Kan idrott göra någon nytta?

Lars-Erik Alkvist
Högskolan Dalarna

Är idrott nyttig? Om man med idrott också menar motion så är det naturligtvis så att man både fysiskt och psykiskt mår bra av det. Det är otvetydigt. Frågar man vidare: kan idrottslig verksamhet bryta ett negativt individuellt och socialt mönster? Kan idrotten bidra till ett bättre liv? Dessa frågor är kanske lite väl omfattande och svåra att entydigt svara på. Men det finns försök.

Jag har ibland läst i dagspressen om unga boxare som menar att deras idrott ledde dem bort från destruktiva vägar. Ett fall är den kände medieprofilen Paolo Roberto. Han fick epitetet ”kungen av Kungsan”. Han tillbringade en tid med att slåss utanför boxningsringen. Med tiden rätades hans liv upp och idag lever han på den så kallat smala vägen.

Det har tills nu funnits få systematiska studier av vad idrott kan åstadkomma för människor som hamnat på villovägar. Rosie Meek, professor i kriminologi och sociologi vid University of London försöker, och jag tycker lyckas väl, undersöka ovanstående frågeställning i sin nyutkomna bok Sport in Prison: Exploring the role of physical activity in correctional settings. Det är ett gediget, väl grundat arbete. I 14 kapitel angriper hon frågeställningen om idrottens nytta för rehabiliteringen av kriminella med olika metoder. Hon rör sig över många olika ämnesdiscipliner och olika teoretiska inriktningar och knyter detta samman med väl grundade empiriska angreppssätt.

Hon undersöker om och på vilket sätt idrott kan medverka till att bryta en destruktiv levnadsbana. Det finns många vetenskapliga studier som visar på att när man väl har hamnat på brottets bana är det svårt att bryta sig loss från denna verklighet. Återfallsfrekvensen är förfärande hög.

Rosie Meek har jobbat nära människor som hamnat bakom galler och studerat vad idrott kan göra för dem i deras individuella och sociala rehabilitering. Så hon har en del praktiska erfarenheter.

Att det inte finns särskildt många studier om idrottens roll för rehabilitering av brottslingar beror säkerligen på att man inom akademin i allmänhet har utgått från den fortfarande seglivade föreställningen att idrott endast handlar om lek och därmed inget att bry sig om.

Hon har samlat data för sina undersökningar i England och Wales. Hon har kombinerat olika metoder, både kvantitativa och kvalitativa. Hennes primärdata var omfattande. Hon intervjuade intagna, fångvaktare, skickade ut enkäter till dessa, hon använde fokusgrupper, hon intervjuade föreståndare för fängelsegym, genomföre deltagande observation vid 21 olika fängelsegym och hon studerade också om rehabiliteringen kunde påverkas av genus etc. Hon studerade även sekundärdata, som policy dokument, rapporter från ombudsmän (ett svenskt begrepp som exporterats till England och även till Tyskland) och 185 fängelserapporter. Med andra ord hennes empiriska material är verkligen omfattande. Fältarbetet tog 4 år att genomföra.

Hon gör en genomgång av den internationella forskningen på området och rör sig över flera världsdelar. Men den forskningen som nämns har tyvärr den begränsningen att den endast finns i engelskspråkliga texter.

När jag läste Meeks bok utgick jag omedvetet från föreställningen att visst kan idrott hjälpa människor att komma på rätt bana, dvs idrott kan fungera som ett bra rehabiliteringshjälpmedel. Nu skulle jag få svart på vitt att så var fallet. Men vid läsning var jag lite oroligt att hon skulle komma fram till något annat, nämligen att idrott varken gör någon nytta eller för den delen, någon skada. Jag utgick nog utifrån en djupt liggande tanke om att idrott skapar någon slags mening i livet och därmed riktar energin mot något positivt. Så jag läste boken med viss spänning. Meek skriver också på ett spännande sätt som fängslade (ursäkta ordvitsen) mig.

I sista kapitlet lägger författaren fram sina slutsatser. Hon är naturligtvis akademiskt försiktig i sina slutsatser. Hon menar att det beror på många olika faktorer huruvida idrott kan fungera som ett rehabiliteringsmedel. Hon menar att det är naivt att tro att idrott kan lösa fängelsets stora problem, att man återfaller i brott. Men hon menar att idrott kan inspirera, motivera och stärka individer.

Vad kommer Meek då fram till? När hon intervjuade fångvaktare så menade de att idrotten var ett medel för att undvika kaosartade uppror; det blev helt enkelt en lugnare atmosfär i fängelserna. Hennes försiktiga slutsatser är bland annat att idrotten leder till att ordning lättare kan upprätthållas. Meek studerade många olika typer av fängelser, allt ifrån helt öppna till helt slutna anstalter, och just graden av öppenhet kan vara en påverkansfaktor. På öppna anstalter sitter mer mottagliga fångar och på slutna mindre mottagliga. Hon visar att om man fick igång ett lyckat samarbete mellan de som var ansvariga för fängelsets gym och övrig vaktande personal så fick man bättre resultat. En annan faktor av vikt var att kunna identifiera vilka specifika grupper som man ansågs vara mottagliga för idrottslig rehabilitering. Vidare var det viktigt att försöka hitta idrottsliga aktiviteter som var lockande och spännande. Ytterligare en faktor som var betydelsefull var de frivilliga organisationernas involvering i fängelsernas interna aktiviteter. Dessa organisationer spelade en värdefull roll, särskilt vid frigivningen. Dessa blev ett stöd för de utsläppta.

På europeisk nivå har Europarådet initierat ett projekt vid namn ”Enlarged Partial Agreement on Sport” (EPAS). Detta projekt har i år tagit upp idrotten inom fängelsets ram som ett viktigt område att utveckla.

Meeks slutsatser är med andra ord försiktigt optimistiska. Hon diskuterar tillkortakommande och problematiserar sina slutsatser på ett klokt sätt. Hon tar till exempel upp genusfrågan och menar att detta område behöver utforskas mer noggrant, hur olika typer av idrotter som män och kvinnor intresserar sig påverkar fängelsets kultur och de intagnas engagemang.

Hon påpekar att hennes resultat måste beläggas ytterligare, men hon kommer fram till att idrotten kan sägas leda till individuell och social utveckling, som senare kan leda till att livet läggs till rätta.

För mig var denna bok var ett sant nöje att läsa, även om jag inte fick de svar som jag ville ha. Meek mig att tänka vidare, och hennes bok är, menar jag, ett exempel på riktigt god (idrotts)vetenskap.

Copyright @ Lars-Erik Alkvist 2014