Idrottens engagerade föräldrar: Om ansvaret att främja glädje, självständighet och utveckling


Erik Andersson
Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap
Örebro Universitet


Johan Fallby
Gör det bättre själv om du kan: Stötta ditt barn till hållbar och framgångsrik idrott
205 sidor, hft., ill.
Täby: 7 Tapas Publishing 2020
ISBN 978-91-986418-0-6

Johan Fallby skriver att ”[d]å vuxna drar iväg med toppning, kortsiktig fokus på vinst, indirekt eller direkt press på genomföranden, skrik på domare eller kraftiga emotioner, då leder det till negativa miljöer för många barn och unga” (s.150). Mycket riktigt. Vuxna påverkar vad som värderas som viktigt och önskvärt och vilka attityder som unga utvecklar i sitt idrottsliga deltagande. Vuxna har därmed ett stort ansvar för den utbildningsmiljö som skapas, för barns välmående, lärande och utveckling inom idrotten.

Antalet vuxna, och då framförallt föräldrar, som involverar sig i barn- och ungdomsidrotten har ökat markant de senaste årtiondena. Idag är föräldrainvolvering en självklarhet. Citatet ovan visar dess negativa sida. Hur bör jag som förälder istället agera för att stödja mitt barn och den idrottsmiljö som barnet och jag själv är en viktig del av? Johan Fallby tar sig an denna fråga och fler utifrån ett idrottspsykologiskt perspektiv i andra upplagan av Gör det bättre själv. Boken visar positiva och negativa sidor av den påverkan som föräldrar har på sina barn och på idrottsmiljön.

Enligt Fallby är det ursprungliga syftet med barn- och ungdomsidrott ”[g]lädjen att utöva idrotten för idrottens skull, just här och just nu” (s.37) men att detta motverkas av en ökad professionalisering och utslagning. Vidare skriver Fallby att ”[e]n av de största orsakerna till att barn slutar med idrott är att de inte tycker det är ’kul’ längre. För varje barn som slutar är det ett tapp för folkhälsan och ytterligare en individ som aldrig fick chansen att prova vägen till elitidrottare” (s.74). Det kan inte nog betonas att glädje och leken (idrotten) är ett värde i sig självt som ständigt behöver vårdas. Här är vuxna viktiga, särskilt eftersom vi vet att föräldrar och ledare som förespråkar glädje i utövandet påverkar barnen så att de får en lägre acceptans för fusk och respektlöshet gentemot motståndare samt att barnen får ett mer balanserat förhållningssätt till att vinna och förhålla sig till tävling som en respektfull ömsesidig strävan att göra sitt bästa (för att försöka vinna).

Johan Fallby är verksam som idrottspsykologisk rådgivare och föreläsare med mångårig erfarenhet från olika områden inom idrotten och näringslivet. Han har bland annat haft uppdrag inom elitfotbollen, Svenska Fotbollförbundet, Sveriges Olympiska kommitté och Riksidrottsförbundet.

Som forskare har jag en del bryderier kring den populärvetenskapliga genren, men inte som idrottsförälder.

Boken är uppdelad i fyra delar med sammantaget 12 kapitel. De fyra delarnas rubriker utgör huvudbudskapet: föräldrar har ett ansvar att väcka idrottsintresset, att låta barnet älska idrotten, att skapa autonomi för livslångt idrottande, samt att ge möjlighet att nå elit. Med föräldern och barnet i centrum behandlas förälderns relation till barnet, till ledare, föreningen och idrottsmiljön. Även frågor om träning, tävling och de heta frågorna om elit, talang, prestation och resultat behandlas. Varje kapitel, som kan läsas relativt fristående från de övriga, inleds med en intresseväckande berättelse med hög igenkänning som skapar engagemang och nyfikenhet att vilja veta mer. Det finns en inre logik som hålls ihop av de fyra delarna som tillsammans kommunicerar bokens kärnbudskap. Däremot är inte logiken och stringensen helt given inom varje del. Även om skrivkvaliteten generellt är god så finns det inslag av osammanhängande och icke innehållspreciserade formuleringar. Ett exempel är: ”Det bygger upp en sund, positiv, optimistisk och stabil miljö” (s.29). Problemet är att innehållet i de bärande termerna (som i exemplet: sund, positiv, optimistisk, stabil miljö) blir oklart, vilket ställer krav på läsaren att själv länka samman och fylla texten med innehåll.

Jag skulle vilja beskriva boken som berättande, informerande och rådgivande, med ett tydligt du-tilltal. Sättet att skriva involverar läsaren i en personlig dialog som gör innehållet meningsfullt, konkret och nära. Samtidigt finns det en risk med sättet att skriva. Utrymmet för läsaren att själv ta ställning krymper och texten kan uppfattas som okritisk och förenklad, med risken att känna sig tillrättavisad. Detta bedömer jag dock som mindre sannolikt här.

En klar fördel med boken är att den också fungerar som en utgångspunkt för fortsatt utforskande och fördjupning för den mer vetgirige läsaren då den innehåller QR-koder som gör det möjligt att ta sig vidare till ett fördjupat och uppdaterat digitalt innehåll med exempelvis övningar och självtest, med mera.

Som forskare har jag en del bryderier kring den populärvetenskapliga genren, men inte som idrottsförälder. Som forskare är jag alltid extra kritisk till populärvetenskapliga texter, särskilt när jag vet att författaren själv inte är forskare utan bara omsätter och använder andra forskares resultat och teorier. Ett mindre lyckat exempel på detta är Thomas Eriksons vilseledande bok Omgiven av idioter. Fallby behöver dock inte vara orolig. Till skillnad från Eriksons bok så har Fallbys bok en god vetenskaplig grund och utgör ett föredömligt exempel på populärvetenskap. Eftersom jag själv är forskare ska jag på förekommen anledning lyfta tre aspekter av populärvetenskap som Fallbys bok aktualiserar.

