Ingrid Elam
Dekanus, Kutur och samhälle, Malmö högskola

Idrottsstödsutredningens betänkande publicerades samtidigt som den nyligen tillsatta kulturutredningen började brista i fogarna. Det ena avhoppet följde på det andra, huvudsekreteraren byttes ut och deadline sköts på framtiden. Det finns förklaringar till att det är lättare att ro en idrottsutredning i hamn – om det nu är det. Idrottsrörelsen är mer sammanhållen än kulturlivet. På kulturens område finns ett större antal självständiga myndigheter, organisationer och intressegrupper. Under de senaste decennierna har det vuxit fram en betydande forskning kring idrott och idrottspolitik som först nu börjar få motsvarighet på kulturpolitikens område. Och även om idrotten vill stå självständig inför staten, är det inget mot de krav på autonomi som kulturens företrädare reser och måste resa.  ”Föreningsfostran och tävlingsfostran” är, i jämförelse med de spretiga, illa tänkta och vetenskapligt ogrundade papper som hittills sipprat ut från kulturutredningens kansli, ett gediget, välargumenterat och forskningsbaserat arbete.  Ändå finns det anledning att jämföra idrottspolitiken med kulturpolitiken. Likheterna är lika intressanta som skillnaderna.

De flesta som läser denna text kan säkert rabbla målen för den statliga idrottspolitiken i sömnen, men jag upprepar dem ändå, för jämförelsens skull. Den statliga idrottspolitiken, skriver utredarna (s140), bygger på tre grundstenar: Den skall 1) främja en god folkhälsa, 2) stödja en fri och självständig idrottsrörelse och 3) stödja den frivilliga och ideellt organiserade idrotten. Om man bryter ner dessa mål ytterligare skall det statliga stödet till idrotten

• bidra till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för motion och idrott samt deras möjligheter att utöva inflytande över och ta ansvar för sitt idrottande
• göra det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion
• syfta till att ge kvinnor och män lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet
• främja integration och god etik
• bidra till att väcka ett livslångt intresse för motion och därmed främja en god hälsa hos alla människor.

Till dessa mål vill utredarna lägga två krav, nämligen att

• barn- och ungdomsidrotten ska utformas med utgångspunkt i de ungas egna intressen, behov och förutsättningar och att
• det statliga stödet skall stärka idrottsutövares internationella konkurrenskraft.

Dessa två tillägg motiveras av en brist i det nuvarande systemet. Barn- och ungdomar far ibland illa inom en idrottsrörelse som alltför tidigt sållar agnarna från vetet. Å andra sidan är staten inte tydlig nog i sitt förhållande till elitidrotten. Utredarna utgår från att staten anser att elitidrott har ett egenvärde. Då bör det också uttryckas i målen, särskilt som staten i praktiken stöder elitidrotten.

Jämför nu detta med de kulturpolitiska målen, formulerade 1974 och reviderade 1992: Den statliga kulturpolitiken skall

• värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den
• verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande
• främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar
• ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället
• bevara och bruka kulturarvet
• främja bildningssträvanden
• främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet

Likheterna är uppenbara, det handlar om att alla skall vara delaktiga, i ett livslångt perspektiv, att jämlikhet skall råda, att internationellt utbyte skall underlättas. Idrott och kultur ger kort sagt förutsättningar för ett bättre liv. Det kanske mest omdiskuterade kulturpolitiska målet, att motverka kommersialismens negativa verkningar, har sin motsvarighet i idrottspolitikens stöd till en frivillig och ideell idrottsrörelse.

Skillnaderna handlar framför allt om vad det är för slags nytta idrott och kultur gör. Det främsta kulturpolitiska målet, att värna den grundlagsfästa yttrandefriheten, saknas i idrottspolitiken. Idrotten är bra för hälsan och den bidrar till moralisk fostran. Många tänker nog att även kultur är bra för kropp och själ, men få skulle säga det öppet, åtminstone inte så som Nobel formulerade sitt pris till litteraturen: endast den som verkade i ”idealisk riktning” skulle komma ifråga. I dag skulle vi nog säga att den goda konsten lär oss minst lika mycket om de mörka krafterna i världen. En och annan vill nog hävda att det samma gäller för idrotten.

Lästa mellan raderna är varken de idrottspolitiska eller de kulturpolitiska målen tydliga när det gäller den inneboende konflikten mellan ett medborgerligt perspektiv och ett perspektiv som handlar om konstens och idrottens egenvärde. Annorlunda uttryckt: Kulturpolitiken är, liksom idrottspolitiken, en del av den allmänna välfärdspolitiken, den har ett medborgerligt perspektiv, den vill främja tillgänglighet och delaktighet för medborgarna. Konstnärspolitik är något annat. Den intar konstens och konstnärernas perspektiv, den måste värna det som inte alltid gynnar majoritetens intressen, för konstens egen skull. På liknande vis kan man resonera kring elitidrotten: den bidrar inte till medborgarnas hälsa och välbefinnande, den tar sikte på idrotten i sig. Utredarna väljer att formulera denna skillnad aningen eufemistiskt som en motsättning mellan föreningsfostran och tävlingsfostran, som om fostran vore den gemensamma nämnaren, när det kanske snarare handlar om en motsättning mellan en hälsosam och gemensamhetsskapande verksamhet och elitidrottarens många och långa timmar med en kropp som tänjs över alla gränser. Men utredarna är i gott sällskap: inte heller staten vill erkänna att riktigt god konst, liksom spetsprestationer i idrott, ofta medför ensamhet, utanförskap och ohälsa. Ändå är det något varje utvecklat samhälle anser sig behöva och ett pris några individer är beredda att betala. Och när utredningen nu vill föra in elitsatsning som ett uttalat mål för idrottspolitiken närmar de sig det uttalade kulturpolitiska mål som vill hävda kulturens självständighet, dess förmåga att verka som ”obunden kraft”.

”Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring, den frihet kan väl bära”. Biskop Thomas frihetsvisa har alltid varit lite knepig att tolka: alla vill ha frihet men alla tycks inte kunna hantera den. Frågan är då under vilka villkor idrottsrörelsen skall vara fri att hantera de statliga medlen. Utredningen föreslår att ”statens idrottspolitik ska ha formen av ett korporativt samarbete med idrottsrörelsens egna organisationer enligt följande princip: Att riksdag och regering tydligt ska precisera vad staten vill uppnå med stödet till idrotten och i efterhand bedöma hur väl dessa mål har uppnåtts. Idrottsrörelsen ska dock ha stor frihet att självständigt besluta hur dessa mål ska realiseras”. Så enkelt, utan vidare anvisningar?

Fördelning av statliga medel är en grannlaga uppgift. Det är inte minst kulturens olika bidragsgivande myndigheter och organisationer ytterst medvetna om. Även mellan kulturen och staten är förhållandet korporativt. Staten fördelar medel till kulturens egna organisationer som sedan fördelar dem vidare. Få bidragsgivare har mediernas blickar på sig i så stor utsträckning som kulturens. Misstankar om svågerpolitik och jäv är legio. Författarfondens styrelse – ger de inte bara till författarförbundets medlemmar? Konstnärsnämnden – är det inte alltid samma personer som får pengar av den? Kulturrådet ger väl aldrig till några nya och oprövade grupper? Det slags frågor är ständigt i luften och det är bra. Det har tvingat fram en ”reglerad” korporativism på kulturens område. Även på idrottens fält borde korporativismen omgärdas av vissa regler, men på den punkten är utredningen tyst, som om krav på regler skulle hota friheten.

Korporativismen är, menar även jag, det minst dåliga av alla sätt att fördela medel. Mycket bättre än om staten själv, via Riksdagen och dess utskott, skulle fördela medlen. Det är kultur- och idrottsutövarna själva som har den kunskap och de erfarenheter som krävs för att rätt kunna fördela det statliga stödet. Men korporativismen har sina risker, det blir lätt rundgång i systemet, man ger till det man redan känner till och vet fungerar. På kulturens område försöker man lösa problemet genom att tillsätta tidsbegränsade beredningsgrupper som fungerar som förmedlingsinstanser mellan staten och de egna intresseorganisationerna. För att ta ett exempel: den grupp på Konstnärsnämnden som beslutar om medel till enskilda tonkonstnärer är sammansatt av tonsättare, musiker, kritiker och musikpedagoger. De får inte söka egna bidrag medan de sitter i gruppen. De får sitta i högst sex år och byts sedan ut mot nya. Tidsbegränsningen gäller alla nivåer i systemet, från ledamöter i arbetsgrupper till ordföranden i olika myndighetsstyrelser. Idrottsrörelsens organisationer framstår, åtminstone för den oinvigda men intresserade iakttagaren, som mycket mer monolitiska, samma personer sitter år efter år i samma styrelser. Gubbvälde råder, både i organisationerna och på arenorna. Kan idrottsrörelsen ”väl bära” friheten? Utredningen tar ett steg i rätt riktning när den föreslår att staten och inte idrottsrörelsen själv i fortsättningen skall utvärdera hur de statliga medlen har använts i förhållande till de idrottspolitiska målen, men det räcker inte. Man borde också ha givit förslag på hur, efter vilka kriterier och principer, dessa medel fördelas.