Landskap för spontanidrott

Thomas Jansson
Sveriges lantbruksuniversitet, Ultuna




Larmsignalerna duggar tätt nuförtiden. Ökningen av barnfetman har tagit sig epidemiska proportioner. Datorspelandet är i stark tillväxt och bidrar tillsammans med annat Internetutbud till att passivisera ungdomen såväl kroppsligt som själsligt. Räddningen sägs finnas i idrotten; om bara alla barn tog en mer aktiv del i det stadigt växande idrottsutbudet så skulle många problem lösa sig själva, inklusive svaga skolprestationer, mobbning och ungdomskriminalitet. – Å andra sidan: Barn och unga idrottar som aldrig förr, det visar en rad undersökningar i alla de nordiska länderna, samtidigt som en allt större del av idrottandet sker inom ramen för den organiserade idrottsrörelsen, vilket inte är helt problemfritt. Förutom att den institutionaliserade idrotten innebär en ofta oönskad disciplinering av det naturliga leklynnet hos barn och ungdomar, så medför det faktum att idrottsarenor i rörelsens regi bara kan nås med hjälp av föräldrars transportinsatser såväl privat- och samhällsekonomiska som miljömässiga problem, samtidigt som det inte alltid är riskfritt att släppa in barnen i av föreningsidrotten kontrollerade miljöer.

En på många sätt hållbar lösning till många av de här problemen tycks ligga i en utbyggnad av så kallade spontanidrottsplatser. Tidigare uppkom sådana platser för idrottslekar spontant, men i takt med förtätningen av våra städer, stora som små, innerstads- som ytterområden, har dessa sociala andningshål praktiskt taget helt försvunnit. Thomas Jansson spårar dagens intresse för offentligt producerade spontanidrottsplatser till Danmark, där en kritik mot stora, perifert belägna idrottscentra växte fram på 1980-talet, vilket i sin tur ledde till ett initiativ från det danska Kulturministeriet. Idrottslekplatser skulle produceras. Jansson diskuterar ideal samt för- och nackdelar när det gäller spontanidrottsplatser, och beger sig därefter på en resa ut i Europa för att studera fenomenet på plats. Tjugofem färgbilder illustrerar hans genomgång av olika nationella och lokala varianter på platser för spontanidrott.



När jag var liten lirade jag och mina kompisar boll flera timmar om dagen när vädret tillät. På somrarna möttes man ofta nere på fotbollsplanen i området och delade upp lag. Alla som ville fick vara med och lagen hade blandade åldrar.

Vinnarlaget fick dela på en back läsk vilket på den tiden kändes som en fantastisk belöning. Förlorade man var det bara att be om revansch så spelades en ny match. Det var vanligt att föräldrar kom förbi och menade att vi var tvungna att äta mat också. Då var det bara att snabbt kila hem och slänga i sig lite mat för att sedan återgå till matchen. Vissa kvällar lekte vi ”Burken” som lockade barn från hela grannskapet.

På rasterna i skolan var det alltid match och det lag som gjorde första målet efter den sista ringningen vann matchen. Ibland tänjde vi på gränserna och sträckte oss till andra målet efter sista ringningen, vilket inte alltid uppskattades av lärarna då vi försenade kom in i lassrummet svettiga med uppskrapade knän och kläderna fulla av gräsfläckar. Efter skolan var det vanligt att stanna kvar på skolgården och fortsätta matchen från lunchrasten.

På vintrarna kunde man åka skridskor på fotbollsplanen vid skolan som spolades till isbana. Tröttnade man på det åkte vi pulka eller snowracer i pulkabacken.

Idag, bara 15-20 år senare, har något avgörande hänt som helt förändrat utelivet i närmiljön. Den spontana leken och idrotten tycks ha försvunnit helt, och många gånger när jag besökt området i Linköping där jag växte upp är har jag ställt mig frågor som: Varför är det ingen som kickar boll på gatan längre? Varför är det ingen som gungar nere på lekplatsen? Var är alla barn och ungdomar? Denna samhällsutveckling är oroväckande eftersom spontanidrotten bidrar till liv och rörelse, ökad social samvaro samt bättre folkhälsa.

Att grundligt klarlägga skälen till spontanidrottens nedgång finns inte utrymme för i denna artikel, men jag vill ändå nämna de jag tror är huvudorsakerna. Dagens samhälle blir alltmer organiserat, och även inom idrotten sker barns och ungdomars fysiska aktivitet i allt större utsträckning i föreningars regi. Under de senaste decennierna har antalet idrottsföreningar i Sverige ökat dramatiskt och tidigare generationers spontana idrottande har idag till stor del ersatts av idrott i organiserad form. Spontanidrottens tillbakagång kan också tänkas bero på:

  • Ökat medieutbudet med TV, datorspel, Internet som gör barnen passiva och stillasittande.
  • Växande biltrafik i närmiljön som minskar rörelsefriheten och spontaniteten för barn och ungdomar.
  • Ökad otrygghet och rädsla som gör att barnen inte får vistas ute på egen hand.
  • Torftiga närmiljöer med färre lockande platser för spontan idrott och lek.

För att vända denna negativa trend krävs motåtgärder, och som landskapsarkitekt kan man göra stora insatser. Därför tänkte jag i denna artikel[1] skriva om idrott ur landskapsarkitektens synvinkel och visa hur landskapsarkitektur och fysisk planering kan bidra till ökad spontanidrott. Detta gör jag genom att lyfta fram och beskriva olika platser och miljöer som, med eller utan avsikt, inbjuder till spontanidrott.

Spontanidrottsplatser: Inspirerande exempel

För att förstå vad en bra spontanidrottsplats kan vara för något har jag gjort ett antal studiebesök i Sverige och utomlands samt sökt information i böcker och på Internet, och här följer ett antal inspirerande exempel på platser i folks närmiljö där spontanidrotten lever.

Vi börjar i Danmark och Norge där man byggt många små, flexibla anläggningar för spontanidrott sedan slutet av 1980-talet. I Danmark är benämningen ”idrottslekplats” och i Norge ”närmiljöanläggning”. Även några intressanta exempel på spontanidrottsplatser utanför Norden presenteras. Slutligen ges några exempel på nybyggda svenska näridrottsplatser. Några intressanta platser för spontan lek och idrott, som fanns långt innan det nya konceptet med näridrottsplatser föddes, presenteras också.

