Vid handbolls-VM vintern 2001 skadades Ola Lindgren på ett sådant sätt att näsbenet gick av. Ett provisoriskt skydd tillverkades och Ola Lindgren fullföljde VM. Händelsen, skadan och Lindgrens fullföljande av VM fick stora rubriker på tidningarnas sportsidor.

Det råkade sig så att jag såg matchen och händelsen på TV. Av något skäl (fortfarande okänt) sprang jag snabbt in i ett angränsande rum och hämtade papper och penna för att så ordagrant som möjligt notera kommentatorernas reaktioner och utsagor. Kanske var det så att här väcktes frågan ”Vad är det egentligen för budskap som sänds?”. Kommentarerna till vad som faktiskt hände kom i bakgrunden. Den första kommentaren var ”Visst är han skadad, men han bryr sig inte om det.” Och en stund senare när Lindgren gått av planen för att tas om hand av läkare ”Många andra och tuffa spelare kan det.” (Med hänsyftning på att de kan gå av planen och låta sig sys ihop utan bedövning för att sedan komma in direkt igen.)

Min nyfikenhet var väckt och ett nytt problem stod för dörren. Jag började omedelbart att läsa kvällstidningarnas sportbilagor på ett delvis nytt sätt med ökad observans på alla artiklar som på något sätt behandlade smärta och skador. Jag började klippa ut och spara artiklarna.

Vad jag intuitivt tyckte mig ana fick mig att börja fundera kring "idrottsskadan och smärtan" ur ett mångvetenskapligt perspektiv och fann omedelbart kopplingar till allt från fysiologi och idrottsmedicin till filosofi/etik och sociologi. En idé var född. Dess eventuella fruktbarhet och forskningsbarhet må framtiden utvisa.

Det material som denna minirapport bygger på är artiklar jag klippt ut från våra två största kvällstidningar från och med 2001. Det omfattar inte notiser om ”att spelaren X är skadad och kan inte delta i kvällens match”, osv utan endast större, mer kommenterande, artiklar. Även några artiklar från andra tidningar finns med i materialet, men här har ingen mer systematisk läsning/sökning gjorts utan det är mer slumpens skördar som gjort att jag funnit dem. Materialet är således begränsat och (sannolikt) ofullständigt. Och, viktigt, det är kvällstidningsjournalistikens sätt att rapportera och behandla skador och smärta.

Metoden är ganska anspråkslös och kan beskrivas som ett försök till en elementär innehållsanalys (utan dess fullödiga kvantitativa bestämningar av ordförekomster, osv) i kombination med en mer uttolkande läsning. Ett försök att tolka rubriker, ord, formuleringar och bilder i syfte att finna underliggande innebörder som går utöver det som direkt finns beskrivet och kommenterat. Jag har sedan försökt att finna mönster, att finna ett antal huvudkategorier i vilka innehållet kan klassificeras.

Det finns anledning att hålla isär olika grunder för uppkomsten av smärta – olika typer av smärta. Jag ansluter mig här det den enkla indelningen i ”performance pain” och ”injury pain” (Taylor & Taylor, 1998:68-88). Performance pain är den smärta som uppkommer under träning och tävling som är frivillig, kontrollerad och, i viss utsträckning, viljemässigt kan kontrolleras. Denna smärta kan också uppfattas av den aktiva som belönande och positiv. Jag kallar denna typ av smärta för smärta under träning och tävling. Injury pain skapas på grund av skada och är således inte frivillig och kontrollerbar och kan i vissa fall innebära risker vid fortsatt deltagande. Denna typ av smärta upplevs naturligt som negativ. Denna senare form kan sedan i sin tur delas upp i akut och kronisk respektive benign och skadlig. Dessa dimensioner är dock inte intressanta i detta sammanhang.

I en innehållsanalytisk studie (Nixon, 1993) av artiklar i Sports Illustrated 1969-1991 dras följande slutsats:

Results suggest that athletes are exposed to a set of mediated beliefs about structural constraints, structural inducements, general cultural values and processes of institutional rationalization and athletic socialization that collectively convey the message that they ought to accept the risks, pain and injuries in sport.

Är smärta och skador ett nödvändigt inslag i dagens elitidrott vid såväl träning som tävling? Kanske är svaret på frågan både ja och nej. Att t ex springa ett 400-meters lopp på 46 sekunder är sannolikt inte möjligt utan att kunna övervinna den upplevda smärta som den förhöjda laktatnivån medför på upploppet. Även vissa typer av träning kräver (för att nå sin avsedda effekt) att den aktive kan arbeta under denna typ av smärtförnimmelse.

En helt annan typ av smärta föreställer jag mig kan alstras i vissa kampsporter och lagidrotter. Ett mycket tätt närkampsspel, helt oskyddade spelare och ett hårt trägolv. Som vi kommer att se nedan så utgör också just handboll ett återkommande inslag i de artiklar som kommer att redovisas. För den som vill spela handboll på elitnivå är det faktum att det ”gör ont ibland” ett ofrånkomligt inslag (såvida inte regelsystemet och dess uttolkning ändras radikalt – och vi får en ”ny” handboll).

Den tredje typen av smärta är av en helt annan karaktär – den som har sin grund i en befintlig skada. Här går det att undvika smärtan genom att inte deltaga. Och kanske är det denna grund för smärta som i det fortsatta är den mest intressanta.

I den internationella litteraturen återkommer ofta uttrycket ”normalization of pain and injuries in sport”. Även det mycket näraliggande uttrycket ”normalization of risk” förekommer. Vad som avses med uttrycket är att smärta och skador kommit att uppfattas som en normal, kanske nödvändig, integrerad del i den idrottsliga aktiviteten och idrottens kultur. Vissa författare menar också att denna normaliseringsprocess utgör en del av socialisering till idrotten.

