![]() |
||
ISSN 16527224 :: Publicerad den 7 maj 2008
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil Läs mer om idrott och juridik på idrottsforum.org |
||
![]() |
USA sitter i vinnarhålet
I samband med en tidigare artikel om Europeiska Unionen och dess idrottspolitik kunde vi konstatera att i det idrottsliga sammanhanget, liksom inom andra områden som EU anser sig ha anledning att inkludera i sitt kompetensområde, finns en markerad tendens till att vilja ”ställa allt till rätta” genom påbud och direktiv. Och bäva månde sporteuropa, och särskilt dess organisationer, inför det senaste årets utveckling. Den 11 juli 2007 antog EU-kommissionen sitt ”White Paper on Sport”, där man presenterade riktlinjerna för unionens politik på idrottsområdet. Rapporten fick ett blandat mottagande dock, från FIFA och IOC, i ett gemensamt uttalande, ett entydigt avståndstagande på grund av de långtgående regleringar som ansågs ingripa i de internationella förbundens möjligheter att fullfölja sin självpåtagna historiska uppgift att leda idrottsutvecklingen i Europa. Samma dag, den 11 juli, publicerades ett handlingsprogram, ”’Pierre de Coubertin’ Action Plan”, med 53 konkreta åtgärder som tillsammans syftar till att realisera tankegångarna i ”White Paper”. Den 17 mars 2008 träffades EU-ländernas idrottsministrar och presidenterna i den europeiska och de nationella olympiska kommittéerna i EUs ordförandeland Slovenien för informella diskussioner om idrottsfrågorna inom EU, och man antog därvid ett gemensamt dokument om idrottens sociala betydelse och vikten av dialog i idrottsfrågor. Den 8 maj röstar EU-parlamentet om en motion med en detaljerad plan för EU-fieringen av sport i Europa. Under förutsättning att alla staterna i unionen ratificerar det så kallade Lissabonfördraget under året, så kommer EUs kompetensområde fortsättningsvis att inkludera också sporten.
Inledning Bland idrottsforskare i Europa finns det idag meningsskiljaktigheter rörande vilka förhållningssätt och vilka restriktioner EU bör ha till idrotten. Där finns anhängare som vill framhäva idrottens sociokulturella värderingar, och som förespråkar en europeisk idrottsmodell där både amatör- och den professionella idrotten skall ingå i samma organisationsuppbyggnad. Dessa anhängare menar att den politiska ekonomin inom idrotten idag styrs av en global kapitalism, och att detta påskyndar den, för dem, så ”förkastliga” amerikaniseringen.[1] I motsats till detta finns intressanta idéer som säger att det finns många fördelar med den amerikanska modellen, och att dessa även bör ingå i en europeisk modell. Det anses bland annat att den så kallade amerikaniseringen i Europa inte är någon kapitalistisk process, utan en självklar konsekvens av ”skilsmässan” mellan amatöridrott och den professionella motsvarigheten.[2] EU har infört en idrottspolicy som bland annat innebär att idrotten skall betraktas ur ett sociokulturellt perspektiv att idrottens positiva egenskaper skall prioriteras för EU:s medlemmar. EU har för detta ändamål tagit fram en modell The European Model of Sport[3]. Denna modell har en uttalad inriktning på att bevara idrottens sociokulturella egenskaper, och är på många sätt annorlunda utformad än den amerikanska motsvarigheten The American Model of Sport[4]. Gemensamt för båda modellerna är dock att de måste anpassas efter de pågående processer som utvecklas i de västerländska samhällena. Kommersialisering, professionalisering, kommodifiering och globalisering är alla processer som idrotten involveras i. I och med idrottens involvering i dessa processer startar ytterligare en process som har en juridisk anknytning en förrättsligande process. Denna process innebär ett ifrågasättande av idrottens autonomi, en ideologi som säger att idrotten är självreglerande och står utanför rättsordningen. En viktig anledning till ifrågasättandet av idrottens autonomi är att idrotten idag har ett symbiotiskt förhållande till medieindustrin och den kommersiella marknaden, vilket inneburit ett enormt kapitaltillflöde för elitidrotten. Därmed ifrågasätts det varför inte idrotten, precis som vilken annan affärsverksamhet som helst, skall ingå i konkurrensrätten. Detta i sin tur har lett till att idrotten idag allt som oftast får ställas till svars gentemot både konkurrensrätten och arbetsrätten. I dessa ärenden har EU en tvådelad och vag inställning om vad som skall gälla. Å ena sidan deklareras det tydligt att ekonomiska aktiviteter ingår i EG-fördraget, medan idrottsärenden som åberopas gentemot konkurrensrätten skall avgöras genom case-to-case-principen. I USA ingår den professionella idrotten i deras Common Law, och idrotten har i ett tidigare skede varit involverad i rättsliga ärenden. Den amerikanska modellen har även, till skillnad från den europiska, en klar och tydlig distinktion mellan amatör- och elitidrott. Idrottens förhållande till dagens pågående samhälliga processer gör att man kan fråga sig om inte den amerikanska modellen har fler fördelar än vad den europeiska motsvarigheten har. Idrott inom EU Efter många års debatterande angående idrottens roll inom EU kom ett slutligt erkännande den 29 oktober 2004, då medlemsländernas stats- eller regeringschefer och utrikesministrar undertecknade fördraget om upprättande av en konstitution i Europa. Förslaget som togs fram innehöll bland annat att idrotten skall vara ett område där unionen kan komplettera och vidta åtgärder inom en verksamhet som bedrivs av någon medlemsstat. Med andra ord så är EU högsta instans för bedömning om idrotten följer EU:s idrottspolicy. Förslaget innebär även att medlemsstaternas idrottsministrar får en officiell ställning i EU; amatör- och elitidrottens utveckling ges större möjlighet för uppföljning/bevakning; och ett större utbyte medlemsstaterna emellan angående idrottsfrågor. Den viktigaste betydelsen är kanske ändå: ”Så länge subsidiaritetsprincipen[5] och befogenheten att vidta stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder respekteras ger detta omnämnande dessutom EU möjlighet att göra insatser för att främja de fostrande och sociala värdena i EU”.