![]() |
||
Utlagd den 14 september 2004
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil. |
||
![]() |
Inger Lindstedt
Nacka, Fimpen, Råttan, Garvis, Bajadären, Sluringen, Fallande lövet, Svarte Filip, Hemlige Jönsson, Zamora, Puskas, Tumba, Sillen, Jullen, Ankan, Fransman, Björnungen, Skjorta, Moggli, Sleven, Pinnen, Keruben, Rubbe, Birre. Kan man heta så? Ja visst, men det här är inga vanliga förnamn. Det är namn på idrottsstjärnor med stor lyskraft under 1900-talet, namn som flitigt använts av journalisterna i sportspalterna. Den här typen av namn har kallats för ”gatflorans maskrosor, nässlor och kardborrar” (Berg 1935), och det beskriver ganska bra vad det handlar om. De har sitt ursprung i vardagen, är humoristiska, ibland lite irriterande, och de har en otrolig förmåga att häfta sig fast vid sin bärare och även att vandra vidare till andra personer. Ibland kallas de för smeknamn, ibland för öknamn. Begreppet smeknamn anger att det finns en positiv laddning och att relationen mellan användaren och bäraren gärna är lite förtrolig. Vi har alla gett smeknamn till våra nära och kära, namn som bara används inom familjen eller exempelvis mellan två älskande. Namnen hör framför allt hemma i privatsfären. Begreppet öknamn däremot uttrycker något annat. Här finns det en klart nedsättande laddning. Öknamn är uttryck för en annan sorts relation. Den sortens namn har vi alla under vår skoltid använt på exempelvis lärare och andra vuxna. Öknamn används ofta för att ”ta ner” någon på jorden. Ibland är de både humoristiska och träffsäkra. Öknamn förknippas framför allt med olika grupper i samhället, exempelvis ett arbetskollektiv eller skolungdomar. Men hur ska man veta om ett namn är ett smeknamn eller inte? Svaret på den frågan är inte helt enkel. Det beror på vem som använder namnet, vilket relation användaren och namnbäraren har till varandra. Samma namn kan i en situation vara ett smeknamn och i en helt annan bli ett öknamn, och vice versa. Ett namn kan av utomstående uppfattas som ett öknamn men av bäraren uppfattas som ett positivt laddat namn. Och vice versa. Jag har därför valt att kalla den här typen av namn för affektiva namn (för en mer utförlig diskussion se Lindstedt 1989). Beteckningen affektiva namn anger att namnet inte hör till de officiella namnen och att det har en känslomässig laddning. Om den laddningen sedan är positiv eller negativ beror som sagt på kontexten, vad användaren vill säga med namnet och hur namnbäraren uppfattar namnet. Affektiva namn är dock inte vare sig speciellt eller typiskt för sportspråket. De förekommer i många sammanhang. De är särskilt vanliga i slutna grupper, i arbetskollektiv, bland ungdomar och liknande sammanhang. De blir på så sätt en del av en grupps språk och används också ofta för att markera grupptillhörighet och att utestänga obehöriga. Normalt sett så stannar de affektiva namnen inom gruppen, men ibland börjar de vandra utanför gruppen och det är vad som hänt med de affektiva namnen inom sportspråket. Det ovanliga med dem är just att en del av gruppens interna namn på medlemmarna sprider sig till grupper utanför den inre kretsen. Jag ska återkomma till detta lite längre fram. De affektiva namnen inom idrotten spelar i många fall samma roll som ett ”nom de guerre”, det vill säga ett antaget artistnamn eller en pseudonym. Uttrycket kommer från franskan och betyder egentligen ”krigsnamn”. I många kulturer är det vanligt att idrottsutövare tar sig ett artistnamn, exempelvis bland Brasiliens fotbollsspelare. De världsberömda fotbollsspelarna Pelé och Garrincha hade sådana namn. Pelé hette officiellt Edson Arantes do Nascimento och Garrincha, som betyder ’den lilla fågeln’, hette Manoel Francisco dos Santos. Inom kraftsporterna användes tidigare flitigt så kallade ringnamn av utövarna. Få använde sig av sitt officiella namn. I sin essä om cykeltävlingen Tour de France beskriver Roland Barthes (1969) namnens roll i hjältedikten. Barthes menar att det verkliga inlemmandet i epiken sker genom förkortningar eller omtolkningar av cyklisternas egennamn.