I Sverige har man nyligen anammat det framgångsrika konceptet från våra nordiska grannländer och börjat bygga liknande anläggningar, så kallade näridrottsplatser. Den första anläggningen konstruerades 2003 i Jönköpingsförorten Öxnehaga. Idag, fyra år senare, har nya näridrottsplatser etablerats i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Nässjö. Många andra kommuner har planer på att bygga ytterligare arenor för spontanidrott.

Näridrottsplats, närmiljöanläggning eller idrottslekplats – de olika begreppen kan uppfattas som synonymer. Jag väljer även att använda ordet spontanidrottsplats. Eftersom det i dagsläget finns relativt få svenska näridrottsplatser samt att des som finns är så pass nya, finns ännu inga svenska studier av hur de används att tillgå. Danskarna har större erfarenheter av sina idrottslekplatser eftersom de är fler till antalet och har funnits längre tid.

Danmark: Idrottslekplatser

Den danske kultursociologen Benny Schytte ger i boken ”En idrottslekplats ska ligga i vägen” (2004) en ingående beskrivning av fenomenet idrottslekplatser i Danmark.

1960- och 1970-talen präglades i Danmark av en massiv utbyggnad av nya idrottsanläggningar. Idrottshallar, fotbollsarenor, simhallar med mera byggdes. Typiskt för den epokens idrottsbyggande var att det styrdes av den organiserade elitidrottens krav på korrekta mått och byggsektorns utveckling av standard- och totallösningar. Ett annat utmärkande drag var att de flesta av de nya idrottsanläggningarna byggdes som stora idrottscentra i glesbefolkade områden i stadens periferi. Denna utveckling av elitsatsning och funktionsseparering med torftig arkitektur gav upphov till kritik som växte under 1980-talet. Förslag till en annan inriktning för idrottsbyggandet framfördes, där istället platser i närmiljön för spontanidrott förordades. Den nya kritiska hållningen fick stor påverkan på den officiella idrottspolitiken i landet och 1987 presenterade danska kulturministeriet ett dokument om nya idrottsanläggningar, så kallade idrottslekplatser, som innehöll bland annat följande rekommendationer:

De nya idrottsanläggningarna ska placeras i närmiljön där folk bor. De bör ha flera användningsmöjligheter. När en anläggning byggs ska hänsyn tas till lokala förhållanden och de behöver inte nödvändigtvis leva upp till krav på standardmått. Anläggningarna bör även stimulera brukarna till att ta ansvar för förvaltning och tillsyn. Slutligen ska de nya idrottsanläggningarna vara öppna för alla, utan begränsande öppettider.

1989, två år efter att kulturministeriet presenterade sitt dokument, byggdes den första danska idrottslekplatsen i Århus.

Konceptet med idrottslekplatser var framgångsrikt och spred sig snabbt över hela Danmark. 1996 gjorde Benny Schytte en studie av 53 danska idrottslekplatser, och 2004 kompletterade han sin studie genom att undersöka nybyggda idrottslekplatser. Vad som utmärker de danska idrottslekplatserna positivt anser Schytte vara följande:

Positiva aspekter

  • Utomhus En idrottslekplats är placerad utomhus. Därmed står den i motsats till de anläggningar som byggdes under 1960- och 1970 som oftast var idrottshallar för inomhusidrott.
  • Fri tillgång Till skillnad från traditionella idrottsplatser, där man måste betala avgift eller vara medlem i en klubb för att kunna idrotta, är en idrottslekplats gratis och öppen för alla.
  • Öppen dygnet runt Idrottslekplatser har inga stängningstider utan är öppna dygnet runt. På vissa platser finns belysning som gör att de dessutom kan användas i stort sett hela dygnet.
  • Öppen hela året Idrottslekplatser kan användas under hela året. De är alltid tillgängliga, på vardagar, på helger, på högtider och under semestern.
  • Många och varierande aktivitetsmöjligheter Idrottslekplatserna innehåller flera möjligheter och brukarna bestämmer själva vilka idrotter som utövas. Flera olika idrotter kan pågå samtidigt.
  • Till för alla På en idrottslekplatsplats kan olika åldersgrupper och bägge könen spela tillsammans. Detta kan ses som en motsats till elitidrotten där uppdelningen mellan kön och olika åldrar är utmärkande.
  • Självorganisering På en idrottslekplats finns ingen domare, tränare eller förälder som bestämmer och tillrättalägger. Ansvaret ligger istället på utövarna som sätter upp egna regler och delar upp i lag.
  • Liv och rörelse i närmiljön och ökad gemenskap Idrottslekplatserna är ofta lokala samlingspunkter. De används av skolor, daghem, idrottsföreningar, familjer, barn, unga och vuxna. På en idrottslekplats kan skolavslutningen firas, en gårdsfest arrangeras eller en fotbollsturnering organiseras.
  • Låga kostnader På en idrottslekplats behövs ingen hallinspektör, rengöringsassistent eller vaktmästare som vid andra traditionella anläggningar. Således krävs inte många lönekronor för den dagliga driften. Kostnader för underhåll förekommer, men de är låga om man från starten satsar på slitstarka material. I jämförelse med traditionella idrottsanläggningar är en idrottslekplats också billig att bygga. En sporthall, simhall eller fotbollsarena kostar tiotals miljoner. Kostnaden för en idrottslekplats brukar variera mellan några hundra tusen till ett par miljoner, beroende på storlek och val av material med mera.

