Björn Sandahl
Södertörns högskola

opningen har en lång historia, från antiken och framåt, men fenomenet som problem betraktat er relativt sentida, både vad gäller internationell och nationell idrott. De första regelverken som försökte definiera och förbjuda dopning kan dateras till 1960-talets mitt. Under 1960-talets början inträffade en serie incidenter vilka aktualiserade frågan med följd att ett intensivt anti-dopningsarbete initierades. Under denna period skapades IOK:s medicinska kommitté (1962), och dopningstester i Tour de France (1966), VM i fotboll (1966) och under de olympiska spelen i Mexico City 1968 genomfördes.[2] Civil lagstiftning mot dopningbruk infördes först i Belgien och Frankrike 1965. Tre år senare, till sommarspelen i Mexico City, antogs det första regelverket mot dopning i de Olympiska spelen (OS).[3]

Länge ansågs dopningbruk inom idrotten vara en relativt marginell företeelse. Men flera studier under 1960-talet visade att bruket var utbrett, i synnerhet i kraftsporterna. Vidare spred sig med tiden ihärdiga rykten som gjorde gällande att direkt statsfinansierad dopning förekom bakom järnridån, i östblocket. Detta ledde med tiden till en allt striktare hållning i dopningfrågor där alltfler preparat kom att förbjudas.[4] Under 1970-talet vidgades anti-dopningsarbetet och även anabola steroider kom att klassas som dopningspreparat. Under 1980-talet breddades fältet ytterligare genom förbud av bloddopning. Dopningsfrågan aktualiserades ytterligare av Ben Johnson-skandalen och östblockets fall 1989, som visade att den intensiva ryktesspridning som florerat gällande statsfinansierad dopning i Östeuropa visade sig vara befogad.[5]

Utifrån det som sagts ovan kan konstateras att antidopningsarbetet var något som mer eller mindre tvingades på idrottsrörelsen. Därefter förefaller frågan bara ha växt i omfattning för att i dagsläget ha blivit en trovärdighetsfråga som riskerar att knäcka den internationella toppidrotten. Detta reser en serie frågor gällande attityden till dopningen inom idrotten under perioden. Jag skall i denna artikel, utifrån två exempel, visa på hur attityderna till dopningsfrågan förändrades under 1960- till 1980-talet och försöka ge några förklaringar till varför så skedde. Perspektivet är svenskt. De två exemplen utgörs av:

• Hans-Gunnar Liljenwall, 1968: Hans-Gunnar Liljenwall har den tvivelaktiga äran av att vara den förste som någonsin diskvalificerades för bruk av dopningspreparat i de olympiska spelen. Orsaken var en för hög alkoholhalt i blodet under skjutningen i modern femkamp i Mexico City 1968. Diskvalificeringen av Liljenwall ledde till att det svenska laget i modern femkamp blev av med den bronsmedalj de erövrat under spelen.
• Tomas Johansson, 1984: Brottaren Tomas Johansson ertappades under Los Angeles-OS 1984 med att ha tagit anabola steroider i samband med tävlingarna. Preparaten skulle enligt uppgift från honom själv ha inhandlats vid de Europeiska mästerskapen j Jönköping samma år. Följden av avslöjandet blev att han diskvalificerades och fråntogs den silvermedalj han erövrat.

Valet av exempel motiveras med att de utgör två av svensk idrotts mest välkända dopningsfall. För att följa händelserna har de svenska kvällstidningarna Aftonbladet och Expressens skriverier om händelserna analyserats. Urvalet av tidningar motiveras dels av utrymmesmässiga skäl, dels för att dessa tidningar haft stor läsekrets och spridning över hela landet. Dessa tidningars skriverier kan således anses ha haft en normerande betydelse för hur händelserna uppfattats bland svenskar i gemen.

