Imponerande om ”Afrikas VM” 2010 – men vart tog genusperspektivet vägen?

Tags: ,

Print Friendly

Maria Zuiderveld
Södertörns högskola


Peter Alegi & Chris Bolsmann (red) Africa’s World Cup: Critical Reflections on Play, Patriotism, Spectatorship, and Space 256 sidor, hft. Ann Arbor: University of Michigan Press 2013 ISBN 978-0-472-05194-6

Peter Alegi & Chris Bolsmann (red)
Africa’s World Cup: Critical Reflections on Play, Patriotism, Spectatorship, and Space
256 sidor, hft.
Ann Arbor: University of Michigan Press 2013
ISBN 978-0-472-05194-6

Drygt två veckor efter att fotbolls-VM i Sydafrika hade avslutats sa den sydafrikanska nobelpristagaren och tidigare ärkebiskopen Desmond Tutu till Time Magazine:

“Anyone who wasn’t thrilled by the World Cup needs to see their psychiatrist,” he said. “We have shown the world. We have shown ourselves. We can meet deadlines. We can build state-of-the-art stadiums. We can control crime. One has great, great exhilaration about the possibilities.”

Just nu pågår förberedelserna för fullt inför fotbolls-VM I Brasilien 2014. På Fifas hemsida erbjuds besökaren samtidigt att återuppleva fotbolls-VM i Sydafrika 2010, med hjälp av bilder, videor och artiklar. Det var en historisk händelse, då det var första gången som ett land på den afrikanska kontinenten fick stå värd för detta massiva evenemang. Fotbolls-VM i Sydafrika kom därför att marknadsföras som Afrikas VM. Stoltheten och ambitionen var enorm; Afrika skulle visa världen att de kunde. Inför evenemanget var dock pessimismen utbredd om Sydafrikas förmåga att organisera en turnering av den här kalibern. Sydafrika kämpar med utbredda skillnader mellan rik och fattig, korruption, alarmerande hög brottsstatistik och en galopperande aidsepidemi. Skulle alla nya arenor bli klara i tid? Hur skulle turister skyddas mot rån och överfall, och, vilket diskuterades livligt i både brittisk och sydafrikansk media, mot HIV och AIDS? Pendeln svängde med besked när Sydafrika slog in 1-1 målet i inledningsmatchen mot Mexico. Efter det lovsjöngs evenemanget i alla tonarter, över hela världen. Samtidigt enades den sydafrikanska nationen i att de tillsammans, ännu en gång efter de första demokratiska valen 1994, hade lyckats förenas i att åstadkomma det omöjliga.

Var dock fotbolls-VM i Sydafrika 2010 en sådan framgångssaga? Fotbolls-VM är världens enskilt största turnering.  Dess betydelse för och påverkan på det samhälle som får i uppdrag att vara värd för evenemanget är odiskutabel. Därför blir det särskilt intressant att läsa den nya antologin Africa’s World Cup: Critical Reflections on Play, Patriotism, Spectatorship, and Space. Redaktörer är historikern Peter Alegi, vid Michigan State University, och sociologen Chris Bolsmann, vid Aston University. Båda har ett särskilt intresse för fotboll, identitet och Sydafrika och har publicerat ett flertal böcker och artiklar i ämnet sedan 15 år tillbaka. Peter Alegi står bakom podcasten “Africa Past and Present”, som behandlar politik, kultur och historia på den afrikanska kontinenten. Han bloggar också på sajten “Football is Coming Home” . Chris Bolsmann är en tidigare fotbollsspelare från Sydafrikas huvudstad Pretoria; han bor nu i Storbritannien.

Africa’s World Cup har en spännande samling författare; journalister, akademiker, bloggare, kuratorer, arkitekter och fotbollsexperter, som alla reflekterar över fotbolls-VM 2010 ur ett vidare perspektiv. Antologin är indelad i fyra delar, där del ett behandlar hur fotbolls-VM förändrade stadsbilden i städerna där turneringarna hölls; till exempel försköning och renoveringar av flygplatser, tågstationer och stadsdelar. Killian Doherty pekar dock på hur denna process förstärkte inkludering respektive exkludering i Sydafrika, och därmed återinrättade delar av apartheidsystemet. Det var vi som hade råd att betala för det som fick tillträde till nybyggda stadiums och särskilda FIFA-zoner. Hon beskriver särskilt väl invigningen av Fifas center “Football for Hope” i kåkstaden Khayelitsha utanför Kapstaden i december 2009. Tanken med dessa centra, som Fifa byggde i fattiga områden över hela Afrika inför fotbolls-VM, är att ge barn och ungdomar möjlighet att spela fotboll och skapa sig en bättre framtid. På dagen för invigningen var dock poliser synliga överallt i Khayelitsha. Runt centret hade ett 15 meter högt staket byggts. Privata säkerhetsvakter kontrollerade biljetter och tillträde vid entrén och visade särskilt inbjudna gäster till tillfälligt uppsatta vita tält. Khayelitshas invånare, som centret hade byggts för, samlades på jordvallar utanför avspärrningarna och försökte få en glimt av vad som hände innanför det höga staketet.

Del två fokuserar på hur evenemanget representerades i populärkulturen. Jennifer Doyle skriver om plagiatanklagelserna kring den officiella VM-låten, Waka Waka (It’s time for Africa), som framfördes av colombianskan Shakira och den sydafrikanska gruppen Freshly Ground. Efter påtryckningar erkände Fifa till slut att Waka Waka var en ”remix” av den välkända afrikanska låten ”Zangaléwa”. Doyle menar att detta är ett i raden av exempel på hur afrikanska artister plagierats av västerländska musiker utan någon kompensation.

Corporations sell us their products with fantasies of poor boys who need only a ball to forget their troubles. Layered over those images are tracks from K’Naan, Shakira, Coca-Cola, and Disney, music that itself feeds on that which is outside of the entertainment complex but is always in the process of being absorbed into it. (Doyle, 2013: 69)

Del tre är bokens längsta, men även den mest personliga. Kapitlen diskuterar den komplexa relationen mellan fotboll, nationen, identitet, Sydafrika och Afrika. Den tar upp hur fotbolls-VM för första gången sedan 1994 skapade ett gemensamt “vi” i Sydafrika och hur patriotism gick från att vara ett politiskt ställningstagande till att bli en kollektiv handling. Chris Bolsmann beskriver i ett personligt kapitel hur han den 11 juni 2010, vid öppningsmatchen mellan Sydafrika och Mexico för första gången kände att han kunde stämma upp i nationalsången ”Nkosi Sikelel’ Africa”. Ett annat kapitel som berör läsaren är Mark Ferrymans beskrivning av hur fotbolls-VM 2010 kom att förändra synen på fotbollens betydelse för en grupp engelska fans, när de besökte fängelseön Robben Island och fick höra tidigare politiska fångar berätta om det fotbollslag som organiserades under tiden i fångenskap.

Del fyra tar upp den politiska och ekonomiska verkligheten bakom fotbolls-VM. I ett rundabordssamtal mellan Peter Alegi, Thabo Dladla, Mohlomi Kekletso Maubane och Rodney Reiners framkommer en nyanserad bild av det arv som fotbolls-VM 2010 lämnade till Sydafrika.

More than a marketing exercise and a soccer tournament, the World Cup was dangled as a carrot to the poor, as a beacon of hope and the answer to material hardships. Now that the tournament has come and gone, it is clear that millions of people still struggle to make ends meet. What is the ruling class now going to dangle? The 2020 bid for the Olympics in Durban? (Mohlomi Kekletso Maubane, 2013: 228)

Sammantaget är detta en fängslande antologi, som lämnar läsaren med en större förståelse av fotbolls-VM 2010 och dess betydelse för Sydafrika. Boken är intressant, inte bara för akademiker utan även för fotbollsintresserade som vill blicka bortom gräsplanen. En stor behållning är också att flera av kapitelförfattarna blickar framåt mot fotbolls-VM i Brasilien nästa sommar, och ställer frågor om vad det nya värdlandet kan lära sig av Sydafrika. Även Brasilien är ett land med djupa samhällsklyftor och en kolonial historia. Ett kapitel som tar upp genusaspekter av fotbolls-VM i Sydafrika hade dock lyft antologin ännu mer. Fotboll innefattar maskulina diskurser på så många sätt, samtidigt som Sydafrika är ett i grunden djupt patriarkalt samhälle.

Copyright © Maria Zuiderveld 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message