Lars-Magnus Engström
Professor emeritus, Stockholms universitet, och gästprofessor vid Malmö högskola

Det ska med en gång sägas att Idrottsstödsutredningens betänkande är ett synnerligen gediget och välskrivet arbete. Den genomlysning och analys som görs av idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet saknar motstycke. Detta kraftprov på nästan 500 sidor ger också ett samhälleligt och historiskt perspektiv på idrotten, som ingen tidigare idrottsutredning mäktat med. Man har genomgående vinnlagt sig om att göra framställningen lättfattlig, vilket särskilt märks vid genomgången av de förhållandevis svårtillgängliga teoretiska resonemangen. De talrika referenserna vittnar om stor beläsenhet och ger också den kunskapstörstande rika uppslag till fortsatt läsning och förkovran. En utredning av detta format medför ofrånkomligen en hel del upprepningar, som ibland känns tröttande vid en genomläsning, men den utmärkta språkdräkten bidrar till ett mycket positivt helhetsintryck. Man kan inte undgå att imponeras av utredarens kunskaper och arbetsinsats.

Mina kommentarer tar främst sikte på utredningens teoretiska grundvalar och redovisning av tidigare forskning och utredningsarbete. Jag kommer, med några undantag, i mindre utsträckning beröra de konkreta förslagen.

Den historiska bakgrunden – den statliga idrottspolitiken under 1900-talet – bildar en fond mot vilken idrottsrörelsens relation till staten beskrivs. Här förs ett ingående resonemang om det implicita kontraktets framväxt och innebörd, det vill säga den outtalade överenskommelse som finns mellan å ena sidan riksdagens och regeringens övergripande åtagande och ansvar för idrottens utveckling och existensvillkor och, å den andra, idrottsrörelsens förpliktelse att självmant eftersträva en fortsatt samhällsnyttig utveckling i den ideella sektorn. Staten har genomgående haft en stor tilltro till idrottsrörelsens vilja och förmåga att axla sitt samhällsansvar. Problematiseringen av detta kontrakts innebörd utgör en av utredningens viktigaste utgångspunkter. Här framhålls bland annat idrottsrörelsens fostrande ansvar i en tid med ökande professionalisering och kommersialisering med en samtidigt sjunkande debutålder. Frågan är hur parterna idag ser på kontraktets innebörd av rättigheter och skyldigheter. Riksidrottsstyrelsens remissvar på utredningen och den kommande propositionen i ärendet kommer att utgöra svaret. En spännande fråga reses i utredningens sammanfattning

Trots den noterade potentiella problematiken väljer utredaren här att visa tilltro till RF:s kapacitet att hantera sitt samhällsansvar.

En viktig iakttagelse som utredaren gör är att de idrottspolitiska målen utgår från idén att idrottsverksamhet generar en rad positiva effekter som att befrämja demokratisk fostran och medverka till en bättre folkhälsa, det vill säga tydliga investeringsvärden. Idrotten är således till för sin förmenta nytta inte för att den har ett värde i sig, ett egenvärde. Den skiljer sig här från övrig kulturpolitik som anses ha ett värde i sig. Som utredaren träffande formulerar sig ”…idrottsrörelsen inte får statligt stöd för att man finns – utan för vad man faktiskt åstadkommer”. Det framgår dock av utredningen att man, paradoxalt nog, faktiskt inte har säkra kunskaper om vad man åstadkommer. Detta konstaterande är, som jag ser det, en viktig grundval för de förslag till mer omfattande utvärderingar som utredningen lägger fram. Det vill med andra ord säga att med den omfattande summa statliga medel som idrottsrörelsen erhåller, nära två miljarder årligen, så är det också i högsta grad rimligt att det görs en systematisk utvärdering för att säkerställa att målen för statsbidraget till idrottsrörelsen uppfylls.

