Lovande blivande idrottsforskare

Print Friendly
Leif Yttergren
Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm


Therese Nordlund Edvinsson
Broderskap i näringslivet: En studie om homosocialitet i Kung Orres Jaktklubb 1890–1960
256 sidor, inb., ill.
Lund: Sekel Bokförlag 2010
ISBN 978-91-85767-55-7


Vissa författare är modiga, några är till och med övermodiga. Andra är försiktiga och har både livrem och hängslen på vid författandet. Ekonomhistorikern Therese Nordlund Edvinsson tillhör den första kategorin, vilket framgår med all önskvärd tydlighet i hennes senaste bokBroderskap i näringslivet. Hon ger sig i kast med nya och spännande forskningsfrågor. Syftet är bland annat att utifrån ett genusperspektiv öka kunskapen och förståelsen för ”varför den manliga normen har präglat svenskt näringsliv och varför kvinnor exkluderats” från styrelserummen. Denna exkludering gällde som bekant inte bara förr utan i hög grad även i dag.

Denna forskningsfråga är väl inte särskilt modig, tänker en läsande vän av ordning, och det stämmer förstås. Det modiga består i att hon ger sig i kast med denna svåra problematik utifrån ett begränsat källmaterial, Kung Orres Jaktklubb, vilket förvaras i Riksarkivet. Hon kryddar visserligen sin källanalys med många kopplingar till både det nationella och internationella forskningsläget. Författaren uppvisar en imponerande beläsenhet, vilket också den omfattande litteraturlistan vittnar om. Detta är märkligt nog inte enbart positivt för läsaren. För det första blir det nästan tröttsamt när författaren hela tiden skall bekräfta eller problematisera sina resultat med hjälp av andra forskare, i synnerhet när det rör sig självklarheter, vilket det dessvärre ofta gör: ”Jag instämmer i Bo Nilssons resonemang om att människors roll förändras i förhållande till historiska och sociala situationer… Enligt en del forskare är ’jaget’ ett resultat av sociala relationer med andra människor.” För det andra får de ideliga hänvisningarna till andra forskare nästan karaktär av överflödig namedropping för sakens egen skull.

Vad var då Kung Orres Jaktklubb? Enligt Nordlund Edvinsson var det ”ett sällskap för näringslivets elit”. Ett 40-tal personer var medlemmar under jaktklubbens relativt långa historia, vilket betyder att det var en ganska liten klubb. Den var aktiv från sent 1800-tal till 1960-talet när den långsamt somnade in ungefär samtidigt som direktörernas direktör och klubbens starke man, Sigfrid Edström, avled (1964). Han var en starkt drivande kraft i klubben tillsammans med många andra män i det absoluta toppskiktet i näringslivet, främst från gruv- och verkstadsindustrin.

Boken omfattar totalt sju kapitel och är på drygt 200 sidor exklusive en engelsk sammanfattning, en diger litteraturlista och inte minst en intressant biografisk sammanställning över jaktklubbens medlemmar. Varje kapitel avslutas med en tämlig överflödig sammanfattning; de lyfter sällan framställningen och känns endast repetitiva.

Särskilt homosocialitet känns synnerligen användbart och fungerar utmärkt som analysredskap. Man väntar ivrigt på att någon idrottshistoriker skall börja använda detta spännande begrepp.

Kapitel 1 är traditionellt upplagt, nästan väl traditionellt och övertydligt och påminner om en doktorsavhandling till sin disposition. Ibland kan man tycka att det är dags för svenska historiker att frigöra sig från B- och C-uppsatsoket och bli mer ”Peter Englundska” i sin framställningsform. Nu riskerar många intressanta studier att fastna i akademin, trots att de förtjänar en större läsekrets. ”Broderskap i näringslivet” gör det definitivt.Tre centrala begrepp, förutom genus, vilka genomsyrar hela framställningen, diskuteras pedagogiskt i kapitel 1: homosocialitet, broderskap och nätverk. Särskilt homosocialitet känns synnerligen användbart och fungerar utmärkt som analysredskap. Man väntar ivrigt på att någon idrottshistoriker skall börja använda detta spännande begrepp. Det känns verkligen användbart på många av idrottens miljöer.

I kapitel 2, ”Jakt som rekreation”, beskrivs jaktens historia ”kortfattat och översiktligt”. Det har karaktär av bakgrundskapitel, men tar även upp föreningen Kung Orres Jaktklubb tillkomst, sociala sammansättning med mera. Bakgrundsdelen är dessvärre direkt svag och hade kunnat utgå. Förmodligen hänger detta samman med att kunskapsläget om jakt är begränsat; ett nästan vitt fält i forskningen. Författaren har därmed ett begränsat forskningsläge att bygga framställningen på, och hon har valt bort att dyka ner i arkiven, vilket är förståeligt. Nu bygger författaren bakgrunden på få och tvivelaktiga källor. I kapitlets andra hälft befinner sig författaren på säkrare mark.

Vilka var då medlemmar i jaktklubben? Den dominerades helt av näringslivets topp (disponenter, direktörer), men även ändra yrkeskategorier fanns med. Bland de mer kända medlemmarna var finansmannen Marcus Wallenberg och ovan nämnda Sigfrid Edström, Sveriges ledande idrottsledare vid denna tid. Man blev medlem i klubben genom rekommendationer: ”Det behövdes kapital, social kompetens och status för att bli upptagen i kretsen…” Medlemskapet var ett sätt att ”skapa hållbara nätverk” som man kunde ha nytta av både privat och i arbetslivet.

I kapitel 3 görs en spännande analys av Kung Orres Jaktklubb ritualer och ceremonier samt inte minst skickligt och uppfinningsrikt versskrivande. Jaktklubben jämförs med rätta med ett ordenssällskap, vilka var vanliga i överklassen (manliga delen) kring förra sekelskiftet. Fortfarande är 162 000 svenskar med i någon orden, till exempel i Frimurarna. Alla medlemmar i Jaktklubben hade ett smeknamn, ett alias, som markerade att i jaktklubben hade man en annan identitet än i vardags- och yrkeslivet. Till exempel Marcus Wallenberg kallades mycket träffande Krokodilen, ”då han på dagarna dåsade på en bank och på kvällarna uppsökt fuktiga ställen”.

Både vid jakterna och andra sammankomster stod mat, dryck och tuff grabbjargong i förgrunden. Det söps, och det söps mycket, och jaktklubben var en motsats till det strikta och kontrollerade livet som medlemmarna annars levde. I jaktklubben kunde de fly från sin stressade och kontrollerade vardag. Emellertid menar författaren att jaktklubben inte var ett traditionellt ordenssällskap. Hon anser att det var ett ”slutet sällskap för jaktintresserade som satte fokus på rekreation och umgänge”. Jag menar dock att författaren faktiskt ger en helt annan bild av det verkliga jaktintresset. Jag ser jaktklubben som ett slutet sällskap med fokus på rekreation och umgänge samt jaktinslag. De flesta verkar nämligen ha varit usla jägare att döma av utdelningen eller så var det så enkelt att jakten var av sekundär betydelse och man brydde sig inte särskilt mycket om utgången; det viktigaste var att umgås och knyta kontakter. Till exempel sköt Sigfrid Edström sin första hare vid 61 års ålder. Dessutom ”jagade” jaktklubben bara småvilt (hare, fågel, räv och ibland rådjur), inte högvilt (älg), vilket är det mest prestigefyllda och manliga, något som inte minst kungajakterna vittnar om, och där många toppar ur näringslivet deltar.

I kapitel fyra, ”Jaktens praktik”, beskrivs hur jakten bedrevs i Kung Orres Jaktklubb, men författaren lyfter också in en del resonemang om jakten generellt då och nu, och då blir framställningen åter en smula svajig. Särskilt jämförelserna med dagens mångfacetterade jaktkultur haltar en smula.

Vidare fokuseras i kapitlet tre teman, vilka var centrala i jakten förr: alkoholen, vapnet och jakthunden. Idag har alkoholen helt försvunnit i samband med jakt. Kung Orres Jaktklubb var en exklusiv jaktklubb av godsjaktstyp som skilde sig radikalt från den typiska vardagsjakten i Sverige. ”Orrarna”, som de kallades sig själva, hade massa extrafolk med sig som skötte hundarna, maten, transporterna och inte minst spriten. Den spelade en central roll före, under och efter jakten, något som förstärker bilden av ”herrklubb” mer än en seriös jaktklubb. De slogs också fast att de var ”kvalitetsjägare” och inte ”kvantitetsjägare” (köttjägare idag), vilket förefaller ha varit sätt att försvara sitt bristande jaktintresse och kunnande. Exakt vilken typ av jakt som bedrevs i jaktklubben varierade. Ibland användes hundar, ibland drevkarlar. Detta är intressant då t ex stövarjakt har klart folklig karaktär medan jakt med drevkedja tillämpades mest av överklassen. Även det faktum att Kung Orres Jaktklubbs medlemmar inte heller tog hand om bytet efter jakten ter sig märkligt för en jaktklubb. Möjligen kan det hänga samman med att klubben oftast jagade på andras marker och därmed tillföll bytet markägaren.

I det intressanta kapitel 5, ”Direktörshustrun ställning i den informella sfären”, ger sig författaren i kast med ett spännande forskningsobjekt, nämligen direktörshustrun. Här är hon verkligen på hemmaplan och framställningen känns nydanande. Utifrån Kung Orres Jaktklubb vill hon dels undersöka kvinnornas roll i klubben, dels få ”inblick i den strikta genusordning, där män har företräde till nätverk och positioner”. Jaktklubben exkluderade länge kvinnor och följde därmed ett mönster från andra sällskap och ordnar. Homosocialiteten förutsätter ”att kvinnor osynliggörs och exkluderas” och även objektifieras.

Jaktklubben var en sluten manlig bastion fram tills att Marcus Wallenbergs andra hustru, Marianne, invaldes i klubben. Tidigare hade kvinnor agerat värdinnor vid middagarna och några enstaka hade också varit med vid jakterna. Marianne Wallenberg var den första som blev medlem och hon blev det för att hon inte hotade den speciella manliga klubbkulturen utan blev en del i den. Att hon dessutom var gift med Sveriges ledande finansman spelade säkert också sin roll. Samtidigt var klubbens storhetstid förbi och många av klubbens gamla kulturbärare avlidna när hon blev medlem (1956). Dessutom började också tidsandan bli en annan och manligheten konstruerades på ett nytt sätt i 50-talets Sverige. Den nya direktörstypen på 1950-talet valde andra, starkare nätverk att agera inom och där fortsatte kvinnorna att exkluderas. Marianne Wallenberg hade nog aldrig blivit invald 30 år tidigare!

I det sista empiriska kapitlet ”Broderskapets dynamik” belyses ”männens relationsarbete inom Kung Orres Jaktklubb” utifrån homosocialitetsbegreppet. I likhet med de andra ”höjdarna” fick de ett andningshål, en manlig frizon som bröt starkt mot allvaret i styrelserummen. I den enkönade Kung Orres Jaktklubb frodades lekfullheten, tokiga upptåg, versskrivandet, sjungandet, rå manlig jargong och inte minst ett rejält supande och frossande i goda vänners lag (manliga vänner skall tilläggas): ”Man åt, drack, snorade, fes och rapade inför varandra.” Kapitlet är intressant, men många resonemang känns igen från andra delar av boken, dock mer utvecklade och resonerande.

Kapitel sju, ”Sammanfattande diskussion”, konstateras att boken täpper till en lucka i forskningen, nämligen den om manlighet i näringslivet ur ett genusperspektiv. Efter att ha diskuterat studiens huvudresultat pekas några angelägna forskningsområden ut, t ex genusordningen i näringslivet med fokus på kvinnornas svårigheter att slå sig in i styrelserummen. Hon hade gott kunnat lägga till jaktens historia ur olika perspektiv, inte minst genusaspekten borde vara central i dylika studier. Jakten i Sverige är idag fortfarande en enkönad historia. Endast cirka 6% av jägarna är kvinnor.

Författarens styrka ligger i hennes teoretiska medvetenhet och på sättet hon använder sina teoretiska analysredskap genom studien. Även språkhanteringen och den formella ”kosmetikan” är utmärkt och till det skall läggas en imponerande arbetsinsats. Man kan vara en smula kritisk till hennes namedropping och att hon ibland kokar en rejäl mustig soppa på en liten nubb. Helhetsintrycket är dock väldigt positivt och som idrottshistoriker kan man bara se fram emot resultaten av Nordlund Edvinssons pågående forskning om männen bakom Stockholmsolympiaden 1912.

© Leif Yttergren 2010. 


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message