Undersökningen är av tentativ karaktär och urvalet är därför starkt begränsat. Förklaringsvärdet i jämförelsen begränsas av antalet undersökta fall, främst därför att de omständigheter som rådde kring respektive dopningsavslöjande rimligen får stora konsekvenser för hur man rapporterade om händelsen. Ändå borde det, med detta i åtanke, vara möjligt att även utifrån detta begränsade källmaterial notera några betydande trender i utvecklingen.

Inför 1968 års olympiska spel i Mexico City var anti-dopningsarbetet i sin linda. De första internationella testerna hade genomförts vid Tour de France och under VM i fotboll två år tidigare, 1966. Året därpå, 1967 sattes ett antal medel upp på IOK:s medicinska kommittés lista över förbjudna preparat, bland annat alkohol.[6] Och det var just alkohol som skulle stå i centrum för fallet Hans-Gunnar Liljenwall, de olympiska spelens första dopningsfall och det enda under 1968 års spel.

Liljenwall tävlade i modern femkamp, där grenen skytte ingår. Skyttarna hade en lång tradition av att nyttja alkohol före tävlingarna då det ansågs höja prestationsförmågan. Detta var ingen hemlighet och i kvällspressen påpekade bland andra guldhoppet Björn Ferm att alkohol ingick i förberedelserna inför tävlingarna. Detta verkade inte vara något kontroversiellt. Ferm själv kommenterade det hela med att han gärna skulle överskrida den tillåtna gränsen, 0,4 promille, då detta skulle förbättra hans prestationer ännu mer.[7] Aftonbladet kommenterade inte uttalandet i någon negativ mening. Artikeln rubriksattes ”Ferm har egen guldmedicin – Starköl stärker nerverna” och det enda uttryck för oro var en kommentar om att han fick passa sig så han inte överskred den tillåtna gränsen. Skyttar som diskvalificerats av detta skäl var tydligen inte helt ovanligt.[8]

Liljenwall var inget undantag. Han var känd som ”grabben som alltid misslyckades i de stora tävlingarna” och hade kommit med till OS i Mexico City mest som ett komplement i lagstriden. Han hade överraskat i den individuella skjutningen där han presterade ett remarkabelt bättre resultat än under VM föregående år. Orsaken till detta var enligt honom själv ölen:

Uttalandena från Ferm och Liljenwall rönte viss uppmärksamhet. En annan femkampare, P O Nilsson, menade att uttalandena, ifall de var sanna, av oacceptabla. Nilsson tog dock inte för allvarligt på skriverierna: ”Jag tror det är en ploj. Grabbarna menar inte vad de har sagt. Det är en jargong som de använder sinsemellan. Det är inget att tro på.”[10]

Men det var ingen ploj. Ett par dagar senare avslöjas att det svenska laget riskerade att bli av med sitt lagbrons i femkamp. Och det var just öldrickande före skjutmomentet som var orsaken. En av de tre svenska tävlande visade sig ha en alkoholhalt i blodet som överskred den tillåtna gränsen på 0,4 promille.[11] Beskedet bemöttes i det svenska lägret med upprördhet och förvirring men snart gav sig Liljenwall tillkänna och erkände att han hade inmundigat två starköl före skjutningen. Han gav följande förklaring, efter att först ha konstaterat att han och de andra femkamparna testats med liknande mängd alkohol tidigare, utan att överskrida promillegränsen:

Jag har bara två förklaringar att ge, om det skulle varit jag som ”syndat”:
1. Det mexikanska starkölet var starkare än det vanliga svenska starkölet;
2. Jag måste ha druckit något lite mer än vad jag klarat för provet.
[…]
Jag vet inte om Hasse Jakobsson[12] drack något starköl före skjutningarna. Jag kan bara tala för mig själv. Jag drack ungefär två flaskor ca en halvtimma innan tävlingarna började. Skjutningen varade sedan omkring en timme. Provet togs alltså drygt en och en halv timme efter det jag druckit ölet.[13]