Det är uppenbart att det är idrottens samhällsnytta som motiverar det omfattande statliga stödet. Här nämns explicit folkhälsan, att idrott kan motverka ohälsa som följer av bristande fysisk aktivitet, samt att idrotten kan stärka och utveckla demokratin och att idrotten ska vara tillgänglig för alla samhällsgrupper. Frågan är naturligtvis i vilken omfattning idrottsrörelsen uppfyller dessa mål. Med sin omfattande verksamhet, där ca två tredjedelar av samtliga barn i vissa åldersgrupper är aktiva medlemmar, samtidigt som det spontana idrottsutövandet minskat, råder det inget tvivel om att idrottsrörelsen bär upp många barns fysiska aktivitet. Genom egna uppföljningsstudier av ungdomar från 15 års ålder upp till medelåldern har jag dock kunnat visa att aktivt medlemskap i idrottsförening under ungdomsåren har mycket svagt samband med motionsvanor i vuxen ålder. Här spelar i stället sociokulturella faktorer en avgörande roll. Denna problematik hade möjligen kunnat utvecklas något mer i utredningen. I utredningen framhålls att idrott, motion och fysisk aktivitet har en uppenbar betydelse för folkhälsan och att detta faktum understryker betydelsen av idrottens tillgänglighet. Samtidigt konstaterar man att det fortfarande råder ojämlika villkor för deltagande. I detta sammanhang tycker jag dock att man något lättvindligt överför forskningsresultat där fysisk aktivitet har visat sig ha goda hälsoeffekter till att den organiserade idrotten med automatik skulle ha samma betydelse. Det är ju högsta grad troligt men återstår dock att bevisa. Exempelvis måste tävlingsidrottens skadeproblem vägas in liksom att tävlingsidrott under ungdomsåren inte innebär ett livslångt intresse för fysisk aktivitet. Tävlingsidrottens logik tycks inte i detta avseende vara något vinnande koncept.

Föreningsfostran och tävlingsfostran är två centrala begrepp, tillika analytiska redskap, i utredningen. Vikten av dessa begrepp framgår inte minst av att de finns med i betänkandets rubricering. Med föreningsfostran avses bland annat en verksamhet som lyfter fram samhälleliga värden som delaktighet och möjligheter att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och intressen. Tävlingsfostran, däremot, är idrottens eget uppdrag, där man värnar om tävlingsidrottens logik. Begreppsparet är mycket användbart som analysverktyg och riktar sökarljuset mot de svårigheter som finns inom idrottsrörelsen när det gäller att få balans mellan föreningsfostran, som ska främja bredd och jämbördighet, och tävlingsfostran som går ut på att skapa åtskillnad mellan individer. Visserligen behandlar idrottsrörelsens idédokument Idrotten vill dessa motstridiga uppdrag på ett välbalanserat sätt, men frågan är hur detta spänningsfält hanteras i praktiken.

Utredningen diskuterar denna problematik med utgångspunkt i en genomgång av den forskning som finns tillgänglig om barn- och ungdomsidrotten som uppfostringsmiljö. Här diskuteras bland annat avgångsproblematiken på ett ingående sätt, där man pekar på den mångfald av orsaker som är giltiga och inte bara schablonmässigt påstår att det är en fråga om utslagning. Här krävs dock mer omfattande forskning för att spegla avgångsproblemen i ett samhälle som är stadd i snabb förvandling. Detta mycket innehållsrika och intresseväckande kapitel avslutas med konstaterandet att

1. föreningsidrotten har en anmärkningsvärt stark ställning i ungas liv, menman  pekar samtidigt på avgångsproblemen,
2. att det finns yttre faktorer som påverkar ungas val att ägna sig åt idrott, t ex kön och socioekonomiska förhållanden, samt
3. att det finns en tydlig diskrepans mellan idrottsrörelsens vision av den goda barn- och ungdomsidrotten och forskarsamhällets bild av idrottens praktik.