Den första aspekten handlar om faran med råd och tips. Bokens tilltänkta läsare är oftast inte så pass insatta i aktuell forskning att de kan bedöma råden och tipsens bakgrund och källa. Som idrottsförälder är dock detta knappast ett problem. Snarare är nog upplevelsen att det är praktiskt och okomplicerat att ta till sig de råd Fallby ger. Det är ju bra att någon som vet, som bygger på vetenskaplig kunskap, talar om hur det ligger till och hur vi bör agera. En risk med bokens många råd och tips – som bygger på förenklingar, tolkningar och omsättning av vetenskaplig kunskap och forskning – är dock att läsaren ’plockar russinen ur kakan’ och missar bakgrunden till råden. Det vill säga att läsaren anpassar läsningen till den egna agendan och därmed inte lär sig något nytt.

Den andra aspekten handlar om svårigheten att omsätta och beskriva relevanta begrepp så att de kan fungera som verktyg för att förstå och förklara olika företeelser. Boken innehåller många begrepp. I flera fall är begreppen tydligt beskrivna men förvånansvärt många begrepp, så som lärande, normer, emotion, kommunikation, tävling och positiv feedback, är relativt innehållslösa. Jag säger inte att det är fel med öppna och odefinierade begrepp. Det kan till och med vara en fördel att inte slå fast saker, det skapar utrymme för meningsfulla dialoger. Risken är dock att detta försvårar kommunikationen mellan människor och att läsaren enbart bekräftar egna förgivettaganden istället för att vidga och utmana dem. I mitt tycke är texter som försöker förklara något på ett enkelt sätt hjälpta av tydliga definitioner eftersom dessa bidrar till ett gemensamt språkbruk och därmed gemensamma verktyg för att förstå och förhålla sig till ett fenomen.

Boken utgör ett angeläget bidrag till att förbättra barn och ungdomars idrottande, att få dem att utvecklas som idrottare och unika individer.

Den tredje aspekten är referenshanteringen – eller snarare bristen på den. Att inte synliggöra och redovisa alla referenser som boken bygger på, där de används i texten, känns moraliskt och vetenskapligt tveksamt. Att använda och föra vidare andras resultat är givetvis en god handling. Men att inte ge de aktuella forskarna det erkännande som de förtjänar efter att ha lagt ner mycket tid, resurser och hårt arbete känns inte helt juste. En bristfällig referenshantering minskar också trovärdighet, tillförlitlighet och läsarens möjlighet till kunskapsfördjupning och bedömning av textens kunskapsvärde.

Boken lägger stor vikt vid individers beteenden och beteendeförändringar. Alla perspektiv har sina begränsningar och särskilt i det här sammanhanget eftersom barn och ungdomars idrottande i stora delar är en fråga om utbildning, undervisning, socialisation och lärande, det vill säga, en genuint pedagogisk angelägenhet. Ett alternativ till det psykologiska och beteendeorienterade perspektivet är således det pedagogiska. Fallby skriver exempelvis att
”[e]n sidoeffekt av ett gott samarbete mellan tränare och idrottsförälder är att barnet lär sig av alla vuxna relationer” (s.119). Citatet skulle istället kunna formuleras så här. Kärnan i ett gott samarbete mellan vuxna är att barnen socialiseras genom gemensamma normer som tydligt leder barnen i rätt riktning och som skapar en trygg, förutsägbar och lärorik idrottsmiljö. Med ett pedagogiskt perspektiv är det möjligt att förstå, förklara och närma sig uppkomsten av de normer som bidrar till att leda barnen i viss riktning, som möjliggör ett visst lärande och utveckling.

Med en ökad pedagogisk kunnighet hos vuxna kan föräldrar och ledare agera med större eftertanke, omsorg och inkännande, med goda intentioner och klokhet i vad som är bäst för barnen. De kan då ge stöd till nya erfarenheter, lärande och utveckling som påverkar barnen i en önskvärd riktning, både på grupp- och individnivå. Det ökar således möjligheten att också förstå och behandla barn och ungdomars idrottande som en genuin utbildningsfråga där vuxna inte bara verkar för att föra idrotten vidare utan också kan ta ansvar för att barnen lär sig vissa saker (kvalifikation), tillägnar sig vissa normer och värden, blir formade till medlemmar av en social, kulturell och politisk ordning (socialisation) och får växa som unika individer med självständigt tänkande, omdöme, känslor och nya sätt att handla och vara (personformering).

Sammanfattande omdöme

Boken ligger helt rätt i tiden och utgör en praktiskt användbar kunskapskälla för alla idrottsföräldrar. Den erbjuder (populär)vetenskaplig kunskap kombinerat med författarens egna erfarenheter från idrottspsykologisk yrkesutövning. Olika modeller, metoder, tips och råd ger vägledning om vilka beteenden som är fruktbara. Boken hjälper idrottsföräldern att få syn på sin roll, vad det egna beteendet har för betydelse för barnet och idrottsmiljön, vilket ansvar föräldern har och vad som är framgångsrikt för att bidra till en positiv, utvecklande, trygg och lärorik resa för det egna barnet inom idrotten. Boken utgör ett angeläget bidrag till att förbättra barns och ungdomars idrottande, att få dem att utvecklas som idrottare och unika individer.

Copyright © Erik Andersson 2021

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.