Har det funnits en idrottspolitik?

Det är ganska typiskt att det har dröjt så länge för samhällsvetare att ta idrotten på allvar. Idrotten har varken utgjort något intressant socialt problem eller någon ideologiskt och politiskt brännande eller ens relevant fråga. Och det var bara några enstaka länge förbisedda sociologer som såg något teoretiskt intressant i idrottens utveckling (jag tänker i första hand på Norbert Elias). Psykologer och pedagoger blev involverade i forskning om idrott långt före sociologer och statsvetare, och idrotten har väl främst betraktats som något som handlar om individers prestationer och inte som ett samhällsfenomen. Idag har idrotten dock blivit så stor, särskilt genom sin symbios med massmedia, att den inte längre går att ignorera som samhällsfenomen. Men fortfarande är det svårt att säga vad idrotten är för slags fenomen.Att det dröjt innan historiker intresserat sig för idrott är kanske mindre konstigt, eftersom det rimligtvis måste finnas en historia först. Idag tycks det dock som om det finns mer historisk forskning om idrotten än till exempel sociologisk och statsvetenskaplig forskning. Och kanske har det att göra med att det nu finns mycket historia att berätta, men betydligt mindre av teorier och idéer om hur man ska se på det här med idrott. Vad är det som är intressant med idrotten egentligen, för något måste det ju vara?

Att det finns mycket historia men lite teori om idrott som samhällsfenomen blir också tydligt när man läser Norbergs avhandling, som har underrubriken ”studier i statlig idrottspolitik 1913 – 1970”. För det första ska jag säga att det, som oftast, är mycket roligt att som sociolog läsa historiska verk. Här finns en naturlig konkretion som är befriande i jämförelse med många sociologiska abstraktioner vare sig det gäller teoretiska begrepp eller regressionskoefficienter. Norbergs avhandling ger en intressant redogörelse för olika relevanta skeenden och opinionsyttringar när det gäller synen på idrotten. Inte minst är det uppfriskande att läsa om diskussionerna på 1920-talet om proffsboxningen, och våldet i och kring fotbollen och den idrottens legitimitetskris som uppstod. Även historien om spelandet, inte minst det illegala, och bildandet av Tipstjänst är en sådan fascinerande läsning. Man tänker inte så ofta på att det här med stryktips har en historia. Men framför allt ger Norbergs avhandling en gedigen genomgång av debatter och förslag som framförts i riksdagen beträffande anslag till idrotten, deras omfattning och hur de ska fördelas. Här slås i varje fall jag främst av de utvecklade kritiska inlägg mot idrotten som tycks ha gjorts från främst socialdemokratiskt håll så sent som i slutet av 1940-talet: ”Jag förstår det inte. Jag kan inte ha detta intresse. Vad ger idrotten en människa i andligt avseende?”

Samtidigt ska sägas att allt inte är lika intressant att läsa. Avhandlingen är på ca 460 sidor och den innefattar tre olika studier. Den första studien handlar om statsanslagen till idrotten i allmänhet fram till 1970. Bara denna första del skulle ha räckt till en avhandling och den omfattar drygt 200 sidor. En ytterligare studie handlar om Riksidrottsförbundet och dess relation till statsmakten. En tredje studie omfattande cirka 90 sidor handlar om idrottsrörelsen och skattefrågor. Här redovisas alltså oerhört mycket material och dokument och det hela blir ibland tungläst. Detta är inte menat som en kritik, mera som en konsumentupplysning, och det finns naturligtvis ett värde i att dessa saker finns beskrivna på ett ändå relativt lättillgängligt sätt.