I förkortningen blir namnet allmänt, menar Barthes. Genom detta kan journalisterna dra fram cyklistens privatliv på hjältescenen. Den verkligt episka platsen är inte i striden utan i tälten. Där utarbetar krigaren sina planer, och där ger han sina förtroenden. Barthes skrev sin essä i mitten på 1950-talet och den beskrivning han ger av dåtidens samspel mellan medierna och cykelloppet har lika stor giltighet idag. Krigaren, det vill säga cyklisten och alla andra aktiva idrottsutövare, har idag sina arenor på presskonferenser och omklädningsrum. Tältet där planer utarbetas och förtroenden ges har tagit form av välregisserade tillställningar där atleterna möter pressen. Den beskrivning Barthes ger blir än mer utmejslad och tydlig i slutet på 1900-talet och början på 2000-talet. Barthes lägesbeskrivning blir i realiteten en visionär bild av sportjournalistikens utveckling. Den episka platsen är inte striden utan tältet. Idag står inte beskrivningen av själva händelseförloppet i centrum utan atleternas känslor, upplevelser och tankar före, under och efter idrottsevenemanget eller matchen som står i fokus. Men detta är att gå händelserna lite i förväg. På olika vägar väcktes en gång mitt intresse för användningen av affektiva namn inom sportspråket. Sportsidorna skiljde sig markant från alla andra sidor inom dagspressen genom sin användning av affektiva namn. Vissa idrottsutövare identifierades helt och hållet med detta namn. Detta intresse resulterade i en licentiatavhandling som behandlar bruket av dessa namn på några tidningars sportsidor (Lindstedt 1989). Undersökningen sträcker sig från 1920 fram till 1978 och har koncentrerat sig till bandy- och ishockeyartiklar i Dagens Nyheter (DN), Göteborgs-Posten (GP) och Idrottsbladet (IB). Namnens roll i vår kultur Egennamn är språkliga tecken, ord, som vi använder för att referera till individer, personnamn, eller individuella objekt, exempelvis ortnamn. Under vår levnad kan vi bära många olika namn. En del är så kallade officiella namn, dit räknas förnamn och efternamn. Det namn som är starkast knutet till oss som invidiver är våra förnamn, och kanske framför allt vårt tilltalsnamn. Förnamnet är det som identifierar mig som individ, och det finns idag ingen känd mänsklig kultur som inte har en entydig individuell benämning på medlemmarna i samhället (Pulgram 1954). Pulgram menar att eftersom namngivning av individer och att alla människor bär namn återfinns i alla former av kulturer, så kan det ses som uttryck för ett allmänt behov, till och med en generell instinkt som alla mänskliga varelser delar. Förnamnet är också en mycket viktig del av vår identitet.