Liljenwall var noga med att inflika att det inte förekommit någon starksprit i sammanhanget och gav allmänt intryck av att detta inte var så mycket att uppröras över. Det var ju något alla femkampare sysslade med. Samma intryck gav Wille Grut, internationella femkampsförbundets sekreterare, och Sven Thofelt, ordförande i samma förbund, i en artikel i Expressen samma dag. Man uppgav att man skulle förvånas mycket ifall detta ledde till att Sverige fråntogs medaljen.[14]

Inledningsvis verkade det också så. Följande dag rapporterades i kvällstidningarna att Sverige sannolikt skulle få behålla sin medalj. Orsaken uppgavs vara att de läkare och sjukvårdare som genomfört dopningskontrollen slarvat till den grad att de brutit mot flera föreskrifter. Bland annat skulle provrören ej ha förseglats och istället för de föreskrivna två proven togs endast ett. Det prov som först troddes tillhöra Liljenwall, och som innehöll 0,7 promille alkohol, visade sig tillhöra en australier![15] Det svenska lägret hejade raskt på denna förklaring och menade att en förväxling måste vara orsaken. Den svenska truppen lämnade därefter Mexico och reste hem som bronsmedaljörer.[16]

Ärendet utreddes dock vidare av IOK:s medicinska experter som beslöt att låta frågan gå vidare till Internationella femkampsförbundet, där flera svenskar (Grut och Thofelt) satt i ledande positioner. Det svenska lägret var optimistiska inför avgörandet.[17]

Allt detta gjorde att utslaget kom som en chock. Efter inrådan från Sven Thofelt bestämde sig IOK:s medicinska kommitté för att inte godkänna Liljenwalls dopningsprov. Som en följd diskvalificerades hela det svenska laget och bronsmedaljen gick istället till Frankrike.[18] Liljenwall blev förkrossad och annonserade att han som en följd av händelserna drog sig tillbaka från elitidrotten för att satsa på en civil karriär.[19] Det hela ledde också till protester från svenskt håll. Sveriges Olympiska Kommitté menade att de var orimligt att diska laget på så lösa grunder. Man visade på att samtliga inblandade förnekat att de druckit mer än två öl och att sådan mängd inte kunnat ge den uppmätta mängden alkohol.[20] Även de svenska ledarna argumenterade för att något misstag måste ha legat till grund för resultatet av dopningsprovet.[21]

Den svenska pressen utfällde ingen dom över Liljenwall. Istället framställdes han som en ordningsam och tillbakadragen person som vanligen betedde sig skötsamt. Det hela framställdes istället som en tragisk olyckshändelse.[22] Detta blidkade dock inte IOK. Diskvalificeringen kvarstod och det svenska laget fick skicka tillbaka sina medaljer.

Liljenwall-fallet är intressant. Det är tydligt att Liljenwall utmålas som ett offer i kvällspressen, av flera skäl: Grunderna för diskvalificeringen är för hög halt alkohol i blodet, i en idrott ökänd för att dess deltagare flitigt brukar denna stimulantia i samband med skytte. Liljenwall diskvalificerades således för något samtliga övriga deltagare gjorde, han gjorde det bara ”lite för mycket”.

Oklarheter existerade gällande mätningen av alkoholhalten. Läkare och ledare intygade att den uppmätta halten ingalunda var rimlig med tanke på det intag av alkohol som förekommit. Slarvet i samband med testningen ledde också till att flera aktiva och ledare utgick ifrån att en förväxling hade skett. Följande kommentar är typisk för hur kvällspressen hanterade frågan:

Liljenwall framställdes således som en skötsam och hederlig person som antingen gjort ett misstag eller, troligare, fallit offer för en oförrätt. Han svartmålades inte i pressen och inte heller skuldbelades han för sitt handlande i någon större utsträckning. Samtliga inblandade verkar mer ha varit rädda att framstå som suputer än som fuskare.

Inför 1984 års Olympiska sommar spel i Los Angeles fanns stora förhoppningar på den lovande brottaren Tomas Johansson, 22 år gammal, från Haparanda. Brottningstävlingarna blev också framgångsrika, Johansson förlorade i finalen och erövrade därmed silvermedaljen i klassen supertungvikt. Hela Haparanda jublade över Johanssons, bygdens sons, bedrift. De 23:e sommarspelens första dopningsfall var ett faktum.