[6] Detta betyder att EU ger de enskilda medlemsländerna förtroendet att behandla idrottsärenden, men att EU har rätten att bedöma när och om idrottens sociokulturella aspekter skall beaktas. Förespråkare för idrotten har alltid hävdat att den skall vara autonom, och deras huvudargument är att all intern och idrottslig reglering utvecklas och vidmaktshålls av idrotten självt. Dock sätts denna interna styrning och reglering inom idrotten ständigt på prov. Foster för en diskussion angående dessa förändringar i relation till den engelska professionella fotbollen. Han menar att idrotten allt sedan övergången från amatörism till professionalism haft en relation till den privata marknaden, men engelsk lag har av tradition varit motvillig att behandla så kallade fria kontrakt även om dessa varit konstruerade enbart från arbetsgivarnas (läs klubbägarnas) sida. De ursprungliga och formella fotbollsklubbarna i England har inte ansetts vara skapta/konstruerade för en vinstgenererande affärsverksamhet. Den kommersialiserade idrotten har bestått av en intern marknad som genom relationer och värderingar haft som huvudsyfte att gagna idrotten i sig, och av denna anledning har inte det rättsliga regelverket velat lägga sig i denna verksamhet.[7] Foster menar vidare att systemet inom den kommersialiserade idrotten har förändrats under de två senaste decennierna. Den främsta anledningen är den växande TV-bevakningen av idrottsevenemang. Detta innebär att idrottsevenemangen används i fler syften än att enbart vara riktade mot själva idrottens konsumenter. Idrottsevenemang säljs till TV-bolag som i sin tur använder sändningarna för att sälja andra varor/tjänster med hjälp av reklam. Idrotten har på detta sätt blivit en vara, och den kommersialiserade idrotten har övergått till en kommodifierad verksamhet. Denna verksamhet av idrotten skapar en marknad utanför idrotten som är i stark relation med andra kapitalistiska marknader. Detta innebär också att kommodifieringen av idrotten ändrar förutsättningarna för den rättsliga regleringen, då det nu inte enbart finns ett syfte att gagna idrotten.[8] Ytterligare en samhällsprocess som innebär förändringar inom styrningen i och kring idrotten är globaliseringen. Ett växande idrottsutbyte på internationell nivå innebär att makten koncentreras allt mer till de stora internationella idrottsförbunden. Globaliseringen av idrotten har inneburit att fokuseringen på reglering inom idrotten även den flyttats över till dessa organisationer.[9] En av anledningarna till problematiken med rättsliga regleringar inom idrotten är att EU inte velat/kunnat få någon officiell behörighet angående en speciell ”sport law”. Problem uppstår till exempel när idrottens värld skapar en nära relation med media och dess företag. Både idrotten och media har stor ekonomisk betydelse för kapitaltillflödet inom EU, där medieföretag utan pardon måste anpassa sin ekonomiska verksamhet efter EG-fördraget, medan idrotten ständigt prövas mot EG-fördraget i olika sammanhang. Globaliseringen, tillsammans med den ökande teknologiska utvecklingen inom mediekommunikation, har även inneburit en snabbt ökande interaktion inom idrotten. Idrotten har blivit en vara som media utnyttjar för att sälja andra produkter, och detta har medfört en ökning av valutaflödet runt idrotten som lett till ett betydande kapitaltillskott för elitidrotten. Denna process skapar ett behov av rättsliga omregleringar inom idrotten på en global nivå. Regleringar behövs både inom själva idrotten, där de bästa och populäraste idrottsklubbarna får mest uppmärksamhet och därigenom får större intäkter, och hos idrottskonsumenten som är beroende av vilket TV-bolag som får sändningsrättigheterna och avgör hur sändningarna skall distribueras ut till allmänheten. Boyes menar att på grund av denna samhällsutveckling så krävs det omregleringar inom idrotten idrottens beroende av marknaden är så pass omfattande att det påverkar idrottens förmåga till självreglering.[10] Tvetydighet inom EU:s idrottspolicy Vi kan konstatera att den professionella idrotten har blivit en verksamhet som utvecklat ett komplext och symbiotiskt förhållande med både den kommersiella idrottsmarknaden och medieindustrin. Den moderna tekniken inom både media och idrotten, tillsammans med det kraftigt ökade tillflödet av kapital, leder idrotten och dess roll i samhället till nya dimensioner. Detta i sin tur skapar oro och ett turbulent förhållande till de civilt rättsliga regleringarna som existerar både inom medlemsstaterna och inom unionen i Europa. En rådande oro inom EU är att idrottens sociala aspekter kommer att ”offras” till förmån för bland annat den ökade kommersialiseringen/kommodifieringen. The European Court of Justice (ECJ) har i en rad fall klart och tydligt påvisat att idrottens autonomi inte kan gälla inom vissa områden. Utgångspunkten är att det rättsliga systemet inom EU föredrar att idrotten skall bedriva en form av självreglering, men detta kan inte låta sig göras i ärenden som går emot de rättsliga ramarna som gäller inom EG-fördraget. Detta innebär att det tidigare antagandet från idrotten, som säger att dess autonoma ställning ställer den utanför den samhälliga regleringen, inte gäller. Ett starkt bevis för detta är utgången av rättsfallen i Walrave and Koch, Donà, Bosman, Deliège och Lehtonen, där idrotten har bedömts strida mot EG-fördraget. Parrish menar att EU:s policy angående idrott är tvetydig och består av två olika koalitioner. Den ena falangen har en sociokulturell inriktning där idrott anses vara ett politiskt verktyg för att skapa en integration inom länderna i Europa en sociopolitisk baktanke. Idrotten blir ett verktyg som kan motverka sociala ojämlikheter både på urbana och regionala nivåer. De anser att idrotten skall inneha en rättighet till mjukare eller lättare (soft touch eller soft law) bedömningar av rättsliga regleringar, och att EU:s uppdrag bör bestå i att försöka finna vägar som kan ta tillvara idrottens positiva effekter. Denna sociokulturella inställning ställs dock inför stora prövningar då den är inkompatibel med den andra koalitionens inriktning, en inriktning som förespråkar ekonomiska och rättsliga regleringar. Kärnpunkten i denna koalition är tron på en ekonomisk integration som bevarar de fyra fundamentala friheterna, fri rörlighet för arbetskraft, varor, kapital och service. I och med en ökande kommersialisering och kommodifiering inom den professionella idrotten, anser denna koalition att även idrotten undantagslöst (alltså ingen soft touch eller soft law) skall följa EG-fördraget angående de fyra fundamentala friheterna.