Sam learned to define pain and injury as a routine part of his sports career by observing and interacting with various significant others. […] Sam’s career history not only reveals the socialization processes that normalize sports injury, but also demonstrates how sports participation can become a significant health risk. (Curry, 1993)

Ytterligare ett exempel kan hämtas från cykelsporten.

Although the sport is objectively dangerous, cyclists construe risk as a salient feature of participation and routinely engage in conversational practices that normalize its occurrence, thus defusing it as a deterrent to continued participation. (Albert, 1999)

En författare (Nixon, 1996) ger en ännu något starkare formulering

This public culture of risk in sport normalized risk, pain, and injury by making them normative.

Andra författare förefaller mena att idrottsmedicinen och det sätt på vilket den medicinska praktiken och omvårdnaden tillämpas inom (elit)idrotten bidrar till denna normalisering.

Consequently, it is contended that injury treatment has become normalized in the field of sports medicine. (Donelly, 1999)

It is suggested that this normalization of injuries – illustrated when universities make medical care immediately available and coaches and athletes minimize the significance of injury – encourages continued participation. Such continuation may be questioned by those concerned with the long-term effects of ”playing with pain”. (Curry & Strauss, 1994)

Idrottsläkarna har en inte helt obetydlig roll i kvällstidningarnas rapportering om mer eller mindre skadade spelare (mer sällan inom individuella idrotter). Frågan ”hade han kunnat spela om det varit match idag?” är inte ovanlig när en spelare står över den sista träningen på grund av skada. Svaret är ofta ja. Kan det tolkas enligt ovan? När situationen/matchen blir tillräckligt betydelsefull så tonas skadans betydelse ner?

Den sista meningen i citatet ovan antyder en kritisk hållning till fenomenet och det finns flera författare som vill se en annan ordning, och kanske också en annan inriktning på forskningen, vilket exemplifieras av nedanstående citat (Dunqin, 1994).

Feminists have proposed an ethic of care based on concern for the health and well-being of self and others, as an alternative to the ethic of justice, which centers on fairness. It is argued that this ethic should be part of the work of sport scientists and educators, who should show concern for the health of athletes and stop promoting the sacrifice of health for performance. The athletic socialization that promotes following rules without reflection should also be considered and the public should be aware of negative aspects of sport (eg, racism, the cost of injury).

Coakley (2001) har formulerat fyra principer för vad han kallar ”The Sport Ethic” – en normativ kärna inom elitidrotten:

The Sport Ethic is a cluster of norms that many people in power and performance sports have accepted and reaffirmed as the dominant criteria for defining what it means, in their social worlds, to be an athlete and to successfully claim an identity as an athlete (s. 146).

De fyra normerna är

1. idrottsmannen offrar sig för idrotten och laget. Han måste vara beredd att ”betala priset”;
2. idrottsmannen strävar ständigt efter förbättring, att närma sig det ultimata. Att vinna och slå rekord är ”beviset”;
3. idrottsmannen accepterar risker och spelar med smärta. Det frivilliga risktagandet uppfattas som ett tecken på mod och hängivelse;
4. idrottsmannen accepterar inga gränser i sökandet efter möjligheter.

Ett totalt och intensivt efterlevande av denna ”sportens etik” kan ses som en ”avvikande överkonformitet” (ibid. s. 149) eller som en ”positiv avvikelse” (Nixon & Fey, 1996:103). Begreppen avser att möjliggöra en förståelse av fall där konformitet till normerna är så extrem att beteendet går utanför konventionella gränser (Hughes & Coakley, 1991). Kan det inledande exemplet med Ola Lindgrens avslagna näsben tolkas som avvikande överkonformitet i förhållande till Coakleys tredje norm?

Vilken idrottskultur/idrottsetik framträder i kvällstidningarna om vi studerar artiklar kring smärta och skador?

Expressen 010314

Rubriken täcker hel sida och är 55 mm hög. Den är ett citat ur en intervju med Carin Holmberg, 19 år och i bildtexten presenterad som Supertalang efter en 16:e plats i damernas 30 km klassisk stil i världscupen i Holmenkollen. Det mest intressanta är att den valda formuleringen som rubrik är imperativ. D v s skidåkning som inte gör ont är mindre (eller inte alls) meningsfull. Smärtan blir ett måste. Men att göra ont räcker inte. ”Vi vet att man måste plåga sig för att nå resultat. Vi vill visa att vi inte är lata.” I intervjuarens ordval i frågorna görs också andra kopplingar. ”Han (tränaren) menar att du är en stor talang som är tuff och målinriktad. […] Är du en hårding även utanför skidspåret?”

Budskapet blir relativt tydligt. Att nå framgång i skidspåret är plågsamt, det måste göra ont. Det krävs ”tuffa hårdingar” för att nå målet. ”No pain, no gain!” Smärtan och ”plågan” blir ett normalt, nödvändigt och naturligt inslag för att nå framgången.

Artikelns rubrik och innehåll kan härföras till smärta av den första typen som urskiljts ovan. Den smärta, mm som träningen är associerad med för den som vill nå den absoluta eliten. Som verklighetsbeskrivning är bilden sannolikt inte felaktig. Men vad som inte nämns är de kompletterande komponenter som också krävs för att de träningsinsatser som framhålls skall ge den önskade effekten – vilan, sömnen, rekreationen, glädjen, kosten, osv. I intervjun finns också texten

Vad har morfar (OS-medaljör 3000 m hinder 1948) lärt dig?
–Att lyssna på kroppen. Man måste låta den vila ibland.

”Man måste låta kroppen vila ibland” hade mycket väl kunnat vara en alternativ rubrik till artikeln. Den säger precis lika mycket om träningsuppläggning och villkor för att nå framgång som den nu föreliggande rubriken. Träning bryter ner, vilan bygger upp! Samtidigt tas udden av det ovanstående citatet genom de åtföljande meningarna:

Han har också lärt mig att vara effektiv. Prata får man göra efteråt.