I många kulturer spelar också namngivningsceremonier en central roll. I vissa kulturer tilldelas man nya namn vid olika stadier i livet. Ibland spelar också affektiva namn i bestämda situationer samma roll som förnamn. Det tar över rollen som tilltalsnamn. Efternamnet knyter individen till en bestämd grupp av individer. Mina förnamn är Inger Margareta och jag använder Inger som tilltalsnamn. Det är således namn som identifierar mig som individ. Mitt efternamn Lindstedt knyter mig till en grupp individer som bär samma efternamn. Alla som heter Lindstedt i efternamn är dock inte släkt med varandra. Och vi kan vara släkt med varandra och bära olika efternamn. I vår kultur har förnamnen en juridisk prägel eftersom det i lagstiftningen finns angivet att barn ska ha ett namn inom en viss tid, och det finns också regler för vilka namn vi får lov att ge våra barn. Sådana regler är till för att skydda barnet mot allt för ”fantasirika” förnamn. Det innebär dock inte att det råder någon brist på förnamn eller att det skulle leda till en utarmning av namnskatten. Snarare är det väl så att våra förnamn avslöjar mycket om vårt samhälle och vår kultur. Bland annat så avslöjar de ganska tydligt vilka namn som är populära under vissa perioder. Den avslöjar också vilka kulturella preferenser vi haft under olika epoker. Ibland har vi lånat in förnamn från lågtyskan, ibland från franskan, och ibland från engelskan. När vi namnger våra barn så går det ungefär tre generationer mellan namnens popularitet. Idag får nyfödda barn gärna namn som var populära i början på 1900-talet. Mina egna förnamn är ett bra exempel på det. De är typiska 40-talsnamn och inte särskilt populära just nu. Namngivning är en mycket intressant språklig verksamhet eftersom vi alla som språkbrukare kan delta i den. Som föräldrar får vi välja namn på våra barn. Vi får namnge våra hundar, katter och andra sällskapsdjur. Det är med andra ord en process som inte styrs av några sociala begränsningar utan det är något som vi alla kan delta i. Förnamn och efternamn är officiella namn och identifierar oss i myndigheters register och liknande. Men vi kan också få inofficiella namn. Dessa namn bygger på en känslomässig relation mellan namngivaren och den som får namnet, därav beteckningen smeknamn och öknamn. Som jag nämnde tidigare är en bättre beteckning affektiva namn. Det intressanta med affektiva namn inom sportspråket är bland annat att de är både privata och offentliga. Sportsidan växer fram Idag har vi ett enormt utbud av idrott i medierna. Det finns till och med särskilda sportkanaler på TV. Men så har det förstås inte alltid varit. I början av 1900-talet spelar sporten en ganska undanskymd roll i dagspressen. De flesta tidningar har inte heller någon fast medarbetare som bara bevakar sporten (Låftman 1931). Matchreferat, artiklar, stort uppslagna referat förekommer givetvis, men materialet är utspritt över tidningens samtliga sidor. Först i januari 1920 samlas allt sportmaterial på ett och samma ställe i dagspressen. Först ut var Dagens Nyheter som under rubriken Sportnyheterna låter sporten bli en fast avdelning. Initiativtagare var DN:s sportchef David Jonason, mest känd som signaturen Mr Jones. Varför satsade DN så på sporten? Många förklaringar finns, men en stark drivkraft var med all säkerhet ekonomiska intressen. Gång på gång hade sporten visat att den höjde upplagorna, att nya läsarkategorier kom till DN. I kampen mellan dagstidningarna om läsarnas gunst, särskilt i de större städerna där det fanns mer än en tidning, blev sporten ett utmärkt och viktigt redskap. Upplagespiralen är igång: redaktionell text, i detta fallet sport, lockar nya läsare som i sin tur lockar annonsörer och så vidare. Det klasslösa sportreportaget På sportsidorna kom helt nya samhällsskikt in i tidningarnas spalter. Tjänstemän, arbetare, ungdomar alla hade de idrotten gemensamt. I sportspalterna hade unga människor en chans att bli omnämnda långt innan de hade etablerat sig i arbetslivet och skapat sig en position i samhället. Här skapades en helt ny typ av identifikationsmönster för läsekretsen. Var man aktiv idrottsman (få kvinnor nämns på sportsidorna i pressen) var chansen att bli omnämnd i tidningen efter en tävling eller en match stor. Intresset för nästan är ett av människans starkaste intressen, skrev Anton Karlgren, andre redaktör och ansvarig utgivare på DN 1909-1923, i sin handbok för journalisterna på DN (Karlgren 1923). Att använda förnamn ansågs dock allt för familjärt och Anton Karlgren ansåg i sin handledning att det fick endast förekomma på sportsidorna. För övrigt fick denna familjaritet inte förekomma ens i den mest kåserande framställning. Bruket att använda förnamn och affektiva namn i sportspalterna kritiserades också kraftigt. Den intimiteten och titelbortläggningen undanbad man sig.