[11] Problemet med en omreglering av idrotten ligger i den komplexitet som råder rörande lagstiftning mellan EU och medlemsstaterna, samt inom idrottens regionala, nationella och internationella organisationer angående regleringar.[12] En sak är dock klar och det är att man arbetar för en så kallad soft law-inriktning för idrotten inom EU. Eller om man så vill idrotten får behålla sin autonomi under kontrollerade former. Idrottsjuridik I de prejudicerade rättsfallen Walrave and Koch, Donà, Bosman, Deliège och Lehtonen kan vi konstatera att idrotten varit föremål för ECJ:s uppmärksamhet. Det finns idag ett stort intresse från EU:s sida att behandla idrotten och detta görs genom så kallade case-to-case principer. Dessa rättsfall blir inte bara ett bevis på idrottens betydelse utan innebär även en särbehandling gentemot andra sektorer/marknader inom EU. Det är i dessa case-to-case principer det går att utläsa EU:s två olika synsätt angående idrotten. Denna tvetydiga inställning, där ECJ har accepterat idrotten som ett rättsligt ämne, men EU värnar om idrottens autonoma verksamhet[13], görs kanske än mer förvillande då EU-kommissionen har beslutat att idrotten (framförallt elitfotbollen) kan undantas från EU:s konkurrenslagar. Detta gjordes 2001 då elitfotbollen fick tillåtelse att ha restriktioner angående bland annat spelarnas rörlighet på marknaden och att använda ett eget transfersystem.[14] Så även om Kommissionen menat att idrottsvärlden skall följa artikel 3 i EG-fördraget då den bedrivs som ekonomisk verksamhet, visar godkännandet av elitfotbollens specifika transfersystem att så inte är fallet. Kommissionens vilja att låta idrotten få en form av självreglering har genom åren skiftat från en ”hard” (formell) till en ”soft” rättsreglering för idrotten. Parrish menar att detta tvetydiga förhållningssätt kan bli problematiskt för Kommissionen i framtiden. Det finns alltså ingen klar distinktion mellan den fria marknaden och idrottens sociokulturella aspekter. Man kan säga att EU-politiken, inklusive ECJ och Kommissionen, generellt inte ifrågasätter idrottsförbundens monopolställning inom deras egen marknad. Den existerande idrottsstrukturen erkänns därmed som det mest effektiva sättet att organisera idrotten på. Detta innebär inte att EU inte känner viss oro och osäkerhet för idrottsorganisationernas självregleringar.[15] Utbrytningar i sig är ett hot mot Europas idrottsmodell, men EU ser ett än större hot i en omorganisation av modellens funktion på det vertikala planet. Organisationen är uppbyggd i en tänkt pyramid där idrottsförbunden sitter i toppen som ensamma aktörer för regleringar, och detta gäller från gräsrotsnivå ända upp till den yttersta eliten i en tänkt vertikal linje. Vad händer med det idag existerande idrottssystemet om toppen i pyramiden kapas? Sammanfattningsvis kan det konstateras att EU, när det gäller skapandet av en gemensam idrottspolicy, skiftade åsikter under några få år på 1990-talet. Från att ha en inställning där en strikt regelrätt och stadgeenlig inriktning gällde (i bland annat Bosman-domen), övergick man till en idrottspolicy som även skall ha idrottens sociokulturella aspekter i åtanke. I USA har det förekommit rättsprövningar från tidigt 1900-tal mellan aktieägare/klubbägare och det amerikanska rättsystemet. I dessa fall har det nästan uteslutande varit prövningar mot antingen den amerikanska antitrust- eller arbetsrättslagen. Anledningen till detta är att det i United States Sherman Act finns två sektioner som är tillägnade den amerikanska professionella elitidrotten. Den första sektionen behandlar överenskommelser och kontrakt i anslutning till ”trade of players”. Den andra sektionen är en rättsreglering angående monopolstyre och ett förhindrande av monopolisering inom elitidrotten. När den amerikanska antitrustlagen blivit åberopad i professionella idrottsärenden uppger oftast spelare i deras rättsärenden att klubbägare, eller förespråkare för berörd liga, brutit mot the Sherman Act. [16] Inom amerikansk Common Law finns förutom Sherman Act tre federala lagar angående arbetsrättsliga rättigheter, vilka innehåller undantag från antitrust lagen. Dessa är Clayton Act, NorrisLa Guardia Act och National Labor Relations Act (NLRA). Dessa tre lagar har en mycket stor inverkan på ”relationen” mellan antitrust lagen och den professionella idrotten i USA. Den första federala lagen med undantag från Sherman Act angående arbetsrätten, var Clayton Act som tillkom 1914. I sektion 6 av denna Act deklareras det klart och tydligt att mänsklig arbetskraft inte skall vara underordnad antitrustlagen.[17] På grund av detta kan professionella spelare hävda att försäljning eller anställning av idrottsutövare inte kan räknas som en varuhandel på den nationella marknaden. I NorrisLa Guardia Act förbjuds de federala domstolarna att blanda sig i arbetsdispyter. Spelare eller fackförbund som anser att spelarna är låsta/bundna av någon idrottsklubb kan hävda att detta är en illegal handling och åberopa antingen NorrisLa Guardia eller Clayton Act. Dessa två lagar är till för att skydda fackliga aktiviteter och inte arbetsgivarna. Den tredje lagen, NLRA, är tillkommen för att uppmana både arbetsgivare och fackförbund att förhandla fram kollektivavtal. För att kunna överbrygga den uppenbara klyftan mellan antitrust- och arbetsrättslagen, skapade U.S. Supreme Court (Högsta domstolen) vad som idag kallas för ”non-statutory labor exemption” (icke lagstadgade undantag från antitrust lagen, angående arbetsrättsliga ärenden).[18] Grey menar att det finns en oklarhet i USA om huruvida idrottsärenden skall behandlas genom antitrust- eller arbetsrättslagen. Denna oklarhet har förvärrats av att den amerikanska professionella idrotten allt sedan 1960-talet haft ett mycket stort tillflöde av pengar. Detta har även medfört att spelare och deras fackförbund har försökt påpeka sin egen betydelse för den ekonomiska vinningen på idrottsmarknaden. Klubbägarna har i sin tur påpekat sin relevans på marknaden och båda parter har genom åren utnyttjat advokater och ekonomiska rådgivare för att representera deras intressen i både individuella och kollektiva kontrakts- och löneförhandlingar. De professionella ligorna i USA representeras av en grupp klubbägare som oftast är totalt oförstående/ovilliga att föra några som helst samtal angående kollektivavtal med sina kontrakterade/anställda spelare. Detta i sig innebär att spelarna har små möjligheter att förbättra sina arbetsförhållanden. [19] Med andra ord är det arbetsgivarnas marknad. Vidare menar Grey att rättsärenden inom idrotten i USA, antingen de förs med hänvisning till antitrust- eller arbetsrättslagen, kan gagna dagens idrottsproblematik angående rättsliga regleringar inom EU. Detta eftersom det kan utläsas en liknande utvecklingstendens med ökat inkomstflöde inom elitidrotten i Europa som det var i USA på 1960-talet. Det ställer regleringsfrågorna på sin spets både gällande konkurrensfriheten och spelarnas arbetsrättigheter. Resultatet av detta blir en utmaning mot tidigare synsätt kring idrotten. Policy och juridisk intervention En stor och betydelsefull skillnad mellan amerikansk och europeisk idrott, angående idrottslig policy och juridisk intervention, är det tidiga amerikanska ställningstagandet att professionell idrott skall ingå i deras Common Law, vilket idrotten inte gör i den europeiska motsvarigheten av EG-fördraget. Detta får konsekvensen att rättsliga beslut angående den professionella idrotten i USA bestäms utifrån U. S. Supreme Court. Dock har den amerikanska kongressen, om så behövs, rätten att ingripa i ställningstagande gentemot idrotten. Ytterligare en skillnad angående idrottspolicy mellan USA och Europa är distinktionen mellan amatör- och elitidrott som existerar i USA men inte i Europas pyramidmodell. Distinktionen som finns i USA kan delvis sägas motsvara deras sociokulturella aspekt, då amatöridrotten till stor del sammanförs med det amerikanska utbildningssystemet och deras idrottstalanger därigenom får en utbildning. Med andra ord är denna klara och tydliga gränsdragning mellan amatör- och elitidrott också en gränsdragning mellan sociokulturella aspekter och en profitbaserad elitidrott. Eftersom denna distinktion inte finns i Europas pyramidmodell blir EU:s vilja att framhäva idrottens sociokulturella aspekter betydligt svårare att förverkliga. Idrotten har från EU:s begynnelse inte haft något erkännande inom dess EG-fördrag, men där har ubder en lång period förekommit flitig lobbyverksamhet för dess erkännande inom EU. Efter konstitutionsfördraget 2004 fick EU full behörighet till idrottsfrågor, och därmed möjligheter att närmare bevaka och följa all idrott. Samtidigt gav EU de enskilda medlemsländerna förtroendet i frågan så länge subsidiaritetsprincipen följs. Om så inte sker kan EU vid eventuella tvister avgöra ifall idrottens sociokulturella aspekter skall tas i beaktande gentemot konkurrensrätten. Detta innebär en rangordning i beslutstagande, från en idrottslig självreglering, till beslut på nationell nivå, för att i sista instans, och om nödvändigt, beslut av EU. EU har uttalat att idrottens specifika karaktäristiska skall tas i beaktande när det gäller konkurrensrätten art. 81 och 82, men att art. 39, de fundamentala friheterna, skall oavkortat gälla då idrotten kan bedömas som en ekonomisk aktivitet. Ur ett juridiskt perspektiv innebär detta att redan 1974, genom Walrave and Koch-domen, fastslogs det en formell inriktning (hard law) i denna fråga. Däremot prövas fall mot konkurrensrätten i form av en soft law som innebär en case-to-case-filosofi. Mot den fria marknaden bedrivs en klar och bestämd reglering och EU har deklarerat att idrottens autonomi inte kan gälla i dessa fall, medan mot konkurrensrätten är det en autonomi under kontrollerande former som gäller. Problem uppstår alltså på grund av att det saknas en klar distinktion mellan bedömningar av den fria marknadens rättigheter (hard law), och en idrottslig självreglering gentemot konkurrensrätten (soft law). Även om det amerikanska rättssystemet striktare följer prejudicerade fall i sina bedömningar finns där tendenser till samma inställning som EU har angående idrottens särbehandling för idrottens bästa. Detta kan utläsas genom rättsärende[20] där den amerikanska domstolen inte ville ändra på idrottens interna regelverk. Ett mönster kan alltså urskiljas när det gäller ett särskiljande av idrotten gentemot rättsliga regleringar inom båda idrottsmodellerna. I USA görs undantag i deras rättssystem när det gäller specifikt idrottsliga företeelser som draft, trade, lönetak och klausuler angående äganderätt till spelare. Dock råder det i USA en ”arbetsgivarens marknad” och spelarnas fackföreningar verkar vara i underläge rent förhandlingsmässigt. I Europa har det gjorts undantag angående transfersystemet gentemot konkurrensrätten genom att elitklubbarna i fotboll kan ”beskydda” sina unga talanger upp till dess de är 23 år, samt att det har införts speciella transferfönster. En annan tendens som tyder på att det finns likheter inom de olika rättssystemen, är att det förekommer tvetydigheter angående hur rättsregleringar skall bedömas och vilka lagliga kriterier som skall åberopas. Likheten ligger i att där finns en anspänning i USA mellan antitrust- och arbetsrättslagen, precis som det gör i Europa mellan den fria rörligheten och konkurrensrätten, och detta beror i båda fallen på ett kraftigt tillflöde av ekonomisk kapital inom elitidrotten. Idrottens autonomi och förrättsligandeprocessen Ett av huvudargumenten för idrottens autonomi är att all reglering skapas och underhålls av idrotten själv, samtidigt som det är en frivillig aktivitet där individerna själva avgör om de skall delta eller inte. Ett deltagande är också ett erkännande av idrottens rådande regelsystem, dess kultur, praxis och traditioner. De regler som idrotten prioriterar är uttalade och bestämda av idrottens styrande organ och dessa regler kan vara av det mer godtyckliga slaget eller också vara direkt bestämmande för idrottsdeltagarna. Med andra ord underordnar sig individerna en reglerad kultur de gett sitt medgivande till. Reglerna är så pass avgörande och bestämda för idrottens specifika fält att detta blir separerat och isolerat från det övriga vardagliga livet. [21] Dock är idrottens autonomi idag ifrågasatt från ett juridiskt perspektiv, där rättsordningen sätter idrotten i en normativ och social kontext. Det viktiga i detta sammanhang är att rättsmakten bedömer att idrotten har fokus på varierande normativa källor utanför idrottens fält, och denna fokusering har en stor betydelse för idrottens utveckling. Speciellt gäller detta regleringen och uppbyggnaden av idrottens normativa struktur där utvecklingen eskalerar i takt med en ökande kommersialisering och professionalisering inom idrotten.[22] Med andra ord så har seriositeten inom idrotten tillsammans med en ökande kommersialisering och professionalisering, inneburit att idrotten utmanas av rättsliga instanser. Det har uppstått en förrättsligandeprocess vilken även förekommer i det övriga samhället.[23] Förrättsligandet är en process som uppstår när rätten involveras på ett synligt och märkbart sätt inom ett socialt fält. Denna process antyder att det finns behov för ordningsställande inom ett eller flera sociala fält, detta trots att det redan finns en existerande och obestridd prioritering av en lagstadgad rättsordning i samhället. Tilltron till rättsordningen i dagens västerländska välfärdssamhälle är liktydigt med att de enskilda individerna finner sig i en form av strukturerade kopplingar mellan politiska åsikter och regleringar på de sociala fälten. Förrättsligandet innebär att den moderna rättsordningen framträder i sociala och privata domäner, där den rationella strukturen och styrningen inom rättsordningen kan uppfattas som destruktiv. Risken finns att en intervention av rättsordningen i sociala subsystem försvårar dessa systems chanser och möjligheter till att reproducera sig självt. Inom rättssociologisk teori uppfattas att detta innebär att reproduktionen av de enskilda individernas sociala liv hämmas, på ett sätt som begränsar autonomin hos individerna och deras förmåga att bestämma och råda över sitt eget beslutsfattande.[24] Det handlar inte bara om olika rättssystems intrång och övertagande av sociala normer. Att förvandla sociala normer till lagliga normer är lätt nog om bara lagens makt utnyttjas fullt ut; det svåra och komplexa i förrättsligandeprocessen är att återskapa en ordning på det ”erövrade” fältet att fältet skall förbli autonomt med egen legitimitet.[25] Förrättsligandet förekommer idag även inom idrotten. Foster menar att det är en komplex tvådelad process, där den ena aspekten har en extern betydelse för idrotten. Detta kan innefatta ett förrättsligande med fokus på marknadsföring, sponsorer, TV-bolag och sändningsrättigheter, etcetera. Den andra aspekten är den internt normativa utvecklingen som fokuserar regleringar kring själva idrottsutförandet och idrottsförbundens grenspecifika organisationsuppbyggnader och dess regleringar.[26] Förrättsligandet inom idrotten är alltså en process bestående av en interaktion mellan interna regleringar och den externa lagstiftningen[27], vilket i slutändan skapar en juridifierad verksamhet. Idrotten i Europa av idag är inte en juridifierad verksamhet, men det pågår helt klart en förrättsligandeprocess. Ytterligare en viktig konsekvens av nämnda process är att den omstrukturerar de sociala relationerna inom idrottsfältet. På grund av internationaliseringen av de normativa beteendena, så ändras sig dessa från att vara sociala till att bli rättsliga normer. Denna förskjutning kan innebära att legitimiteten förändras och att de rättsliga aspekterna, eller hoten från dem, används för att utmana rådande maktstruktur.[28] Detta är också fallet inom elitidrotten och dess förhållande till EU. Skillnader i modellerna Den europeiska pyramidmodellen är organisatoriskt uppbyggd efter ett koncept där alla inblandade parter är beroende av varandra i ett demokratiskt system. Beroendet finns dels vertikalt från den enskilde aktive idrottsutövaren ända upp till de stora internationella idrottsförbunden, vilket innebär att topporganisationerna är beroende av den enskilde idrottsutövaren och vice versa. Dels finns beroendet även på ett horisontellt plan genom ett av idrottens huvudsyfte att tävla mot någon eller några. Idrottsorganisationerna i Europa bedriver en form av monopolstyre på grund av dess interna regelsystem, som är konstruerat för att följa de grenspecifika topporganisationernas föreskrifter. Det existerar endast ett nationellt förbund per idrott som representerar sitt land. Detta innebär ett relativt konfliktfritt system att styra, men även att monopolställningen i sin tur gör det extremt svårt att till exempel starta upp konkurrerande ligor/tävlingar inom en idrott. De europeiska topporganisationerna inom idrotten besitter även makten att reglera alla aktiviteter, från den professionella elitidrotten ner till den breda amatöridrotten samt även ungdomsidrotten. Detta kan ses som en relik från amatöreran inom idrotten, men faktum kvarstår att topporganisationerna styr all idrott i den europeiska modellen, vilket inte är fallet i den amerikanska motsvarigheten. Ytterligare en skillnad mellan den europeiska och amerikanska modellen är mixen av amatöridrott och professionell idrott i den europeiska modellen. Utan amatöridrotten skulle de europeiska proffsklubbarna inte överleva eftersom det är härifrån många talanger hämtas. Inom amatöridrotten finns också en oerhört stor ideell sektor som oavbrutet stödjer amatöridrotten så att denna i sin tur kan/har möjligheten att ta fram nya talanger, vilka sedan den professionella idrotten tar upp i sina verksamheter. Med andra ord hämtas en stor del av blivande talanger från de nedre regionerna inom ”pyramiden”. Det skall dock tilläggas att som en följd av Bosman-domen har de europeiska fotbollsklubbarna börjat leta talanger på en bred och global nivå. Nästa faktor av vikt är att det inom den europeiska modellen finns ett ”öppet” seriesystem.[29] Med detta menas att seriesystemen inom idrotten är uppbyggda på sportsliga grunder, det är skickligheten inom den grenspecifika idrotten som avgör var i seriesystemet laget/individen hör hemma.