Dansk didaktikbok för idrottsundervisning som fungerar väl också i Sverige

Joacim Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

Fagdidaktik i idræt. En bok utan underrubrik och på danska för en i första hand dansk men även, vill jag hävda, svensk publik. Två saker händer samtidigt som jag under ett par regniga dagar mitt i sommaren läser den här boken. Jag är på besök i föräldrahemmet i Småland och jag lyssnar på Martin Tegmarks sommarprat i P1 om artificiell intelligens. Mitt besök i hemsocknen ger mig tillfälle att besöka min gamla skola. Utanför Gymnastiksalen, den hette fortfarande så i slutet av åttiotalet, drar jag mig till minnes Margaretha Lyngfält. Pensionerad lärare som var vår vikarie. I just i det här minnet har hon idrott med oss i årskurs fyra. Iklädd sin värendsdräkt[1] står hon i mitten av salen och slår en tamburin i takt till musiken. Jag och min klass idrottar stoppdans. Vi är ett par stycken som drabbas av rytm, förivrar oss och glömmer reglerna. Genast förpassas vi till balansbänken utmed väggen. Där ska vi sitta stilla tills idrottandet har upphört. 35 år senare tar jag i handtaget men salen är låst och ungefär samtidigt avslutar Tegmark sitt annars dystopiska sommarprat med att uppfordra oss till att inte tävla med maskinerna på maskinernas villkor. Efter lanseringen av GPT 4 kommer maskinerna alltid att vinna. Istället, menar Tegmark, ska vi lägga kraften på att utvecklas i den disciplin som utgör vår, människans, särart. Det vill säga den subjektiva upplevelsen. Den som skänker våra vardagliga liv mening, som gör att vi minns gårdagen och är angelägna om morgondagen. Och där och då, invid Gymnastiksalen, med ett dräkt-förskräckt minne och ett teknikdystopiskt sommarprat i lurarna, skyndar jag strax hem för att läsa vidare i Fagdidaktik for idræt. Utan underrubrik.

Efter ett orienterande och begreppsförklarande inledningskapitel så börjar boken, för dagen väldigt klädsamt, med det innehållsliga kapitlet ”At fremme meningsfulde idrætsoplevelser” – ibland får vi tag i en bok precis när vi behöver den. Redan från början får vi reda på att boken tar avstamp i ett bildningsorienterat perspektiv. Didaktik handlar om bildning, inte om lärande. Gert Biesta är en viktig influens och hans syn på lärande som inkluderar kvalifikation (att bli bra på något), socialisation (att delta i något) och subjektifiering (att uppleva något) utgör det begreppsliga ramverket. Boken är dock mycket mer praktiskt orienterad än vad Biestas texter är. Det märks att den är skriven av forskare som är uppdaterade inom fältet, trots att några av referenserna återkommer väl ofta, och därtill förankrade i det praktiska kroppsliga sammanhang som den vardagliga skolundervisningen utgör.

Det betyder också att en del effektiva begrepp med mer idrottsliga konnotationer inte finns med, men som utifrån enskilda kapitels sammanhang hade kunnat erbjuda effektiva förklaringar och perspektiv på lärande och socialisation i idrottsundervisningen.

Syftet med boken är att utveckla ämnets ”didaktik med afsæt i aktuelle nationale og internationale tendenser og strømninger” (s. 14). Sex olika problemformuleringar behandlas i olika kapitel. Den huvudsakliga logiken är att vi i första hand är pedagoger, i andra hand ämnesdidaktiker. Därför är det ’fagdidaktik i idræt’, inte ’idrottsdidaktik’. Just det säger något om skillnaden i hur vi inom idrottsvetenskaplig forskning anknyter till vårt idrottsmässiga och utbildningsmässiga arv. Det betyder också att en del effektiva begrepp med mer idrottsliga konnotationer inte finns med, men som utifrån enskilda kapitels sammanhang hade kunnat erbjuda effektiva förklaringar och perspektiv på lärande och socialisation i idrottsundervisningen. Jag misstänker att denna logik (pedagogik framför idrottsdidaktik) är anledningen till att exempelvis Muska Mosstons teorier och modeller om undervisningsstilar samt mer fenomenologiska perspektiv som idag representeras av forskning om ”meaningful physical education” inte finns med. Om inte annat hade det kunnat vara med i de tips om fördjupad läsning som inte heller finns efter varje kapitel. En underhållande detalj i en annars välskriven och genomarbetad bok är att den har både 8 och 9 kapitel, beroende på om man följer innehållsförteckningen eller numreringen vid varje enskilt kapitel inne i boken. En eventuell pedagogisk poäng med detta får anses vara mycket dold.

Kapitlet ”Afsæt for en idrætsdidaktik” anknyter exemplariskt till mer idrottsfilosofiska perspektiv och begrepp och binder ihop dessa med ett skandinaviskt bildningsideal. Därför är det återigen konstigt att vissa idrottsfilosofiska perspektiv utelämnas (t ex etik). Men det är egentligen inte något som har betydelse för funktionen och idén med det här kapitlet. Jobbet utförs väl även utan liknande referenser. I kapitlet ”At integrere teori og praksis i idræt” diskuteras farorna med obalanserade perspektiv som riskerar att ge oss idrott utan ämne, alternativt ämne utan idrott (s. 49). Det sistnämnda även refererat till som ”stoleidræt” (s. 51). Kapitlet ”At inddrage digitale medier i idrætsundervisningen” har kritiska men nyanserade resonemang om teknologiska och sociala förutsättningar för den samtida skolan. Här poängteras igen det didaktiska ansvaret och bildningsmässiga idealet. Hur naturliga digitala medier än är för eleverna så betyder inte det per automatik att de är rutinerade och kritiska användare av desamma (s. 73). När det gäller modeller för undervisning så behandlas till exempel TGfU (Teaching Games for Understanding) i kapitlet ”At anvende idrætsdidaktiske modeller”. Detta kapitel innehåller relevant kritik av ämnets tradition att arbeta med aktivitetsbaserade instruktioner och fokusera på tekniska färdigheter. Diskussionen övergår från idrottsdidaktiska modeller till mer estetiska och artistiska dimensioner av kroppsligt lärande i kapitlet ”At skabe kreativitetsfremmende læringsmiljøer”. Här får vi god hjälp att förstå kreativitet i förhållande till idrott och hälsa. Till exempel behandlas balansen mellan å ena sidan träning i färdigheter i ämnets olika discipliner, å andra sidan lusten att experimentera med nya rörelser och praktiker. Samtidigt hålls fokus på att vi utifrån bildningens ideal inte ska förlora oss i ett tänka entreprenöriellt på kreativitet i undervisningen då det ”I undervisning med et overordnet dannelsessigte er det stærkt problematisk, når innovationstvang bliver forklædt som kreativitetstrang” (s. 101). Bokens kapitel bjuder på något skiftande nivå. Inte i kvalitet men innehållsligt och begreppsligt, och även i tilltalet. Ett par kapitel är rätt teoretiska även om det omformuleras till praktiska tips, medan det näst sista kapitlet ”At sikre inkluderende læringsmiljøer i idrætsundervisningen” är väl grunt och behandlar sådant som utbildade lärare borde vara väl orienterade i. Men, det är egentligen de enda riktigt kritiska invändningarna jag har mot boken utifrån det syfte den annonserar och det ideal den troget följer alla kapitel igenom.

Varje kapitel avslutas med exempel på ett undervisningsförlopp som också perspektiveras med hjälp av ett specifikt bildningsbegrepp. Dessa är bra undervisningsupplägg som utan problem kan anpassas till svenska förhållanden då grundförutsättningarna för ämnet är snarlika i Danmark och Sverige. Till exempel ämnets jakt på status, aktivitetsnivån på barn och ungdomar, ökade krav på teoretisk undervisning i idrott och hälsa-ämnet, sportifieringen inom ämnet och vad det innebär att omfamna idrott och hälsa som kunskapsämne. De ganska detaljrika förslagen på undervisningsförlopp är tack vare de bildningsbegreppsliga kopplingar som görs bra teoretiskt förankrade. På det hela taget blandar boken kritiska och praktiska förhållningssätt på ett fördelaktigt sätt. Även om viktiga distinktioner identifieras mellan olika förhållningssätt så är det hela tiden bildningen som är metoden och rättesnöret i förklaringarna, analyserna och didaktiseringarna av olika kapitelteman. Boken utgör även bra motvikt till det som jag som doktorand lärde mig utpeka som vulgärdidaktik, dvs den didaktik som i stället för att börja med varför-frågan börjar med vad-frågan. Vad ska vi göra idag? (– spela innebandy), hur ska vi göra det? (– vi plockar fram bollar och mål), varför gör vi det? (– för att öva samarbete, träna kondition, och ha kul). Aktiviteten först och syftet sist. Utifrån en bildningsorienterad pedagogik är förhållandet och ordningen den omvända. Det får också betydelse för hur vi använder didaktiska modeller då vi enligt författarna måste flytta ”fokus for undervisningspraksis væk fra opfyldelse af modellens kriterier mod en mere selvstændig og kritisk refleksion over muligheder i forhold til modellens kriterier” (s. 90). För att vår undervisning ska utgöra motvikt till vulgärpedagogik räcker det alltså inte att vi plockar upp och anammar en ny modell, att vi byter dräkt. Vi måste också skapa en undervisningsform som kan rymma den subjektiva upplevelsen. Här möter idrottsläraren en utmaning i att varken överprioritera elevers personliga artistiska uttryck, eller gömma sig bakom kjolarna på gamla minnen om fördelarna med färdighetsträning i idrottsgrenar. En bra start är att som lärare försöka tillpassa de föreslagna undervisningsförloppen samtidigt som den så viktiga frågan ”Varför idrott och hälsa?” hålls levande. Boken är ett bra stöd i detta hänseende. I sista kapitlet ”At integrere forskellige evalueringsformer i idrætsemnet” får vi även en fin hint om det övergripande ärendet med den här boken. Utvärdering beskrivs där som ”at bestemme vad noget er vært”. Boken ger oss välformulerade grunder till att idrott och hälsa-ämnet har ett stort värde. Speciellt om vi bejakar den vardagliga erfarenhetens betydelse för att skapa rörelsemening i våra liv.

I AI-eran, avslutar Tegmark, utgör människan inte den smartaste formen av intelligens. Därför handlar inte vår framtid om vår intelligens utan om vårt subjektiva medvetande och våra känslor. I detta sammanhang framstår idrott och hälsa som framtidens ämne! Utan artisteri, subjektiva upplevelser och meningsfulla rörelser blir ämnet ett spel för tomma bänkar. En stoppdans där alla följer regler. Och kanske hade boken behövt en underrubrik även om ”Värendsdräkten och Chatbotten” är ett dåligt förslag. Slutsatsen får nog bli att den klarar sig bäst utan: Fagdidaktik i idræt – uden underrubrik. Den står på egna ben och funkar väldigt bra även för svenskar.

Copyright © Joacim Andersson 2023

[1] Värendsdräkten är en folkdräkt från Värendsbygden i Småland. I början av 1800-talet kom de gamla dräkterna ur bruk och ersattes efter hand med modernare material och plaggtyper med åtskilt livstycke och kjol.