Här kommer det hårda, lite tuffa, anslaget åter som delvis upphäver det tidigare. För Carin Holmberg framstår det som helt klart att smärtan är en del i idrottsutövandet – den har normaliserats.

Smärtan, och plågan, som ett normalt och nödvändigt tillstånd inom skidåkningen förstärks i en artikel med rubriken:

 

Sportblandet 010918

 

Några korta utsnitt ur artikeln:

Träningen är tortyr, Dalen en martyr – men förstås gnäller ingen öppet. […] och tror mig veta vad som krävs för att bli bäst. Smärta. […] Vissa har allt, men är inte beredda att betala vad som krävs. Vissa har mindre, men accepterar priset. […] Idag fortsätter Sveriges plågsamma väg mot OS. Alla människor har en mycket högre smärttröskel än vad man tror. Det gäller bara att våga gå mot den – och ibland över.

Bilden är tydlig, men här är det inte bara smärta och plåga, träningen ”upphöjs” till tortyr och tränaren till tortyrledare. Utsnittet kan läsas mot bakgrund av Coakleys principer för idrottens etik och överkonformitet – för att platsa i laget (och bli bäst) krävs en total uppoffring för idrotten, att övervinna smärtan för segern och att passera (smärtans/kroppens) gränser. Ett annat utsnitt ur artikeln innehåller en i sammanhanget mycket intressant formulering:

Jag är en extrem tävlingsmänniska och håller inte på med det här bara för att det är så djäkla trevligt att åka runt i alperna och bo på hotell. Det skall ingen annan tycka heller.

Hur skall den sista meningen tolkas? Är det inte tillåtet att ha trevligt? Kan kanske inte överskridandet av smärttröskeln och plågan lindras av att något också är roligt och trevligt?

 Att bli bäst i världen är ett projekt och det handlar långt ifrån om att bara träna hårdare. Det handlar om att lägga om hela ditt liv. Från att du vaknar till du somnar måste du vara medveten om vad du gör, och varför. Då kan du lyckas.

Den ”seriositet” som lyser mellan raderna kanske inte ger utrymme för det mer lustfyllda. Längdskidåkning på landslagsnivå framstår här som en aktivitet där smärtan och plågan utgör inte bara ett naturligt, utan också nödvändigt, normaltillstånd. Kanske till och med i sådan utsträckning att normaltillståndet inte får störas av det lustfyllda. Man måste vara beredd att betala priset. Kan Coakleys första idrottsetiska norm exemplifieras tydligare än de normer som Dalen ger uttryck för?

Några dagar senare (010927) finner vi i Expressen rubriken:

PERS FEST EN PÄRS

Innebandylaget IKSUs damer är bjudna på fest som avslutning på försäsongsträningen. Vi läser:

Damlagets innebandytränare […] hade i hemlighet bett skidkungen Per Elofsson att hjälpa till. Och han nappade. […] Det enda tjejerna visste var att de skulle ha med sig oömma kläder. Någon tänkte då fallskärmshoppning. En annan gissade på gokart.
Men när de klev ur bilarna stod dubble världsmästaren väntande på dem […]
–Vi försöker köra fyra intervallpass. Det här skall inte vara roligt, det ska göra ont (min kurs.) förklarar fystränare Elofsson. […]
Smärtans och trötthetens färg är blålila. Kinderna kokar. Intervallträning på en myr – med Per Elofsson.

Bilden av skidåkningen förstärks – träning skall inte vara rolig och det skall göra ont. Och smärtan har fått en färg. Och 2003 (AB 030310) får vi en påminnelse i en stor artikel med Mathias Fredriksson. Rubriken, som sträcker sig över hela uppslaget, lyder:

 ATT TRÄNA GÖR ONT – DET ÄR INTE ROLIGT

Roligast?
Ingen träning är rolig. En kul film med kompisarna är roligt. Att träna och tävla gör ont.

Kanske formulerar den amerikanske quarterbacken i amerikansk fotboll, Rich Gannon, det ultimata uttrycket för smärtans normalitet och nödvändighet när han säger (enligt formuleringen i Aftonbladet 030119)

Gör det inte ont efter en match känns det inte som jag har gjort mitt jobb. Jag minns inte senaste gången jag spelade utan smärta.

Flera av artiklarna som har rubriker och textinnehåll som lyfter fram att smärta (och kanske också skada) är ett naturligt inslag i elitidrotten och därför måste normaliseras/kontrolleras för att (fortsatt) deltagande skall vara möjligt, har också ett textinnehåll som förstärker hur ont det gör. Några exempel.

Expressen 010204

 

Artikeln hänger samman med den händelse som åberopades i prologen – Ola Lindgrens avslagna näsben.

Det gör ont varje gång man snuddar vid näsan. Men skyddet fungerade bra. Dessutom slapp jag smällar...
Hälsorisken då? Äsch, jag ska ändå opereras hemma i Tyskland på tisdag. (Expressen 0204)

Aftonbladet/Sportbladet (010203) kommentarer samma händelse på följande sätt

Händer det något så gör det ont och blöder, men näsan går alltid att rätta till, säger Ola. […] Handbollsspelare känner sällan smärta under match, de ger och de tar. […] Blåmärken och skrubbsår är en del av vardagen.

Dessa rader kan läsas som ett direkt uttryck för smärtans och skadans normalisering inom handbollen. Det gör ont och blöder, smärtan känns inte, och ”småskavanker” är en del av vardagen. Och en del av efterlevnaden av Idrottens etik.