[30] I motsats till den europeiska idrottsmodellen är den amerikanska uppdelad med en tydligare distinktion mellan den professionella idrotten och en idrott som bedrivs på antingen amatör- eller utbildningsnivå. De professionella Major Leagues är uppbyggda efter ett franchisesystem där en enskild liga kan ses som en ”koncern” och medlemsklubbarna är olika ”filialer”. Inom denna koncern bedrivs en sluten liga där medlemsklubbarna bestämmer om klubbar skall flyttas eller om fler klubbar skall ingå i ligan. Detta är en faktor som utgör en avgörande skillnad mot modellen i Europa, med dess ”öppna” seriesystem. Angående organisatoriska regleringar så är medlemsklubbarnas ägare i Major Leagues oftast i en position där de i viss mån får bestämma inom sin egen klubb. I frågor angående ligans regleringar så avgörs dessa i en styrelse eller kommitté där alla medlemsklubbar har varsin röst. En stor skillnad från Europas demokratiska styrelser är att högste ansvarige i en Major League, en så kallad commissioner kan fatta egenhändiga beslut i ärenden som berör idrottens bästa, alltså beslut som går mot dem som anställt honom, klubbarna. Angående beroendet av idrottsutövare i den amerikanska modellen så är dessa inte av samma slag som i Europa, då det i USA bedrivs en professionell elitidrottsverksamhet som har en klar inriktning mot en profitbaserad entertaiment-verksamhet. Konceptet bygger på en balanserad konkurrens som innebär att alla klubbar skall tjäna på affärsverksamheten. Idrottsutövarna blir i detta fall en ”vara” som i ett kommersiellt syfte även kan säljas. Den amerikanska modellen är genom denna organisationsuppbyggnad också mer beroende av att verksamheten fungerar på det horisontella planet, även om det också innebär ett visst beroende på det vertikala planet. Eftersom definitionen av vad amatöridrott innebär varit en stor angelägenhet i USA, har dess regelsystem angående college- och high school-idrott också bidragit till en klar distinktion mellan amatör- och elitidrott. Amatörstatusen gäller inom collegeidrotten som samtidigt är en ”plantskola” för de professionella ligorna. Om de professionella elitklubbarna i Europa (framförallt inom fotboll) börjat leta efter talanger på en global nivå, så har detta breda upptagningsområde alltid gällt för elitidrotten i USA. Den amerikanska modellen är i sig inte ett monopolstyre och där har förekommit konkurrerande ligor inom alla Major League idrotter. Dessa har dock varit relativt kortlivade då Major League hela tiden suttit i en maktposition angående bäst franchise förutsättningar med publik och TV-rättigheter. Ytterligare skillnader mellan modellerna är draftsystemet i USA, som går ut på att det gagnar det kommersiella syftet med en så jämn liga som möjligt. Detta system avviker kraftigt från den europeiska modellen, då systemet fungerar som en ”utjämningsfaktor” mellan klubbarna. Det kan dock räknas som en nackdel för spelarna då de inte själv får välja var de vill spela. Spelarna kan inte heller direkt påverka sina inkomster när olika klubbar konkurrerar om dem och de kan inte utnyttja en budgivning. Detta ”problem” existerar inte i Europa där idrottstalanger och eftertraktade spelare kan välja fritt var, och i vilka klubbar, de vill spela. Lönetak och lyxskatter får också räknas in i kategorin utjämningsprinciper, med effekten att förhindra eskalerande spelarlöner. Med andra ord så är det i USA ”arbetsgivarnas marknad” och i Europa är det efter Bosman-domen ”spelarnas marknad”. Det europeiska transfersystemet är snarlikt det existerande systemet i den amerikanska modellen som innehåller reserv- och optionssystem, samt att kunna trada spelare. Dock med en stor och väsentlig skillnad: i Europa får endast försäljningar, byten och nyinvesteringar göras under så kallade transferfönster, medan i USA kan en trade göras när som helst och över en natt. Modellernas förhållande till samhällsutvecklingen I Europa har kommersialiseringen funnits inom idrotten ända sedan idrotten trädde in i en professionaliseringsprocess, och i USA har detta förekommit än tidigare eftersom den professionella idrotten var accepterad tidigare på denna kontinent. Kommersialiseringen av idrottsfältet har från början på ett eller annat sätt varit fältintern. De senaste decennierna har processen dock övergått till att även innefatta kommerser som befinner sig utanför själva idrotten, i en kommodifierad form som har expanderat konceptet till att sälja varor som normalt inte ingår i idrottens sfär. Med andra ord söker man efter konsumenter som inte behöver vara direkt knutna till idrotten. Kommodifieringen har inneburit ett mycket stort ekonomiskt tillflöde till de idrotter som kan sälja sin ”vara” till TV-bolag. Dessa betalar enorma summor för att tillskansa sig sändningsrättigheterna, för att i sin tur kunna sälja reklamplats till hela den kommersiella marknaden. Kommodifieringen innebär dock ett problem för idrottens interna regleringar till exempel i form av regeländringar och andra anpassningar för att blidka TV-bolagen och deras publik och för den civila rättsordningen när det gäller åberopande av monopolställning inom konkurrensrätten. Idrottens monopolstyre i Europa blir med andra ord utmanat, men EU vill bevara den europeiska idrottens organisationsuppbyggnad. Detta profileras genom antagandet av The European Model of Sport som innebär att idrottsförbunden som befinner sig högst upp i pyramidmodellen kontrollerar all intern reglering av sin idrott. Detta överlåtande till självreglering, tillsammans med elitidrottens intresse för den globala kommersiella marknaden, innebär att EU ”endast” kan tillåta idrotten en autonomi under kontrollerade former. Globaliseringen är en process som ytterligare förstärker utvecklingen av idrottens tillhörighet i kapitalismen, och det är denna ”fara” som idrottsforskare och jurister benämner som en ”amerikanisering”. EU är rädda för en förskjutning inom pyramidmodellen på det vertikala planet mellan elit- och amatöridrotten, som anses vara ett europeiskt särdrag som inte existerar i den amerikanska modellen. Globaliseringen kan också innebära idrottsligt interna ojämlikheter då vissa idrotter har svårare att bli publikt attraktiva, och därigenom inte får samma möjligheter att dra till sig ekonomiskt kapital. De stora vinnarna i en globaliseringsprocess inom idrottens värld är alltså de idrotter som är anpassade efter en multimediepublik. Inom globaliseringsprocessen ingår även en internationalisering av idrotten. Det växande utbytet av idrottstävlingar på internationell nivå har inneburit en större maktkoncentration till de stora internationella idrottsförbunden, vilket även medfört en koncentration av idrottens interna regleringar till dessa förbund. Internationaliseringen innebär att de stora globala idrottstävlingarna blir fler och fler, med en följd att idrottsaktörerna i dessa idrotter blivit globala vagabonder. De tävlar för sig själva och sina sponsorer istället för sina nationer. Där finns dock en motsats till denna utveckling. Inom elitfotbollen i Europa finns det tendenser att det skapas mycket starka nationalistiska känslor. Svaren på frågan hur idrottsmodellerna påverkas av den samhälliga utvecklingen i dagens kommersialisering, kommodifiering och en globalisering med en tillhörande teknisk utveckling inom mediekommunikation blir:
Sammanfattning och diskussion Från ett idrottsligt perspektiv finns det en traditionell syn i Europa som går ut på att seriesystemen skall vara öppna. Detta för att skapa en större idrottslig ”spänningsnivå” på två håll uppåt i form av ”striden” om en ligaseger och eventuellt avancemang till en högre division, men också nedåt där lag får kämpa för att stanna kvar i serien de spelar i. Med andra ord anser man det bli dubbelt så mycket idrottslig ”spänning” i en öppen liga jämfört med i en stängd. Dessa argument anser jag vara riktiga, dock vill jag lägga till tre aspekter som talar för en sluten ligas fördel. En sluten liga innebär att inget lag utsätter sig för risken att bli degraderade, vilket i sin tur borde innebära att klubbarna kan ”bygga upp” sina lag på längre sikt. Detta borde i sin tur gynna ytterligare två kategorier. Dels lovande juniorer som inom detta seriesystem får en längre tidsperiod på sig att lyckas, vilket innebär att klubbarna kan satsa mer på juniorer, samt att detta även borde gälla för klubbarnas ansvariga coacher, vilka i Europa lever med höga prestationskrav och i stor ovisshet angående sina anställningar. Inom EU:s idrottspolicy finns ett skydd som förhindrar ungdomar under 18 år att kunna få ett anställningskontrakt. Detta i sig är ett bra skydd som jag menar skall finnas, men jag anser att argumentet för det är fel. Argumentet härstammar bland annat från risken att elitidrottstalanger saknar adekvat utbildning. Borde det inte inom idrottspolicyn först och främst ingå möjligheter att förse idrottstalangerna med denna utbildning? Inom elitfotbollen i Europa finns det så kallade ”fotbollsakademier” som tar hand om talangerna, inklusive deras skolutbildning. EU verkar med andra ord anse detta system vara fullt tillräckligt att överlåta utbildningen till fotbollsklubbarna. I detta avseende anser jag USA:s idrottspolicy vara bättre, då det inom deras utbildningssystem finns en uttalad möjlighet för en kombination av utbildning och elitidrottssatsning. Både i USA och i Europa är elitidrotten integrerade i det kapitalistiska samhället, och Europa har idag samma utvecklingstendenser som USA hade på 1960-talet. Det kan dock utläsas en viktig skillnad då det i USA råder en ”arbetsgivarnas marknad” och i Europa en ”arbetstagarnas marknad”. Det paradoxala i detta fenomen är att arbetstagarna spelarna tjänar betydligt mer pengar i det system som är ”arbetsgivarnas marknad”. Exempel på löneskillnader mellan USA och Europa kan göras genom att NHL-spelarna Nicklas Lidström och Mats Sundin säsongen 2006 hade SEK 53,2 miljoner i årslön,[31] medan den svenske lagkaptenen Jörgen Jönsson hade cirka SEK 2,5 miljoner säsongen 2005 i svenska elitserien.[32] Den idrott som ligger närmast USA:s otroliga lönesummor i Europa är elitfotbollen. Exempel på detta är 2007 års vinnare av "Guldbollen" brasilianaren Kaka som har en årslön på 9 miljoner euro.[33] Detta blir en veckolön på SEK 1,62 miljoner, som kan jämföras med David Beckhams veckolön på SEK 6,7 miljoner. Denna otroliga lön fick Beckham när han tecknade kontrakt med den amerikanska Major Legue Soccer-klubben Los Angels Galaxy.[34] Ett av problemen med EU:s tvetydiga och vaga inställning till styrningen inom idrotten anser jag vara deras ställningstagande till det sociokulturella perspektivet för organisationsuppbyggnaden av idrotten, vilket jag även tolkar som en traditionsbevarande åtgärd från EU. Jag menar att det sociokulturella perspektivet, som säger att det finns en lojalitetskänsla hos alla aktörer i pyramidmodellen, skapar detta problem. Problemet består i att idrottsmodellen i Europa är en enhet i form av en pyramid. Inom denna pyramidstruktur existerar både amatör- och elitidrott, vilket innebär att toppen av hierarkin gäller som ekonomisk aktivitet och skall lyda under EG-rätten, medan resterande del i pyramiden inte behöver göra detta. I detta sammanhang är man inom EU oroliga för en förskjutning inom pyramidmodellen på det vertikala planet mellan elit- och amatöridrotten att lojalitetskänslan försvinner. Denna oro är nog befogad men sanningen är att kommodifieringen inom en globalisering även skapar en förskjutning/distinktion på det horisontella planet i Europa. Med detta menar jag att inom grenspecifika idrotter (framförallt inom lagidrotter och speciellt inom fotbollen) uppstår en klassmässig skiktning de rika och attraktiva klubbarna blir rikare och de mindre attraktiva klubbarna får allt svårare att överleva. Detta innebär också att den kommersiella marknaden bryter traditionen som talar för en solidarisk lojalitet på ett vertikalt plan. I detta avseende har USA ett starkare argument än EU för att ombesörja en fungerande verksamhet på det horisontella planet. Med detta menas att om ligan fungerar och är attraktiv med uppskattade ”varor”, kommer tillflödet av nya ”varor” (läs talangrekrytering) att fungera automatiskt. Alltså blir förhållandet på det vertikala planet inom den amerikanska modellen starkare och attraktivare ju bättre arbetet på det horisontella planet bedrivs. En prioritering av det horisontella arbetet blir naturligt i USA medan det motsatta det vertikala planet och traditionsbevarandet är högst prioriterat inom EU. Inriktningen mot en betydligt större kommersialisering och profitbaserad verksamhet inom den amerikanska modellen har även betytt att ändringar inom de interna idrottsregleringarna kan göras i större utsträckning än vad det görs i Europa. Exempelvis så är idrotterna i Major Leagues mer anpassade för TV-sändning än vad elitidrotten är i Europa. Med detta är inte sagt att dessa power breaks i spelet är helt av godo. Det är snarare ett påstående att idrotterna i Major Leagues inte är beroende av det vertikala planet i sitt beslutsfattande, och att power breaks har medfört ändrade internt idrottsliga förutsättningar. Det innebär extra vila för stjärnspelarna, vilket gör att dessa totalt sett kan spela mer per match än tidigare, med innebörden att franchiserna/klubbarna kan visa upp/använda sina bästa ”produkter” i större utsträckning. Vidare anser jag att distinktionen mellan amatör- och elitidrott är av stor betydelse i en jämförelse mellan den amerikanska och europeiska modellen. Detta är också en av anledningarna till att jag anser att USA har anpassat sig bättre till förrättsligandeprocessen, eftersom elitidrotten i ett tidigt skede ansetts som en ekonomisk aktivitet och lytt under rättsordningen. I Europa skall det först fastslås om idrotten kan räknas som en ekonomisk aktivitet, medan detta redan är definierat i USA. Den andra anledningen är att amerikansk elitidrott är liktydig med profitbaserade entertaiment-verksamheter, vilka är bättre anpassad för dagens kommodifiering och multimediapublik. Förrättsligandet av idrottsfältet har uppstått efter en samhällsutveckling med flera olika processer, en kommersialisering som lett till ett större kapitalinflöde, som i sin tur lett till en professionalisering av idrotten. Dessa processer har de senaste decennierna vidareutvecklats, genom bland annat den tekniska utvecklingen inom medieindustrin, till en kommodifiering som genom media kan exponeras på ett optimalt sätt i dagens globaliserade värld. Detta har i sin tur inneburit en större och mer uppmärksammad inblandning av rätten, en process som eskalerat på grund av elitidrottens symbiotiska förhållande med medieindustrin och den kommersiella marknaden. Denna process bedrivs i huvudsak inom den delen av idrottsfältet som kan definieras som ekonomiska aktiviteter, men där finns vissa undantag då interna regleringar strider mot en pågående civiliseringsprocess; förrättsligandet involverar i dessa fall all idrott. Processen pågår och eftersom idrottens autonomi får kvarstå inom vissa interna regleringar men inte andra, så är idrotten inte en juridifierad verksamhet. Teorin om förrättsligandeprocessen säger också att det svåra och komplexa inom processen är att återställa ordningen i det aktuella fältet att ge, i detta fallet, idrotten en egen legitimitet och autonomi. Källor Allison, Lincoln (red) (2005) The Global Politics of Sport. Abingdon: Routledge. Caiger, Andrew & Gardiner, Simon (2000). Professional Sport in the European Union: Regulation and Re-Regulation. England: Asser Press Carlsson, Bo (1998) Social Steerage and Communicative Action. Lund: Dept of Sociology Carlsson, Bo & Lindfelt, Mikael (2007) “Legal and Moral Pluralism: Normative Tensions in a Nordic Sports Model in Transition”. To be published in Sport in the Nordic Society, eds. Norberg, Ibsen & Seippel. Routledge. Greenfield, Steve & Osborn, Guy (2006) Reading in Lagen and Popular Culture. London: Routledge. Grey, James T (2000) “Regulation of sports leagues, teams, athletes and agents in the United States”, i: Caiger & Gardiner (red) (2000) Kap. 16, s. 276 Halgreen, Lars (2004) European Sport Lagen A Comparative Analysis of the European and American Models of sport. Köpenhamn: Forlaget Thomson. Parrish, Richard (2003) Sport lagen and policy in the European Union. Manchester: Manchester University Press. http://europa.eu/constitution/sv/part61_sv.htm#a355 http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=128&a=228191 http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/faktaRender.jsp?fno=0&major=1&minor=592817 http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,702311,00.html http://www.sportal.nu/sport/fotboll/ovrigfotboll/63439 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=575&a=604559&previousRenderType=6 Noter [1] Foster Ken (2005) “Alternative models for the regulation of global sport”, i: Allison, Lincoln (red) (2005) The Global Politics of Sport. s. 75 [2] Halgreen, Lars (2004) European Sports Law [5] Denna princip innebär: ”…att på områden där inte gemenskapen är ensam kompetent skall åtgärder på EU-nivå bara vidtas i den mån nationella åtgärder bedöms otillräckliga”. Information från Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders (2002) 2:a uppl. Europarättens grunder. s. 32 [6] EU-konstitutionen 2004, ”Utbildning, ungdoms- och idrottsfrågor”, artikel III-282 http://europa.eu/constitution/sv/part61_sv.htm#a355 [7] Foster (2005) s. 63 [8] Foster (2005) s. 63 [9] Ibid. [10] Boyes, Simon (2000) “Globalisation, Europe and re-regulation of sport”, i: Caiger, Andrew & Gardiner, Simon [RED] (2000) Professional Sport in the EU: Regulation and Re-regulation s. 78-79 [11] Parrish, Richard (2000) “Reconciling conflicting approaches to sport in the European union”, i: Caiger & Gardiner [RED] (2000) s. 22 [12] Caiger, Andrew & Gardiner, Simon [RED] (2000) Professional Sport in the EU: Regulation and Re-regulation. s. 1-11 [13] Parrish, Richard (2003) Sport law and policy in the European Union. s. 105 [14] Ibid. s. 147 [15] The European Model of Sport, Brussels, Consultation document of DG X s. 8 [16] Grey, James T (2000) “Regulation of sports leagues, teams, athletes and agents in the United States”, i: Caiger & Gardiner [RED] (2000) Kap. 16, s. 276 [17] Halgreen (2004) s. 182 [18] Halgreen (2004) s. 183 [19] Grey (2000) s. 289 [20] Bland annat i: Finley Vs. Kuhn, 569 F.2d 527 (7th Cir. 1978) [21] Carlsson, Bo & Lindfelt, Mikael (2007) “Legal and Moral Pluralism: Normative Tensions in a Nordic Sports Model in Transition”. To be published in Sport in the Nordic Society, eds. Norberg, Ibsen & Seippel. Routledge. s. 3 [22] Carlsson & Lindfelt (2007). s. 2 [23] Ibid. s. 14 [24] Carlsson, Bo (1998) Social Steerage and Communicative Action. s. 123 [25] Foster, Ken (2006) “The juridification of sport”, i: Greenfield, Steve & Osborn, Guy (2006) Readings in Law and Popular Culture. Kap. 8. s. 179 [26] Ibid. s. 179 [27] Ibid. s. 155 [28] Ibid. s. 173 [29] Undantag finns inom ishockey och basket. [30] Halgreen (2004) s. 70 [31] Information från: http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/faktaRender.jsp?fno=0&major=1&minor=592817 [32] Information från: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,702311,00.html [33] Information från: http://www.sportal.nu/sport/fotboll/ovrigfotboll/63439
Copyright © Peter Enehag 2008.
|
|
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann
|