En annan stor, och viktig, skillnad mellan sportsidorna och övriga tidningssidor var bruket av titlar. När sportsidan införs var det mycket stränga regler för titulering i Sverige. I tidningarna skrevs alltid ut titel, exempelvis bankdirektör Wallenberg, chaufför B. Pettersson. Det fanns dessutom regler för om titeln skulle stå i bestämd eller obestämd form. Det gällde att veta om det skulle heta lektor B eller lektorn B. Delikata frågor som orsakade mycket bekymmer. På sportsidorna däremot förekom nästan aldrig titlar. Vad du var i det civila var ju helt ointressant när det kom till idrotten. Här räknas bara idrottsliga resultat och insatser. På så sätt var sportsidorna klasslösa och jämställda. Ditt civila yrke eller titel spelade ingen roll. De få gånger som titlar anges handlar det nästan alltid om ledarskiktet inom idrotten eller ”utomstående”. Affektiva namn i sportspråket Att använda affektiva namn på idrottsmännen och idrottskvinnorna var som nämnts tidigare ett utmärkande drag för sportspråket. Men i likhet med andra stildrag förändras användningen över tid. Min undersökning omfattar som jag nämnde tidigare Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Idrottsbladet från 1920-1978 och artiklar om bandy och ishockey. Den avgränsningen gjordes för att det var enklare att följa en säsong, och ända fram till långt in på 1960-talet var också säsongen ganska kort. Med tillgång bara till naturisar var de yttre förutsättningarna ibland inte de allra bästa. Säsongen startade på nyåret och höll i bästa fall på en bit in i mars. DN valdes för att den tidigt satsade på att ge sporten stort utrymme i tidningen. Samma sak gäller för GP. Med dessa två tidningar fick jag också en östsida och en västsida av vårt avlånga land. På båda ställena har det också funnits ett starkt idrottsintresse och många klubbar. Tidningen Idrottsbladet förtjänar en lite kommentar. Den hade sin redaktion i Stockholm och den startades 1910. Från 1915 till 1957 ägdes den av Torsten Tegnér. Idrottsbladet var under sin storhetstid en ”dagstidning” som i mångt och mycket påminner om den italienska sporttidningen Gazetta dello Sport. Tidningen dominerades och personifierades av TT, som han allmänt kallades. Idrottsbladet har haft ett stort inflytande på svensk idrottsjournalistik genom att den var husorgan för många unga, aktiva idrottsutövare och ur de aktivas led rekryterades väldigt många av sportjournalisterna. Många av dåtidens mer namnkunniga sportjournalister började också sin journalistbana på IB. Tidningen skrev dock inte bara om idrott. TT levde efter mottot ”en sund själ i en sund kropp”. Recensioner av böcker och teaterföreställningar var därför också en viktig del av tidningens innehåll. Under perioden 1920 till 1978 har jag undersökt användningen av affektiva namn i artiklar om bandy och ishockey. De år som undersökts är 1920, 1928, 1938, 1948, 1958, 1968 och 1978. I Idrottsbladet används det flest affektiva namn. Därefter kommer DN och sist GP. Under den här perioden sker det hela tiden också en ganska markant ökning mellan de undersökta åren, det vill säga det blir allt vanligare att använda affektiva namn när man talar om spelare och andra aktiva inom idrotten. Toppen för Idrottsbladet ligger 1938 då nästan vart tredje namn är ett affektivt namn. När det gäller DN och GP kulminerar användningen 1968. Ingen av dem når dock ens under sin toppnotering upp till Idrottsbladets siffror. GP ligger hela tiden dessutom en bra bit under DN. Det finns således en regional skillnad i användningen av affektiva namn i sportspalterna mellan väst, GP, och öst, DN och IB. De är vanligare i tidningarna som utkommer i Stockholm. Varför