära]. ”intersection” skärning, korsning, genomskärning. Begreppet intersektionalitet lånat från sociologen Diana Mulinaris artikel ”Den antirasistiska feminismen” (http://www.sverigemotrasism.nu/kunskaper/docs/antirasistiskafeminismen.pdf [030428]): ”Den feministiska sociologen Patricia Hill Collins (2000) benämner det teoretiska sökandet som ett efter en teori som kan hantera intersektionalitet. Med detta menar författaren ett sökande efter analytiska verktyg som utifrån en feministisk förståelse av könsrelationer kan fånga de komplexa och diversifierade interaktionerna mellan kön, klass, "ras"/etnicitet och sexualitet.” 3 Följande tidningar har använts Aftonbladet, Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Social-Demokraten, Stockholms Dagblad, Stormklockan, Svenska Dagbladet och Svenska Morgonbladet. Här utgör Stormklockan lite av ett särfall då den under den aktuella perioden var en veckotidning. Att jag ändå valt att använda mig av tidningen beror på att jag vill komma åt vänstersocialistiska artikulationer i den samtida pressen. 4 Rahm, Henrik (2001:98f): I en genomgång av de genrer som förekom i svensk press kring 1900 sägs följande om ”reportaget”: ”en redovisning som återger en samtida (yttre) verklighet och bygger på iakttagarens egna direkta upplevelser registrerade inom ganska kort tid i det självupplevdas form samt med tidpunkt och plats väl preciserade.” För en mer kritisk analys av genren se Ekecrantz & Olsson (1998:73-76) 5 Om förment könlösa initialer gentemot partikulära förnamn se exv. Fowler (1999: 95f). Se även s.73f om transitivitet aktivitet kontra passiva tillstånd. 6 Ett privilegium som kan uttryckas genom Dyer (1997:1): ”As long as race is something only applied to non-white peoples, as long as white people are not racially seen and named, they/we function as human norm. Other people are raced, we are just people.” 7 Även i NDA 2 juni och SvD 2 juni 8 ST 4 juni ”Stockholms-Tidningens egna telegram” 9 I ST 3 juni reproducerades en slags löjlig ”franskhet” under avdelningen ”Här och där”. Artikeln handlade om franska posttjänstemän som försummade sin tjänst när de anordnade snigelkapplöpningar. 10 Om vanan att bli fotograferad menar Tom Olsson (2000:90f) att överklassen under denna tid redan var van att, på ett otvunget sätt, posera vid fotografering. Och visst var de flesta idrottarna officerare, men osäkert är väl om de var från överklassen. Ett mer rimligt antagande är väl att de som militärer/soldater behärskade fotograferingssituationen, även om givaktställningen kanske inte är ”otvungen”, p.g.a. av kunskapen om kroppens uttryck som ett viktigt språk och en förmodad frekvent fotografering vid militära ceremonier. 11 Jämför artikeln ”Från Japans kvinnovärld” i Stockholms Dagblad (27 mars, 1904) där det om männen sägs: ”Japanen går aldrig upprätt, öfverkroppen böjes en smula framåt, och knäna äro lätt böjda.” 12 Att förhållandet även gällde i en svensk kontext kring 1900 bekräftas delvis av Ljunggren (1999:176-184 och not 94). 13 Som en tänkvärd motpol till Mosses antika statyerna var, från mitten av 1800-talet, de massproducerade gipsstatyerna som visades på Europas etnografiska museer. Utan den antika mannens bländvita och heroiska uttryck kom gipsfigurerna att representera något annat: ”Grupp av mexikanska indianer bland kakteer och palmer /…/ Dvärgar från Kongo /…/” (Aftonbladet 20 mars, 1913) ”Inföding från Nya Guinea [och] Kvinna från Costa Rica.” (SvD 16 april 1912 resp. Svenska Morgonbladet 12 april, 1912). De var tydligen så realistiskt konstruerade att somliga ville benämna dom ”/…/ livslevande (hade vi så när sagt) /…/” (SD 18 april, 1912). Citaten från klippsamling på Etnografiska museets arkiv (katalog 73 och 130). Artiklarna avhandlade samtida etnografiska utställningar. Till dessa hänvisade Olympiska spelens officiella vägvisare (1912): Under rubriken ”Sevärdheter” (s.53-59) rekommenderades ”etnografiska museet” som ”[i]nnehåller synnerligen intressanta och dyrbara samlingar från Australien, Amerika, Afrika och Asien.” 14 Se även Olympiska spelens tidning (nr.2, juni, 1912): ”Innan [Jim Thorpe] kom till [skolan] i Carlisle, var det ingenting märkvärdigare med honom än med andra indianpojkar. Han var precis lika slö och lat som dessa bruka vara.” 15 Det kursiverade är spärrade bokstäver i originaltexten.
Copyright © Christian Widholm 2004.
|
![]() |
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil. |
www.idrottsforum.org | Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann |