Norsk fotbollsklubb förärar sig en jubileumsbok – ett mästerverk, menar vår recensent

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

För svensk del är idrotts- och fotbollsföreningars jubileumsböcker en gammal genre. Göteborgs Örgryte IS, bildat 1887, gav ut en redan till sitt tioårsjubileum. Länge såg dessa skrifter ungefär likadana ut. De baserade sig sällan på att klubbarnas källmaterial studerats, utan byggde mer på personliga betraktelser från tongivande figurer i föreningarna; på detta lades gärna en resultatstatistik mot slutet. Först 1991 ändrades detta upplägg då såväl AIK som Djurgården kom ut med stora och påkostade hundraårsböcker. En personlig favorit bland dessa mer ambitiösa jubileumsböcker är GAIS bok, från 1994.

Jag antar att utvecklingen sett ut på liknande sätt i Norge – åtminstone ända fram till dess att Odds Ballklubb, från Skien, kom ut med sin 125-årsbok 2018. För här talar vi om en publikation som verkligen står ut. Mig veterligt kan ingen skandinavisk fotbollsklubb ståta med något liknande. Den utgör mästerverket att överträffa i genren. Boken är alltigenom professionellt upplagd och måste ha kostat en smärre förmögenhet att författa och trycka. Klubben lät en professionell historiker, specialiserad på arbetar- och fotbollshistoria, Finn Olstad, vara huvudförfattare, och sedan kopplades journalisten och Oddfantasten Eivind Blikstad på. Inte nog med detta: ett akademiskt endagsseminarium arrangerades om boken i april 2018 och jag var en av de speciellt inbjudna, för min del med uppgift att diskutera den ur ett svenskt perspektiv.

Hela projektet var ovanligt väl tajmat då Odd, i skrivande stund, snudd på toppar den norska högstadivisionen. Själv måste jag erkänna att min kunskap om Odd låg nära nog på nollpunkten när jag började läsningen av det närapå 400-sidiga bildrika verket. Om Skien visste jag inte att giganten Henrik Ibsen var född där. Fram tonar dock snabbt en bild av en anrik fotbollsbastion av rang, belägen i Telemark runt tretton mil sydväst om Oslo, och med ett invånarantal på idag 46 000. Man blir klart sugen att vandra runt i Skien då Finn Olstad fint mejlslar fram fotbollens förhållanden till stadens geografi och utveckling. Väl där blir man inte besviken då man från Skagerak Arena – tveklöst en av de bästa nya arenorna i Norden – har en vidunderlig utsikt över staden och den böljande naturen i horisonten.

Odd var dominanten i norsk fotboll fram till 1930-talets början; elva mästerskaps togs fram till 1931. Efter en lång nedgångsperiod, bitvis en ren dvala, har man kommit igen starkt på 2000-talet med en cupseger år 2000. Sett i detta över hundraåriga tidsperspektiv har jag svårt att se någon stad med större fotbollsintresse i Skandinavien. Det förvånar inte att det tidigt i norsk press skrevs om ”fotballdillas by”. Av dagens ännu existerade skandinaviska fotbollsklubbar är man, vad jag lyckats räkna ut, den sjätte äldsta att börja spela fotboll. Startåret var 1894 och i det överträffas man bara av fyra danska lag, varav tre från Köpenhamn, plus Örgryte IS. Den tidiga starten förklaras av Skiens hamn, vilken gav en viss kosmopolitism över staden.

Annars är det lite svårt att göra jämförelser med svenska lag. Närmast är Helsingborgs IF, en förening från en mellanstor stad som tidigt var en svensk dominant, för att sedan kraftigt försvagas, och så komma tillbaka runt millennieskiftet. Helsingborg hade som stad, liksom Skien, en stark prägel av såväl borgerlighet som arbetarklass. Odd var dock en mer exklusiv förening än HIF. Överlag kan man placera norsk klubbfotboll under 1900-talets första hälft mellan dansk och svensk i sociokulturellt och socioekonomiskt hänseende. Dansk fotboll var snobbigast, medan svensk tidigt var mest proletär. Tecken på det sistnämnda var att publiken var bråkigare i Sverige, liksom brotten mot amatörismen fler. I gengäld var arbetaridrottsrörelsen starkare i Norge, delvis på grund av att fotbollen var mindre demokratisk och förbund kunde neka småföreningar inträde. Detta gav frustration bland småklubbar i Skien och annorstädes och de gick in i AIF-rörelsen och spelade egna seriespel.

Närmast unikt för Odd var att man var en gammal turnförening med fotboll inom sina led. I Sverige och Tyskland fanns inte alls samma harmoni mellan linggymnastiken och fotbollen respektive turngymnastiken och fotbollen. Odds tidiga framgångar under 1900-talets början förklaras delvis med den allroundmässiga styrka många spelare hade fått som gymnaster. Mästartitlar radades upp och ett anmärkningsvärt tecken på den starka lokalpatriotismen var att triumferna långt tidigare än i Sverige firades på mer officiellt vis av stadens ledning. Annars finns givetvis även många likheter mellan norsk och svensk klubbfotboll. Bägge blev exempelvis genast anglofila, men senare blev Norges fotbollsanglofili djupare. En intressant aspekt med norsk fotboll är att den genomgått tre moderniseringsfaser. Klubbarna spelade länge på grus, mästarklubben Odd fick gräs först 1923, och idag spelar merparten elitlag på konstgräs. Sverige har jämförelsevis max två faser: gräs och konstgräs, medan England och många andra bara har gräsfasen. Kanske att detta historiskt sett gett norsk fotboll en något större spelmässig primitivism, till vilken ”Odd-stilen” sällade sig. Märkligt är att norska idrottsplatser – i detta regniga land – sällan hade en huvudläktare med tak. Inte ens Odd hade det när man byggde sin nya fina arena under mellankrigstiden.

När vi kommer fram till andra världskriget blir skillnaderna avgrundsdjupa mellan norsk och svensk fotboll. Medan Sverige glatt spelar landskamper mot Tyskland mitt under brinnande krig, så bojkottade den norska fotbollen i stort sett umgänge med den tyska ockupationsmakten. Efter kriget liknar däremot utvecklingen i Norge och Sverige varann fram till ungefär 1990. Då börjar norsk klubbfotboll moderniseras hastigare än Sverige, på så vis liknar den mer svensk hockey. Mecenater träder in med tjocka plånböcker. Norsk klubbfotboll går rentav förbi svensk, vilket manifesteras av de nya arenor som långt snabbare kommer på plats i Norge. Idag har Sverige kommit ikapp i kraft av att ha större städer och publik bakom sig. Norsk fotboll har tappat fart, vilket emellertid fört det positiva med sig att en mindre klubb som Odd fortsatt kan prestera på högsta nivå. Kanske dröjer det inte länge innan en ny mästartitel kan läggas till den senaste från 1931. Det vore en fin avslutning på det ståtliga bokprojektet.s

Copyright © Torbjörn Andersson 2019