IOK sviker de egna idealen

Det är en upprörande bok jag fått i min hand. Det borde inte vara så här! skriker jag ut när jag läser Sverker Lindströms bok om olympisk idrott och kapitalistisk utsvettning parat med hårt politiskt förtryck. Idrottsrörelsen, kapitalet och kommunistiskt förtryck bildar en ohelig allians i Kina och återupprättar slaveriet. Och där skall i år de Olympiska spelen genomföras. En ledande svensk förespråkare talar om att OS står för ”frihet, respekt och solidaritet”. Kan man vara så blind?

Lindström är frilansjournalist och har sammanställt och populariserat vetenskapligt texter som annars inte når ut till allmänhet.  Han har i en tidigare bok avslöjat de stora sportskoförsäljarnas minst sagt etiskt skakiga grunder för tillverkningen. Och det är en viktig uppgift han tar på sig.

I boken Det stora sveket anlägger han ett historiskt perspektiv på den olympiska rörelsen, och påvisar hur snabbt samverkan mellan politiskt förtryck och kapitalet utvecklas. Det som alltså idag sker i Kina är inget nytt.  Boken utgår från två bröder som kom att grunda Adidas och Puma i den lilla hantverksstaden Herzogenaurach. Sambanden mellan den olympiska rörelsen och dessa skotillverkare har varit ytterst starkt. Bröderna gjorde allt för att utveckla sina produkter. Och redan den 1 maj 1933 skrev de in sig nazistpartiet. Affärerna började gå bra. Och deras skor fick stor betydelse i de olympiska spelen i Berlin 1936. Bröderna Dassler blev småningom bittra fiender och ur den fiendskapen uppstod Adidas och Puma.

Lindström skriver medryckandet om spelet bakom Berlinolympiaden. Författaren pekar bland annat på hur ledande OS-företrädare, som Avery Brundage, slogs hårt mot dem som förordade bojkott av spelen. Brundage hade själv inget emot att judarna diskriminerades. Många av de ledande funktionärerna i den olympiska rörelsen, inklusive en del svenskar (som t ex Clarence von Rosen) var antisemiter.

Under dessa spel smög en av bröderna Dassler i kulisserna och trots de starka diskriminerande stämningarna knöt han Jesse Owens till sitt företag. Owens gjorde som vi vet stor succé. Det vill säga, jakten på försäljningen står över allt annat. Berlinolympiaden kom att bli en stor propagandatriumf och det var som Lindström så riktigt tar upp, just det tysta medgivandet från länder som USA som klädde in Hitlers regim i något slags respekt. Med andra ord: idrott, politik och jakten på profit driver fram de olympiska spelen.

I ett par kapitel redovisar Lindström det fula spelet mellan de stora sportmärkena i jakten på marknadsandelar. Man använde vilka medel som helst. Under lång tid vara amatörreglerna hårda, men sportskoföretagen betalade stora svarta summor till elitidrottsmännen för att de skulle bära just deras skor. Adidas lyckades köpa sig till Olympiska spelen i München 1972 med ensamrätt att visa sitt varumärke. Idrotten blir alltmer big business. I spåret av detta följer maktkamper och mygel av allahanda slag. I och med att Juan Antonio Samaranch 1980 valdes till ordförande för IOK förstärktes den kommersiella inriktningen. Samaranch hade varit sportminister i Francos fascistregering. Och IOK är heller ingen demokratisk organisation. I kulisserna verkar de stora sportvaruföretagen och trycker på. Idrott, politik och ekonomi hör ihop. Detta är inga nya uppgifter som Lindström redogör för, men likväl är det viktigt att upprepa detta.

Mot bakgrund av detta skall man förstå hur Peking lyckades få OS 2008. Redan tidigt hade de berömda sportskoföretagen lagt ned sina fabriker i hemländerna och vänt sig till låglönelandet Kina. Kina blev världens fabrik. I samma anläggning kan Adidas och Puma tillverkas sida vid sida. Under ytterst svåra arbetsmiljöförhållanden tvingas arbetarna slita förtvivlat för att de västerländska skoföretagen skall tjäna pengar. Lindström tecknar en skrämmande bild av tillståndet för arbetarna i Kina. Det politiska och ekonomiska förtrycket ligger som ett tungt brunnslock över den arbetande befolkningen. Utan att överdriva kan det liknas vid ett slaveri. I vissa fabriker tillbringar arbetarna 95-100 timmar i veckan på sin arbetsplats, och de arbetar mellan 73-78 timmar. Det pågår massiva folkomflyttningar i Kina. Landsbygdsbefolkning bemannar maskinerna, men tillerkänns inte samma sociala och politiska rättigheter som stadsborna. De har speciella pass (hukou-dokument) för att visa att de inte är riktiga medborgare i sitt eget land. Det politiska förtrycket är hårt. Organisering betraktas som ett hot mot staten. Lindström menar att så länge vi inte bryr oss om vad som på går i Kina så består diktaturen.

USA som i andra sammanhang är kritiska mot Kina tystnar i och med att de ekonomiska intressena överskuggar de mänskliga rättigheterna. De som 1936 förordade bojkott av Berlinolympiaden möttes av hårt motstånd från OS-rörelsen. Idag pågår tyvärr inga större diskussioner om bojkott av Kinas olympiska spel. IOK håller strama tyglar. Kina och de kinesiska ledarna ser i Olympiska spelen en möjlighet att med hjälp av idrotten spela en stormaktsroll. Trots kunskapen om att Kina är en förtryckarstat gav man landet 2008 års olympiska spel. Hur är det möjligt? Jo, som Lindström påpekar så har IOK, sportföretagen och Kina ingått en ohelig allians. De kritiska rösterna finns bara utanför denna allians. Den svenska IOK-ledamoten och vice ordföranden Gunilla Lindberg säger i ett häpnadsväckande uttalande: ”Inga bedömningar av det politiska systemet gjordes inför valet av arrangörsland för 2008 års spel”. Man tar sig för pannan. OS-stadgans femte paragraf lyder ”Varje form av diskriminering på grund av ras, religion, politik, kön eller på annan grund är oförenligt med medlemskap i den olympiska rörelsen”. Borde inte detta gälla dagens Kina?

När man läser Lindströms bok blir man upprörd, och på frågan var denna upprördhet skall ta vägen blir han oss svaret skyldig. Men hans mål är nog inte att ge ett recept på hur vi bör handla, utan att starta en diskussion. Personligen kommer jag ha svårt att bänka mig vid TV-apparaten för att se en glittrande show och veta att denna show utspelar sig mot bakgrund av ett massivt förtryck. Detta har Lindströms bok Det stora sveket bidragit till.