Negativa aspekter

Schytte menar att de flesta danska idrottslekplatserna i undersökningen lever upp till föregående positiva beskrivning men att det på vissa punkter finns negativa aspekter:

  • För dyra idrottslekplatser I jämförelse med elitidrottens arenor som till exempel en simhall eller fotbollsstadion är kostnaden för en idrottslekplats liten, men det tycks vara regel snarare än undantag att en idrottslekplats ska ges en utformning som kostar minst en miljon kronor att bygga. Detta beror ofta på att den så kallade multibanan med sarg väljes, som bara den kostar runt en halv miljon. (En multibana är en miniarena som kan användas till flera olika sporter, till exempel fotboll, basket, landbandy och volleyboll. I Norge kallas multibanan för ballbinge och i Sverige används benämningen kulananläggning).
  • Dålig placering Idén med en idrottslekplats är att den ska vara lättillgänglig och placerad i folks närmiljö: ”den ska ligga i vägen” som uttrycket lyder. Tyvärr fanns många exempel där idrottslekplatsen placeras så avskilt och så klimatmässigt illa anpassat att den används alldeles för lite.
  • Standardisering och likriktning Ett av grundkriterierna för en idrottslekplats är som sagt att det ska vara en plats där brukaren har möjlighet att bedriva flera olika aktiviteter. Utöver det finns inga regler hur en idrottslekplats exakt ska utformas och se ut. Trots detta fann Schytte tydliga tecken på standardisering och likriktning. Likadana komponenter och lekredskap från samma leksaksföretag återfanns på många idrottslekplatser.

Frederiksberg, Köpenhamn - En lyckad idrottslekplats

I samband med rivningen av två gamla fabrikslokaler på Bülowsvej i Frederiksberg, skapades 1997 möjligheten att anlägga en idrottslekplats för de boende, den närliggande skolan och de lokala idrottsföreningarna. Frederiksberg är en av Köpenhamns mest tätbebyggda förorter.

Idrottslekplats med multibana i Frederiksberg. Foto: Stig Nörhald

Idrottslekplatsen innehåller två multibanor med konstgräs och asfalt som underlag. Planernas mått är 20 x 40 meter och kan användas till fotboll, in-lines, basket, handboll, tennis, badminton med mera. Platsen är mycket populär och tack vare att man från början valde gedigna och stryktåliga material så är idrottslekplatsen fortfarande i bra kondition.

Idrottslekplatsen ligger integrerad bland bostadshusen i Frederiksberg. Foto: Stig Nörhald

Idrottslekplatsen i Frederiksberg kostade 1,25 miljoner kronor att bygga. Projektet stöttades ekonomiskt av Lokale- og Anlægsfonden med 500 000 kronor. Lokale- og Anlægsfonden är ett oberoende rådgivande organ under Kulturministeriet som grundades 1994. Fonden utvecklar, stöttar och ger bidrag till arkitektoniskt nyskapande projekt inom idrott, kultur och fritid i Danmark.

Norge: Närmiljöanläggningar

I Norge har en liknande satsning på spontanidrott i närmiljön skett parallellt med den danska. Cirka två tusen så kallade närmiljöanläggningar har byggts sedan 1994 fram till 2002 (Schytte 2004). Norska staten har sedan början av 1990-talet samarbetat med Norska idrottsförbundet och målmedvetet satsat på utbyggnad av spontanidrottsplatser i landets kommuner. Resultatet har blivit ett ökat intresse för fysisk aktivitet inom de områden där anläggningar har etablerats.

Italien: Calcetto

I Italien är fotboll den absolut största sporten. Detta faktum avspeglar sig i de många små fotbollsplaner som finns spridda på de mest varierande platser över hela landet. Det italienska namnet på denna typ av fotboll är calcetto – vilket fritt översatt betyder minifotboll.

Calcettoplan i Rom.

Calcetto är ett mindre fysiskt krävande och mer spontant alternativ till den elitinriktade fotbollen som spelas på större planer med fler antal spelare mellan klubbar i organiserade seriesystem. Då fem spelare per lag är tillräckligt är det enkelt att få ihop folk till en match. Förbipasserande kan stanna till för att se vad som pågår och kanske hoppa in i ett lag om det fattas spelare.

Calcettoplan inklämd mellan byggnader Calcettoplan i Rom.

Planens mått är ca 40x25 meter och avsedd för spel 5 mot 5. Underlaget är oftast konstgräs. Vanligt är även att spela på gummi av samma typ som i en inomhushall. I sämre fall spelar man på asfalt. Planer med naturgräs förekommer ytterst sällan. Det torra och varma italienska klimatet samt det hårda slitaget gör det svårt att hålla en anständig kvalitet på gräset. Gräsplaner används mer inom den organiserade elitfotbollen, och är inte tillgängliga för gemene man.

Originell variant av uppblåsbar calcettoplan fylld med vatten som går att flytta.

På en calcettoplan använder man sig av planens linjer som på en riktig fotbollsplan, till skillnad från en multibana där den omgivande sargen avgränsar spelplanen. Calcettoplanen ramas istället in av ett nät som hindrar bollen från att försvinna iväg så att flytet i spelet inte förstörs. Därigenom kan en minifotbollsplan placeras på oväntade och utsatta ställen, till exempel utmed en hårt trafikerad bilväg eller insprängd mellan några huskroppar. Det fina med calcettoplanen är att den inte konsumerar något extrautrymme. En stor fördel är om belysning finns att tillgå så att planerna kan användas hela dygnet.

Holland: Johan Cruyff Foundation

Johan Cruyff, Hollands genom tiderna främsta fotbollspelare, är sedan 1997 engagerad i en organisation kallad ”The Johan Cruyff Foundation” vars syfte är att ekonomiskt stötta tillkomsten av fotbollsplaner, företrädesvis i områden med sociala problem. Fotbollsplanen ska motverka bristande sportmöjligheter för ungdomarna i området. På organisationens hemsida betonas idrottens positiva krafter:

Through games, sports and other recreational activities children build up social skills, learn how to win and lose, how to develop tactics and strategies etc. As a result children develop self confidence and a sense of achievement. Of course it goes without saying that above all, sports can be just plain fun.

Fotbollsplan i Maastricht. Foto: www.cruyffcourts.org

Fotbollsplanerna är gratis att använda, öppna för alla och även anpassade för funktionshindrade. Slitstarkt konstgräs används som underlag och planerna byggs oftast på befintliga, men föga lockande, grusplaner. Att lägga naturgräs är inte lämpligt med tanke på den höga belastningen. Holland är ett mycket tättbefolkat land och kampen om utrymme är hård.

Planerna omgärdas av robusta men genomsiktliga metallstaket och målburarna är av stål. Till skillnad från en multibana används en Cruyff-plan uteslutande för fotboll. För att bidrag från fonden ska ges till byggandet av en ny fotbollsplan måste en rad kriterier uppfyllas.

Fotbollsplan i Rotterdam. Foto: www.cruyffcourts.org

Ett krav är att ansökan måste göras i samråd med de lokala myndigheterna som måste göra mark tillgänglig, och tillkomsten av fotbollsplanen måste stödjas av lokalbefolkningen.

Johan Cruyff Foundation finansierar en stor del av byggandet av fotbollsplanen och ska även bidra till de sportaktiviteter som anordnas årligen. De lokala myndigheterna ansvarar dock för byggandet, underhåll och tillsyn av planerna samt att organisera aktiviteter. Även evenemang för funktionshindrade skall anordnas. Johan Cruyff Foundation kan ge tips och bidrag till detta.

Spanien: MACBA, Barcelona

Att platser som inte ursprungligen utformats för idrottsaktiviteter kan vara väl så attraktiva som anläggningar utformade för specifika idrotter är MACBA I Barcelona ett exempel på. Alternativt kan man se fenomenet som att det är just bristen på riktiga anläggningar som tvingar brukaren att läsa sin omgivning på ett nytt sätt.

Barcelona har under senare år växt fram som Europas huvudstad för skateboard. På många torg i staden kan man se hur åkarna gjort platsen till sin egen. En förklaring till Barcelonas popularitet bland skateboardåkare är de offentliga rummens utformning. Markbeläggningen på gator och torg har anpassats för funktionshindrades behov och är tack vare detta slät och åkvänlig. Bänkar, kantstöd, trappor och andra fysiska objekt fungerar som utmanande hinder. De är gjorda i robusta och gedigna material och tål det hårda slitaget skateboardåkande medför.

På torget utanför MACBA samlas mycket folk. Foto: www.skatebarcelona.com

Den kanske populäraste platsen för skateboard i Barcelona är på torget vid museet för samtida konst – MACBA, eller Museo de Arte Contemporanea de Barcelona. Museet ligger i den centralt belägna stadsdelen Raval ett stenkast från turist- och nöjesgatan Las Ramblas. Raval har tidigare varit en mycket nedgången och förslummad del av staden. Idag har situationen förbättrats då staden har investerat stora pengar i att rensa upp och höja standarden på området. Byggandet av MACBA, som är ritat av världsarkitekten Richard Meier, var en del av denna satsning. Den väldiga vita konstruktionen är en byggnad som väcker känslor och den står onekligen i skarp kontrast till de slitna omgivningarna. Antingen så uppskattar man den kontrasterande, minimalistiska arkitekturen eller så upplever man byggnaden som ett främmande rymdskepp utan samband med resten av området.

MACBA - perfekt för skateboard. Foto: www.skatebarcelona.com

Torgytan framför museet har visat sig vara idealisk för så kallad streetåkning. Platsen består av en svagt sluttande, öppen yta där åkarna kan göra olika tricks. Det finns en ramp för rullstolar och olika upphöjningar i anslutning till museet där åkarna kan ”grinda”, vilket betyder att man glider på skateboardens undersida längs med exempelvis en ledstång eller bänk. Upphöjningen just intill museet fungerar även som sittplats för nyfikna åskådare och trötta åkare. Intressant är att man inte alls har haft skateboardåkarnas önskemål i åtanke då man utformade platsen, men att platsen ändå blivit en succé.

Frankrike: Paris Plage

Paris Plage är ett exempel på temporär landskapsarkitektur som stimulerar till spontanidrott och möten mellan olika samhällsgrupper.

Sedan fem år tillbaka förvandlas Paris varje sommar från exklusiv huvudstad till het badort. Längs med floden Seine som flyter genom staden läggs en 4 kilometer lång sandstrand. Palmer, duschar, barer, glasskiosker, swimmingpooler bidrar till den rätta badortsatmosfären. Förra sommarens tema var Brasilien och stränderna hade namn som Ipanema, Copacabana och Maracana. På programmet finns mängder av sportaktiviteter för både unga och gamla. Här kan man spela badminton, beachvolley, footvolley, beachrugby, sandfotboll eller ta ett pass vattengympa.

Sandfotbollsplan på torget utanför det pampiga Hotel de Ville.

Paris Plage erbjuder det mesta man kan önska sig under en badsemester. Tyvärr är vattnet i floden Seine alltför smutsigt för att man ska kunna bada. Istället får man hålla till godo med en svalkande dusch eller ett dopp i en swimmingpool.

Hjärnan bakom Paris Plage är den socialistiska borgmästaren Bertrand Delanoe. Projektet kan tyckas vara galet och populistiskt. Men motiven bakom satsningen är att ge de tusentals parisbor som inte har råd att åka på badsemester utomlands ett billigt alternativ på hemmaplan. Paris har definitivt fått ett lyft som sommarstad och förra året beräknas att 4 miljoner personer besökte Seines nya sandstränder.

Paris nya strandpromenad.

Totalt kostar projektet cirka 2 miljoner euro årligen, och är delvis finansierat av det lokala näringslivet. Alla sport- och kulturaktiviteter är gratis och man satsar under evenemanget på förbättrade transporter för att öka tillgängligheten för folket från Paris förorter.

Japan: Meguro Golf Club, Tokyo

Tokyo är en av världens största och mest tätbefolkade städer. Det finns ingen översiktsplan som kan styra hur gator, byggnader och grönområden ska utvecklas. Staden tycks växa utan kontroll där individuella konstruktioner ofta saknar samband med den totala stadsstrukturen. Kampen om utrymme är hård vilket gör att man tvingas se på staden i flera lager och utnyttja restytor. Bristen på plats har resulterat i många kreativa lösningar beträffande idrottsanläggningar.

Golfburen sedd på avstånd. Foto: Peter Chow

Golf är en av de populäraste sporterna i Japan, men det är en mycket dyr sysselsättning som kräver stora arealer. I Tokyo har man som lösning på problemet byggt burar av nät där man kan träna utslag utan att riskera att utsätta personer i omgivningen i den trånga storstaden för skada. Meguro Golf Club i sydvästra Tokyo är ett exempel på en urban ”golfbana”. Ett gigantiskt nät har spänts upp ovanför en parkeringsplats för taxibilar som ger möjlighet till golfslag mot måltavlor på 45 meters avstånd. När golfbollarna träffar nätet rullar de tillbaka till utslagsplatsen. Utslagsplatsen har plats för 17 spelare åt gången. Banan är öppen hela året och folk spelar till en bråkdel av de priser som ett medlemskort på någon av de traditionella golfklubbarna utanför staden kostar. (Kural 1997)

Nätet skiljer golfburen från taxiparkeringen. Notera måltavlorna. Foto: Peter Chow

De japanska golfburarna behöver inte nödvändigtvis stå för evigt. De är flexibla och billiga att bygga, och är exempel på temporära och icke markkonsumerande idrottsanläggningar i täta urbana miljöer. Burarna kan enkelt monteras ner och flyttas till andra platser utan att ge permanenta avtryck i staden.

Tennisplaner på tak, Tokyo. Foto: Peter Chow

I Tokyo finns även andra sporters anläggningar representerade på udda och oväntade ställen. Bland annat är tennisbanor och minifotbollsplaner på stora byggnaders tak vanligt förekommande.

Minifotbollsplan på tak, Tokyo. Foto: Peter Chow

Några svenska exempel

Puls Arena, Öxnehaga

Jönköping blev först i landet med att bygga en näridrottsplats där Puls Arena invigdes 2003 i betongförorten Öxnehaga. Ursprungsplatsen för projektet var en ödslig grusplan mitt bland höghusen. På den 8000 kvadratmeter stora ytan finns nu en rad olika möjligheter för spontanidrott: konstgräsplan för fotboll, basketkorgar, skateboardramp, hockeyrink, beachvolleyplan, boulebana, klättervägg, pingisbord och löparbanor. Puls Arena är delvis finansierad av statliga integrationspengar och kostnaden för hela projektet blev 2,5 miljoner kronor. Tyvärr tvingades man spara in på en del vegetation och murar, som skulle ge platsen ökad rumslighet, för att få ekonomin att gå ihop.

Vy över hockeyrink, boulebana, del av löparbana och del av beachvolleyplan. Foto: www.oxnehaga.se

Slutresultatet har trots detta blivit lyckat. Med tre års erfarenhet konstateras det att näridrottsplatsen används flitigt, dels av den närliggande skolan som har gymnastikundervisning på platsen men även av barn på fritiden, på kvällar och helger. Klotter och annan skadegörelse har man varit nästan helt befriad ifrån. Trots ett intensivt utnyttjande har anläggningens olika komponenter inte behövt bytas ut så när som på några nät till fotbollsmålen. På platsen finns belysning som styrs av rörelsedetektorer. Detta är resurssparande samtidigt som det hindrar folk från att hitta på ofog i skydd av mörkret. Underhållet av näridrottsplatsen sköts av det lokala bostadsbolaget Vätterhem Öxnehaga (daglig tillsyn) samt av Fritid Jönköping (funktionskontroll varje vecka).

Vy över multibana, beachvolleyplan, klättervägg, minitennisplan. Foto: www.oxnehaga.se

Puls Arena är ritad av landskapsarkitekt Rolf Larsson från Landskap Syd AB, och har blivit ett referensobjekt som många representanter från andra kommuner och bostadsbolag besökt för att hämta inspiration till att bygga liknande näridrottsplatser.

Vasaparken, Stockholm

Vasaparken är en park i stadsdelen Vasastaden i Stockholm. Parken är bland annat känd för att Astrid Lindgren bodde i dess närhet under lång tid och Vasaparkens miljöer finns med i flera av hennes böcker. Vasaparken avgränsas i öst av Dalagatan, i norr av Odengatan, i väst av Torsgatan och i söder av Sabbatsbergs sjukhus. Parken har nyligen genomgått en påkostad upprustning, där spontanidrotten fått hög prioritet. Vasaparken var från allra första början en enkel idrottsplats med en gräsmatta omgiven av en löparbana, och detta tog man fasta på vid upprustningen.

Vasaparkens konstgräsplan. Foto: Anders Kling

På den stora öppna ytan i hörnet av Dalagatan och Odengatan har en konstgräsplan anlagts. Den ursprungliga gräsmattan påminde mer och mer om ett stampat jordgolv på grund av det hårda slitaget från parkens besökare. Att hålla en bra kvalitet på gräset skulle fordra dyra skötselinsatser, och därför krävdes att den ersattes med ett mer ekonomiskt alternativ vid upprustningen. Konstgräs blev valet.

Den nya planens mått motsvarar en 7-mannaplan med målburar på vardera kortsidan. Det går även att dela upp planen i 2 stycken 5-mannaplaner eftersom målställningar också finns längs med långsidorna. På vintern förvandlas bollplanen till skridskobana. Tack vare att man byggt in kylslingor i marken garanteras bra is även vid milda vintrar.

En viktig skillnad mot andra näridrottsplatser som till exempel Öxnehaga är att Vasaparkens fotbollsplan saknar sarg, vilket gör att den visuellt smälter in i miljön på ett bra sätt. Fotbollsplanens konstgräs blir ett grönt golv i parken. En multibana med sarg i starka färger från något av leksaksföretagen skulle inte passa in lika bra rent estetiskt i den tidstypiska miljö som Vasaparken med omnejd är. Att konstgräsplanen saknar sarg innebär också en betydligt lägre kostnad. Själva sargen på en multibana kostar faktiskt lika mycket som konstgräset.

Fotbollsplanen med de nya terrasserna i bakgrunden. Foto: Anders Kling

Parken invigdes sent på hösten 2005 och under den följande vintern lockade den konstfrusna skridskobanan mängder av besökare. Under våren och sommaren 2006 har konstgräsplanen varit full av bollspelande stockholmare, från tidig morgon till sent på kvällen. Det har visat sig att behovet att kunna spontanidrotta i närmiljön är stort i centrala Stockholm, och den nya Vasaparken är en bra början.