inträffar denna förändring just runt 1968? Det finns fler förklaringar till detta. En går att finna i vilka typer av affektiva namn som används. I början av undersökningsperioden var det mycket vanligt att använda kortformer av namn, vad som ibland kallas för hypokorismer. Det är en ombildning av förnamnet, Nils blir Nisse, Holger blir Hogge, eller av efternamnet, Wahlgren blir Vala. Det här är särskilt vanligt i Stockholmstidningarna och bland spelare som kommer från Mälartrakten. I Göteborg-Posten är det inte särskilt vanligt med den här formen av affektiva namn. Användning av dessa namnformer minskar i sportspalterna under den undersökta perioden. Bildningar som Nisse, Bosse och Lasse lever dock kvar länge, och det beror sannolikt på att de är så vanliga att de inte riktigt uppfattas som affektiva namn. De är så vanliga att de nästan förlorat sin affektiva laddning. Det betyder förstås inte att den här typen av affektiva namn inte lever kvar i språkgemenskapen. Vi använder den här namnbildningsprincipen fortfarande, men de används som sagt inte lika flitigt i sportspalterna längre. Men även användningen av andra typer av affektiva namn minskar efter 1968. Det innebär att allt färre affektiva namn används i sportspalterna. Ett skäl är den journalistiska formen. I sportjournalistikens barndom och fram till Andra världskriget finns det en ganska tydlig ”familjaritet” i sportjournalisternas förhållande till idrottsutövarna. Det finns en ganska tydlig ”vi-känsla” som tyder på att många journalister identifierade sig med sporten som område. De flesta sportjournalister rekryterades också länge ur de aktivas led. Sett över tid skulle man kunna säga att sportjournalistiken har gått från lek till mer allvar. Vill man bli tagen på allvar som genre inom journalistiken så anpassar man sig till rådande mönster för journalistiken. Det är också ganska tydligt att den tidiga sportjournalistiken nog ofta kände sig stå utanför den ”vanliga” journalistiken och att den inte alltid togs på allvar på de övriga redaktionerna. En annan förklaring ligger i själva journalistikens innehåll. Fram till omkring 1968 är det ofta referat av idrottshändelserna. Journalisterna skriver och berättar om vad som hände i matchen, om höjdpunkterna, om goda och dåliga insatser. Läsarna ska få en klar bild av händelsen och dramatiken. Det innebär att man också skriver om ett stort antal människor, och man nämner dem många gånger. I mitten på 1960-talet kommer televisionen till Sverige och idrottsevenemangen (se Reimer 2002). Det förändrar i ett slag sportjournalistiken i pressen, vilket blir oerhört tydligt när man som jag har läst igenom de undersökta tidningarna hela perioden. Som forskare var det många gånger både spännande och roligt att läsa om matcherna och man fick en mycket god bild av vad som hade hänt. När televisionen gör sitt intåg så medför det förändrade villkor för sportjournalisterna inom pressen. Idrottshändelser, matcher, resultat är redan visat på TV. I slutet på 1960-talet förändras sportjournalistiken helt. Idag handlar det inte om att återge ett händelseförlopp utan att intervjua spelare före matchen och efter matchen. Journalistiken handlar om: Hur tänkte spelarna, vad kände de, är de nöjda med sin insats? Idag fokuserar sportjournalistiken på enstaka individer som istället får stort utrymme. Det är precis som Barthes beskrev om hjältarna och det episka i cykelloppet Tour de France. Det är inte slagfältet som är det viktiga utan tältet, tältet där hjältarna utarbetar sina planer, och där de framför allt ger sina förtroenden. Dagens TV-soffor där experter och kommentatorer sitter och diskuterar spelarna uppvisar också stora likheter