Danska huliganer berättar

Martin Alsiö
Fri skribent 



Jonas Nyrup & Tom Carstensen
Hooligan – de danske broderskaber: Respekten, æren, rusen
328 sidor, inb.
København: Lindhardt og Ringhof 2011
ISBN 978-87-11-41781-2


Det här är inte bara en bra bok – det är en fantastisk viktig bok. Jag skulle nästan kalla den för ett mästerverk i den redan stora skaran huliganböcker, om det inte vore för två kritiska invändningar. Men låt oss börja från början.

Denna bok bygger på långa och djupa intervjuer med tre våldsverkare från lika många firmor i Danmark.  Det är pseudonymerna Wilhelm som håller på Aarhus GF, Sören som gillar Brøndby IF och Christian som stöder FC København. De som ställt frågorna är två sportjournalister från statliga Danmarks Radio.

Boken är upplagd i 24 kortare kapitel, utifrån olika ämnen som de tre informanterna diskuterat. Det är en diger genomgång av alltifrån klädstil till minnesvärda box, från inflytandet från den så kallade engelska sjukan till italienska ultras. Det danska språket är något ovant för mig och det tar ett tag innan jag inser att ”ballad” inte innebär någon vacker lugn sång, utan kort och gott bråk, slagsmål.

Det är också till stora delar tre personliga bilder. Vi får följa trions egna berättelser hur det kom sig att de av olika skäl lockades till fotbollsvåldet – och vad som fått dem att stanna kvar.

Vi banker nogle brøndbyere ned’, siger Wilhelm, ’og pludselig får jeg fyret en fadøl i hovedet, så jeg ikke længere aner, hvor jeg er, og vælter rundt. Jeg må sgu nok hellere komme ud herfra, tænker jag og løber ud igen (sid 85).

Ovanstående citat beskriver en form av klassiskt publikuppträdande när en smått sensationell situation uppstått i matchen som flertalet åskådare varit helt oförberedda på. Wilhelms favoritlag förlorar och i frustrationen rusar flera anhängare in på planen för att ta revansch med nävarna. Det är första gången Wilhelm är med om en ”ballad” runt fotbollen.

Det organiserade fotbollsvåldet, som är bokens huvudtema, har enligt min mening följt fotbollens väg in i fria marknadsekonomier.

En av de viktigaste poängerna med boken är formen. Här finns ingenting av den ignorerande och kvävande inställning till fotbollsvåld som karaktäriserar den allmänna debatten. Nyrup och Carstensen har gjort ett digert arbete att förhålla sig neutrala och låta våldsverkarna berätta sina egna historier. Det är ett grepp som fungerar överraskande bra.  Berättelserna känns rakt i hjärtat ärliga, utan att förfalla till poserande eller missriktad moralism. De ämnen som tas upp – t.ex. huliganismens 8 lagar – visar ändå att våldsverkarna ingalunda är några sanslösa galningar, utan människor med både goda och onda sidor. Moralen är tydlig – även om den är långt ifrån den allmänna samhällsmoralen.  Det är ett mycket gott journalistiskt arbete bakom att få trion att berätta så öppet om sin egen syn på fotbollsvåldet.

Vi er ude at spise sammen en gang hver eller hver anden måned – os gamle og nogle af de unge – og snakker lidt om, hvordan det går, om vi skal ændre på noget for sammenholdet skyld, og så har vi oprettet den fond, hvor vi 70 mand hver især indbetaler 100 kroner om måneden, så vi har lidt til konerne og sådan, hvis en af os kommer ind og sidde eller noget, siger Søren. (sid 106).

I detta citat beskrivs huligangänget i så oförargliga ord att det kunnat handla om vilken herrklubb som helst. Vilket det förstås inte är. Men det faktum att det till delar kan påminna om andra herrklubbar är en enkel sanning som sällan hörs i debatten annars.

Till kritik av boken vill jag börja med att framföra hur den ganska okritiskt berättar hur huliganismen kom likt en konkret idé från England, den engelska sjukan, för att sedan spridas över världen. Det är en missuppfattning som fortfarande dyker upp alltför ofta. Våld har funnits runt fotboll i alla tider, men har varierat kraftigt från tid till annan och mellan olika länder. Det organiserade fotbollsvåldet, som är bokens huvudtema, har enligt min mening följt fotbollens väg in i fria marknadsekonomier. Boken touchar denna förklaring flera gånger. Exempelvis berättas tidigt om att när huliganismen ”blev ett problem” i England var Danmark ännu känt för sina s.k. roliganer. I Danmark tycks huliganismen blommat upp strax efter att den genomkommersiella Superligaen bildades 1991. Det är också tydligt, även om det aldrig jämförs, att de tre herrarna och firmorna har rätt olika upplevelser av sina huliganliv.

Christian taler varmt om forhold, han efter nogle år i CC oplevede i Østeuropa, hvor flere lande afholder deciderede casualturneringer, hvor hvert firm dropper den individuelle beklædning og i stedet møder op i ens T-shirts – præcis som holdene på fodboldbanen (sid 123)

Det är självklart supportern till FC København som gör flest jämförelser med övriga Europas huliganscen. Hans lag spelar ju oftare på den nivån än någon av de andra två. Samtidigt tycks berättelserna från Aarhus GF vara de råaste och allvarligaste. Kan det ha något att göra med att laget underpresterar både sportsligt och ekonomiskt, tro? Det finns överlag flera spännande resonemang som kunnat dras längre i boken. Visserligen hade detta förstås fått ske på bekostnad av intervjuerna, men jag undrar om inte berättelsen då blivit ännu bättre.

Här finns också min andra kritik. Med en bok som mästerligt tar upp nästintill alla spännande ämnen som ryms inom temat fotbollsvåld – ställs aldrig den avgörande frågan: varför just här? Varför just nu? Och den lika viktiga: varför inte där och då?

Det är förstås mycket svåra frågor. Men jag hade gärna sett att författarna försökt ge några svar.  Att man ska klämma ur svar ur intervjuerna är förstås övermäktigt. Det kan man inte gärna kräva av dem. Ändå är det en kritik som är på sin plats, eftersom allt annat sköts så mästerligt i boken. Författarna har även vid flera tillfällen valt att väva in andra kollegor, som till exempel den flitigt refererade Bill Buford – och det är inte utan att jag gärna sett att man gett sig på de allra största frågorna också. Metoden att välja fokus på intervjuerna har sina begränsningar. Det är dock viktigt att huliganerna själva får komma till tals, så man inte förfaller till samma ensidiga debatt som i Sverige. Jag får i alla fall gott om mersmak och hoppas på en uppföljare med de större frågorna. När kommer den?

 

© Martin Alsiö 2011.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com
Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.