Vasaparken är ritad av landskapsarkitekter från Grontmij AB.

Stapelbäddsparken, Malmö

Stapelbäddsparken är en 18 000 kvadratmeter stor aktivitetspark i hjärtat av Västra Hamnen, med Malmö högskola och det omskrivna bostadsområdet Bo01 som grannar. Det strategiska läget gör parken till en angelägenhet inte bara för Malmö utan även för hela Öresundsregionen.

Stapelbäddsparkens främsta attraktion är en skatepark i platsgjuten betong på 1 800 m². Skatebanan är anlagd i parkens norra del och består av en mer utmanande del med pooler och en enklare, streetbaserad del som övergår i den övriga parken. Ambitionen har varit att integrera skateparken i aktivitetsparken så att de som inte åker skateboard ges en möjlighet att kunna se åkningen från nära håll. I anslutning till skateparken finns även möjlighet att bygga läktare vid skatetävlingar.

Stapelbäddsparken med Turning Torso i bakgrunden

För att åstadkomma en skateanläggning av högsta klass har man tagit hjälp av internationella skateparkdesigners. Skateparken påminner till sitt utseende om den njurformade kaliforniska swimmingpoolen. På 1970-talet upptäckte åkare i Los Angeles att tomma pooler passade förträffligt för att åka skateboard i. Poolernas organiska former har senare kopierats i skateparker på många platser i världen, och nu i Stapelbäddsparken.

Skateparken kostade 15 miljoner kronor och invigdes i maj 2006. Förutom skateanläggningen ska Stapelbäddsparken på sikt innehålla boulebanor, möjlighet till klättring, spontanidrottsplats, ytor för gymnastik och motion och plats för grillning. I parken ska också finnas plats och möjlighet att anlägga en skridskobana vintertid. Totalt beräknas Stapelbäddsparken kosta 22 miljoner kronor och den ska vara helt klar 2008.

Ett böljande betonglandskap

Idégivaren bakom skateparken är skateboardåkaren John Magnusson. Tillsammans med landskapsarkitekter och forskare från Movium (vid Sveriges lantbruksuniversitet) och Malmö stads gatukontor har en styrgrupp bildats. Med hjälp av studenter från Malmö högskola har man tagit reda på barns och ungdomars önskemål för aktivitetsparken. Studenterna har även ljussatt parken, där lampors och armaturers formspråk ger associationer såväl till det gamla varvet som det moderna Bo01.

Heden, Göteborg

Heden är en drygt 40 000 kvadratmeter stor arena för spontanidrott i hjärtat av Göteborg intill Avenyn. Det är en klassisk arena för fotboll, men på grusplanerna huserar också en rad andra aktiviteter som boulespel, brännboll, streetracing, cirkus och konserter. På de nya konstgräsplanerna spelas fotboll året runt.

I snart 200 år har Heden varit göteborgarnas huvudarena för bredd- och spontanidrott och här har många legendariska idrottsstjärnor inlett sina karriärer. Redan vid 1800-talets början arrangerades hästkapplöpningar på platsen vilket lockade mängder av publik.

År 1892 spelades här den första matchen mellan två svenska lag enligt de regler som ligger till grund till den moderna fotbollen. Sällskapet för Friluftslekar ordnade på tidigt 1900-tal aktiviteter för skolbarn på Heden. Staden stöttade sällskapets lekbetonade verksamhet, och detta kan ses som ett av de tidigaste exemplen på kommunalt engagemang till breddidrott i Sverige. (Zethrin 2004)

Knattefotboll på en av Hedens många planer. Foto: Bengt A Lundberg

Sedan 1970-talet spelas här en vecka i juli varje år Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar. Då får Göteborg en internationell atmosfär, och det vimlar av unga spelare, ledare och fotbollsintresserade föräldrar från hela världen.

Idag är också Heden hemmaplan för många klubbar från de lägre fotbollsserierna och alltjämt en viktig arena för barn och ungdomsidrott.

Att bevara Heden har länge varit en självklarhet bland stadens invånare. Men i takt med ökad efterfrågan på bostäder i centrum har debatten svängt på senare tid. Blickar har riktats mot den 40 000 m² stora ytan som en plats där staden kan förtätas. I mars 2005 presenterade arkitekten Gert Wingårdh ett uppseendeväckande förslag för ett framtida Heden. Fyra 120 meters höghus med sammanlagt 1000 lägenheter skulle sätta ram kring Heden. Grusplanerna skulle omvandlas till konstgräsplaner. Förslaget innehöll dessutom en bandyarena med svävande tak och ett underjordiskt parkeringsgarage med plats för 2500 bilar.

Spontanfotboll. Foto: Bengt A Lundberg

De första reaktionerna på förslaget var positiva, men undan för undan har också tvivel insmugit sig. Idén med skyskrapor i parkmiljö påminner om Le Corbusiers förlegade stadsbyggnadsteorier och skulle innebära ett brutalt ingrepp i Göteborgs stadsbild. De 120 meter höga byggnaderna skulle även kasta långa skuggor över idrottsplatsen. I dagsläget är inga beslut fattade om framtiden för Heden.

Att Heden som idrottsplats bör moderniseras är många överens om. Fördelarna med Heden är att det är en öppen, tillgänglig yta mitt i staden, men öppenheten kan vändas till en svaghet. I november efter fotbollssäsongens slut framstår Heden mer som en vindpinad och tom grusöken än en mötesplats för spontanidrott. Grus som underlag för fotboll är inte högsta mode. Idag är det konstgräs som gäller, och nyligen har två grusplaner gjorts om till konstgräsplaner på Heden.

Att helt och hållet bygga igen Heden med bostäder vore dock förödande. Att ha så goda möjligheter till spontanidrott centralt är en stor tillgång för Göteborg som saknar motstycke i andra svenska städer.

Kaninburarna i Ryd, Linköping

Ett alternativ till att investera i nya, dyra anläggningar skulle kunna vara att utnyttja det som redan finns. ”Kaninburarna” i Ryd är ett exempel på hur en etablerad, men sliten, plats kan rustas upp och ges en ny funktion.

