Klassikern | Rebecca Solnits Wanderlust. Att gå till fots, 2001

Jörgen Andersson
Socialarbetare och oberoende skribent

Människan har alltid vandrat till fots. Under den helt dominerande delen av mänsklighetens historia har vandrandet skett av nödvändighet, för att det varit det enda tillgängliga fortskaffningsmedlet. Så är det fortfarande för en stor del av jordens befolkning.

Men det är inte den rena funktionen att ta sig från punkt A till B Rebecca Solnit intresserar sig för i sin klassiska studie Wanderlust. Att gå till fots (Wanderlust. A History of Walking, 2001). I stället intresserar hon sig för gående i andra syften och tar med läsaren på en bildningsfärd genom vandringens idéhistoria från – i grova drag – upplysningstiden fram till idag. Texten blir i sig en vindlande upptäcktsfärd i maklig takt, med avstickare längs lockande stigar som plötsligt uppenbarar sig och med pauser för att få utblick över det intellektuella landskapet. Solnit vandrar självklart även fysiskt och vi får följa med på hennes pilgrimsfärd till Chimayó i New Mexico, för att demonstrera mot provsprängningar av atombomber i Nevadaöknen, längs Manhattans avenyer och i den legendariske bergsvandraren John Muirs efterföljd i Sierra Nevadas höjder.

En generell kritik mot Wanderlust är det genomgående anglosaxiska perspektivet, vilket i sig utesluter en värld av vandring. Men med det sagt är det ett inspirerande nöje att slå följe med Solnit. En självklar utgångspunkt är det sena 1700-talets England. Här breder herrskapets parker ut sig till sinnrikt utformade landskap att strosa genom, efterliknande den vilda naturen men med en tydlig gräns mot det oordnade och ociviliserade utanför murarna. Detta skulle komma att förändras. När syskonen William och Dorothy Wordsworth vintern 1799 beger sig ut på en fyra dagars vandring i Penninerna och Lake District, är det en oansenlig handling som blir starten på en revolution i den västerländska människans syn på och upplevelse av naturen.

Under 1800-talet uppstår en vandringsvurm av aldrig skådat slag. William Wordsworth och hans epigoner gör sina vandringar till dikt, som både fångar och formar en naturromantisk tidsanda. Att sätta den ena foten framför den andra i en rytmisk rörelse längs vägarna blir en folkrörelse, något som tillhör bildningen. Det som tidigare sågs som otämjd och potentiellt farlig obygd blir nu den högsta andliga skönhetsupplevelsen, inte bara i England utan exempelvis i Alperna och andra mer svårtillgängliga platser. Det sker inte utan konflikter: vandrandet inkräktar på den privata äganderätten till marken den utförs på. Det finmaskiga och väl utmärkta nät av vandringsleder vi idag kan använda i Lake District och andra delar av England är resultatet av en kamp som pågått långt in på 1900-talet. I den kampen blir industrialiseringens och urbaniseringens motsättningar mellan stad och land, mellan samhällsklasser och mellan nytta och nöje skarpt synliga.

Det är en slående bild, som äger sin riktighet, men Solnits prognos är alltför dyster. Sedan Wanderlust kom ut för tjugo år sedan har människor fortsatt att manifestera olika syften genom att använda sina fötter och sina kroppar, på alla de fronter som Solnit skriver fram.

Detsamma blir gällande på den nordamerikanska kontinenten, där vandringsklubbar och friluftsliv för nöjes skull växer fram under 1800-talet. Här finns enorma, oinmutade bergs- och skogsområden att utforska. Men här finns också lockande naturtillgångar att exploatera. I denna del av Solnits berättelse är John Muir centralgestalten. Hans värld är kaliforniska Sierra Nevada, där han med vandringsklubben Sierra Club arrangerar strapatsrika och hisnande turer i vildmarken. Vandrarna ser också hur bergens skogar skövlas. Att det idag finns fredade områden som Yosemite har vi deras opinionsarbete att tacka. Att vandra i de natursköna bergen blir ett sätt att höja sig över vardagens vedermödor och slit i den expansiva kapitalismens grottekvarn, men det är i sin praktik också en öppet politisk handling.

Att Rebecca Solnit väljer vandringens oppositionella perspektiv är naturligt: hon är i grund och botten en aktivistisk författare. En central del av Wanderlust har staden, det urbana rummet, som scen. Här finns förstås sedvänjan att gå man ur huse för att flanera längs stadens huvudgata, corso, main drag, eller vad man föredrar att kalla det stråk där man ser och blir sedd av andra stadsbor – sin plats. Men flanerandet i staden, liksom vandrandet i naturen, har genom historien till stora delar skett på den heterosexuelle mannens normerande villkor. Det är den manliga blicken som registrerat, bemästrat, fördömt och uteslutit, och som också format stadsrummet. ”Mannen på gatan”, skriver Solnit, ”är bara som folk är mest, men en kvinna som går på gatan är, precis som en gatflicka, en person som säljer sin sexualitet”. Hennes stora förtjänst är att hon lyfter fram de betraktades och fördömdas erfarenheter – gatorna blir zoner dit kvinnor och underpriviligierade grupper inte haft tillträde i sin egen rätt, eller har behövt finna ett handlingsutrymme i nätternas och bakgatornas marginaler för att existera.

När Virginia Woolf i essän Att strosa omkring på gatorna beger sig ut en Londonafton för att köpa en penna, blir det en promenad som handlar om att bli en del av den ”väldiga republikanska armé av anonyma vagabonder” som befolkar gatorna. Att vara anonym och en del av ett flöde, att vara i sitt eget rum men inte ensam, är den stora stadens möjlighet – i alla fall i slutet av tjugotalet och för en något äldre kvinna. Men för Solnit blir gatorna och torgen också en möjlighet för ett demokratiskt deltagande, för medborgare att gemensamt manifestera både glädje – karnevalen – och uppror: revolutioner börjar oftast i staden. Hon ser, något romantiserande, gatan som demokratins främsta arena, ”platsen där vanliga människor kan tala utan åtskiljande murar, utan medling av dem som har mer makt”.

Rebecca Solnit ser med vemodig saknad på vad hon beskriver som gåendets guldålder, från den vandringsvurm som uppstod under 1700-talet till det sena 1900-talet då hennes egna vandringar utspelat sig. I en briljant passage ser hon hur framför allt den amerikanska förstaden, suburbia, rationaliserat bort både naturen och staden, gjort sig av med alla destinationer och blivit ett landskap enbart anpassat efter och för bilen. Istället, skriver Solnit, går vi inomhus för att hålla oss i form, på rullband eller i trappmaskiner – the treadmill, som från början var ett redskap att bestraffa och disciplinera fångar med, då de fick gå i oändlighet utan att komma någon vart. Den fysiska utmattning detta resulterade i var en del i det utstuderade plågoredskapet, men att trampa på ett ställe var även en mental tortyr. Numera alltså en träningsmetod.

Det är en slående bild, som äger sin riktighet, men Solnits prognos är alltför dyster. Sedan Wanderlust kom ut för tjugo år sedan har människor fortsatt att manifestera olika syften genom att använda sina fötter och sina kroppar, på alla de fronter som Solnit skriver fram. Det politiska massvandrandet är kärnan i proteströrelsen Fridays For Future, där för första gången i historien en samordnad aktion av ungdomar tar de stora städernas gator och torg i anspråk för att föra fram sitt budskap. Att ta protesten till gatorna var också motorn i den arabiska våren och under de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Belarus och Kirgizistan. Under 2021 har vi sett gatuprotester mot militärens maktövertagande i Myanmar och mobbens marsch genom Washington och in i demokratins högborg Capitolium – det senare ett exempel på hur medborgarnas demokratiska rätt att ta gatorna i besittning samtidigt kan hota demokratins grundvalar.

I den mer lågmälda ytterligheten av berättelsen har vandrandet i naturen fått ett stort uppsving. Även här är unga människor i rörelse på ett sätt som varit svårt att förutse. Ett forskningsfält som säkert är under uppsegling, men det är ingen vild spekulation att sökandet till naturen till dels rymmer samma motrörelse och civilisationskritik som för halvtannat sekel sedan. Ovanpå detta har den innevarande pandemin fått oss att gå ut i närmst belägna skogsparti på ett sätt som bör få Wordsworth och Muir att fröjdas i sin vandrarhimmel.

John Muirs ideal – både i kampen för att skydda skogen och bergen från skövling och i vandrandet som en handling av renhet och enkelhet i en värld av överkonsumtion – tycks mer levande än någonsin, inte minst i populärkulturen. Som ett exempel musikern Greg Brown i sången Two Little Feet:

John Muir walked away into the mountains
In his old overcoat a crust of bread in his pocket
We have no knowledge so we have stuff and
Stuff with no knowledge is never enough to get you there”
It just won’t get you there

Vandrandet som ett mål i sig och ett medel att nå transcendens och klarhet har av allt att döma också framtiden för sig. Kombinationen kroppslig rörelse, kontemplation och frisk luft är fortfarande en sinnebild för sundhet för den urbaniserade människan i den postmoderna eran.

Hur det kommer att gå med flanerandet för nöjes skull i staden, om stadskärnorna fortsätter utarmas till förmån för externa köpcentra och näthandel, återstår att se. Dock finner Rebecca Solnit, i Las Vegas av alla ställen, en smått ironisk ljusglimt i sin vemodiga avslutning. Längs The Strip promenerar hon tillsammans med mängder av människor som tar sig till fots mellan casinona och på vägen undfägnas med spektakulära scenerier: ett slags greatest hits av ikoniska stadsvyer från världens berömda städer nu och förr, ett koncentrat av stadsvandring genom historien fast i nuet och med konsumism som högsta mål och mening. Om detta ska inge oss hopp eller förtvivlan är väl en öppen fråga. Men vi fortsätter att gå.

Copyright © Jörgen Andersson 2022