I takt med att nyheten kablades ut var Johansson mycket snabb med att erkänna att han tagit förbjudna preparat. Gällande sin egen skuld var han dock mer otydlig. Johansson var snabb med att påpeka att han inte var den enda som tog preparat, i själva verket var det som gjorde honom unik det faktum att han åkt fast:

Men i en fråga kände Johansson skuld. Han hade inför tävlingarna fått ett enormt stöd från sin hembygd. När det visat sig att han inte haft råd med en sparringpartner gick, enligt uppgift, medborgare i Haparanda själva in och betalade de 30 000 kr som behövdes för att hyra in den bulgariske brottaren Alexandar Tomov för ändamålet. Detta uppmärksammade snabbt pressen som i samband med dopningsavslöjandet såg till att publicera intervjuer med bland andra Johanssons far i tidningarna.[25] Det var också i denna fråga Johansson uttryckte ånger, han kände att han hade svikit dem som ställt upp för honom.[26] Johansson var således ett klassiskt exempel på en fuskare som kände skuld, inte för att han medvetet hade fuskat, utan för att han hade åkt fast. Det var nämligen inte någon tvekan om att det var fråga om ett medvetet fusk; Johansson erkände inför pressen utan omsvep att han hade köpt de förbjudna preparaten under brottnings-EM i april 1984 av en rumänsk brottare som lovat att medlen skulle gå ur kroppen på ett par veckor.[27]

Kanske var det också därför som pressen valde att inta en hård hållning i fallet. I en krönika i Expressen gick exempelvis reportern Thomas Malmquist till hårt angrepp mot Johansson och brottningssporten i en krönika som bar titeln Vi tar guld i ”fusk-OS”:

Samtidigt fylldes också tidningarna av rapporter om hur vänner, ledare och kollegor visade sympati för Johansson. Han framställdes i tidningarna som en trygg norrlänning som begått ett misstag, någon menade till och med att han blivit lurad, i ungdomligt oförstånd.[29] Även om det stod klart att Johansson agerat medvetet fick han alltså i svensk press ett inte obetydligt mått av sympati. Men detta innebar inte att man i pressen hade förståelse för Johanssons agerande, snarare framställdes han som korkad. Aftonbladets krönikör, Nic Åslund, skrev exempelvis att han inte kunde begripa hur någon:

Men pressen såg även ett större mönster i det inträffade. I Expressen argumenterade P.O. Enquist, genom en historisk jämförelse, för att Johansson var ett barn av sin tid och av idrottens idé. Enquist menade att logiken i den moderna tävlingsidrotten, och dess stortävlingar, var prestationsförbättringar framför allt och att både Johansson och dopningsproblematiken var ett barn av denna utveckling.[31] Expressens krönikör Thomas Malmquist var inne på samma spår och menade att bruket av anabola steroider var vitt utbrett och att det var lätt att undvika dopningstesterna bara man slutade i tid.[32] Expressen riktade också kritik mot Riksidrottsförbundets dopningskommission som förhindrat att samtliga i den svenska OS-truppen testades före avresa.[33]

Tongångarna i fallet Johansson var hårda. Hans agerande fördömdes och ansågs obegåvat på gränsen till korkat. Expressen var den mer aggressiva tidningen i sina fördömanden men Aftonbladets krönikörer var inne på i stort sett samma spår. Johansson själv utmålas dock som en sympatisk person och man uppmärksammar i hög grad det stöd som han erhöll från nära och kära efter avslöjandet. Pressen ger dock samtidigt en bild av brottningssporten, och kraftsporter generellt, som visar att man misstänker att bruk av anabola steroider är vanligt förekommande och att dopning var vanligt utomlands, i synnerhet i östblocket.[34] Affären Johansson var alltså enligt tidningarna inte en enskild händelse utan ytterligare ett exempel på ett utbrett idrottsligt problem.