Vid en speedway-tävling gjorde Tony Rickardsson en elakartad kullkörning med skada som följd. I en krönika i Expressen (Mats Olsson 010502) återfinns rubriken:

I DEN HÄR VÄRLDEN GÖR INGET ONT

Att rubriken (som sträcker sig över hela uppslaget och med 35 mm hög text) verkligen utgör en normalisering av smärtan (skadan) förstärks påtagligt av delar av krönikörens text.

Tony Rickardsson grimaserade av smärta medan sjuksköterskan Lotta Kull lade nytt bandage och så småningom sa han, lätt omtöcknad, att han skulle till närmsta sjukhus för att röntga handen, Han sa det var tummen, han sa det var båtbenet, det kunde vara av men det kunde också vara en kraftig stukning.
Men Tony Rickardsson vore inte speedwayförare om han inte försökte; han satte sig på cykeln, försökte gasa men skakade på huvudet.
När jag kom tillbaka till depån några heat senare gick Tony Rickardsson omkring och skrattade och gav goda råd till Masarnas förare och jag sa:
–Åkte inte du till sjukhus?
–Äh, jag gav fan i’t.
–Men...
–Jag måste ju heja på de våra.
–Men båtbenet ...
–Man kan inte se det direkt i alla fall (om det är av) och är det av kan jag nog åka ändå och är det inte av så är det inte av. Det är inte mer med det." (Expressen 010502)

Intressant är den generaliserande bild av speedwayförare som formuleringen ”Men Tony Rickardsson vore inte speedwayförare om…” ger. Detta är inget unikt – det tillhör speedway. Intrycket förstärks av att texten åtföljs av en färgbild om 33 x 25 cm med en omhändertagen Tony Rickardsson sittande på banan och under omplåstring.

Normaliseringen tar sig också uttryck i det sätt på vilket de aktiva (genom journalisten) formulerar sin hållning till smärtan.

Han haltade svårt. Varje steg följdes av en grimas. Men han hade bestämt sig. Det fick göra hur ont det ville. Det gällde att inte känna efter.
Smärtan blev värre hela tiden, men det var bara att slå ifrån sig och inte tänka på det. Det funkade tills det stod klart att vi förlorat. (AB 010513)

Citaten kommer från artiklar som kommenterar ishockeyspelaren Mikael Renbergs ledbandsskada i foten. Smärtan hör till – det gäller att tänka bort den.

Till det normala hör inte bara att bemästra smärtan vid ett tillfälle eller en kortare period. Smärtan är en naturlig följeslagare även under längre perioder. Fotbollsspelaren Kim Källström har en fotskada. I en artikel i DN (030331) presenteras tre tidsperspektiv.

Just nu gör det riktigt ont. Jag hoppas jag kan träna i morgon…
Jag fick en smäll på vristen under träningslägret i Holland för en och en halv vecka sedan. Sedan har jag fått nya sparkar där varje dag…
Han tror inte att det ska vara någon fara för spel mot Ungern, men säger också att det är svårt att behandla skadan. Det enda som lär hjälpa är vila.
–Det är inte roligt att ha ont. Men det kommer väl att släppa i november, när säsongen är slut.

Först gäller det att klara morgondagen. Sedan några viktiga veckor fram till en landskamp. Och så det längre perspektivet: säsongen mellan mars och november! Nej, smärtan är inte tillfällig – den är det normala tillståndet. Att resultatet av denna typ av ”playing hurt” till slut inte alltid utfaller väl finner vi exempel på i Falukuriren 030301. Under rubriken ”Nielsen förd till sjukhus” läser vi:

Leksands danske trollgubbe Jens Nielsen har haft problem med ryggen ända sedan matchen mot Djurgården på annandagen.
–Han har spelat med skadan hela tiden och verkligen pressat kroppen. På slutet har det bara blivit värre och värre.

Kanske har smärtan också fått ett ansikte – fortbollsspelaren Håkan Mild. I Expressen (021031) utnämns han till ”Smärtornas mästare” och ”Kämparnas kämpe”.

Men det handlar mycket om smärta. Och då vet du att Håkan Mild är något speciellt. Biter ihop, vägrar känna efter, inte ett gnälligt ord.

Enligt artikeln kommer formuleringarna från klubbens rehabtränare. Formulerar han här tränarens dröm – spelaren med en beredskap att offra sin egen kropp och hälsa och dessutom gör det utan att känna efter, utan att gnälla? Illustrerar Håkan Mild också Coakleys Idrottsetiska idealnormer? Den positiva avvikelsen blir förebilden.

Det huvudintryck som artiklarna ger är att smärtan (oavsett vilken grund den har) är något normalt i elitidrotten, något man inte kan fly från, något man måste bemästra. Och lyckas någon med detta i idrottsligt viktiga sammanhang så finns också möjligheten att nå ärans höjder som vi skall se nedan. Denna typ av framställning i media bidrar till att skapa och återskapa en bild av en (elit)idrottskultur där såväl smärtan som skadan är normaliserad.

Om ett fenomen blir tillräckligt frekvent förekommande bidrar det till att det så småningom också kan framstå som normalt. Ett antal presentationer av ”skadeläget” i tidningarna kan frammana bilden att ”skadorna hör till”. Det är inget ovanligt eller unikt med skadade spelare i laget. Ett exempel från handbollsvärlden:

Det surras mycket om att EM-truppen blivit ett ”litet Sahlgrenska”. Förbundskapten Bengt Johansson spädde på med att till en dansk journalist säga: Vi har skador på 12-16 spelare. Bengt rörde inte en min.
Men har ni verkligen så många skadade, Fredrik Nyquist?
–Det kryllar av småblessyrer: Men bara tre spelare har vad vi anser som problem. Resten glömmer det onda när det blir dags för match. (Expressen 020131)

Kan det skrivas tydligare? Skadan är normaltillståndet. Vad det sedan handlar om är att bestämma skadans svårighetsgrad i förhållande till möjligheterna att spela nästa match. En ”omvändning” av hur normalt det är med skadade spelare kan utläsas i Aftonbladet (020613) som kommenterar samma situation som berörts ovan.

23 spelare. Fyra skador.
–För att vara en så lång turnering tycker jag vi har klarat oss ovanligt bra, säger landslagsläkaren…

Bara fyra skadade är ovanligt bra. Slutsats: det normala är fler än fyra skadade.

Ytterligare en interiör från fotbollslandslaget (AB 030331).

Till slut var så många landslagsspelare skadade att det inte gick att få ihop fulla lag.
Det var bara en vänskaplig intern träningsmatch. Men plötsligt såg Ullevis löparbanor ut som rena sjukstugan.

Och även här inträder graderingen av skadan.

Också landslagsläkaren … var positiv, trots skadorna.
–Ingen av skadorna är så farliga att de ska behöva hindra någon från spel på onsdag, säger Forssblad.

Coakley skriver (2001: 148):

When players go to extremes in conforming to the norms of the sport ethic, when they follow the norms to the point of risking their own safety and well-being, they are praised and hailed as heroes. Media commentators glorify athletes who overconform to the sport ethic; they praise athletes who play with broken bones and torn ligaments, have surgery after surgery to play the game, and request or submit to injections of huge doses of painkilling drugs to play through pain.

Citatet kan närmast sägas avse förhållanden inom den amerikanska professionella idrotten och amerikanska medias rapportering. Kan vi finna något motsvarande i våra svenska kvällstidningar?

Här kan vi nämna Expressen 010919: Handbollsspelaren Staffan Olsson har här trots axelskada och svåra smärtor ”dunkat in fem mål” i en för laget mycket viktig match i handbollens Champions League och hjälteförklaringen följer som belöning. Att kombinationen deltagande trots skada med sammanhängande smärta tillsammans med avgörande insatser idrottsligt är en bra metod för den som vill nå hjälteglorian på kvällstidningarnas sportsidor finns många exempel på. Vi går tillbaka till Ola Lindgren igen.

Aftonbladet

Begrepp som hjälte och kämpe har en starkt positiv värdeladdning. I Aftonbladets skrivningar om Ola Lindgren förekommer ordet kämpe i flera kombinationer som ”yrkeskämpe” och ”försvarskämpe”. En stor artikel (Aftonbladet 010203) avslutas med formuleringen

Ett brutet näsben ska inte få hindra honom.
En gladiator är redo för strid.

Den sistnämnda formuleringen utgör också artikelns rubrik som även i detta fall stäcker sig över hela uppslaget i stora svarta bokstäver. Metaforen med gladiatorn får oss att referera till antikens gladiatorspel med kamp på liv och död.

Expressens formuleringar är något mildare i tonen men drar i samma riktning med i idrottsvärlden (i varje fall den manliga delen därav) positiva formuleringar.

Nu förstår vi bättre varför Ola Lindgren är svensk handbolls meste landslagsman med sina 342 matcher. Vi snackar både seg gubbe och hårt virke på samma gång.

Vi kan också gå tillbaka till Mikael Renbergs ledbandsskada. Under rubriken (Expressen 010512)

RENBERG TEJPAS IHOP FÖR ATT KUNNA SPELA

finner vi följande beundrande formuleringar som inrymmer såväl kämpe som hjälte.

Mikael Renberg har ett uttänjt ledband i foten – men spelar ändå. –Jag skall göra ett jävligt bra försök i alla fall, säger Tre Kronors store kämpe. […] Nattsömn, en rulle tejp och noggrann uppvärmning. Så skall hela Luleås och Piteås hjälte bli spelklar idag.

Och i Aftonbladet (010513) är tonen densamma förstärkt av bild och rubrik.

 

Trots svåra smärtor genomförde han matchen. [...] En hjälteinsats av en viljemänniska.

Här finns alla komponenterna samlade. En skada (framgår av bildens kryckor), svåra smärtor, genomförd match och såväl hjälte som viljemänniska (ytterligare en positiv värdering).

Att ovanstående typ av handlingar är associerat med en manlighetsnorm inom vissa idrotter finns dokumenterat av flera författare. Stark har i en historisk jämförande studie av ishockey formulerat följande, som överensstämmer med såväl Coakleys idrottsetiska principer som framlyftandet av manligheten.

Att kunna uthärda och utdela smärta har kommit att uppfattas som färdigheter. […] En sargad kropp likt Salmings förevisar enligt denna logik att det rör sig om en oöm och lojal person som inte viker ned sig. […] Skador blir något som förväntas drabba utövaren, varför den sargade och ”ohälosamma” kroppen framstår som den normativa, i stället för den ”sunda”. […] Smärttolerans handlar mycket om inlärd manlighet, och är avgjort kulturbunden. (Stark, 2001)

Men begrepp som tuff och tuffing och hjälte förekommer även i enstaka artiklar om kvinnliga idrottare. Under damernas fotbolls-EM skadades en av nyckelspelarna, Jane Törnqvist, i ett knä. Uttänjt ledband respektive korsband. Händelsen fick i Aftonbladet (010701) ett helt uppslag med rubriken UTBUREN – MEN INTE UTRÄKNAD. En stor del av uppslaget upptas av två bilder där den ena visar Jane på bår på väg till sjukhuset och den andra med Jane på kryckor med ett kraftigt lindat knä. Och att också smärtan finns där framgår klart:

Sedan grinar hon illa: Minsta lilla snedsteg, så hugger det till, säger hon. Jane Törnqvists vänstra knä har fått en rejäl smäll.

Under den ena bilden finns en bildtext i versaler: ”EN SKADAD TUFFING – OCH EN HJÄLTE”.

Intressant nog väljer även Expressen den typen av formulering: ”Tuffingen Törnqvist kommer att göra allt för att spela”. Budskapet är relativt tydligt – tuffa tjejer viker inte ner sig för en skada utan skall göra allt för att kunna fortsätta sitt deltagande.

Mot bakgrund av damfotbollens ”krav” på att damfotbollen är en ”egen” idrott skild från herrfotbollen och skall ses och bedömas utifrån sina egna villkor och att J T beskrivs i termer av manliga attribut kan kanske nedanstående citat, skrivet från ett feministiskt perspektiv, vara värt en stunds reflektion.

[T]his exploratory study reveals some parallel meanings of violence, pain, and injury for men and women athletes. The findings raise important theoretical questions regarding possible ambiguities in sports-related emancipation for women. On one hand, women participating in, even colonizing, traditionally male-exclusive spaces of sports. On the other hand, many such spaces are being occupied by women athletes who, rather than participating in a transformation of the meaning of sport, appear to be contributing to a male-defined sports process replete with its violent, macho, and health-compromising aspects. (Young & White, 1995)

I den internationella idrottsforskningen förekommer ibland uttrycket ”the culture of playing hurt” (Roderick, 2000). Och vi har tidigare presenterat de fyra normer som Coakley anser utgöra kärnan i idrottens etik. Kanske är det denna kultur/etik som kommer till uttryck i t ex nedanstående artiklar. Utdragen nedan kan kanske speciellt läsas i ljuset av Coakleys första och tredje idrottsetiska norm (att offra sig för idrotten och laget, att acceptera risk och spela med smärta – allt för vinsten).

Ingenting är brutet i alla fall, utan det handlar om ett uttänjt ledband i foten. [...] Det är en kamp mot tiden. Och mot smärtan. Jag måste bita ihop och det måste göra jävligt ont om jag inte skall finnas med på isen när pucken släpps. [...] jag skall bara vara med. En fot ska inte få stoppa mig, säger Mikael Renberg bestämt.

Som det såg ut i går kväll blir det svårt för Mikael Renberg att spela idag, men han har inte gett upp hoppet. –En match till, sedan är det sommaruppehåll. Det skall mycket till för att jag skall vila, säger han. (AB 010513)

Landslagskaptenen Patrik Andersson är beredd att spela på sprutor mot Slovakien i VM-kvalet på Råsunda om en vecka. –Det handlar om vilken smärtgräns man klarar av. Om det skulle göra ont finns det medel att ta till, säger han. [...] Däremot rekommenderade läkarna att Patrik skulle vila i tio, tolv dagar. [...] Men Patrik har inte tid och lust att ge upp. (Expressen 010526)

I en liten kvav, svettstinkande skrubb – som nån sa var omklädningsrum – satt vänsterbacken med en dålig rygg, en knäckt knoge och ett troligen spräckt bröstben, men sa: –Doktorn får tycka vad han vill. Jag ska spela på fredag. Jag SKA spela på fredag. [...] De fyra bästa lagen kommer att ha ungefär samma förutsättningar – och då krävs en 29-årig back som är beredd att ge en knoge för att vinna. (Expressen 0222)

Samtliga dessa utdrag har flera saker gemensamt. Det handlar om lagidrotter (handboll, fotboll, ishockey, bandy) och på hög elitnivå, det är viktiga avgörande matcher där segern står på spel, det är manlig idrott. I samtliga fem exempel föreligger skada där det i två av fallen direkt framgår att läkaren rekommenderat vila i stället för spel. På andra ställen i artiklarna framgår att detta gäller även i fallet Lindgren och Andersson. Är detta ett risktagande, ett offer för att kunna njuta av segerns sötma?

Speedway kan ses både som lag- och individuell idrott. Och även här finns samma inställning som kommit till uttryck ovan.

 

Expressen 010918

En SM-final måste köras oberoende av kroppens tillstånd. Magnus Hedman drabbades av två skador under fotbolls-VM – ryggen och en fot.

I samma ögonblick brast det i ryggen. Jag hade inga planer på att lägga mig ner för att jag hade ont. Det är ett svaghetstecken för en keeper, och då hade bara argentinarna slagit in ännu fler bollar.” (AB 020613)

Formuleringen stärker onekligen Coakleys idrottsetiska tredje princip – att visa smärtan är ett uttryck för svaghet. Och foten framställs som en självklarhet:

Foten kan jag tejpa, det är inga problem. (Expressen 020613)

 Hedmans utsaga stämmer också väl in i den slutsats som Fundberg (2003) kommer fram till om att förmågan och erfara och uthärda smärta är en del av fotbollens praktik.

Men även segrar på nationell nivå förtjänar sina offer. Från SM-slutspelet i ishockey läser vi följande efter det att Färjestads Peter Nordström knockats och fått en hjärnskakning :

Fast smällen är bara att tacka och ta emot. Den avgjorde matchen och jag tar gärna en hjärnskakning för en seger i slutspelet. (AB 030302)

I den internationella idrottsforskningen framträder särskilt två försök till förklaringar som båda kan vara applicerbara på våra fall. Den första utgår från att ”playing hurt” är ett viktigt inslag i lagidrotter bland män på hög elitnivå och att detta faktum skapar ett tryck att delta.

It is argued that the almost unrelenting pressure on players to continue playing through injury exacts a heavy cost in terms of pain, injury and long-term chronic disability. (Roderick & Wadington 2000)

En näraliggande analys bygger på att idrottsmannens sociala nätverk (”sportsnets”) ger förutsättningarna för denna typ av agerande.

It is argued that the willingness of athletes to risk pain and injuries is affected by structural features of their sport networks, relations with individual sportsnet members and the culture of risk that is deeply embedded in serious athletic subcultures. (Nixon 1992)

En annan ofta återkommande tankemodell utgår från att agerandet kan tolkas som ett uttryck för maskulinitet inom den manliga elitidrotten.

Analysis suggests that actual and potential pain exists as the stated currency that is traded by boys to establish acceptable embodied masculine identities. (Gard & Mayenn, 2000)

Analysis indicates that sport practices privileging forceful notions of masculinity are highly valued and that serious injury is framed as a masculinizing experience. It is argued that a generally unreflexive approach to past disablement is an extraordinary domain feature of contemporary sport. The risks associated with violent sport appear to go relatively unquestioned by men who have suffered debilitating injury and whose daily lives are marked by physical constraints and pain (Young, et al., 1994).

Den sista meningen i citatet ovan antyder en avsaknad av medvetenhet och reflektion.

I en artikel med Pernilla Wiberg från OS i Salt Lake City finns antydningar om en medvetenhet om att risken för bestående skador finns.

Först ska Steadman gå in och titta i knät, för att kunna utröna hur illa det är ställt den här gången.
–Jag hoppas få slippa en ny operation, men blir det nödvändigt så får jag ta den.
–Det viktigaste för mig just nu är att bli frisk så att jag kan leva ett normalt liv i framtiden.

Citatet antyder en helt annan inställning än den som framskymtat i tidigare citat i denna text. Det primära är inte längre deltagande och seger utan i stället en förhoppning om att kroppen skall fungera även i ett framtida liv.

HON KAN TVINGAS TILL OPERATION
SMÄRTORNA PÅ VÄG ATT KNÄCKA SUSANNE GUNNARSSON

Rubriken kommer från Expressen 011010, och handlar om kanotisten Susanne Gunnarssons situation efter idrotten.

Extrem träning under en lång karriär. Nu betalar Susanne Gunnarsson priset för OS-guldet: svåra nacksmärtor som måste dämpas med värktabletter.
Känner du dig som en idrottsinvalid?
–Idrotten har tagit, helt klart. Att motionera är nyttigt, men elitidrott sliter hårt på kroppen. […] Ibland kan jag känna mig lite bitter över att jag inte satsade på utbildning i stället för idrott.

Ännu ett fall där idrotten krävt sin kroppsliga tribut.

I en artikel från 1997 DN 971012) antyder Magdalena Forsberg en medvetenhet om riskerna.

Jag tänker ofta på hur jag kommer att vara i kroppen när jag är 55. Det är förstås inte nyttigt att hålla på så här. Det är himla extremt. Vilka blir effekterna? Det är det ingen som vet.
–Ändå väljer hon att fortsätta.

En intressant notering bl a mot bakgrund av ovan antydda genusteoretiska resonemang är att artiklar med denna typ av innehåll företrädesvis förefaller handla om kvinnliga elitidrottare.

Tanken om att en normalisering av risktagande (medvetet) kan föreligga har framskymtat tidigare. En artikel om ishockeyspelaren Jens Nielsen (Falukuriren 030425) kan illustrera detta sätt att förhålla sig.

Glöm VM, sade läkarna.
Glöm det. Sade Jens Nielsen.
Så han trotsade logiken, reste sig från sjukbädden – och finns med när Danmark gör comeback i ishockey-VMs A-grupp.
Hur stor är risken att problemen återvänder?
Det är alltid 10-12 procents risk att ett diskbråck kommer tillbaka… och risken är väl större om man spelar ishockey, säger Nielsen till TT.

Ett tydligt formulerat medvetet risktagande där framtida hälsa sätts på spel för deltagande i ishockey-VM.

Att deltagande i dagens moderna elitidrott inom flera idrotter kan ses som balansgång på slak lina med kroppen som insats och framgång och vinning som en möjlighet är ingen nyhet. Smärta och risktagande (vad gäller risken för uppkomst av mer eller mindre allvarlig skada) blir en naturlig del. Att normalisera, och mentalt maskera, smärta under träning och tävling (performance pain) torde inom många idrotter vara nödvändigt för att nå dagens resultatnivåer. Att neutralisera smärta och undanröja risk för skada skulle för många idrotter innebära att det skulle krävas helt nya regelsystem som skulle resultera i en helt ny idrott (t ex ishockey och handboll utan kroppskontakt). Med Injury Pain förhåller det sig annorlunda. Här ställs vi inför andra etiska överväganden och att "spela skadad" kan undvikas, risker kan minskas, osv.

Vad ministudien av kvällstidningarna visar är att smärtan presenteras som ett normalt och kanske nödvändigt tillstånd – det måste göra ont. Och att spela skadad ges ibland en heroisk och glorifierad framställning. Vidare framträder tydligt bilden av idrottsmannen (och ibland kvinnan) som är beredd att ge sitt offer för framgången och laget.

I den internationella forskningen finns ett flertal studier från olika idrotter som pekar i riktning mot att vi kan tala om en idrottskultur och "sportnets" i vilken såväl smärtan som (skade)risktagandet och att spela skadad har normaliserats och nödvändiggjorts. Hur detta förhåller sig under svenska förhållanden förefaller i stort vara okänt och ostuderat. Om kvällstidningarna någorlunda korrekt återspeglar tankegångarna inom svensk längdskidåkning på högsta nivå så torde vi i alla fall kunna dra slutsatsen att man i denna delkultur har normaliserat och nödvändiggjort smärtan. Och kanske kan nedanstående lilla artikel (Expressen 010928) illustrera förekomsten av en "playing hurt-kultur".

BRYNÄS SUCCÉVÄRVNING KNÄSKADAD

Brynäs succévärvning från Nordamerika, Jonas Soling, har spelat med ett skadat knä. I går fick han en ny smäll och lämnade isen redan efter ett par minuter.
–Ett ledband är uttänjt. Jag saknar kraft i benet, det darrar och jag har ingen balans, säger Soling.
Han gjorde mål i sin elitseriedebut mot Färjestad men har hämmats av sin skada. Nu riskerar han missa AIK-matchen i morgon.
–Jag får testa ett större skydd. Det skulle inte vara kul att behöva stå över matcher, säger Jonas Soling.

Om vi har en idrottskultur med dessa inslag så kan tidningarnas (och andra medier) bidra till att skapa, återskapa och förstärka dessa inslag.

[I]n an analysis of workplace culture and legal discourse, more general segments of society appear to be as accepting of the compromised health and well-being of athletes as those more immediately involved in sport. These points suggest that legitimation for medically inadvisable sports participation by athletes can be obtained both inside and outside a sportsnet. (Walk, 1997)

Från den utgångspunkten kan vi säga att tidningarnas representationer av smärta och skada bidrar till att legitimera olika former av ett (kroppsligt) risktagande.

Vad som ovan behandlats och åsyftats har hela tiden varit representationer av förhållanden inom den absoluta elitidrotten och då i första hand vissa lagidrotter. Det handlar här om vuxna och vanligtvis professionella inom sin idrott. Idrotten är yrket och den viktigaste (?) inkomstkällan. Kanske kan vi anta att många också är försäkrade mot konsekvenser av ett eventuellt risktagande. Men hur är förhållandena om vi t ex blickar nedåt i åldrarna, mot lägre nivåer på idrottsutövningen, inom olika idrotter?

Hur kan representationen av elitidrottens verklighet avseende bl a smärta och skada inverka på ungdomars sätt att förhålla sig? En inte alltför djärv hypotes kan vara att ju starkare identifikationen är med den framgångsrika idolen, i desto större utsträckning övertas också vanor och attityder. Inte heller hypotesen att ju mer elitinriktad och resultatorienterad en ungdom är, desto större är benägenhet att tillägna sig dessa attityder, låter särskilt osannolik.

Mycket översiktligt och förenklat kan vi påstå att den svenska forskning som berört barns och ungdomars socialisation till och genom idrott har berört idrottens goda sidor, kamratskap, gemenskap, fair-play, goda vanor, förmåga till målformulering och disciplinering, osv. Några mer "kritiska" angreppspunkter finns, men är inte särskilt många (Nilsson, 1993).

Jag vill ställa frågan: vilka attityder till smärta, skada, spela skadad, osv lärs in genom deltagandet i idrotten och ”yttre påverkan” – t ex genom massmedia, föräldrar? Vilka informella normsystem utvecklas i ungdomens idrottskultur? Hur bedrivs träning av ungdomar i förhållande till den idrottsfysiologiska och idrottsmedicinska kunskap som idag står till buds? Att drag av den ”skadekultur” som finns påvisad i den internationella forskningen och som de presenterade tidningsartiklarna visar också kan finnas inom ungdomsidrotten visas av en studie av fotbollsspelare (Nilsson, 1998). I undersökningen presenterades påståendet ”I vår serie är skador en del av spelet, något som man måste räkna med.” Bland seniorspelare på A-lagsnivå instämde nästan alla (93%) och bland ungdomarna 69%. Ett annat påstående löd ”I vårt lag får halvskadade och förkylda spelare spela om matchen är viktig.” Bland ungdomsspelarna instämde 38% i detta påstående (57% av seniorspelarna). Dessa resultat antyder att en ”playing-hurt-kultur” kan finnas åtminstone på en del håll även inom ungdomsidrotten. Även Fundbergs resultat i en studie av pojkfotboll (11-15 år) visar att barn och ungdomar kan "skolas in" i en smärtkultur relativt tidigt.

Det syns i pojkarnas ansiktsuttryck att det gör ont. Men ingen säger något. Erfarenhet av smärta är en del av fotbollsspelandet, liksom sättet att inte klaga över denna smärta. "Det ska göra ont att lira fotboll", säger Mats när vi står vid sidan av plan och ser hur Johan får en kraftig tackling och ramlar. Att erfara och uthärda smärta blir också en del i fotbollens praktik. (Fundberg, 2003:91)

Det faktum (?) att träningsmetoder utvecklade för att ge aeroba, anaeroba och styrkemässiga effekter hos vuxna inte behöver ge samma effekter på den växande, ännu ej fullt utvecklade kroppen (Andrén-Sandberg, 1998), utan under vissa (tillväxt)perioder snarast kan vara direkt skadliga (Lindén & Hagenfelt, 1998), blir tänkvärt i förhållande till ungdomarnas och tränarnas (och föräldrarnas) attityder och informella normer kring vad som är bra, effektiv och förväntad träning (och dess utfall i form av resultatförbättring). Innebörden i och effekten av attityden "effektiv träning måste göra ont" blir helt annorlunda om vi transformerar den till den 15-åriga kroppen i stället för den 25-åriga.

 

*     *     *

Kvällstidningarnas rubriker och artiklar om smärta och skador handlar företrädesvis om manlig lagidrott på professionell nivå. De resultat vår ministudie givit väcker då bl a följande frågor:

1. Är de uttryck för Coakleys ”Sport Ethic” som vi kunnat finna i artiklarna ett sätt att förhålla sig till smärta, skador och kroppen något som även på ett bredare plan ingår i tävlingsidrottens kultur? Hur är synen på smärta och skada om vi går neråt i divisionerna och tävlingsambitionerna?

2. Flera teoretiker och studier visar att "tåla smärta", "inte vika ner sig", osv är associerat med ett idrottens manlighetsideal. Men vi har också funnit några exempel (i tidningsmaterialet) som visar ett mycket likartat förhållningssätt bland kvinnor. Vilka skillnader finns mellan könen?

3. Tidningsmaterialet erbjuder främst rubriker från lagidrotter med professionella utövare. När t ex friidrottens hoppare har problem med smärta från hälar och stressfrakturer får vi en väsentligt mer nedtonad presentation i tidningen. Nödvändigheten av rehabilitering och vila framträder. Svarar dessa skillnader också mot olika sätt att förhålla sig till smärta och skada bland lag- och individuella idrottare?