Jag har ingen möjlighet att gå in på någon detaljkritik beträffande dessa framställningar utan jag ska redovisa några reflektioner jag gjort vid läsningen av avhandlingen som berör de mer generella teoretiska frågor som Norberg formulerar i avhandlingens inledningskapitel som har rubriken ”staten och idrottsrörelsen”. Detta har också att göra med frågan om vad idrotten är för sorts fenomen i samhällslivet. Beträffande det senare är Norberg väl medveten om, och han uttrycker det tydligt på flera ställen, att idrotten är ett udda politikområde och det är förtjänstfullt att han inte rakt av inordnar idrotten som en folkrörelse. För att få några teoretiska instrument sneglar han på några statsvetenskapliga förebilder som studerat olika politikområden och det som tycks ligga närmast är studier av statlig kulturpolitik. Här utvecklar Norberg sedan detaljerat tre idealtypiska statliga förhållningssätt till området i fråga: passiv neutralitet, aktiv neutralitet samt perfektionism. I sina slutsatser kommer Norberg fram till att statens idrottspolitik måste förstås som aktivt neutral och han talar också om ett kontrakt mellan staten och idrottsrörelsen (sid. 449-50). Samtidigt tycker jag mig läsa att Norberg har vissa tveksamheter inför dessa slutsatser. Och som läsare har jag svårt att skriva under på denna karakteristik. För mig blir det ytterst tveksamt om man över huvud taget kan tala om en statlig idrottspolitik. Och varför är det alltid staten som har en politik? När man läser framställningen så framgår det snarare att det är idrotten som haft, om inte en politik, så åtminstone en strategi. Statliga företrädare tycks ständigt ha blivit överrumplade av idrottens krav och också av kraften och tillväxtpotentialen i idrotten. Det var från början idrottsrörelsen som ville ha pengar av staten och detta första statsstöd, som beviljades av staten 1913, satt hårt inne och stötte på starkt motstånd i riksdagens båda kamrar. Men varken motstånd eller stöd följde några partipolitiska linjer, vilket inte heller varit fallet vid senare tillfällen. Företrädare för generösa statsstöd till idrotten har hela tiden kommit från både höger och vänster, liksom motståndet. På 1920-talet var motståndet som starkast och statsstödet minskades. När statens stöd till idrotten höjdes rejält var det mest en lapsus eller en oavsedd konsekvens av inrättandet av Tipstjänst år 1934, som efter hand inbringade mycket mer pengar som gick till idrotten än vad någon politiker kunnat ana. Nästa lyft för anslag till idrottsrörelsen i slutet av 1950-talet var inte heller avsett. Det handlade om ett allmänt stöd till ungdomsverksamhet oberoende av inriktning. I praktiken kom dock nästan hela detta stöd så småningom att kanaliseras till idrottsföreningars verksamhet framför allt genom att idrottens organisationer hade en så stort beredskap att söka och förvalta detta stöd.

För mig framstår denna historia knappast som exempel på något som man kan kalla en medveten och aktiv idrottspolitik. De som har varit aktiva har varit idrottens egna representanter både i och utanför riksdag och partier. Politiker av olika schatteringar har ständigt överrumplats av kraften i idrottens tillväxt och i intresset för idrottens olika former som vadslagning, nöjesevenemang och naturligtvis också som deltagande i själva idrottsaktiviteterna. Norberg döljer inte alls dessa sidor, men för att kunna göra en samhällsvetenskaplig analys av det hela tvingar han in materialet i alltför tjusiga modeller och analyskategorier. För att man ska kunna tala om en aktiv idrottspolitik måste väl politikerna ligga före och någon gång ha presenterat något genomtänkt program beträffande idrotten. Ingenting i den vägen finns redovisat i avhandlingen. För att tala med företagsekonomen Bengt Jacobsson tycks det ha handlat om att reagera och inte om att regera.

En annan sida av avhandlingen som jag tror hänger samman med själva analysen är det snävt nationella perspektiv som ges. För att förstå idrotten som samhällsfenomen menar jag att man måste utgå från ett globalt perspektiv. Idrottens enorma attraktionskraft och spridning bottnar i mycket i att den verkligen är ett globalt fenomen nästan från dess början. Idrotten har därmed haft en egen utvecklingsdynamik som har gjort den till en självständig samhällsprocess som trotsat alla kulturella och politiska barriärer. Samtidigt finns det variationer som är nationella, men för att förstå hur dessa variationer uppstått måste man utgå från det globala och inte tvärtom. Mot slutet av avhandlingen gör författaren några reflektioner i en komparativ riktning som är av intresse, men på något sätt känns det väldigt snävt att analysen genomgående är så nationellt inriktad. Å andra sidan är det ju orimligt att begära att denna avhandling skulle vara komparativ, men ändå skulle ett sådant perspektiv behövts för att vända på steken och kunna se idrotten som något som tränger sig på staten och politiken och inte tvärtom. I ett globalt perspektiv är stater inte allsmäktiga. För att spetsa till det kan man säga att idrotten som det globala fenomen den är förvandlat stater till klubbar som tävlar mot varandra.