med de episka hjältarnas tält. När man fokuserar på enstaka individer och koncentrerar sig på intervjuer istället för matchreferat så blir med nödvändighet allt färre personer omnämnda och behovet av att variera omtalet av personerna allt mindre. Och som en följd av detta minskar användningen av affektiva namn. Våra egennamns roll i vår kultur har dessutom genomgått en del förändringar under 1900-talet. Allt fler personer markerar att de inte vill bli kallade för olika former av hypokorismer av sina förnamn. De heter Olof och inte Olle, Nils och inte Nisse. Vi är också rörligare mellan olika grupper idag, vilket med all sannolikhet bidrar till att affektiva namn framför allt används inom mera slutna grupperingar. De har fått en ganska tydlig prägel av att tillhöra en mera privat och intim sfär och vandrar inte lika lätt ut i offentligheten. De används dock fortfarande för att markera grupptillhörighet. De affektiva namnen Jag inledde den här artikeln med en rad namn på sportidoler under 1900-talet. Utifrån dessa exempel kan man givetvis fråga sig hur ser de affektiva namnen ut. Kan de se ut hur som helst eller finns det mönster och regler? Men innan vi går in på det skulle jag vilja ta upp en annan aspekt av namngivningen. En av de saker som från början fascinerade mig var den fantasifullhet och kreativitet som jag tyckte mig skönja i namnen. Att kunna ta reda på namngivningsorsaken var därför en av de aspekter som jag ville undersöka. Ju mer jag fördjupade mig i ämnet, talade med spelare, ledare, journalister, läste minnesböcker, idrottskalendrar och memoarer, desto mer tveksam blev jag till möjligheten att kunna kartlägga namngivningsorsaken. I princip skulle man behöva vara med på ort och ställe för att kunna fastställa varför en person har fått sitt affektiva namn. Namnen är ju inte officiella och de fastställs inte vid någon officiell namnfästningscermoni. Många gånger har dessutom namnet följt med spelaren ända från barndomen. Däremot går det att konstatera något helt annat. De affektiva namnen ingår i mytologin kring idrotten. De är en del av de berättelser och myter som finns om händelser och människor. Många av de berättelser som återfinns i minnesböcker och liknande avviker betänkligt från de versioner som jag fått från spelarna själva om varför de bär sina namn. Inte ens Nacka Skoglund visste själv varför han fått sitt namn. En version gör gällande att det berodde på att hans far arbetade som trädgårdsmästare i Nacka. En annan version handlar om att laget var på väg till en match när konduktören ropar ut: Slakthuset nästa!, varpå Skoglund kvickt svarar: Nacka nästa! Nästan alla historier om hur idrottsmännen och kvinnorna fått sina affektiva namn som återfinns i böcker, memoarer och liknande innehåller något heroiskt. Åter är det hjälten krigaren som står i centrum. De ingår i skapandet av myter inom idrotten. Skjorta Bergström ska exempelvis ha fått sitt namn därför att han vid ett tillfälle heroiskt hade kastat sig fram och räddat bollen från mål. Resultatet av denna insats blev emellertid att byxorna sprack och för att dölja sitt predikament så lät han skjortan hänga utanför. Jag har i förtroende fått en annan historia, och den har vare sig med idrott eller räddningar att göra. Det finns något förenklat två huvudprinciper för hur de affektiva namnen är bildade. Den ena principen bygger på att man utnyttjar språkets ordbildningsregler och så utgår man från förnamnet eller efternamnet. Det är namn som Hogge av Holger, Honken av Holmqvist, Isak av Isaksson. Man kan också lägga till något till personnamnet, exempelvis Hemlige Jönsson. I det senare fallet blir det en form av epitet, som också påminner