Vilka slutsatser kan då dras av dessa dopningsfall? På grund av studiens och källmaterialets begränsade karaktär – tyvärr inte många. Däremot avspeglas vissa tendenser när dessa bägge dopningsfall jämförs, vilka är intressanta och manar till vidare forskning i ämnet. Nedan skall dessa beröras och några hypoteser formuleras för att förklara dem.

När man jämför de två dopningsfallen kan det noteras att Aftonbladet och Expressen i sin rapportering blivit alltmer aggressiva. I fallet Liljenwall hade man en ganska tillbakadragen roll där man mest rapporterade om händelseförloppet snarare än reagerade på vad som inträffat. Gällande Johansson däremot var bilden en helt annan. Här uttryckte båda tidningarna starka åsikter och många artiklar reagerade på, snarare än rapporterade om, händelseförloppet. Hur kan då detta förklaras?

En infallsvinkel är att rapporteringen kring fallen i hög grad påverkas av villkoren kring dopningsavslöjandena. Att Liljenwall behandlades milt av pressen är på sätt och vis förståeligt, det tolkas som ett misstag, en missbedömning av alkoholstyrkan i ölet. I Johanssons fall stod det däremot tidigt klart att det var fråga om ett avsiktligt och medvetet försök att fuska sig till framgång. Därför är det heller inte konstigt att reaktionerna blev starkare.

Samtidigt finns det vissa paralleller mellan fallen Liljenwall och Johansson som pekar i en annan riktning. Båda dessa personer hade medvetet tagit förmodat prestationshöjande preparat. I båda fallen konstaterades att det fanns en kultur inom idrotten att bruka sådana. Så, varför var rapporteringen kring fallen så olika?

En första hypotes är att svaret kan sökas i pressens egen utveckling under perioden. Medierna har blivit mer närgångna i sin rapportering och tagit plats som en aktör på olika plan i samhällsdebatten. Man nöjer sig inte längre med att rapportera utan önskar i högre grad att kommentera händelser. Detta är en utveckling som kan noteras inom alla samhällssektorer, inklusive idrotten.[35] Denna utveckling förklarar varför Liljenwall inte möttes av en särskilt hård dom i pressen medan Johansson fick löpa gatlopp. Men det förklarar inte varför Liljenwall framställdes som ett offer medan Johansson hängdes ut som en fuskare. För detta krävs en annan förklaring, som troligen kan sökas i idrottens utveckling under denna period.

1960-talet utgör ett paradigmskifte i dopningsfrågan. Fram till denna punkt hade ett liberalt förhållningssätt varit rådande inom idrotten. Dopningen var ej reglerad och ansågs inte som ett problem. Men genom en kombination av ett ökande bruk av dopningspreparat och den elektroniska kommunikationsteknologins utveckling kom frågan att hamna på dagordningen både inom och utanför idrottssektorn. Allt sedan dess har samtliga inblandade aktörer, stater, idrottsorganisationer, med flera, tillämpat ett prohibitivt förhållningssätt, med alltfler förbud av preparat och ett allt större antal dopningskontroller som följd.

Man kan alltså identifiera en process där dopningsfrågan, efter att ha hamnat på dagordningen, tilldelats allt större uppmärksamhet. Följden har blivit att anti-dopningsarbetet fått allt större resurser vilket lett till att allt fler dopade idrottare åkt fast i kontroller. Med tiden har det visat sig att dopningen inte var enstaka individers verk utan resultatet av en idrottskultur som existerat under den liberala eran i vissa idrotter och som levt vidare trots anti-dopningsarbetet.

Pressens reaktioner kan förklaras i ljuset av denna process. Liljenwall blev påkommen i en tid då arbetet låg i sin linda: då kunskaperna om dopningens användning och utbredning i stort var okänd och då förståelsen för problemet och var mindre. Att reaktionerna inte blev särskilt kraftfulla 1968, då Liljenwall som första idrottare någonsin befanns dopad, är därför förståeligt. 1984 var situationen en annan. Sedan 1968 hade ett tjugotal idrottare påkommits med dopningspreparat. Ett antal studier hade publicerats som visade att bruket av dopning var mycket utbrett i vissa sporter och ihärdiga rykten hade börjat spridas om en statsfinansierad, systematisk, dopning i de kommunistiska staterna i Östeuropa.

Dopningfrågan måste dock införas i en större diskussion om den omvälvning som idrotten under de senaste decennierna genomgått, en utveckling präglad av professionalisering och kommersialisering. På det samhällsvetenskapliga fältet har denna utveckling karaktäriserats som en totalisering eller intensifiering, begrepp som i korthet innebär en process där idrotten i tilltagande mån kännetecknas av prestationsfokusering, resursmobilisering och resultat-optimering. Med prestationsfokusering avses det ökade tryck, från statsmakt, massmedia och sponsorer, som medfört att det blivit allt viktigare prestera, vinna, och att övriga prestationer tenderar att undervärderas i relation till seger. Prestationsfokuseringen har gått hand i hand med en resursmobilisering där inblandade aktörer tillskjutit medel för satsningar på materiella och träningsresurser. Till detta kan också föras begreppet resultatoptimering där de båda ovanstående faktorerna medfört en intensiv satsning på rationella och optimala träningsmetoder. Dessa tre begrepp förefaller samverka med varandra och skapar en spiral som i allt väsentligt förefaller intensifieras.[36]

Denna process kan sägas ta fart på allvar under 1960-talet i Sverige. Under denna period avskaffades dopingregelverket i Sverige samtidigt som allt kraftfullare kritik restes mot amatörhegemonin, försvarad av IOK-presidenten Avery Brundage, i den olympiska rörelsen.[37] Dopningsfrågan är i högsta grad en del i denna process i form av ett verktyg i den pågående resultatoptimeringsprocessen. Intensifieringsprocessen verkar ha ökat både incitamentet till och förutsättningarna för dopning, vilket utvecklingen i Östblocket var ett tydligt exempel på.

Samtidigt har en annan process noterats. I samband med idrottens övergång från amatörideal till professionsideal har den etik som genomsyrat idrotten förändrats från ett slags idrottsetik, som kan definieras med de Coubertins klassiska idrottsdevis ”Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”, till ett slags arbetsetik, som kan definieras enligt devisen ”Winning isn´t everything, it´s the only thing”. Om den första betonar vägen snarare än målet så gör den senare det rakt motsatta.[38] Att en sådan vindkantring pågår indikeras av den tilltagande acceptansen för dopning bland aktiva idrottare och den kritik mot anti-dopningsarbetet som riktats från vissa delar av forskarsamhället.

Utvecklingen i dopningsfrågan är motsägelsefull. Processen karaktäriseras av följande, delvis oförenliga, tendenser:

• Rådande idrottsetik i allt väsentligt uppmuntrat alltmer extrema metoder för att nå idrottsliga framgångar. Dopningen får anses vara en bieffekt av detta.
• Dopninganvändandet inom internationell toppidrott förefaller inte avta. Idrottens intensifiering får anses vara den huvudsakliga förklaringen till detta då den både ökat incitamenten och möjligheterna till dopning.
• Trots detta så uppvisar toppidrottens ledande organisationer (den olympiska rörelsen, de internationella och nationella förbunden) en fortsatt restriktiv inställning till dopning och har snarast intensifierat sitt anti-dopningsarbete, både på nationell och internationell nivå.

I bakvattnet till massmedias utveckling skvalpade alltså konsekvenserna av totaliserings- och intensifieringsprocesserna, där den internationella toppidrotten alltmer börjat ta formen av ett politiskt och ekonomiskt spektakel. Johansson blev således en representant för ett korrumperat idrottssystem – en fuskare! Med detta är det heller inte svårt att förstå att reaktionerna blev mycket kraftfulla.

Litteratur