Här förs en nyanserad diskussion om hur den senare iakttagelsen ska förstås och utredaren menar att även den vanliga barn- och ungdomsidrotten brottas med problemet att hantera spänningen mellan tävlings- och föreningsfostran, där den senare ofta får stryka på foten. Mycket förtjänstfullt avslutas kapitlet med konklusioner och rekommendationer om hur barnidrotten borde utformas för att främja såväl förenings- som tävlingsfostran. Även om detta innehåll utgör ett ovanligt normativt inslag i en utredning tycker jag att det fyller sin funktion att konkretisera och gestalta en påtaglig problematik inom barn- och ungdomsidrotten. Här skulle jag dock önskat en mer fördjupad analys av de strukturella villkorens betydelse för att åstadkomma en förändring – från den sociala miljöns och uppväxtvillkorens betydelse till idrottens egna ramfaktorer i form av seriesystem och åldersindelningar mm. Att ett ”barnperspektiv”, baserat på FN:s konvention om barns rättigheter, föreslås föras in i förordningen anser jag vara lika nödvändigt som självklart.

Forskarsamhällets kritik mot tidig specialisering och tidiga urval och elitsatsningar, som utredaren redovisar, kan för den oinitierade framstå som en kritik mot elitidrott i allmänhet, vilket är en grov missuppfattning. Genom att följa utredarens förslag till förändringar av barnidrotten så tjänas två syften; idrotten uppfyller sitt samhällsansvar att låta så många som möjligt delta, samtidigt som man ökar möjligheterna att få fram en bättre elit. Utredaren är också klart för en ökad satsning att främja elitidrott och därmed öka den internationella konkurrenskraften, vilket kan, på felaktiga grunder, framstå som en paradox med tanke på den framförda kritiken mot tidig elitsatsning. Så är det naturligtvis inte. Tidiga urval av barn är kontraproduktivt i två avseenden; många utesluts från att delta vilket bl a innebär att blivande talanger inte får chansen att utvecklas.

Det är lätt att instämma i utredarens konstaterande att nuvarande rutiner för uppföljning och utvärdering av idrottspolitiken är otillräckliga. Här krävs inte bara uppföljning av ett antal mätbara indikatorer på utvecklingen utan också en mer djuplodande analys av orsaker till förändringar. Förslaget att ge CIF i uppdrag att utvärdera det statliga idrottsstödets effekter framstår i mina ögon som en självklarhet. Vilken annan organisation, myndighet eller företag skulle kunna svara upp mot de krav som måste resas på kompetens och objektivitet? Den föreslagna anslagshöjningen för CIF från 13 till 20 miljoner tycker jag dock är väl blygsamt.

Utredaren visar i sin genomlysning av idrotten och det statliga stödet till idrottsrörelsen, och inte minst genom sina förslag till åtgärder, att han har ett stort förtroende för att idrottsrörelsen självständigt och ansvarsfullt kan fullfölja sin del av det implicita kontraktet. De förslag till åtgärder som presenteras, i form av förändrade ekonomiska rutiner och fördjupad utvärdering av verksamheten, kan, menar jag, stärka verksamheten på ett gynnsamt sätt. Jag vill särskilt framhålla vikten av att en kunskapsuppbyggnad sker när det gäller barnidrottens villkor, utformning och effekter där de kvalitativa aspekterna blir centrala och inte de kvantitativa. Det finns en uppenbar risk för att om endast kvantifierbara mått används som kriterier på förändring så kan en tillbakagång i medlemsantal ses som ett stort misslyckande även om en kvalitetshöjning ägt rum. En reducering i medlemstal är inte alls osannolik nu när idrottsrörelsen utmanas av en rad andra fritidssysselsättningar, som t ex trendsporter och skärmbundna aktiviteter. Orsakerna till förändringar i medlemskadern kan bero på strukturella faktorer som inte idrottsrörelsen kan påverka.

Som jag inledningsvis nämnde anser jag att idrottsstödutredningen håller en mycket hög kvalitet. Arbetet vittnar om gedigen sakkunskap och de nyanserade resonemang och välgrundade motiveringar som redovisas i samband med förslagen till åtgärder visar att forskarsamhällets representanter på ett utmärkt sätt kan göra en samhällsinsats som grundas på vedertagna krav och arbetsmetoder inom akademin. Jag vill varmt rekommendera rapporten som kurslitteratur på högskolor och universitet som har idrott på programmet.