I Linköpingsförorten Ryd finns ett antal tennisbanor utplacerade i området. Underlaget är asfalt och banorna omgärdas av Gunnebostängsel, vilket för tankarna till en kaninbur fast i mänsklig skala.

Ryd byggdes mellan 1965 och 1974, och kaninburarna är från samma tidsperiod. Idag är de i dåligt skick och förfallet tycks få fortsätta. Linjerna är utnötta, näten är på många planer trasiga eller borttagna och stängslen ser ut att vilja ge vika.

Kaninburen som den ser ut idag.

Men kaninburarna har stor potential. De ligger alla väl integrerade i förortsbornas närmiljö. Man kan enkelt nå planerna till fots eller med cykel. Barn och unga behöver heller inte oroa sig för att korsa någon stor bilväg för att komma till platsen. Kaninburarna är en del av områdets historia och är etablerade i folks medvetande. De omgivande Gunnebostängslen är föga estetiskt tilltalande men är funktionella då de hindrar att förlupna bollar försvinner iväg. Asfalt som underlag har tidigare fungerat bra för tennis och basket. Men dagens kräsnare ungdomar är vana vid en högre materiell standard och kräver förmodligen mer av en idrottsanläggning än tidigare generationers ungdomar gjort. Kaninburarna skulle behöva en kvalitetshöjning.

Så här skulle man kunna göra. Asfalten byts ut mot konstgräs på de planer som ska användas till fotboll. På andra planer kan asfalten beläggas med ett tunt gummiunderlag. En plan med gummi kan användas till många olika sporter som tennis, basket, handboll och även fotboll. Asfalt är ett hårt och stumt underlag och är otrevligt att ramla på. Gummiunderlaget gör planen till en inomhushall fast utomhus. Stängslet kan få ett mer tilltalande utseende genom att det målas i starka färger. Eller så kan man låta snabbväxande klätterväxter mjuka upp stängslet och rama in kaninburen.

Kaninburen med nytt konstgräs. OBS! Bilden är ett montage

Lärdomar av exemplen

Precis som den spontana leken befrämjas spontanidrotter av platser som inte är ”färdiga” för en viss användning utan inbjuder till egna initiativ, till exempel en fin gräsmatta i en trevlig omgivning där två tröjor kan utgöra ett fotbollsmål. Sådana platser måste få finnas kvar och planeras för vid nybyggen. Men fantasifullt utformade anläggningar för olika spontanidrotter borde vara en extra stimulans för att få stillasittande barn och ungdomar att röra sig mer.

Exemplen ovan visar att en bra spontanidrottsplats kan se mycket olika ut och kosta från några hundratusen upp till tiotals miljoner kronor att bygga. De kan ligga i täta urbana miljöer eller ute i förorter. Platserna är oftast utformade för specifika idrotter och aktiviteter, men de kan även ursprungligen ha utformats för helt andra ändamål. De kan ha flera användningsmöjligheter eller bara användas för en specifik idrott eller aktivitet. De kan byggas för att stå för evigt men även vara temporära lösningar. Att formulera generella kriterier för vad som utgör en god spontanidrottsplats är därför vanskligt. Jag vill dock försöka lyfta fram några väsentliga aspekter:

Placeringen

En spontanidrottsplats ska vara integrerad i folks lokala närmiljö. Den bör placeras där man samlas och rör sig naturligt, på skolgården, i parken, vid köpcentrumet, utanför idrottshallen eller vid fotbollsplanen om dessa är någorlunda centralt belägna. Grundläggande är att man lätt ska kunna ta sig till platsen, antingen till fots eller på cykel. Det får inte bli så att barn och ungdomar som saknar körkort blir beroende av att bli skjutsade till avlägsna idrottsanläggningar för att idrotta. Att inte kunna ta sig till platsen på egen hand eller bestämma själv när man vill idrotta kväver spontaniteten. Kort sagt – en spontanidrottsplats ska ligga i vägen.

Stimulans till aktiv och social samvaro

Det viktigaste med en spontanidrottsplats är enligt min mening att den används flitigt och att den främjar och stimulerar till social samvaro och fysisk aktivitet för såväl barn och ungdomar som vuxna av bägge könen. Att olika åldersgrupper blandas är önskvärt. En spontanidrottsplats bör därför ge aktivitetsmöjligheter för alla åldrar. Poängen med det är att äldre, mer ansvarstagande personer kan hålla uppsikt och se till att de yngre sköter sig och att ingen far illa. Att även locka flickor till platsen är angeläget. Kanske kan spontanidrottsplatsen bli en mer okonstlad mötesplats mellan pojkar och flickor än vad skoldiskot eller det lokala köpcentrumet är. Innan man bygger en plats för spontanidrott är det viktigt att ta reda på vilka sporter och aktiviteter som är populära bland traktens invånare. En anläggning som inte efterfrågas av lokalbefolkningen blir rimligen inte någon succé.

Anpassad för spontanidrott snarare än organiserad tävlingsverksamhet

En viktig poäng är att spontanidrottsplatsen inte anpassas till elitidrottens krav på exakta mått och dimensioner. De olika spelplanerna kan variera i storlek. Till exempel kan det jämte elvamannaplanen finnas en fotbollsplan för spel 5 mot 5 och en mindre plan för spel 2 mot 2 och om utrymmet inte räcker till är det den stora planen som bör undvaras. Basketplanen kan byggas med bara en korg. En tennisplan kan anpassas för mindre barn med lägre nät och mindre spelyta. Spontanidrottsplatsen ska kunna användas av alla under hela året, och man behöver inte boka tid eller betala pengar för att kunna spela.