om den klassiska epiken. I de klassiska hjältedikterna, exempelvis Iliaden eller Odyssén, är det vanligt att personerna beskrivs med ett epitet. Samma epitet kan vara återkommande och därför kallas de också för stående epitet, exempelvis ’mångförslagne Odysseus’, ’liljearmade Hera’. Till saken hör att Hemlige Jönsson vid några tillfällen räddat laget i absolut sista minuten och gjort avgörande mål. Insatsen i matchen innan dess var däremot ingenting att tala om. Den andra huvudprincipen är vad som skulle kunna kallas för lexikalisk omtolkning. Den principen innebär att man tar ett redan existerande ord och gör om det till ett egennamn. Det kan vara ett ortnamn, exempelvis Tumba och Nacka. Det kan vara beteckningar för djur, exempelvis råtta, sill, björnunge. Alldeles vardagliga saker som skjorta, fimp, kerub och slev, eller lite mer exotiska som bajadär (’danserska’), eller sluring (soppa på fläskspad, rotsaker, korngryn och mölk). Ett annat sätt är att namnge med en annan spelares affektiva namn. Namnen Zamora och Puskas är exempelvis hämtade från annat håll. Men den principen återfinns också i namn som Råttan och Garvis. Det är många hoppfulla och lovande spelare under årens lopp som döpts till Garvis efter sin idol, den ursprunglige Garvis, Henry Carlsson. Enligt uppgift fick han först det affektiva namnet Lill-Garvis efter en annan spelare i laget, vars far var garvare. Men Henry blev den mest namnkunnige av de två och så småningom föll Lill- och kvar var bara Garvis. 1958 har inte mindre än fyra andra personer fått ”ärva” namnet, personer som på olika sätt påminde om Henry ”Garvis” Carlsson till utseende, spelstil eller sätt. De mest namnkunnige av dessa är förstås ishockeyspelarna Eilert ”Garvis” Määtä, som då spelade i Skellefteå, och Uno ”Garvis” Öhrlund som spelade i Västerås IK. Namngivningen av Henry ”Garvis” Carlsson visar också på en annan princip. Det är vanligt att uttrycka relationer mellan personer genom att använda Stor- och Lill-, exempelvis Stor-Stöveln och Lill-Stöveln. Lill-Garvis, allsvensk fotbollsspelare, var exempelvis son till Henry Carlsson. Att det inte alltid var så lätt att veta vad spelarna egentligen hette är helt klart. Björnungen Johansson, Djurgårdens målvakt 1928, hette egentligen Nils i förnamn. Ibland kallas han för Björnas, Björn Johansson, Björn-Johansson, Björn-ungen. Flera sportjournalister måste uppenbart ha utgått från att hans förnamn var Björn eller kanske att hans far hette Björn. De affektiva namnen har spelat en oerhört stor roll inom sportspråket. De har varit en del av gruppgemenskapen och det har givetvis varit viktigt att känna till vilka affektiva namn som spelarna är begåvade med. Genom att använda de affektiva namnen kan journalisterna markera att de tillhör den krets av människor som står spelarna och laget nära. De har ”inside information”. Men många spelare har haft ett affektivt namn i spalterna och ett annat inom laget. Sven Johansson kallades allmänt för Tumba i pressen. Det blev till slut så förknippat med honom att han tog det som sitt efternamn. Men inom laget kallades han inte för Tumba, utan för Johan. De affektiva namnen kan verkligen ses som ”nom de guerre”, som en form av artistnamn. Det vittnar inte minst deras upphöjelse till uppslagsord i uppslagsverk som Nordisk Familjeboks Sportlexikon och Allhems Sportlexikon. De är också viktiga ingredienser i böcker om den kommande säsongens lag. För att visa på vilken stor roll de spelade kommer här laguppställningen för IF Göta, Karlstad. Uppställningen är tagen ur Bandy-boken, och den utkom 1933 inför bandysäsongen. I denna bok ges mycket information om lagen, om spelarna och om lagledarna.
Flera av spelarna förekommer i min undersökning. Det kan också vara värt att notera att i DN och i IB förekommer det ofta att det står citattecken runt Russel Petterssons förnamn. Uppenbart har journalisterna uppfattat namnet som ett affektivt namn och markerat det genom att sätta citattecken runt namnet, ”Russel”. I tidningarna markeras oftast att det är något annat än ett officiellt namn genom att man sätter citattecken runt det affektiva namnet. I början på 1900-talet var det dock nästan lika vanligt att det inte fanns citattecken runt sådana namn. Det förekommer också att man bara använder det affektiva namnet när man talar om en spelare, vilket givetvis tyder på att man förutsätter att läsekretsen är insatt i spelarnas affektiva namn. Det har många gånger krävt ett rent detektivarbete från min sida att reda ut vem en sådan spelare kan vara. Och visst vittnar de affektiva namnen inom sportspalterna om både fantasi och kreativitet. De flesta av dem har tillkommit inom lagets gemenskap och många gånger har namnet följt med från pojkåren. Att jag bara talar om pojkår och inte nämner kvinnor beror givetvis på att kvinnorna i sportspalterna är sällsynta. Men det är en annan historia. Som avslutning tänkte jag ge ytterligare några smakprov på fantasifulla affektiva namn, hämtade från sportens värld. Alla namnen bärs av män. Pingel, Mopsen, Gösen, Fölet, Älgen, Knivsta, Djura, Kairo, Pisa, Kaktus, Ärtan, Nypon, Gurka, Stinsen, Kocken, Professorn, Målarn, Knekten, Dempsey, Liston, Sven Dufva, Mona Lisa, Musse Pigg, Tjalle, Brand-Johan, Den elektriske, Fräna Pelle, Storbulten, Nisse Sövare, Jämntjock, Korven, Blixten, Femöringen, Köttbullen. Referenser Barthes, Roland (1969) Mytologier. Lund: Bo Cavefors Bokförlag Berg, Ruben G:son (1935) ”Några stockholmska vedernamn på 1840- och 50-talet.” Nomina Germanica. Karlgren, Anton (1923) Journalistik i Dagens Nyheter. Stockholm: Dagens Nyheter Lindqvist, A (1950) ”Vårt sportiga språk.” Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri utg. av Letterstedtska föreningen. sid. 65-73. Lindqvist, Axel (1950) ”Vårt sportiga språk.” Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri utg. av Letterstedtska föreningen. sid. 65-73. Lindstedt, Inger (1986) ”Idrottsspråket en nationell vinst! Om sportspråket och språkforskningen.” Idrottsarvet. Göteborg: Idrottsmuseet i Göteborg. I, sid. 104-117. Lindstedt, Inger (1989) ”Affektiva namn i sportspråket.” Språket i massmedierna. Red. av Ulla Carlsson. Göteborg: NORDICOM/Sverige, Göteborgs universitet. 3-4/89. sid. 137-150. Lindstedt, Inger (1997) ”Idrotten och medierna.” Svenska som andra språk och andra språk. Festskrift till Gunnar Tingbjörn. Göteborg, Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. Låftman, S. (1931). ”Om modern sportjournalistik.” Nordiska Journalistikkursen i Stockholm 1931. 31 maj - 20 juni. Stockholm. sid. 123-135. Pulgram, Ernst (1954) ”Theory of Names.” Beiträge zur Namenforschung. Vol. 5, sid. 149-196. Reimer, Bo (2002) Uppspel. Den svenska TV-sportens historia. Stockholm: Stiftelsen Etermedierna i Sverige.
Wallin, Ulf (1998) Sporten i spalterna. Sportjournalistikens utveckling i svensk dagspress under 100 år. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet.
Copyright © Inger Lindstedt 2004.
|
![]() |
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil.
|
||
www.idrottsforum.org | Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann
|