Platsens förutsättningar

En spontanidrottsplats bör från estetisk synpunkt anpassas bättre än vanliga idrottsplatser till sin omgivning, beträffande val av material, färg, form och funktion. Ta till exempel Puls Arena i betongförorten Öxnehaga där man gett anläggningens olika komponenter starka färger. Där fungerar spontanidrottsplatsen som en välbehövlig färgklick i den gråa omgivningen. I en miljö med högre arkitektoniska värden, som exempelvis Vasaparken i Stockholm skulle samma val av färg och form inte smälta in i stadsbilden. En spontanidrottsplats bör byggas kreativt samtidigt som man i detaljutformningen anpassar sig till kraven på låga byggnads- och driftskostnader med slitstarka material och komponenter. I dagens läge tycks man vilja spara in på skötsel och underhåll så långt det är möjligt. Därför bör man satsa på anläggningar som tål ett hårt användande och kräver lite skötsel.

Undvik standardiserade paketlösningar

I Danmark syns negativa tecken på standardisering och likformighet, då samma sorts multibanor och lekredskap från de stora leksaksföretagen återfanns på flera av deras idrottslekplatser. Dessa platser, som ju var en motreaktion på elitidrottens arkitektur och miljöer, visade alltså prov på samma tanklösa monotoni till följd av massproduktion. I Sverige är näridrottsplatserna i dagsläget relativt få till antalet och därför är det svårt att säga om samma sak kommer att ske här. Förhoppningsvis låter man i framtiden landskapsarkitektens kreativitet och känsla för att ta vara på platsens unika kvalitéer få styra gestaltningen av spontanidrottsplatserna, hellre än att man går in för färdiga paketlösningar med multibana och lekanordningar från de stora leksaksföretagen.

Multibanornas för- och nackdelar

De näridrottsplatser som byggts i Sverige har i regel en så kallad multibana som gemensam nämnare. En sådan anläggning är en stor tillgång och är ofta platsens huvudattraktion. Det finns dock nackdelar. Först och främst är den dyr. En multibana med konstgräs som underlag med måtten 25 x 40 meter kostar mellan 500 000 och 700 000 kronor. I många projekt blir det en alltför stor utgift. Anmärkningsvärt är att sargen som omger planen utgör hälften av den totala kostnaden för multibanan. Sargens närvaro motiveras av att den hindrar bollar från att försvinna iväg och att den ger multibanan fler användningsmöjligheter. Men frågan är om multianvändning blir en vettig kompromiss mellan olika sporter. Om det totala utrymmet är knappt är det rationellt att ge en och samma yta flera användningsmöjligheter. Men om det finns gott om plats för en spontanidrottsplats är det oklokt att samla flera olika idrotter till samma spelplan. Det är lätt att multibanan, trots flera valmöjligheter, ändå används mest till fotboll, eftersom det är den mest populära idrotten. I så fall är den dyrbara sargen ganska onödig; vanlig fotboll spelas ju utan sarg.

Nyinvestera eller bygga nytt?

Att utnyttja befintliga, men slitna strukturer kan vara billigare än att bygga nytt. Kanske kan man istället för att investera i en ny multibana få samma effekt om man förbättrar skötseln på en befintlig fotbollsplan genom att se till att gräset klipps, linjer kritas och att målburarna förblir hela. På en asfaltplan kan en basketplan ritas upp och basketkorgar sättas upp. Eller så ritar man upp en tennisbana på den befintliga asfalten.

Slutkommentar

Platser för spontanidrott är en god investering, inte bara för att främja folkhälsa och motverka ökade sjukvårdskostnader, utan även för att främja social samvaro och motverka utanförskap. Det är särskilt angeläget att höja standarden på närmiljön i förorter med sociala problem och låg status.

En näridrottsplats ska främst tillgodose barns och ungdomars behov av spontanidrott. Det är viktigt att man redan i unga år ser fysisk aktivitet som ett naturligt inslag i vardagen. Men även vuxna ska känna sig välkomna. Att exempelvis lira lite fotboll med kompisarna, sänka några 3-poängare i basketkorgen eller ta en tennismatch är inget man bör känna sig för gammal för. Istället för att ensam hålla sig i form inne på ett gym kan en näridrottsplats erbjuda ett mer socialt alternativ för fysisk aktivitet.

Att separera stadens funktioner genom att samla olika idrottsanläggningar i stora sportcentra i städernas ytterområden är negativt ur många synpunkter. Det sprider ut staden vilket ökar bilåkandet och försämrar för spontanidrotten. För att våra städer ska få mer liv och händelser bör idrotten istället integreras i människors närmiljö.

Offentliga platser, parker och torg i innerstäder utformas ofta som parad- och sittytor. Sådana platser fyller ett stort behov i täta, bullriga och intensiva städer, men centralt i staden bör det också finnas platser som inbjuder till och medger rörelse och aktivitet, där man kan springa, klättra, skejta, cykla, spela boll etc. Som omväxling till att ge plats för caféer eller uteserveringar kan de offentliga rummen istället förvandlas till idrottsplatser.

Blandade verksamheter i staden är ett ideal. Bostäder och platser för arbete, handel, service och fritid bör finnas på samma ställe. Befintliga idrottsplatser i centrala lägen är stora tillgångar som måste få finnas kvar, men kampen om utrymmet är hård i dagens städer. Markanvändning för idrott och rekreation ställs ofta mot ökad exploatering som backas upp av mycket mer pengastarka intressen. Men i motsats till industrialismens fattiga städer strävar den moderna staden efter minskade föroreningar, högre bostadsstandard för alla och attraktivare offentliga rum. Detta talar för att det skall vara möjligt att i framtiden skapa mer upplevelserika miljöer och att vi skall kunna se idrotten mer integrerad i staden.

Not

[1] Artikeln bygger på mitt examensarbete, ”Landskap för spontanidrott”, som går att läsa i sin helhet på http://ex-epsilon.slu.se/archive/00001249/01/layoutxjobb_kopia.pdf

Litteraturförteckning

Böcker

Kural, Rene (1997), Playing fields – alternative spaces for sports, culture and recreation, School of Architecture Publishers, Royal Danish Academy of Fine Arts, Köpenhamn

Schytte, Benny (2004), En idrottslekplats ska ligga i vägen, LOA-fonden, Köpenhamn

Zethrin, Nils- Olof (2003) På edra platser, Riksantikvarieämbetets förlag, Stockholm

Internet

www.cruyffcourts.org

www.loa-fonden.dk

www.stapelbaddsparken.se



Copyright © Thomas Jansson 2007.

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann