Kvinnor som utmanar män: Om elitidrottskvinnor som idrottsproffs, medieobjekt och celebriteter, samt om uppståndelsen kring idrottsliga ”könskamper” utifrån exemplen Billie Jean King och Annika Sörenstam

Print Friendly, PDF & Email

Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms universitet


johhny-wijk1. Inledning – massmedieberättelser om kvinnliga elitidrottare

Vid en presskonferens i januari 2003 med Annika Sörenstam, den svenska världsstjärnan i golf, diskuterades det faktum att hon de senaste åren varit totalt överlägsen på damernas proffstour i golf i USA, där de allra bästa golfkvinnorna i världen tävlade. Sörenstam hade två mycket framgångsrika säsonger bakom sig och hade slagit alla upptänkliga rekord. Hon var obestridlig världsetta, hade vunnit hela 21 stortävlingar på USA-touren och dessutom alltid varit bland de allra främsta vecka efter vecka, vilket ansågs enastående i en sport med hård världskonkurrens och med så små marginaler i själva spelet. Sörenstam hade under året också presterat ett historiskt bra resultat vid en golfrunda under tävling då hon på 18 hål använt endast 59 slag, hela 13 slag under banans idealresultatet (”par” på golfspråk), varvid hon fick hedersnamnet ”Mrs 59” i golfsammanhang. Vid presskonferensen pratades om den kommande säsongen 2003 och om det egentligen fanns några mål kvar att uppnå för henne då en journalist plötsligt föreslog att hon kanske skulle spela på herrarnas tour istället för att få konkurrens. Sörenstam svarade spontant att de skulle vara roligt att pröva. I efterhand har Sörenstam uttryckt att hon nog var lite blåögd och naiv då hon trodde att det skulle kunna vara möjligt att i all enkelhet och bara för hennes eget nöjes skull testa sin kapacitet och spela i en tävling mot de bästa proffsherrarna.

Det spontana meningsutbytet ledde till att en omfattande mediecirkus rullade igång. Efter Sörenstams positiva svar kom omedelbart en rad inbjudningar om att spela på herrarnas proffstour, då flera tävlingsarrangörer genast insåg PR-värdet av en sådan händelse. Även massmedia reagerade snabbt och kraftfullt. Efter tio år i världstoppen med relativt måttlig medieuppmärksamhet stod nu plötsligt journalisterna i kö för att prata med henne, och det var blott en stillsam början. När Sörenstam meddelade att hon också i praktiken skulle stå för sitt ord och ställa upp i herrtävlingen på Colonial i Texas i slutet av maj 2003 exploderade medieuppmärksamheten. När ännu några veckor återstod till tävlingen hade nyheten publicerats i stora dagstidningar världen över och kommenterats flitigt i TV-kanaler, och större intervjuer genomförts med Sörenstam i bland annat USA Today, New York Times, Washington Post, CNN, CBS 60 minutes, NBC Morning Show och Jay Leno Tonight show.[1]

I det omfattande medieintresset riktades också viss uppmärksamhet mot att det fanns en historisk koppling som gav en extra dimension åt Annika Sörenstams utmaning – något hon sannolikt från början själv var omedveten om. Exakt 30 år tidigare hade nämligen ett mycket massmedialt uppmärksammat evenemang ägt rum under rubriken ”The Battle of the Sexes”, en utmanarmatch i tennis mellan världens då bästa kvinnliga spelare Billie Jean King och tenniskrönikören, veteranen och tidigare elitspelaren Bobby Riggs, en match som beräknades ha setts av 90 miljoner TV-tittare. När Annika Sörenstam på våren 2003 förberedde sig för spel mot golfherrarna sattes detta i perspektiv på det som hänt 30 år tidigare, och den nu 60-årige Billie Jean King intervjuades för att ge kommentarer, historiska erfarenheter och till och med goda råd till Sörenstam inför denna nya ”kamp mellan könen”. Billie Jean King betonade att knappast någon kunde föreställa sig vilket oerhört tryck som låg på Sörenstam och att det inte gick att förbereda sig för en uppmärksamhet av den art som det nu skulle handla om. Samtidigt beklagade hon det faktum att det fortfarande krävdes att världens bästa kvinna i sin sport ställde upp och tävlade mot män för att hon skulle få den uppmärksamhet hon länge förtjänat för sina idrottsliga prestationer inom kvinnornas tävlingsverksamhet.[2]

Den här essän har jag benämnt ”Kvinnor som utmanar män”. Min avsikt från början var att endast analysera den i många avseenden märkliga massmediala uppståndelsen kring Annika Sörenstam då hon utmanade männen på deras proffstour år 2003. Men vid genomgång av materialet kring den händelsen väcktes min nyfikenhet på de historiska kopplingarna till 1970-talets diskussion om elitidrottskvinnors professionella intåg på de manliga elitidrottsarenorna, och jag kände mig manad att tidsmässigt vända tillbaka för att ta reda på mer. Och väl där framkom en spännande historisk kontext med flera intressanta trådar och perspektiv att följa genom årtiondena fram till våra dagar när det gäller elitidrottskvinnors förutsättningar i den professionella sportvärlden och i den ökande massmediefokuseringen kring idrottsstjärnor. Här finns ett helt batteri med frågor och perspektiv kring elitkvinnors kamp för ökad erkänsla för sina idrottsprestationer, ökad jämställdhet med männen vad gäller prispengar och medieutrymme, utmaningar av den manliga heteronormativiteten, den tilltagande utseende- och kroppsfixeringen, sexualiseringen av elitkvinnornas kroppar, reklamprofilering och byggandet av egna varumärken m.m. I mina ögon representerar detta närmast ett eget forskningsfält med ett brett spektrum av intressanta infallsvinklar som jag i den här texten endast kommer att beröra några av. Jag hoppas ändock dels kunna visa på ett antal intressanta perspektiv inom detta område, dels peka ut en grund – ett strukturellt sammanhang – för att själv kunna återvända till dessa frågor med fortsatta fördjupade studier vid ett senare tillfälle. Och framförallt vill jag förstås förmedla en viktig och spännande del av idrottshistorien.

Att diskussionen kring kvinnliga idrottsstjärnor som mediecelebriteter och reklamobjekt har dagsaktuell bäring visades för övrigt precis i skrivande stund, våren 2013, då den tidigare världsstjärnan i alpin skidåkning och numera expertkommentatorn i svensk TV, Pernilla Wiberg, i en TV-utsändning i förbifarten nämnde att de flesta av de kvinnliga toppåkarna när de tävlade, numera var ordentligt uppsminkade under hjälm och skidglasögon. De visste nämligen att om de lyckades bra i tävlingen skulle de omedelbart efter målgången hamna i närbild framför TV-kameror och pressfotografer vid intervjuer och prisutdelningar, och att då gällde det att se så bra ut som möjligt. Pernilla Wibergs yttrande gav omedelbart upphov till reaktioner – också av TV-journalisten i studion – och hon fick motta en hel del kritik på sociala medier. Hon hamnade till och med på kvällstidningars löpsedlar för sitt uttalande om dagens kvinnliga alpinstjärnor. Wiberg förklarade dock i efterföljande intervjuer att hon själv givetvis inte uttryckt någon värdering av utvecklingen utan bara beskrev verkligheten för de kvinnliga elitutförsåkarna. Toppåkarna jobbade parallellt med tävlandet också på att bygga upp sina ”varumärken” där profilering i media var en mycket viktig faktor, och för kvinnliga idrottsstjärnor var verkligheten helt enkelt sådan att utseendet hade stor betydelse för att nå framgång i reklam- och sponsorsammanhang, utvecklade Wiberg.

En tidning följde upp diskussionen med att intervjua ett antal av dagens svenska kvinnliga slalomstjärnor samt några sportagenter som alla fullt ut bekräftade Wibergs beskrivningar, och där även begreppet ”flärdfullhet” dök upp som en generell beskrivning av utvecklingen med ökad profilering av kvinnliga elitidrottare i reklamens värld under det senaste decenniet. Pernilla Wiberg spetsade dessutom till det hela ytterligare genom att även beröra en tilltagande sexualisering runt elitidrottskvinnor, då hon pekade på exemplet med att det oftast fanns en kamera i starthuset som filmade de kvinnliga utförsåkarna rakt bakifrån i ögonblicket när de böjde sig fram och kastade sig utför pisten, och Wiberg frågade retoriskt varför ingen på allvar ifrågasatte varför man gjorde så.[3] Jag kommer längre fram i texten att återkomma till aspekter om både utseendefixering och sexualisering.

I rollen som expertkommentator uttalade Pernilla Wiberg i en TV-utsändning från en slalomtävling att många av de främsta kvinnliga stjärnorna numera tävlar noggrant sminkade under hjälm och glasögon, för att se bra ut inför alla kameror och fotoblixtar direkt efter målgång. Det handlar om att vårda sitt ”varumärke”. Wibergs information skapade en liten yrvaken debatt i svenska medier om förutsättningarna för proffskvinnor vad gäller utseendefixering och reklamkontrakt. (Expressen 18/3 2013)

I rollen som expertkommentator uttalade Pernilla Wiberg i en TV-utsändning från en slalomtävling att många av de främsta kvinnliga stjärnorna numera tävlar noggrant sminkade under hjälm och glasögon, för att se bra ut inför alla kameror och fotoblixtar direkt efter målgång. Det handlar om att vårda sitt ”varumärke”. Wibergs information skapade en liten yrvaken debatt i svenska medier om förutsättningarna för proffskvinnor vad gäller utseendefixering och reklamkontrakt. (Expressen 18/3 2013)

 

Från King till Sörenstam – en idrottshistorisk resa över tre decennier

Den här essän innehåller primärt en analyserande berättelse av de två nämnda särskilda evenemangen då först Billie Jean King och sedan Annika Sörenstam med 30 års mellanrum utmanade män i konkret direkt tävlan i sina respektive sporter under stor massmedial uppmärksamhet. Respektive händelse får bilda start- respektive slutpunkt på en resa över 30 år. Men dessa enskilda evenemang utspelade sig givetvis i en historisk kontext. Den historiska tråden över dessa årtionden ger anledning att beröra flera olika spår och reflektioner när det gäller utvecklingen och förutsättningarna för kvinnliga elitidrottare i den mansdominerade professionella idrottsvärlden. Det handlar om kvinnliga utmaningar av olika slag; från bildandet av egna idrottsorganisationer och proffsligor till att kvinnor tar ökad egen kontroll över medieprofilering och reklamlansering, det vill säga ett slags rörelse från objekt till subjekt.

Essän fokuserar på elitidrottskvinnor på högsta internationella nivå, vilka givetvis representerar en mycket liten del av tävlingsidrottande kvinnor generellt. Och just sporterna tennis och golf – som här står i centrum – är speciella på så sätt att de parallellt utvecklats så att både män och kvinnor idag tävlar om stora prissummor, och i vissa fall också erbjuds rikliga inkomster via sponsorer och reklamuppdrag. I sporterna tennis och golf finns sedan flera årtionden stora skaror professionella elitkvinnor som har idrottstävlandet som heltidsyrke, i många fall med miljoninkomster. På listan över de tio idrottskvinnor i världen som har de högsta inkomsterna från sin idrott per år, finns oftast sex-sju tenniskvinnor. Även de bästa golfkvinnorna figurerar ofta på sådana listor, till exempel fanns Annika Sörenstam med i många år under sin karriär. Möjligheten för kvinnor att bli proffs och försörja sig på sitt idrottande ser dock väldigt olika ut i olika sporter, tennis och golf tillhör undantagen. Normalläget i de flesta sporter är att få kvinnor är heltidsprofessionella och att de har avsevärt sämre inkomstmöjligheter än männen i samma sport, vilket för övrigt belystes i en artikel på idrottsforum.org i april 2013, där Anna Maria Hellborg presenterade sitt just påbörjade intressanta avhandlingsprojekt om förutsättningarna för professionell idrott för kvinnor.[4]

De två centrala typfallen i denna uppsats, Billie Jean King och Annika Sörenstam, är två framgångsrika elitidrottande kvinnor och dessutom färgstarka och intressanta personligheter som var bäst i världen i många år i sina respektive idrotter. Berättelserna om King och Sörenstam innefattar en resa från 1960-talets första trevande steg i den begynnande kampen om bättre villkor för kvinnor i tävlingsidrottens värld – där just Billie Jean King var en av de verkligt tongivande pionjärerna – till 2000-talets början där åtminstone vissa elitidrottskvinnor blivit uppmärksammade massmediala och kommersiella celebriteter med mångmiljoninkomster. Resan från King till Sörenstam är således en resa som tydligt handlar om ökad kommersialisering, professionalisering och medialisering. En röd tråd i sammanhanget kan sägas vara den biologiska kvinnokroppen; dels kring aspekten om vilka idrottsprestationer kvinnor ansetts kunna utföra och värderingen av deras prestationer, dels som objekt för utseendefixering, sexualisering och som stereotyp i reklam och kommersiella sammanhang. På ett övergripande plan handlar det i någon mån även om kvinnors generella förutsättningar i offentlighetens ljus.

Ett nyckelord i sammanhanget är medieberättelser. Massmedias koppling till tävlingsidrott i modern tid handlar inte bara om rapportering och kommentarer kring de utförda idrottsprestationerna, utan till stor del även om en fokusering på elitidrottarnas personlighet, deras livshistoria, egenskaper, utstrålning och privatliv. Massmedia söker berättelser som kan intressera, engagera, beröra och väcka känslor hos läsare och tittare, och under senare delen av 1900-talet har massmedias blickar allt oftare hamnat på just elitidrottare – från början på företrädesvis män men under de senaste årtiondena också på framgångsrika och medieintressanta idrottskvinnor. Medias berättelser i det här sammanhanget bör betraktas som konstruktioner där idrottarens prestationer, egenskaper och personliga liv sammanvävs till en celebritetsbild och medieberättelse. Dessa berättelser har en egen dynamik där framgångar och succéer, förluster och skandaler renodlas för att skapa tydliga, ofta förenklade bilder av en betydligt mer komplex och nyansrik verklighet. Medieberättelser om idoler, hjältar och celebriteter lever på så sätt delvis sina egna liv, har sin egen funktion och sina egna syften för att skapa intresse och engagemang hos publik, läsare och ibland hela befolkningar. I den här essän är mitt intresse inriktat på att lyfta fram medieberättelser om elitidrottskvinnor, vilka diskurser som där kan skönjas samt något om förändringen över tid.

Idrottsstjärnor som massmediala celebriteter – något om tidigare forskning

Att framgångsrika tävlingsidrottare kan bli massmediala objekt av olika slag är inget nytt fenomen i idrottshistorien. Idrottens kvantitativa utveckling under 1900-talet har som bekant följts av ett motsvarande växande intresse från massmedia att skildra idrotten och dess utövare. Övergripande kan påstås att kring tävlingsidrotten har från andra halvan av 1900-talet gällt att professionalisering, kommersialisering och medialisering varit tre nära sammankopplade utvecklingsprocesser. Den ökande medialiseringen av idrotten har fört med sig att vissa idrottsutövare blivit föremål för stark fokusering – ett slags objektifiering – för både sina idrottsinsatser och sina privatliv. Vid Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet har ett projekt påbörjats – med internationella samarbetspartners – kring temat ”Mediated Celebrity”, med syftet att beskriva och analysera utvecklingen kring den mediala fokuseringen på enskilda individer. Det kan gälla filmstjärnor, musikartister, kungligheter, företagsledare, politiker och även idrottsstjärnor.[5]

Tack vare det nämnda projektet har seminarier anordnats i Stockholm under 2011–2012 där internationella medieforskare gästföreläst med sin forskning om just medier och celebriteter inom idrottens värld, till exempel Garry Whannel med standardverket inom denna genre, Media Sport Stars; David Rowe med Global Media Sport och sin pågående forskning om skandalerna kring Tiger Woods; vidare har Ellis Cashmore – med flera publicerade böcker om medialisering kring stjärnor, bland annat Mike Tyson och David Beckham – framträtt; samt Linda K Fuller som skrivit boken Sexual Sports Rhetoric. Sammantaget har övertygande visats att området idrottsstjärnor som mediecelebriteter erbjuder en intressant och perspektivrik forskningsnisch. Från svensk horisont har medievetaren och idrottshistoriken Peter Dahlén publicerat ett antal studier inom området och även utgivit den omfattande boken Sport och medier – en introduktion, som innehåller en gedigen och systematisk översikt av det internationella forskningsläget inom området idrott i medier, varför jag här nöjer mig med några få kortfattade för denna essä relevanta nedslag från den internationella scenen.[6]

Det internationella forskningsläget inom området sport och mediecelebriteter ger en förhållandevis samstämmig bild av utvecklingen. I boken Celebrity Culture hävdar Ellis Cashmore att det finns en logisk bakgrund till den växande celebritetskulturen. I takt med att tidigare gamla auktoriteter i samhället minskat sitt inflytande har olika former av kändisskap successivt tagit över som förebilder, samtidigt som en snabbt växande konsumtionskultur skapat nya samhällsarenor. Från 1960-talet har berömda skådespelare, filmstjärnor, underhållare, popstjärnor, fotomodeller och även idrottsstjärnor blivit huvudaktörer i en ny celebritetskultur, där de aktuella kändisarna anses ha dubbla roller. De är dels objekt för publiken, läsarna och tittarna som förebilder och idoler för sina prestationer, utseende och personliga egenskaper, dels är de samtidigt subjekt i rollen att representera produkter och varor som ska saluföras och säljas till konsumenter på en marknad. I boken Media Sport Stars – Masculinities and Moralities, riktar Garry Whannel sitt fokus på att just sportstjärnor har blivit en central del av celebritetskulturen i media. Whannel menar att kring idrottsstjärnor även finns dimensioner om att dessa representerar ett slags nationell kultur och moral samt ett eftersträvansvärt levnadssätt, varför sportstjärnor ofta blir förebilder med starka nationella förtecken, ibland nationella hjältar som ska bära upp ett helt folks förväntningar om att få utlopp för nationella känslor.

Barry Smart argumenterar i samma riktning i boken The Sport Star – Modern Sport and the Cultural Economy of Sporting Celebrity, och menar att idrott är en viktig kulturell institution i byggandet av modern nationell identitet och att idrotten skapar kollektiva känslor. Också Smart hävdar att massmedias fokusering på sportstjärnor delvis handlar om att dessa fått ersätta äldre tiders nationella auktoriteter och att elitidrottare blivit de nya hjältarna, idolerna och förebilderna. Att idrotten är närmast unik i sitt sätt att känslomässigt kunna engagera en publik, ett lokalsamhälle eller en hel nation betonas också i boken Sport Stars – The Cultural Politics of Sporting Celebrity, med David Andrews och Steven Jackson som redaktörer. Där förs också fram att tävlingsidrotten ger unika möjligheter för allmänheten att förhållandevis nära kunna följa och identifiera sig med faktiska individers autentiska kamp och tävlan – med fram- och motgångar i verkligheten – till skillnad från fiktiva och uppdiktade personer och handlingar i filmens, teaterns och litteraturens sfärer. Gerd von der Lippe kompletterar denna bild och uttrycker i boken Et kritisk blikksportjournalistikk – medier og idrett i en globalisert verden, att det från 1970-talet blivit en markant ökad personorientering i massmedia där kända personer från politiken, affärslivet, underhållningsbranschen och elitidrotten profileras för såväl prestationer som privatliv. De främsta sportstjärnorna har även blivit egna varumärken och del av både underhållningsindustrin och den kommersiella världen. Media jagar autenticitet, vill skapa närhet och väcka känslor hos läsarna genom sina berättelser om sportstjärnorna – och skandaler, konflikter och intimiteter tycks endast öka intresset.[7]

Temat för denna essä är som sagt elitidrottskvinnor i rollen som massmediala objekt och celebriteter, och en av de ledande medieforskarna, sociologen Jennifer Hargreaves, har publicerat flera böcker och artiklar om just elitidrottskvinnor och deras förutsättningar i sportens värld – bland annat Sporting Females: Critical Issues in the History and Sociology of Women’s Sport och Heroines of Sport: The Politics of Difference and Identity. Hargreaves menar att på en generell nivå har utvecklingen för elitidrottskvinnor blivit sådan att möjligheten till goda resurser, medieuppmärksamhet, sponsorer och reklamkontrakt ofta hänger nära samman med rätt personlighet, utseende och kropp parallellt med idrottsframgångarna. Hon hävdar vidare att det finns en nära koppling mellan ökat samhälls- och medieintresse för kvinnoidrott och samhällsideal om vältränade och vackra kvinnokroppar, och att detta i sin tur lett fram till en kommersialisering och sexualisering av idrottskvinnornas kroppar.[8] Jag kommer i essän att återkomma till dessa aspekter.

I sammanhanget kan också nämnas några svenska idrottshistoriker som i publicerade skrifter i någon mån varit inne på området kändisar, idoler, hjältar och celebriteter inom idrottens medievärld. Förutom nämnde Peter Dahlén har till exempel Leif Yttergren i boken I och ur spår skildrat konflikter och hjältestatus kring svenska skidåkare, Helena Tolvhed har både i sin avhandling Nationen på spel och i flera publicerade uppsatser och artiklar analyserat massmedias sätt att skildra och värdera idrottskvinnors respektive idrottsmäns prestationer och personligheter. Vidare fokuserar John Hellström i ett pågående doktorsavhandlingsarbete på massmedias konstruktion av svenska nationella idrottshjältar under 1900-talet, och själv har jag dels studerat hur Gunder Hägg på 1940-talet i massmedia fördes fram som en bred nationell idol och dessutom en världsvan celebritet, dels analyserat hur tennisspelarna Jan-Erik Lundqvist och Ulf Schmidt blev nationella folkliga idoler via dagstidningarnas och TV:s nya starka fokusering på tennissporten i början av 1960-talet.[9]

Den här essän är strukturerad i fem avsitt. Efter denna inledning följer avsnitt två som innehåller min rekonstruktion och analys av den spännande och intressanta historien om Billie Jean King och hennes kamp för tenniskvinnornas förbättrade villkor, inklusive hennes omtalade och uppmärksammade utmanarmatch mot Bobby Riggs. I tredje delavsnittet lyfter jag fram några olika perspektiv på utvecklingen kring kroppsfixering, kommersialisering och sexualisering av elitidrottande kvinnors kroppar. Essäns fjärde del utgörs av en närstudie och analys av medieberättelserna runt Annika Sörenstams utmaning av männen 2003, och i avsnitt fem ger jag avslutningsvis några sammanfattande reflektioner över hela essäns infallsvinklar, med bland annat några resonemang kring frågan om det inte vore hög tid att börja satsa på fler könsneutrala elittävlingar. Jag har i huvudsak utgått från mina egna undersökningar av både svenska och internationella dagstidningar, men dessutom har jag använt mig av ett antal studier i den internationella medieforskningen kring idrott, media och celebriteter samt några internationella studier som bygger på ingående intervjuer med aktuella aktörer. Sammantaget framkommer många, i mina ögon spännande, uppgifter från utvecklingen under nära fyra decennier som jag anser det värt att analysera och lyfta fram till en intresseskapande och viktig idrottshistorisk berättelse.

2. Billie Jean King – tennisstjärna och förkämpe för ökad jämställdhet inom idrotten

Tennis och golf tillhör bägge de relativt få idrotter som kvinnor tävlade i redan i slutet av 1800-talet. I England utlyste All England Club redan år 1884 ett särskilt mästerskap för kvinnor, ”Ladies tournament”. Det handlade om kvinnor ur de högre samhällsskikten då dessa sporter från början hade en utpräglad över- och medelklassprägel. För bägge könen rådde en strikt klädkod ute på tennis- och golfbanorna och för kvinnornas del handlade det om heltäckande blusar och långa kjolar, ofta med rejäl korsett under. Det var för ändamålet synnerligen olämpliga kläder som givetvis begränsade rörelseförmågan högst väsentligt, och det allra första lilla steget mot bättre villkor för idrottande tävlingskvinnor togs redan 1887, då en blott 15-årig Lottie Dodd vann Wimbledonturneringen för kvinnor och omedelbart argumenterade och propagerade just för mer bekväma kläder att spela i. Utvecklingen gick långsamt, men ett stort steg togs direkt efter första världskriget, då den frispråkiga 20-åriga fransyskan Suzanne Lenglen 1919 vann Wimbledon – och för övrigt 5 år i rad efter det – och skapade sensation genom att spela i en kjol som slutade ungefär vid knäna. Tilltaget skall ha fått delar av publiken att lämna arenan i protest. Suzanne Lenglen hade en stark personlighet och uttalade sig gärna offentligt om behovet av kvinnors ökade rättigheter inom tennisen. Hon bråkade ofta med arrangörer om kvinnornas sämre förutsättningar och blev något av en internationell mediekändis och celebritet redan på 1920-talet och dominerade damtennisen både på och utanför banan under många år. Suzanne Lenglen har gått till historien som den första riktigt stora damstjärnan inom tennisen och idag är en av huvudarenorna vid Roland Garros i Paris – anläggningen där Franska öppna mästerskapen spelas varje år – uppkallad efter henne.[10]

Under 1960-talet framträdde amerikanskan Billie Jean King som nästa stora förkämpe för kvinnornas rättigheter inom elittennisen. Hon föddes 1944 i en förort till Los Angeles och höll tidigt på med olika sporter tills hon en dag, lite av en slump, prövade tennis och började spela med kamrater på lokala kommunala cementbanor. När hon första gångerna ställde upp i ungdomstävlingar på lite finare tennisklubbar blev hon knappt insläppt för att hon inte var klädd som det som förväntades i tennissammanhang. Hon har i intervjuer uppgivit att hon tidigt drevs av ett revanschbegär, att visa att även om hon kom från lite enklare förhållanden kunde hon spela lika bra som de välbärgade medelklassbarnen. Hennes tennistalang innebar att hon snabbt började vinna juniortävlingar, och i övergången till senioråldern var hon redan på väg att bli en omtalad stjärna.

I 20-årsåldern hade hon avancerat till världseliten och började vinna de allra största tävlingarna i mitten av 1960-talet, bland annat Wimbledon, US Open och Australian Open, och från 1966 var hon rankad som nr 1 i världen. Sporten levde i mitten av 1960-talet fortfarande under ett amatörideal, på så sätt att de stora klassiska tävlingarna endast var öppna för amatörer medan de som klassades som proffs – dvs tjänade pengar på att spela uppvisningar eller ge tennislektioner – inte fick vara med. Men gränsen mellan amatör och proffs var i upplösning och det hade länge varit en offentlig hemlighet att toppspelarna kunde få pengar under bordet för att ställa upp i tävlingar och dessutom få alla kostnader betalda och ändå behålla sin amatörstatus. Det fanns dock toppspelare som självmant började klassa sig som proffs och anslöt sig till regelrätta herrproffsligor där spelarna öppet tävlade om prispengar.

Då dessa konkurrerande proffstävlingar – som framförallt turnerade runt i USA – i snabb takt lyckades knyta till sig de allra bästa herrspelarna i världen uppstod situationen att de stora klassiska tävlingarna riskerade att få spelas utan de bästa världsspelarna. Amatöridealet var en förlorande princip och inför Wimbledonturneringen år 1968 bestämdes att slopa uppdelningen mellan amatörer och proffs och låta alla som kvalificerat sig delta. En liknande utveckling skedde samtidigt i sporten golf som också upphörde med den tidigare gränsdragningen mellan amatörer och proffs. Nu kunde elitspelarna öppet spela om prispengar, obehindrat tjäna pengar på reklamuppdrag och skaffa sig privata sponsorer. Den internationella tävlingsidrotten påbörjade här sin snabba kommersiella resa – med olika utvecklingstakt för olika idrotter – till den omfattande ekonomiska, sociala och massmediala samhällssektor elitidrotten idag utgör.[11]

Dameliten protesterar mot ojämlikhet och bildar egen proffsorganisation

När elittennisen blev professionell 1968 startades proffsligor med några av världens då bästa herrspelare, till exempel Rod Laver, Roy Emerson, Fred Stolle, Arthur Ashe, Stan Smith och Ken Rosewell. Det ordnades även damturneringar i anslutning till herrarnas spel, men damerna erbjöds endast en bråkdel i prispengar jämfört med herrarna, och Billie Jean King som var nummer ett i världen på damsidan, började omedelbart offentligt protestera mot att det var så stora skillnader. Det uppstod en offentlig diskussion i frågan och flera av de främsta manliga herrspelarna yttrade åsikter om att den nya tuffa proffsvärlden med intensivt resande knappast var något för tenniskvinnorna att ägna sig åt, och att det ändå inte fanns någon större publik som ville betala för att se damtennis. Även den nyvalde förste presidenten i tennisspelarnas egen organisation Association of Tennis Professionals, ATP, uttalade att när nu herrproffsen spelade om prispengar för sin egen och sina familjers försörjning, kunde inte männen avvara prispengar till damernas spel som ändå betraktades som ett slags utfyllnad. I efterhand har Billie Jean King berättat att hon dessa första år efter proffsinförandet ständigt blev mycket besviken på många av de manliga tennisspelarna i världseliten som strödde nedlåtande kommentarer om damtennisen omkring sig, och framförallt ville hindra dem från att vara med och tjäna pengar på sitt spel. Enligt en intervjubok ska King ha sammanfattat sin uppfattning om de manliga tenniskollegornas agerande på ett kärnfullt sätt: ”they were really pigs”.[12]

Men inte heller sportagenter hade från början någon tilltro till damtennisens kommersiella möjligheter. En av de största agenterna var den tidigare toppspelaren Jack Kramer som arrangerade proffstävlingar. År 1970 erbjöd han dameliten att vara med som utfyllnad i hans tävlingar och med prispengar motsvarande c:a 10–15 procent av herrarnas nivå. Detta blev något av droppen för Billie Jean King och de övriga kvinnliga toppspelarna och de närmaste åren ledde King i organiserad form damspelarnas aktiva kamp för bättre villkor på alla plan. King hotade med bojkottaktioner mot tävlingsarrangörer världen över som uppenbart diskriminerade de kvinnliga spelarna vad gällde prispengar och uppmärksamhet. Hon framträdde frekvent i massmedia och blev snart lika känd som stridbar feminist som världsspelare i tennis.

Då vare sig det internationella tennisförbundet eller de nystartade proffstourerna var särskilt stödjande i att också agera för damtennisens utveckling bildade Billie Jean King tillsammans med övriga i dameliten på egen hand helt enkelt en proffstour specifikt för kvinnor år 1970. Man hade lyckats ordna med egen huvudsponsor – tobaksbolaget Philip Morris Tobacco Company – och den kvinnliga tennistouren gavs namnet ”Virginia Slims” efter ett cigarettmärke. Internationella tennisförbundet /ITF) till och med motarbetade kvinnornas initiativ och förbjöd bland annat de etablerade domarna att tjänstgöra på kvinnornas matcher. Man hotade också med att de spelare som ställde upp i proffsligan för kvinnor skulle stängas av från deltagande i de gamla traditionella turneringarna som Wimbledon och US Open. Trots alla hot och avrådande rekommendationer fick Billie Jean King ihop ett 15-tal av de bästa kvinnliga tennisspelarna som anslöt sig till den nya skapelsen och åkte runt och spelade egna tävlingar i USA. I början var de oroliga för att inte få någon publik och var själva flitigt ute i den aktuella staden före turneringen och delade ut reklamblad och erbjöd tennislektioner gratis för att öka intresset och få uppmärksamhet i lokala medier.

Publiktillströmningen kom dock igång snabbt och snart började även matcherna att sändas i TV, vilket ökade möjligheten till fler sponsorer och ökade intäkter. Den kvinnliga proffstouren blev redan första året något av en succé med höga tittarsiffror i amerikansk TV. Snart spelades det om 2 miljoner i svenska kronor, vilket var stora belopp för damtennisen. År 1972 hade det dubblats till 4 miljoner kronor i potten med turneringar i 20 amerikanska städer. Det uppmärksammades också att frontkvinnan själv bakom damtennisens nya framsteg, Billie Jean King, blev den första kvinna som spelade in över 100 000 dollar på ett år, 1971, i officiella prispengar och dessutom tillkom ett antal privata sponsorintäkter.[13]

Framgångarna med den egna proffstouren gjorde att King och hennes medspelare tog steget fullt ut, och 1973 bildades Women’s Tennis Association (WTA) som en egen internationell organisation för de kvinnliga proffstennispelarna. Intressant att notera är att svenskan Ingrid Bentzer – då Sveriges bästa kvinnliga tennisspelare – utnämndes till organisationens första sekreterare. WTA fortsatte den påbörjade utvecklingen med att organisera egna proffstävlingar och bröt således det gamla tidigare mönstret där herr- och damtävlingar hölls samtidigt på samma plats. Kvinnornas företrädare menade att herrarna tidigare hade tagit nästan all uppmärksamhet i media och dessutom alla sponsorer. Damernas spel blev något sekundärt, och tenniskvinnorna ansåg att det var bättre att ordna helt egna tävlingar med egna sponsorer och egna TV-kontrakt.

Tävlingsarrangörerna för de allra största gamla klassiska tävlingarna Wimbledon, Franska öppna i Paris, US Open och Australien Open – så kallade Grand Slam-turneringar – blev oroliga för utvecklingen och WTA:s allt starkare maktposition. Billie Jean King och de ledande inom WTA tryckte hårt på att det skulle vara lika prispengar för herrar och damer om de bästa proffskvinnorna skulle ställa upp i Grand Slamtävlingarna; om inte skulle de främsta kvinnliga spelarna bojkotta. Scenariot hade alltså på ett par år svängt om helt. Först hotades proffskvinnorna att bli uteslutna från de gamla traditionella stortävlingarna om de bildade egen proffstour, nu var det istället Wimbledon och de övriga arrangörerna som var oroliga över att de bästa inte skulle ställa upp och därmed degradera deras anrika tävlingar. De tvingades lyssna på kvinnornas krav på ökad jämställdhet.

Proffskvinnornas taktik var framgångsrik. Redan 1973 deklarerade US Open att det skulle vara lika prispengar i dam- och herrklass och de övriga stortävlingarna följde snart efter. Wimbledon hävdade dock att herrarna spelade bäst av fem set mot kvinnornas bäst av tre set i sina matcher och att herrarna av rättviseskäl därför borde ha något högre prissummor. Det blev någon form av kompromiss mellan principerna och kvinnorna fick 90 procent av herrarnas prissumma. År 1980 innebar det att första pris i singel i Wimbledon för herrar var motsvarande 300.000 svenska kronor och för kvinnor 270.000 kronor. En detalj i sammanhanget är att denna skillnad på 10 procent höll i sig genom åren och skapade med jämna mellanrum nya diskussioner, ända fram till år 2003 då en privat tillverkare av sportkläder för kvinnor – med nya affischnamnet Anna Kournikova som reklamobjekt, vilken jag återkommer till längre fram i texten – ville markera att det borde vara exakt samma summor och därför gick in och betalade mellanskillnaden om 10 procent. Detta motsvarade då hela 500 000 kronor, eftersom prispengarna i Wimbledon rusat iväg till närmast osannolika 7 miljoner kronor i första pris för herrar och 6,5 miljoner för damer i början av 2000-talet.[14] Idag 2013 handlar det för övrigt om c:a 10 miljoner kronor som förstapris i Wimbledon, i en enda enskild turnering, en tydlig indikation på den dramatiska ekonomiska utvecklingen och de kommersiella framgångarna för tennissporten – både för män och kvinnor.

Sammanfattningsvis kan sägas att de kvinnliga tennisproffsens taktik i början av 1970-talet med ett isärhållande från männens proffstävlingar fungerade väl. Det var som nämnts endast de allra största, klassiska tävlingarna som även fortsättningsvis kunde samla världens bästa spelare både på herr- och damsidan samtidigt. I övrigt blev det två parallella könsåtskilda tennisvärldar på högsta proffsnivå, där bägge parter hade en stark expansiv tillväxt vad gällde inkomster, sponsorer och mediebevakning. WTA är idag 2013 ännu en mycket stark egen organisation för kvinnornas proffstennis. På liknande sätt finns också i golfens värld en egen proffsorganisation för kvinnor – LPGA, Ladies Professional Golfers Association – som organiserar proffstävlingar för elitkvinnorna i golf.

Det medvetna och framgångsrika agerandet från elitkvinnorna i tennis och golf att avlägsna sig från männens organisationer rimmar väl med vissa tankar inom genusvetenskapens teoribildning, där bland annat professor Yvonne Hirdman utvecklat tankar om ett särskilt genussystem, eller genusordning, där mannen, mannens beteende och kulturmönster utgör normen och där kvinnan är socialt underordnad, det ”andra könet”. För att undvika att bli det ”andra könet” – undanskuffade och i skymundan i samband med tävlingar – agerade alltså tennis- och golfkvinnorna tydligt i enlighet med isärhållandets logik för att bli det ”enda könet” i sitt sammanhang, och skaffade sig egen agenda och egna organisatoriska förutsättningar för hur idrottandet och tävlandet bäst skulle utföras för att gynna kvinnorna maximalt, inte bli något slags sämre variant i skuggan av männens utövande.[15]

I mina ögon finns här en spännande övergripande aspekt. Utvecklingen för elitidrottskvinnor vad gäller samhällsuppmärksamhet, inkomstmöjligheter, mediabevakning, sponsorbidrag etc, ser väldigt olika ut i olika idrottsgrenar. I mitt tänkande vore det intressant att undersöka om det finns något samband mellan elitidrottskvinnors framgång professionellt och kommersiellt, och graden av autonomi för kvinnorna vad gäller utövande, organisation och tävlande i förhållande till det manliga utövandet i samma sport. Och det motsatta: skulle den kvinnliga professionella idrotten utvecklas negativt om organiserandet, tävlandet och utövandet styrts av en för könen gemensam organisation? Här finns kanske ett utkast, ett embryo, till en hypotes om isärhållandets eventuella betydelse inom elitsportens värld som kanske kan vara en fruktbar utgångspunkt för en mer systematisk studie.

Efter uppmärksammad kampanj med olika negativa påhopp angående tenniskvinnornas spelkvalitet, arrangerades utmanarmatcher där de bästa proffskvinnorna skulle bevisa sin standard i direkt tävlan mot en äldre man. ”Kampen mellan könen” fick stor massmedial uppmärksamhet och direktsändes i TV över hela USA. (The New York Times 20/9 1973)

Efter uppmärksammad kampanj med olika negativa påhopp angående tenniskvinnornas spelkvalitet, arrangerades utmanarmatcher där de bästa proffskvinnorna skulle bevisa sin standard i direkt tävlan mot en äldre man. ”Kampen mellan könen” fick stor massmedial uppmärksamhet och direktsändes i TV över hela USA. (The New York Times 20/9 1973)

 

Tenniskvinnornas frammarsch skapar manliga motreaktioner och utmaningar – skribenter hånar damtennisens kvalitet

Billie Jean King och hennes kollegor i det nybildade egna förbundet för kvinnliga tennisproffs fick också kritiska, ironiska och antifeministiska motreaktioner. Framgångarna med den nystartade egna proffscirkusen, de stora antalet TV-tittare och prispengarna som började närma sig herrarnas nivå, retade vissa män, inte minst sportjournalistkåren som historiskt varit mycket mansdominerad. Bland sportjournalister och andra debattörer fanns åsikter om att damernas tennis var både undermålig som underhållning och outvecklad rent spelmässigt, och att det var helt fel att damtennisen skulle få samma uppmärksamhet och prispengar som herrproffsen. Bland dessa kritiker fanns också en viss antifeministisk och sexistisk hållning med nedlåtande antydningar om viss sexuell läggning i kritiken av det som hände inom damtennisen i början av 1970-talet. Kritikerna kopplade också samman sina negativa synpunkter på kvinnornas tennis med en negativ hållning till den breda kvinnorörelsens frammarsch under dessa år – i USA kallad ”Womens Lib” – och det är ingen tvekan om att just Billie Jean King framhölls som en förkämpe för kvinnors frigörelse och feministiska perspektiv i stort – det gällde inte bara tennisen; idrotten var snarast en symbol för hela samhällsfrågan om kvinnors rättigheter och ökad jämställdhet mellan könen.[16]

Billie Jean King fick ofta försvara damtennisen från olika attacker – inte minst från manliga sportdebattörer. En av de mest högljudda kritikerna var en tidigare herrelitspelare med namnet Bobby Riggs som hade haft stora framgångar i tennis i slutet på 1930-talet och till och med vunnit Wimbledon i singel 1939 och flera mästerskap även i dubbel och mixed.[17]

Bobby Riggs hade efter sin tävlingskarriär gjort sig känd som uppvisningsspelare av skoj- och showkaraktär där han bland annat klädde ut sig lustigt och slog konstiga tennisslag. Riggs tjänstgjorde ibland som tenniskommentator men var även känd som flitig kortspelare och en man som gärna deltog i olika former av jippon. Denne Bobby Riggs kom att bli en central person när det gällde att i massmedia fälla nedsättande och provocerande kommentarer om feminism och kvinnors kamp för ökad jämställdhet i allmänhet och om damtennisen i synnerhet. Riggs gavs utrymme i amerikanska medier att i den ena attacken efter den andra håna damtennisens låga kvalitet och dåliga standard. Han menade att damerna var spelmässigt så dåliga att han som 55-årig gammal tennisveteran skulle kunna besegra de bästa kvinnorna i världen och riktade till och med en direkt utmaning till Billie Jean King om att ställa upp på en utmanarmatch.

King avfärdade dock dessa inviter och menade att det endast handlade om försök till medieuppmärksamhet från stolliga manschauvinister. Men Riggs, som fick stark uppbackning i vissa kretsar, riktade sin utmaning vidare till alla damspelare i världstoppen och utlovade dessutom en garantisumma om 10.000 dollar till den som vågade ställa upp mot honom, och ännu mer pengar om han besegrades. Detta fick Margaret Court från Australien att tacka ja på våren 1973. Enligt vad Billie Jean King uppgivit i intervjuer i efterhand blev hon mycket irriterad och oroad över Margaret Courts besked, King ansåg det lättsinnigt och aningslöst. King upplevde att här stod plötsligt väldigt mycket mer på spel än en oförarglig jippobetonad utmanarmatch mellan en av världens bästa kvinnliga tennisspelare och en skrävlande könsprovocerande herrveteran. King menade att just som den nystartade damtennisligan och den egna organisationen WTA fått luft under vingarna kunde det positiva bemötandet från publik, TV-bolag och sponsorer få en allvarlig törn om Margaret Court skulle förlora. King var övertygad om att personerna bakom Bobby Riggs inte skulle dra sig för att mer än tidigare offentligt håna och förlöjliga damtennisen om Riggs skulle vinna, och det fanns en otvetydig risk att flera år av intensivt arbete med att lyfta damtennisen skulle skadas. Enligt vad hon själv uppgivit försökte King få Margaret Court att avstå den riskfyllda utmanarmatchen, men Court ville annorlunda.

Margaret Court i en första utmanarmatch mot Bobby Riggs

Margaret Court från Australien var under 1960-talet länge världens bästa damspelare. Redan före 25-års ålder hade hon vunnit 13 majors, alltså segrar i de allra största tävlingarna. 1966 bestämde hon sig för att sluta turnera och öppnade istället en klädbutik i Perth där hon året efter gifte sig och levde ett stillsamt familjeliv i ett par år innan hon bestämde sig för att göra comeback – kanske för att de nya öppna proffsreglerna från 1968 plötsligt innebar chans att vinna rejäla prispengar. Efter att ha spelat tennis endast sparsamt under ett par år tränade hon upp sig till tävlingsnivå igen och tillsammans med sin man gav hon sig ut på ny världsturné 1970, och lyckades återigen vinna nästan allt, framförallt de fyra stora majorstävlingarna under ett och samma år och erövrade därmed en så kallad Grand Slam, vilket ytterst få spelare lyckats med. I Wimbledonfinalen 1970 mötte hon för övrigt Billie Jean King i finalen, som under Margaret Courts bortavaro kommit fram som den nya världsettan, och det blev en uppmärksammad och dramatisk kamp mellan den äldre mästarinnan och den yngre som var på uppåtgående. Den äldre Margaret Court lyckades än en gång vinna titeln i en mycket lång match med setsiffrorna 14–12, 11–9, vid denna tid var man fortfarande tvungen att vinna ett set med två games marginal. Senare infördes tiebreak vid 6–6 för att förhindra maratonmatcher av det slag det här handlade om. Bägge spelarna drabbades av kramp mot slutet och Court fick ta smärtstillande sprutor efter att ha vrickat foten, men lyckades ändå vinna till slut.

Margaret Courts bakgrundshistoria handlar om en uppväxt där hon till stor del lekte, idrottade, spelade tennis och tränade muskler på gym med pojkar. Hon var lång och smal med starka armar och ben och blev tidigt känd för att hon spelade en kraftfull och offensiv tennis – experterna menade att hon spelade som en man och utvecklade damtennisen flera steg. Hon fortsatte under sin karriär att i huvudsak träna tennis med män och menade att hon hade sina manliga vänner och tränare att tacka för sina idrottsframgångar. Personligt framhöll hon att tennisspelandet mest varit en hobby och att hennes viktigaste mål alltid varit att gifta sig och skaffa familj. Hon födde också strax sitt första barn år 1972. Hennes mer traditionella könsrollsvärderingar hade betydelse i detta sammanhang och för massmedias berättelser om damtennisens utveckling. Margaret Court var ointresserad av att delta i gruppen kring Billie Jean King och deras kamp för kvinnors bättre villkor och massmedia målade därför upp ett spänningsförhållande mellan det gamla och det nya, de traditionella familjekvinnorna som spelade tennis som en fin hobby i väntan på familjebildandet mot de unga nya radikala och jämställdhetskrävande proffskvinnorna.

Billie Jean King var således orolig för damtennisens rykte inför Margaret Courts beredvillighet att ställa upp på utmanarmatch mot Bobby Riggs. Riggs hade omedelbart dragit igång en propagandacirkus inför matchen med en rad uttalanden om att han nu konkret skulle bevisa damtennisens låga standard, och med en skrävlande boxningspromotors retorik menat att detta skulle bli ”århundradets intressantaste match” och att då matchen skulle spelas på mors dag bli ihågkommen som ”Mother’s Day Massacre”. Amerikanska medier hakade på och skapade en upptrissad stämning inför utmaningen. Det uppgavs att Riggs tränade relativt hårt inför matchen varje dag och bantade ner sig via dietkurer för att komma i så bra form som möjligt för en 55-årig före detta elitspelare. Margaret Court flög in från Australien till San Diego där matchen skulle äga rum endast någon dag före jippot, tillsammans med sin man och ett år gamle son. Det var för henne ett stopp på vägen till Europa dit hon skulle åka och spela i Paristurneringen och sedan Wimbledon i London.

Court tränade och spelade mot män även i normala fall hela tiden och tyckte inte det var så märkligt att spela en enstaka uppvisningsmatch mot en äldre kaxig herre och dessutom få minst 10.000 dollar för besväret. Hon var dock knappast medveten om – vilket hon själv berättat om senare – att det skulle handla om fullsatta läktare med skränande publik som i många fall inte visste så mycket om tennis, utan ofta skrattade högt åt Bobby Riggs pajasliknande konster mitt under spelet. Riggs var van att uppvisningsspela och showa inför publik och nu hade han dessutom tränat hårt inför utmaningen. Rapporterna från matchen berättar att Margaret Court gick i fällan direkt. Riggs började matchen med att spela jättehöga bollar alternativt skruva konstiga slag och dessutom kommentera och skoja för att få publiken med på noterna. Det blev inte något riktigt spel alls och Margaret Court kom av sig, blev nervös och ogillade hela situationen med följd att hon spelade långt under sin förmåga. Riggs styrde matchen helt och vann lätt i två raka set 6–2, 6–1.

Billie Jean King ställer upp i ”The Battle of the Sexes”

För Billie Jean King och WTA blev Margret Courts misslyckande ett slag i ansiktet. Efter matchvinsten hade Bobby Riggs fått stort utrymme i massmedia med sina nu än värre hånfulla attacker mot damtennisen och deras strävan efter jämlika villkor med herrarna. King fattade ett snabbt beslut, mannen måste stoppas. Hon meddelade direkt efter matchen att hon nu accepterade att spela mot Bobby Riggs. Margaret Court i all ära men hon var gårdagens stjärna, Billie Jean King däremot var den främsta representanten för den nya tuffa generationen kvinnliga tennisproffs som också aktivt ställde krav på ökad jämställdhet. Det var henne Riggs ville åt och under en längre tid försökt förolämpa med ironiska uttalanden om de fåniga feministiska damproffsen och hur feg King var som inte vågade ställa upp. Efter Margaret Courts förlust ansåg King att hon inte hade något val. Det bestämdes att utmanarmatchen skulle äga rum direkt efter sommaren, i september 1973 i Houston Astrodome i Texas, en av världens största inomhusarenor.[18]

Bobby Riggs match mot Margaret Court kom på så sätt bara att bli en liten förmatch till den riktigt stora utmaningen, ”The Battle of the Sexes”, som propagandamakarna snabbt döpte det till. Den tidigare medieuppmärksamheten var bara en västanfläkt mot det som skulle komma. Matchen såldes till TV-bolag och Billie Jean King blev garanterad uppemot 100 000 dollar, en enorm summa för en enda match även för ett tennisproffs år 1973. Intresset för matchen var stort och man hade valt en stor arena normalt avsedd för större sporter än tennis för att om möjligt kunna slå publikrekord när det gällde att se tennis live. Bobby Riggs skruvade upp tonläget och berättade att han var tvärsäker på att han skulle besegra King, som han ansåg hade stora brister i sitt spel, dålig forehand som hon bara ”skyfflade” över och om hon försökte rusa på nät som hon ofta gjorde mot sina kvinnliga konkurrenter skulle han bara enkelt lobba över henne, precis som han gjort mot Margaret Court. Efter matchen mot Court hade Riggs blivit något av en kultfigur och kelgris i många amerikanska medier och han gavs stort utrymme för sina nedvärderande utspel och antifeministiska attacker och syntes även i mer seriösa tidningar och TV-program som till exempel Time Magazine, US Today och 60 minutes.[19] Det uppskruvade tonläget före matchen kommenterades också i svenska dagstidningar. Dagens Nyheters sportchef Bobby Byström skrev i en krönika att den här utmanarmatchen egentligen endast var en kuriositet – normalt sett – men tack var en intensiv marknadsföring från de inblandade hade man lyckats trissa upp det hela med begrepp som ”Århundradets match” och ”Slaget mellan könen”. Byström ansåg att Bobby Riggs var en excentriker i kubik, som ständigt strödde provocerande och nedsättande uttalanden om elitidrottskvinnor som Riggs ansåg skulle ägna sig åt annat än elitidrott. Allt för att väcka största möjliga uppmärksamhet i massmedia, och Byström menade att jämfört med Bobby Riggs var Mohammed Ali närmast en amatör på området. Dagens Nyheter återgav också bakgrunden om hur Billie Jean King i flera år kämpat för jämställdhet mellan könen inom proffstennisen och på så blivit en feministisk symbol och därmed dragit på sig frän kritik från vissa manliga läger.[20]

match-point-is-money

Inför den stora utmanarmatchen mellan Billie Jean King och Bobby Riggs, ”The Battle of the Sexes”, publicerades dagligen artiklar i tidningarna med information om alla förberedelser inför det stora kommersiella och massmediala jippot. (The New York Times 18/9 1973)

 

Veckorna före matchen arbetade progagandamakarna intensivt för att piska upp ett slags hatstämning mellan könen. Liknelsen med upptrappningen inför en titelmatch i boxning var inte bara bildlig, arrangörerna hyrde faktiskt in Jerry Perenchio, en känd boxningspromotor som bland annat två år tidigare hade ansvarat för en historiskt omtalad match mellan Muhammad Ali och Joe Frazier.[21] En svensk tidningskrönikör tog upp aspekten att både Bobby Riggs och Billie Jean King var medvetna och framgångsrika PR-genier, fast på olika sätt. Riggs spelade fullt ut sin roll som manschauvinist och en riktig ”bad guy” och gjorde ständiga utfall mot kvinnorörelsen, uppträdde i specialtryckta T-skirts med texten ”Men’s Lib”, utnämnde sig själv som president i ”organisationen för bibehållandet av den manliga överhögheten”, samt strödde olika typer av grovt sexistiska skämt om kvinnor omkring sig. Han gav sig även på Billie Jean King direkt med nedlåtande uttalanden om att hon var en väldigt oattraktiv kvinna. Men krönikören påpekade att King inte var helt bortkommen heller i konsten att vara massmedialt intressant. Hon hade flera års rutin och en stab bakom sig när det gällde att föra propaganda för tenniskvinnornas sak via medierna, och nu inför utmanarmatchen mot Bobby Riggs tycktes hon vara fullt med på noterna i den verbala förmatchen.

King kontrade nämligen på Riggs attacker med att bland annat uttrycka att hon inte alls tände på honom som någon slags medelålders sexsymbol – vilket han benämnt sig själv som – och gav honom offentligt en brun gris som symbol för att han givit ett ansikte åt manschauvinismens värsta avarter. Vidare hade King blivit en så pass stor mediekändis att hon syntes överallt i reklamsammanhang för bland annat tandkräm, tvålar, hårtorkar och strumpor. Och hon gjorde spetsiga uttalanden om hur mycket bättre hon var i tennis än Riggs, att hon skulle använda en helt annan taktik än Margaret Court gjorde, spela på Riggs dåliga backhand samt få honom att springa så mycket att han snart skulle få känna på hur gammal han var.[22]

Det var uppenbart att King inte skulle tillåta Riggs ensam få styra propagandascenen. Och det är heller inte osannolikt att det fanns ett slags tyst överenskommelse mellan lägren att gemensamt hjälpas åt att spetsa till rivaliteten, med syfte att bygga upp ett maximalt medie- och samhällsintresse för evenemanget. Bägge parter hade helt enkelt allt att vinna på att spela med i medieberättelsens konstruktion av hatstämning och elaka verbala påhopp. Om sedan allt var sant eller inte hade ingen större betydelse i sammanhanget, det var medieberättelsens innehåll som skapade hela evenemanget, eller annorlunda uttryckt: medieberättelsen blev den konstruerade verklighet som alla hade att förhålla sig till.[23]

Även en av världens mest ansedda och seriösa tidningar, The New York Times, rycktes med i medieuppladdningen kring utmaningen och jippot, och en genomgång av tidningen runt matchen visar ett stort antal artiklar, reportage och bilder som med olika perspektiv skildrade evenemanget. Vid några tillfällen valde tidningen till och med att upplåta plats på förstasidan åt utmaningen. I New York Times fick man bland annat ta del av en intervju med Bobby Riggs första tennistränare, en nu 78-årig dam vid Eleanor Tennant som berättade om den unge Riggs framfart på tennisbanorna. Hon meddelade lite syrligt att hon alltid tyckt att han spelat en tråkig tennis byggt på defensivt baslinjespel – även då han var som mest framgångsrik. I artikeln påstods för övrigt att denna Eleanor Tennant var den enda kvinna som Bobby Riggs respekterade. Andra artiklar fokuserade på omfattningen av hela spektaklet och alla kända celebriteter som skulle komma till Houston för att följa matchen på VIP-platserna. Bland annat var tungviktsvärldsmästaren i boxning George Foreman anlitad som prisutdelare och skulle enligt uppgift på något sätt – oklart hur – assisteras av konstnären Salvador Dali.

Vidare berättades att både Billie Jean King och Bobby Riggs hade egna kläddesigners som in i det sista i hemlighet arbetade med hur respektive spelare skulle vara klädd. University of Houstons 170 man och kvinnor starka musikkår skulle göra ett specialframträdande vid matchen och när det gällde TV berättades att man räknade med c:a 13 miljoner TV-tittare i USA och att TV-bolaget ABC hade sålt reklamrättigheter till 9 olika företag för 1,2 miljoner dollar. Dessutom hade man sålt TV-visning av matchen till ytterligare 40 länder världen över. Som kuriosa i detta sammanhang, och med svenska ögon, kan för övrigt nämnas att New York Times exakt samma dag som den aktuella tennismatchen skulle spelas toppade sin förstasida med en stor bild på 27-årige svensken Carl XVI Gustav när han vid en ceremoni utropades till ny kung i Sverige, efter Gustav VI Adolf som avlidit 90 år gammal veckan innan.[24]

Den 20 september var det så dags för match, av arrangörerna och medierna benämnd som ”Århundradets match” och ”Slaget mellan könen”. Propagandaarbetet hade varit minst sagt framgångsrikt. Det stora TV-bolaget ABC direktsände, över 30.000 åskådare hade köpt biljetter till den jättelika inomhusarenan Houston Dome och ett oräkneligt antal journalister var på plats. De svenska tidningskommentarerna handlade till stor del om förundrade yttringar över hur en i grunden ganska märklig utmanarmatch kunnat utvecklas till ett sådant jättespektakel med en omsättning som få andra enskilda idrottsevenemang. Det angavs många olika siffror för att beskriva ”galenskapen” runt matchen, bland annat att omsättningen förväntades bli upp mot 15 miljoner kronor, segraren i skojmatchen skulle få en miljon kronor, förloraren en halv miljon, och det tidigare publikrekordet för en tennismatch på 24.500 åskådare vid en Davis Cup-match mellan USA och Australien nu skulle övertrumfas med ytterligare 5.000 på plats. Och allt för ett tämligen farsartat jippo.

De två spelarna själva gjorde in i det sista allt för att försvara och marknadsföra den upphaussade tillställningen. Riggs yttrade att detta var den viktigaste tennismatchen i historien och att han spelade för alla män över 45 år, där han menade att han hade starkt stöd över hela världen. Riggs retades och provocerade sin vana trogen och lovade att trots att han var så gammal att han hade ”en fot i graven” inte skulle svika männens sak, utan ytterligare en gång visa att kvinnor inte kunde spela tennis på riktigt, såsom män kunde. King skulle vara lika chanslös som Margaret Court varit några månader tidigare. Billie Jean King menade också att detta var en av hennes viktigaste matcher någonsin, och att det givetvis handlade om att en gång för alla visa damtennisens kvalitet och få tyst på skrävlande kvinnofientliga manschauvinister som ville vrida klockan tillbaka när det gällde kvinnornas förbättrade villkor och ökad jämställdhet, både inom idrotten och i samhället. På plats vid matchen fanns också ett antal kvinnoorganisationer som med banderoller på läktarna gav King sitt stöd som representant för alla kvinnors kamp i samhället.[25] En svensk krönikör sammanfattade hela uppladdningen inför matchen i USA med en ironisk liknelse utifrån svenska tidsbundna ögon:

I USA är det ett enormt intresse. Förväntningarna kan liknas med om det i Sverige skulle annonseras ut en nakenmatch i gyttjebrottning på Sergels torg mellan Åsa Moberg och Ricky Bruch.[26]

King och Riggs i utmanarmatch inför 90 miljoner tittare

Inför 30.000 jublande åskådare – och c:a 90 miljoner TV-tittare världen över – på kvällen den 20 september 1973 fördes de två spelarna in på arenan som om det varit en titelmatch i boxning på typiskt amerikanskt manér. Boxningsretoriken hade varit påtagligt närvarande i förhandspratet, och till exempel hade New York Times på matchdagen publicerat en tabell där bägge spelarnas vikt och alla mått på kroppen, typ överarmar, nacke, lårmuskler, höfter etc., med foton på de två aktuella personerna med knutna nävar, redovisades i en schematisk uppställning. Allt för att humoristiskt likna boxningens kultur. De bägge spelarna gjorde entré i bländande spotlights i karnevalutstyrslar. Bobby Riggs kördes in på en förgylld kärra dragen av grupp vackra lättklädda flickor. Billie Jean King bars in på en bärstol som ett slags egyptisk drottning på en tron smyckad i guldlamé av atletiska pojkar klädda i togor.

Retoriken inför matchen King-Riggs var lite skämtsamt ofta hämtad från boxningens värld, och matchdagen publicerades en uppställning med bägge spelarnas alla mått- och viktuppgifter. (The New York Times, 20/9 1973)

Retoriken inför matchen King-Riggs var lite skämtsamt ofta hämtad från boxningens värld, och matchdagen publicerades en uppställning med bägge spelarnas alla mått- och viktuppgifter. (The New York Times, 20/9 1973)

 

King hade förberett sig minutiöst inför matchen, hon hade spelat bra i de ordinarie damturneringarna senast tiden och nu veckan före utmaningen tränat och vilat sig i extra bra form. I efterhand har hon berättat att hon ändå aldrig varit så nervös och uppjagad inför en match. För henne gällde det så mycket mer än bara en tennisutmaning. King menade att hon kände det som att inte bara damtennisens framtid vilade på hennes axlar, hon upplevde det som att skulle hon förlora kunde idrottskvinnornas sak generellt i alla idrotter föras många år bak i tiden. Hon ansåg att hon helt enkelt var tvungen att vinna.[27]

 Dagens Nyheters utrikesreporter Hans-Ingvar Johnsson i USA rapporterade om det enorma massmediepådraget och att också stora delar av kändiseliten var på plats, med många idrottsstjärnor i andra idrotter och Hollywoodcelebriteter i smoking och aftonklänningar. För att fullända den mediala showen hade man som sagt anlitat boxningsvärldsmästaren i tungvikt George Foreman som ett slags värd och prisutdelare. Den spektakulära inramningen och den upphetsade stämningen var ett återkommande tema i tidningarnas rapporter. I New York Times fanns dock en lite notering – med en speciell underton i texten – om att den enda person som tycktes helt lugn och nästan frånvarande under matchen var den 25-årige blonda före detta hårfrisörskan Marilyn Barnett, numera Billie Jean Kings privata yogatränare och sekreterare, som satt på första bänk och var den som assisterade King med vätska och handdukar vid sidbytena. Denne Marilyn Barnett kom senare att spela en uppmärksammad roll i offentligheten runt Billie Jean King, vilket jag strax återkommer till.

Billie Jean King startade matchen mycket koncentrerat och beslutsamt och tog hem det allra första gamet med ett par distinkta vinnande volleys vid nät som fick publiken att häpna, det syntes snabbt vartåt detta skulle luta. Riggs försök till skruvar och höga lobbar som hade förvirrat Margaret Court bet inte alls på King, som istället demonstrerade säkra och hårda smashar. Om King hade varit med på den lite skämtsamma och jippobetonade inramningen före matchen så var det slut på spexandet när matchen väl var igång. Hon tänkte inte riskera något utan spelade med full kraft hela tiden. Hennes uttalanden före matchen om att spela så att Riggs skulle få springa från hörn till hörn visade sig stämma väl. Hon hade dessutom fått igenom att matchen skulle spelas i bäst av 5 set, man måste då vinna 3 set som i en riktig Grand Slam-match, för att Riggs ålder och bristande kondition skulle sättas på prov. Tidningsrapporterna var samstämmiga om att den vältränade 29-åriga världsettan King var alldeles för snabb och för bra för 55-åringen Riggs. King styrde matchen helt och vann 6–4, 6–3, 6–3. Efter segern bars Billie-Jean King runt banan med jublande kvinnor runt omkring sig, medan Riggs låg utpumpad och fick massage mot kramp i benen.[28]

De svenska tidningskommentarerna var överlag mycket förtjusta över att King övertygande hade vunnit könskampen och med uttryck som ”Baksmälla för Bobby Riggs”, ”USAs kvinnor jublar och landet fick en skrythals mindre”, ”Hon gav kvinnohataren en match han aldrig glömmer”, beskrevs att King spelat väldigt koncentrerat och bra och med alla världens kvinnor i ryggen som en extra kraft. King själv sa i intervjuer att hon var mycket lycklig, det var ett slags höjdpunkt på karriären och det slutgiltiga beviset på den kvinnliga tennisens kvalitet och styrka. Bobby Riggs var efter matchen förvånansvärt ödmjuk i sina kommentarer och hyllade King för hennes fina spel och erkände att han hade missbedömt hennes spelstyrka. Han skojade också självironiskt med massmedia om sina tidigare uttalanden genom att säga att ”före matchen hade jag en fot i graven, nu efter är det en och en halv”.[29]

Billie Jean King gick således segrande ur den jippobetonade utmanarmatchen och hela den kvinnliga elittennisen kunde andas ut, deras prestationer kunde inte hånas och förlöjligas hur som helst längre. Att matchen inte endast uppfattades som ett oförargligt jippo bevisas av att dagen efter hade många stora dagstidningar världen över på sina förstasidor rubriker med nyheten om Kings seger över Bobby Riggs. Det kan givetvis diskuteras i vilken utsträckning jippot hade någon betydelse på längre sikt, men enligt amerikanska analyser så beskrivs hela händelseförloppet med Kings seger som ett slags ”turning point” i idrottshistorien när det gäller elitkvinnornas jämlikhetskamp, vissa anser till och med att King gav ett viktigt bidrag till hela kvinnorörelsen i USA.

Bobby Riggs och hans sponsorer hade redan före matchen tänkt ett steg till och förberett nästa utmanarmatch, man hade nu siktet inställt på Chris Evert, den 19-åriga nya populära tennistjejen som snabbt hade etablerat sig i världstoppen. Tack vare medieuppmärksamheten inför ”The Battle of the Sexes” fanns redan sponsorer klara som kunde utställa löften om ännu högre garantisummor – minst det dubbla jämfört med King-matchen. Om Riggs hade segrat över King hade man utan tvekat fortsatt med propagandan att nedvärdera de kvinnliga idrottsinsatserna med nya könsutmaningar av olika slag. Efter Billie Jean Kings övertygande seger skrinlades alla planer, det blev inga fler liknande könsutmaningar, utan damtennisens expansion både vad gällde medieutrymme och prispengar fortsatte i starkt positiv riktning.

Tidskriften Sporting News rankade år 1999 de fem mest utmärkande och viktigaste idrottshändelserna under hela 1900-talet i ett amerikanskt perspektiv. På första plats satte man afro-amerikanen Jackie Robinsson och hans debut i den amerikanska – dittills helvita – basebolligan på 1940-talet, men redan på andra plats utnämndes Billie Jean Kings match mot Bobby Riggs 1973, före Jesse Owens beryktade triumf inför ögonen på Hitler i Berlin-OS 1936 och Joe Louis’ returmatch i boxning mot Max Schmeling 1938. Listan säger mycket om Billie Jean Kings hjältestatus som historisk idrottsikon i USA. King har för övrigt berättat själv i intervjuer på 2000-talet att när folk stoppat henne på gatorna och velat prata, det alltid kommit flest frågor om matchen mot Bobby Riggs. Den har levt som ett mycket starkt minne i idrottshistorien över decennierna – något som blev uppenbart då Annika Sörenstam skulle spela golf mot herrproffsen 2003, vilket jag återkommer till längre fram i texten.[30]

Trots den jippoartade inramningen av utmanarmatchen King-Riggs rapporterades resultatet och kommentarer kring matchen stort uppslaget även i seriösa dagstidningar världen över, t.ex. The New York Times. De större svenska tidningarna uppmärksammade också matchen. (The New York Times, 21/9 1973)

Trots den jippoartade inramningen av utmanarmatchen King-Riggs rapporterades resultatet och kommentarer kring matchen stort uppslaget även i seriösa dagstidningar världen över, t.ex. The New York Times. De större svenska tidningarna uppmärksammade också matchen. (The New York Times, 21/9 1973)

 

3. Sexualisering och utseende- och kroppsfixering – om sexuell läggning, heteronormativitet och kommersialisering av idrottarnas kroppar

I historien om hur vissa elitidrottare under 1900-talets senare decennier lyfts fram som generella idoler, kändisar och celebriteter måste konstateras att den ökade individfokuseringen gått hand i hand med en ökad objektifiering av elitidrottares utseende och kroppar. Individfokuseringen innefattar i detta sammanhang även intresse för idrottarnas privata sexualliv och deras sexuella läggning. Den ökande sexualiseringen och kommersialiseringen av kroppar i samhället är ett stort ämnesområde med många olika infallsvinklar och det finns en omfattande litteratur kring dessa frågor inom den internationella medieforskningen. Här ska göras några enstaka nedslag, relevanta för temat i denna uppsats. Först kring frågan om spekulationer om tenniskvinnors sexuella läggning, därefter om kommersialiseringen av de idrottande kvinnornas kroppar. Vi håller oss kvar i 1970–80-talets tennis med Billie Jean King i spetsen. Ännu hade inte marknaden kommit igång fullt ut med fokusering på idrottskvinnornas kroppar i kommersiellt syfte – den verkliga explosionen i det avseende kom på 1990-talet – men däremot fanns medialt intresse kring spekulationerna om tenniskvinnornas sexuella läggning.

Spekulationer om homosexualitet inom kvinnliga tenniseliten – och rättegångstvisten mellan Billie Jean King och Marilyn Barnett

Efter den uppmärksammade utmanarmatchen 1973 blev Billie Jean King en ännu större celebritet än tidigare, och umgicks med kändisar ur det internationella jet-setet. Hon blev bland annat nära personlig vän med musikern Elton John, en vänskap som bestått under årtionden. När King kom till London för att spela Wimbledon under 1970-talet satt ofta Elton John på bästa plats och tittade och de två umgicks privat på restauranger och nattklubbar, vid några tillfällen fångades även Mick Jagger på bild tillsammans med King och Elton John. Vänskapen med Elton John hade djupare bottnar än själva kändisskapet, det handlade också om en gemenskap kring utsatthet på grund av sexuell läggning. Trots att Billie Jean King var gift med juristen Larry King sedan 1965 omgavs Billie Jean ständigt av rykten om att hon var homo- eller bisexuell, ett rykte och en ”anklagelse” som för övrigt drabbade flera av de andra kvinnliga tennisproffsen i världseliten i början av 1970-talet. Andelen lesbiska i världstoppen ansågs av ryktesspridare vara uppseendeväckande hög. Även den internationella golfeliten för kvinnor omgavs av liknande rykten.[31]

Billie-Jean King har i intervjuer i efterhand berättat att ryktesspridningen plågade henne och hon gick flera gånger ut med dementier. Hon var ju gift och bedyrade att hon älskade sin man Larry. Hon ansåg att idrottsvärlden inte var mogen för en öppen diskussion om eventuell homosexualitet i världstoppen och befarade att en sådan uppmärksammad skulle kunna rasera de nuvunna framgångarna för kvinnoproffsen. Enligt egen utsago hade hon dock för sin make Larry tidigt berättat om sina tvivel om sin egen sexuella läggning och föreslagit skilsmässa redan i slutet av 1960-talet. Larry King stannade dock vid hennes sida och förblev hennes make många år framåt med ett starkt vänskapsförhållande som grund parallellt med att han också fungerade som hennes manager.[32]

Billie Jean King inledde 1972 ett kärleksförhållande med sin hårfrisörska Marilyn Barnett, som snart blev hennes personliga sekreterare, massör och fitness-tränare och ständigt syntes i Kings närhet. När matchen mot Bobby Riggs spelades 1973 inför miljonpublik var det Marilyn Barnett som satt tillsammans med King vid sidbyten, gav handdukar, dryck och ibland lite massages på trötta muskler. Barnett ingick i klanen runt King tillsammans med maken Larry och Billie Jean köpte ett hus 1974 vid Malibu beach i Californien där de umgicks mellan tennisresorna och där framförallt Barnett hade sin permanenta bostad i flera år. Hela arrangemanget hade lyckligen kunnat förbli en privatsak om inte relationen mellan Billie Jean King och Marilyn Barnett tog slut 1981 och paret King beslutade sig för att sälja huset i Malibu. Detta motsatte sig Barnett och hotade med att offentliggöra hundratals av de kärleksbrev hon fått av Billie Jean och därmed avslöja deras mångåriga lesbiska förhållande och skada hennes rykte. Paret King skall ha erbjudit Marilyn Barnett halva summan vid en försäljning men Barnett hävdade att eftersom hon hade fått huset var det hennes helt och hållet, och hon anlitade en advokat för att stämma paret King i en rättegång om äganderätten till huset.[33]

När nyheten om den kommande rättegången och om Billie Jean Kings lesbiska privatliv nådde offentligheten blev det en stor sak i amerikansk media. På inrådan av hennes medieexperter dementerade King först alltihopa ett par dagar men bytte sen taktik. Hon sammankallade istället till en beryktad presskonferens den 1 maj 1981 där hon satt tätt tillsammans med maken Larry King på podiet, tittade rakt in i TV-kamerorna och berättade att hon visserligen hade haft ett förhållande med Marilyn Barnett, men att det var slut sedan ett tag och att allt var ett misstag från hennes sida. Hon meddelade att hon älskade sin make Larry, att han var hennes bäste vän sedan 19 år och att de nu stod varandra närmare än någonsin i denna svåra stund. Billie Jean King hade helt enkelt bestämt sig för att själv ta kommandot över medieberättelsen och så fort som möjligt ge sin version av historien och inte fastna i negativa förnekanden som sen kanske skulle överbevisas. Medieuppmärksamheten fram till rättegången var kompakt och det finns inom den amerikanska medievetenskapen flera studier som har analyserat hur medieberättelserna kring avslöjandet och tiden fram till och med rättegången såg ut i de största amerikanska medierna.[34]

Billie Jeans Kings mediestrategi var framgångsrik. Hon ställde upp både i tidningsintervjuer och TV-soffor och berättade sin version där hon bad om ursäkt för sitt misstag och hela tiden betonade att hon nu endast såg framåt med sitt liv med maken Larry. King hade helt avväpnat sin tidigare partner Marilyn Barnetts möjlighet att till medierna komma med sensationella avslöjanden, eftersom hon själv redan berättat tillräckligt mycket för att nyhetsvärdet skulle vara lågt och dessutom sett till att det var hennes version som helt dominerade. Men vad var det hon egentligen bad om ursäkt för? Ja, det frågade sig också de amerikanska medievetarna och kom fram till att det primärt inte handlade om att hon bad om ursäkt för att hon hade haft en lesbisk relation, utan i första hand för att hon hade varit otrogen mot sin make. King kom från en familj med traditionella värderingar där trohet i äktenskapet stod högt i kurs. Att fokusera på trohet och be om ursäkt för detta, innebar att hon något lyckades vrida bort fokus och diskussion från den lesbiska relationen.

De amerikanska medievetarnas analys utpekar fyra element i medieberättelserna kring King–Barnett-affären, som de menar sammantaget syftade till att återuppbygga den heteronormativa diskursen kring King och elittennisen. Kort uttryckt handlade det för det första om argumenten om att det inte var så sensationellt att det förekom viss homosexualitet inom toppidrotten med tanke på att det var en relativt sluten värld, mycket var känt sen tidigare och skandalvärdet därmed inte så högt. För det andra handlade det om den förlåtande maken som garanterade en fortsatt stabil heterosexuell familj i amerikansk anda. Den tredje aspekten handlade om att demonisera Marilyn Barnett som en förvirrad, elak, hämndlysten, hjälpbehövande lesbisk kvinna. King lyckades dominera massmedieberättelsen om Barnetts egenskaper, ytterst få i medierna förde fram Barnetts version. Och för det fjärde att det sexuella livet var en privatsak för varje medborgare, det borde gälla även elitidrottare och celebriteter. På denna punkt fick King stark draghjälp av andra kvinnliga tennisproffs. Inte minst Chris Evert gjorde intryck som massmedias nya favorit med sin ungdomliga och tveklösa heterosexuella utstrålning – dessutom förlovad med Jimmy Connors, en av de kända unga herrtennisproffsen. Chris Evert levererade skarpa uttalanden om att sexlivet var det mest privata och fina i människors liv och att ingen hade rätt att invadera någon annans privata sfär på det sätt som skett i Billie Jean Kings fall.[35]

Billie Jean King krånglade sig ur en från början besvärlig mediesituation och även rättegången gick hennes väg, Barnetts krav avvisades helt. I efterhand har dock King sagt att hela denna process tog hårt på hennes krafter och att hon aldrig repade sig helt från denna tunga period då hon kände sig oerhört jagad och pressad. Och det kanske mest märkliga i hela den här historien – och det mest konkreta beviset på att heteronormativiteten i idrottsvärlden ännu var mycket stark – är att trots att Billie Jean fick brett offentligt stöd från merparten av både medier och talespersoner inom idrottsvärlden, så var det många av hennes personliga sponsorer som sa tack och adjö och inte ville förknippas med King längre i marknadsföringen av sina produkter. Det finns uppgifter om att Billie Jean förlorade miljontals dollar på grund av avhoppade sponsorer som en följd av den uppmärksammade rättegången och avslöjandet om den lesbiska relationen, bland annat har King själv skrivit om detta i en snabbt utkommen bok direkt efter rättegången där hon med egna ord berättade om hela processen. Nu gick det knappast någon direkt ekonomisk nöd på henne och alla hennes sponsorer hoppade inte av – hennes två största, ett racketmärke och ett sportskoföretag, förblev henne trogna.

King var i alla fall ordentligt skakad av hela uppmärksamheten kring hennes privatliv och sköt upp planerna på att sluta spela tävlingstennis, hon ville inte att hennes namn mest skulle bli ihågkommet för den lesbiska affären. Hon tränade intensivt upp sig till god form igen och kämpade som nära 40-åring på tennistouren för fullt i två år till med den nya generationens unga stjärnor i 20-årsåldern. Hon lyckades nå flera framgångar och ryktbarhet på tennisbanan igen och efter att ha avancerat till semifinal i Wimbledon 1983, 39 år gammal – där hon förlorade mot den nya tonårsstjärnan Andrea Jaeger – förklarade hon att nu fick det i alla fall vara nog med tävlandet på elitnivå. Exakt 10 år efter utmanarmatchen mot Bobby Riggs avtackades hon med hyllningar som en av de största kvinnliga tennisstjärnorna genom tiderna.[36]

Billie Jean King arbetade vidare inom tennisen och bildade bland annat ”Women’s Sport Foundation” där det samlades in sponsorpengar som sedan delades ut för att stötta unga idrottsflickors utvecklingsmöjligheter, en organisation som än idag är välkänd och betydelsefull i USA. Billie Jean King var på 1970-talet en av USA mest välkända personer, en amerikansk journalist ansåg till och med att hon var numer två efter president Nixon. Efter den aktiva tenniskarriären fortsatte hon som tränare och ledare och var bland annat coach för USA:s damlag i olympiska spelen där hon i början av 2000-talet coachade systrarna Venus och Serena Williams till guldmedaljer, två afroamerikanska flickor som växte upp på relativt fattiga bakgator och började spela tennis på slitna asfaltsytor, gjorde snabba och framgångrika karriärer och precis som King tjänade nu systrarna mångmiljonbelopp på sin sport varje år – delvis som ett resultat av Kings kamp för idrottskvinnor som börjat 30 år tidigare. Cirkeln var sluten för ett synnerligen framgångsrikt livsverk. Ett mått på Billie Jean Kings ryktbarhet var att tidskriften Life Magazin i början av 2000-talet listade henne som en av de 100 mest betydelsefulla amerikanerna, alla kategorier och bägge könen, under hela 1900-talet.[37]

Martina Navratilova banar vägen för ökad tolerans

Men tillbaka till den heteronormativa diskursen runt elitidrotten. Billie Jean King valde som sagt att även fortsättningsvis offentligt försöka upprätthålla en heterosexuell framtoning och var officiellt gift med Larry King till 1987, trots att hon i flera år innan levde ihop med en ny kvinnlig kärlekspartner. King vägrade att offentligt prata om sin sexuella läggning förrän slutet av 1990-talet, och har i efterhand förklarat att hon av hänsyn till hennes föräldrar ville upprätthålla en traditionell familjebild och att som frontfigur för den kvinnliga tennisen skulle riskerat förstöra mer än hjälpa med en öppet bi- eller homosexuell hållning. Kings bedömning om att den heteronormativa diskursen var stark i elitidrottens värld ännu under 1980-talet var sannolikt korrekt, det fanns det konkret bevis på inom damtennisen. Bland de nya elittenniskvinnorna som kom fram i världstennisen strax efter Billie Jean King fanns en ung kvinna från Tjeckoslovakien som hette Martina Navratilova. Efter något år på världstouren hoppade hon av politiskt och sökte 1975 asyl i USA som beviljades fullt ut 1981 då hon blev amerikansk medborgare.

Navratilova avancerade till världstoppen och kämpade sen under många år mot Chris Evert om att vara nummer ett i världen. Hon fick bland annat ihop hela nio singelvinster och elva i dubbel i Wimbledon, totalt 20 titlar där, exakt samma antal som King lyckades erövra. Martina Navratilova var en av de tenniskvinnor som tidigt omgavs av rykten om homosexuell läggning och då medieuppmärksamheten kring dessa frågor kulminerade i samband med Billie Jean Kings rättegång mot Marilyn Barnett 1981 fanns också uppgifter om att Martina Navratilova nyligen separerat från en kvinnlig kärlekspartner. Till skillnad från King valde Navratilova att öppet tala om sin homosexuella läggning och blev dessutom en stark symbol och taleskvinna för lesbiska tennisspelare – i viss mån för lesbiska elitkvinnor inom alla sporter. Att vara världsetta i sin sport och samtidigt offentligt propagera för likabehandling av homosexuella i idrottens värld var en inte helt vanlig sak i ingången till 1980-talet.

Navratilova hade otvetydigt starkt civilkurage när det gällde att stå för individens rätt till sitt privatliv och valfri sexuell läggning. Till exempel var hon en av få som omedelbart offentligt stöttade en transsexuell person, Richard Raskins, som i sin ungdom levde sitt liv i en manskropp och i den identiteten blev en relativt framgångsrik tennisspelare på collegenivå bland män, innan Richard år 1975, nära fyrtioårsåldern, gjorde ett könsbyte med operationer och hormonbehandlingar till kvinna, och efter något år tog upp tennisspelandet igen – nu bland kvinnornas tävlingar under namnet René Richards. Tenniskunnandet var stort och Richards kvalificerade sig till och med att spela bland elitkvinnorna i de stora turneringarna. I slutet av 1970-talet i den konservativa och strikt könsuppdelade idrottsvärlden blev detta en kontroversiell fråga. Trots att René Richards officiellt otvetydigt nu var en kvinna protesterade många av de andra kvinnliga tennisproffsen. De menade att hennes längd och fysiska styrka fortfarande var mer likt en mans och att det gav henne fördelar som innebar att hon inte borde få tävla med kvinnorna. Några av de kvinnliga tennisproffsen vägrade också att spela mot henne. Navratilova tog dock Richards i fullt försvar och även Billie Jean King stöttade. I en av tävlingarna mötte King och Richards varandra och King vann relativt komfortabelt, och uttalade efteråt att det var fånigt och intolerant av alla unga vältränade proffskvinnor att protestera mot en nu medelålders 40-årig kvinna som haft det svårt i livet och nu enbart ville få leva ut och delta i sin nyfunna frihet som kvinna.

Märkligt nog kom även denna historia med René Richards och överskridandet av idrottens strikta könsgränser att leva kvar i det amerikanska idrottshistoriska minnet, för när Annika Sörenstam hela 25 år senare år 2003 förberedde sin utmaning mot männen, fanns artiklar i The New York Times som gjorde återkopplingar till diskussionerna runt René Richards och könsöverskridandet inom idrotten i slutet av 1970-talet. Martina Navratilova stöttade i alla fall Richards fullt ut och anlitade henne – när hon slutade tävla på grund av alla protester och sin ålder – som sin personliga tränare och coach. Richards var skicklig på tennisteknik och anses ha förbättrat Navratilovas spel högst väsentligt. Hon hade således stor förtjänst i Navratilovas stora framgångar under hela 1980-talet. Richards kom att tillhöra Navratilovas närmaste krets i många år och på alla bilder från Navratilovas tennissegrar syns den gänglige René Richards stå på läktaren och jubla över sin adept. Hela den fascinerande historien runt Richards, och reaktionerna mot henne, är värd ett eget kapitel och leder dessutom tankarna till flera andra liknande fall som idrotten haft svårt att hantera. Inom damernas världsgolf finns åtminstone en parallell historia om en man som bytte kön och en kort tid hade framgångar på damernas proffstour under kraftiga protester från många av de andra golfkvinnorna. Och inom friidrotten finns under årtiondena flera exempel där könstillhörighet har ifrågasatts och blivit omdiskuterat. René Richards är långt ifrån den enda som utmanat den relativt stelbenta elitidrottsvärldens strikta könsuppdelningar, men det är ett tema som får utvecklas vidare i annat sammanhang.[38]

Martina Navratilova bemöttes i officiella sammanhang med respekt för sin öppenhet om sin sexuella läggning, men det är intressant att ta del av analyser som visar att Navratilova hade väldigt begränsade sponsormöjligheter jämfört med andra damspelare. Det uttalades inte offentligt men enligt uppgift skall agentfirmorna bedömt att den öppet lesbiska Navratilova inte var den förebild man ville ha för att sälja produkter. Det anmärkningsvärda är att hon under sin långa aktiva tenniskarriär som världsetta knappast hade något sponsorkontrakt alls – medan till exempel hennes störste rival, världstvåan Chris Evert, som på alla sätt uppfyllde de outtalade kraven om en vanlig söt heterosexuell flicka, hade fler reklamkontrakt än hon kunde räkna till. Martina Navratilovas spelskicklighet innebar att hon ändå spelade in prispengar i mångmiljonklassen, men som idrottslig förebild i reklamsammanhang dög hon inte, därtill var heteronormativiteten för stark.

Det finns flera belysande historier som visar Navratilovas rättframhet när det gällde sexuella frågor, till exempel kring den enorma medieuppmärksamhet som skapades när den världskände basketspelaren Magic Johnson år 1991 meddelade att han var HIV-positiv. Martina Navratilova kommenterade det faktum att då Johnson omedelbart förklarat att han drabbats av smittan på grund av ett utsvävande heterosexuellt liv med många olika kvinnor, fick behålla alla sina sponsorer och sitt positiva kändisskap. Hon påpekade hur annorlunda allt skulle uppfattats och värderats om han istället smittats på grund av en homosexuell läggning, eller helt enkelt varit en kvinna som levt ett utsvävande heterosexuellt liv och haft oskyddat sex med många olika män. Då hade karriären omedelbart varit över med en stark stigmatisering och fördömande ord som följd, menade Navratilova, och lyfte därmed frågan hur sexuella frågor värderas olika beroende på sexuell läggning och om det handlar om en mans eller en kvinnas beteende.

Efter mångårig karriär och kamp för homosexuellas likabehandling i elitidrottens värld lyckades Navratilova dock bidra till förändring. Hon öppnade vägen för att yngre kvinnor inom världstennisen skulle våga vara mer öppna med sin sexuella läggning. När till exempel den unga fransyskan Amelie Mauresmo slog igenom i världseliten i Australien Open 1999 berättade hon med självklarhet om sin homosexuella läggning och fick nu uttalat positivt bemötande. Flera sponsorer deklarerade att man gärna knöt till sig henne, just för att hennes personlighet och kurage också var en bra förebild för den nya unga kvinnogenerationen. I ingången till 2000-talet hade åtminstone i viss mån ett kulturellt skifte skett. Den starka heteronormativa diskursen hade justerats något inom elitidrottens värld, en förändring som Martina Navratilova starkt bidragit till efter två årtiondens kamp. Hon hade slutat sin tenniskarriär i mitten av 1990-talet, skrivit ett par romaner, tagit pilotlicens och spelat ishockey i Kanada, då hon år 2000 gjorde en kort comeback i tennis, i dubbelspel. Det lite tragikomiska är att först då fick hon sitt första riktiga stora sponsorkontrakt, men dock med ett bilmärke – fortfarande var det inget sportrelaterat företag som var intresserat.[39]

Frågan om heteronormativitetens styrka inom idrotten och medieintresset för celebriteters sexuella läggning är ett område som inbjuder till intressanta studier. Som påstods ovan har otvetydigt förändringar skett på 2000-talet mot en mer öppen och nyansrik syn, men man måste ändock fundera över varför det fortfarande på 2010-talet väcker så stor medieuppmärksamhet – både i Sverige och internationellt – när idrottsstjärnor som till exempel Kajsa Bergqvist och Anja Pärson efter sina aktiva karriärer berättar om bisexuell läggning. Och inte minst varför det närmast blir en världsnyhet när en manlig fotbollsspelare – dessutom i en svensk lägre fotbollsdivision långt från elitnivå och kändisskap – offentligt berättar om sin homosexuella läggning, som i Anton Hyséns fall häromåret. Denna ”sensation” skapade sedan i sin tur ett stort celebritetsskap i svenska medier runt Hysén. Här finns många intressanta infallsvinklar och trådar för medie- och genusforskare att ta tag i.

Sexualisering och objektifiering av idrottskvinnornas kroppar

Den ökande kroppsfixeringen och sexualiseringen av elitidrottares kroppar gäller både kvinnor och män. Till exempel finns flera böcker skrivna om David Beckhams kändisskap både som mediecelebritet och kroppsikon. Och från den svenska idrottssfären finns manliga exempel som Björn Borg, Börje Salming och Fredrik Ljungberg vars manliga kroppar kommersialiserats och sexualiserats i bland annat reklamkampanjer för manliga underkläder. Men ändå måste sägas att utvecklingen mot kroppsobjektifiering och sexualisering av den kvinnliga elitidrottskroppen är av en helt annan dimension. Medieforskaren Jennifer Hargreaves menar att för elitidrottskvinnor har utvecklingen blivit sådan att medieuppmärksamhet, möjlighet till goda resurser, sponsorer och reklamkontrakt hänger intimt samman med rätt utseende och kropp parallellt med idrottsframgångar. Medan det för män främst är idrottsprestationerna som utgör en grund för idolskap och reklam, är läget ett annat för kvinnorna, hävdar Hargreaves. Det ökade samhällsintresset för vältränade och vackra kvinnokroppar har lett fram till en kommersialisering och sexualisering av idrottskvinnornas kroppar.[40] Även idrottsforskaren och sociologen Barry Smart betonar att moderna idrottskvinnor i stor utsträckning bedöms efter sitt utseende och sin sexuella utstrålning, och han lyfter även fram aspekten om att idrottskvinnorna i detta sammanhang förväntas uppfylla feminina egenskaper enligt den ”manliga blicken” och manliga normer.[41]

Den nära kopplingen mellan ökat intresse för kvinnoidrott på elitnivå och en ökad sexualisering i kommersiellt syfte är slående när man studerar just damtennisens utveckling under 1980–1990-talet. Martina Navratilova hade som nämnts svårt att få sponsorer men det problemet gällde inte alls ett antal andra samtida nya tennisstjärnor på damsidan. Tvärtom är det just inom tennisen som man tydligast ser den första vågen av kvinnliga idrottare som parallellt med idrottsframgångarna också blir speciella mediala objekt tack vare sitt utseende och sina kroppar. Chris Everts har nämnts men nu kom också nya namn som till exempel amerikanskan Jennifer Capriati och argentinskan Gabriella Sabatini med utpräglad kommersiell objektifiering kring deras framtoning som vackra unga sexiga kvinnor. Sabatini blev till och med snabbt ett eget varumärke för kosmetika, kläder och en parfymserie som sträckte sig långt utanför idrottens domäner. Och fler skulle följa efter. Mot slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det snarast mer regel än undantag att de mest framgångsrika kvinnorna inom världstennisen – en liknande utveckling fanns också inom golfen – samtidigt lanserades som kommersiella objekt för olika produkter, inte sällan med en tydlig sensuell och sexig framtoning.

Överhuvudtaget såldes den kvinnliga världstennisen som flärdfull, glamourrik, sexig och kändisrelaterad. När WTA, den kvinnliga proffsorganisationen, i början av 1990-talet tyckte att man saknade tillräckligt stora sponsorer anlitade man år 1995 en filmproducent från Hollywood för att sälja damtennisen bättre. Han anordnade genast stora galor runt damtennisturneringarna där superkändisar som Sean Connery och Arnold Schwarzenegger satt på första bänk och sen umgicks offentligt med tenniskvinnorna framför medierna. Och när det var stora filmgalor – till exempel i Cannes – bjöds de främsta elittennistjejerna in för att synas och fotograferas tillsammans med olika världscelebriteter. Tanken var helt enkelt att damtennisen skulle naturligt sammankopplas med glamour, glitter, skönhet och kändisskap i starkt strålkastarljus. Budskapet var tydligt; damtennis var inget som utspelades på idrottens bakgårdar i tysthet. Konceptet var framgångsrikt, på bara några år ökade de totala prissummorna i damtennisen starkt och sponsorerna stod i kö – även lyxiga bilmärken och stora TV-bolag – för att synas tillsammans med den kvinnliga proffstennisen. Kopplingen mellan själva tennisspelandet och den kommersiella glamouren blev så sammanväxt att det nu en bit in på 2000-talet vid vissa tillfällen – till exempel vid särskilda galor eller slutspel då världens 10–12 bästa kvinnliga spelare samlas för tennisturnering –arrangeras även stort påslagna modevisningar där det är elittennisflickorna som vid sidan av matcherna själva framträder som modeller, ibland för sina egna kollektioner, uppsminkade och klädda som professionella fotomodeller.[42]

Den professionella damtennisen har under de senaste årtiondena via sin organisation WTA mycket medvetet lanserats som flärdfull och glamourrik. Bilden visar de bästa tennisspelarna i världen 2011 samlade inför ett slutspel, då det uppenbarligen ansågs naturligt att presentera kvinnorna uppklädda som fotomodeller i aftonklänningar och högklackat istället för idrottsklädsel. De tre kvinnorna i mitten är Caroline Wozniacki, Danmark, Maria Sjarapova, Ryssland och Li Na från Kina. (WTA:s hemsida och i Dagens Nyheter 26/10 2011)

Den professionella damtennisen har under de senaste årtiondena via sin organisation WTA mycket medvetet lanserats som flärdfull och glamourrik. Bilden visar de bästa tennisspelarna i världen 2011 samlade inför ett slutspel, då det uppenbarligen ansågs naturligt att presentera kvinnorna uppklädda som fotomodeller i aftonklänningar och högklackat istället för idrottsklädsel. De tre kvinnorna i mitten är Caroline Wozniacki, Danmark, Maria Sjarapova, Ryssland och Li Na från Kina. (WTA:s hemsida och i Dagens Nyheter 26/10 2011)

Den enskilda idrottskvinna som allra mest personifierat kopplingen mellan idrottsstjärna, utseende och kommersialisering av kroppen är tennisspelaren Anna Kournikova, som ofta brukar lyftas fram som det tydligaste exemplet i dessa sammanhang. Hon var en ung lovande 15-åring från Ryssland då hon slog igenom 1996 genom att avancera till fjärde omgången i US Open, första gången hon ställde upp i en internationell stortävling. Hennes tennistalang förde henne snabbt vidare, framgångarna fortsatte och redan året efter kom hon som 16-åring ända fram till semifinal i Wimbledon, allra första gången hon spelade där, och det vara bara andra gången, efter Chris Evert, som en debutant nått så långt. En idrottslig prestation och sensation som uppmärksammades i media. Redan här hade dock medieintresset också börjat handla om Kournikovas vackra utseende med hennes långa blonda hår och vältränade feminina kropp. Hon hamnade snabbt på bild både på tidningarnas sportsidor och på affischer för kommande tennistävlingar. Här finns en intressant parallell med den unge Björn Borg som också gjorde succé i Wimbledon, 17 år gammal. År 1973 blev han snabbt en internationell mediecelebritet också för sitt långa lockiga hår som hölls på plats av ett pannband, och sin ungdomliga vältränade kropp som fick engelska tonårsflickor att tjuta av hänförelse vid matcherna och skaka om det stela gamla ärevördiga Wimbledon-templet.

Jennifer Hargreaves tes om att det är helt olika bedömningar, olika diskurser, när det gäller kvinnor och män i elitidrottens värld är intressant att applicera i detta sammanhang. Björn Borg, liksom tidigare nämnda David Beckham, Börje Salming och Fredrik Ljungberg, gjorde sig förmögenheter på att utnyttja sitt idrottskändisskap och en tämligen fulländad kommersiell exploatering av sina kroppar, bland annat i spektakulära kalsongbilder med i övrigt nakna kroppar, utan att de särskilt nämnvärt fick sin idrottsliga och moraliska celebritetsstatus ifrågasatt. Snarare ökade den. Annat var det för Anna Kournikova. Hennes tennisspel fortsatte att utvecklas, 1999 vann hon flera dubbeltitlar i de största Grand Slamturneringarna och rankades faktiskt som nummer ett i världen i dubbelspel bland kvinnorna 1999, och i singel nådde hon år 2000 nummer 8 på världsrankingen. Hon var här alltså otvetydigt en av världens bästa tenniskvinnor.

Men hela medieintresset hade snart styrt över på hennes utseende och de stora framgångarna hon hade som reklamobjekt. Hon blev direkt efter genombrottet erbjuden mängder av reklamkontrakt och syntes snart på bilder överallt i idrottssammanhang, men även på omslaget till internationella modemagasin som till exempel Vogue. Hon ansågs vara en av de mest avfotograferade kvinnorna överhuvudtaget alla kategorier under flera år, och även tillhöra en av de vackraste kvinnomodellerna i världen. Allt detta gav givetvis den unga ryskan snabbt mångmiljoninkomster vid sidan av tennisspelandet. År 1999 spelade hon in runt 5 miljoner kronor i prispengar – bland annat via sina framgångar i dubbel – men det har beräknats att inkomsterna från sponsorer och reklamuppdrag låg i storleksordningen 75 miljoner bara det året. Hon gjorde reklam för sportkläder, skor, underkläder, ett eget sportBH-märke, parfymer och mycket annat.[43] Och karusellen snurrade ännu fortare de kommande närmsta åren. De första åren på 2000-talet blev hon en skönhetsikon även långt bortanför idrottens värld. Kournikova lanserades som en generell sexsymbol i olika reklamsammanhang och agerade bland annat lättklädd och sexig i musikvideoinspelningar med världsartisten Enrique Inglesas, som också blev hennes pojkvän. Kournikova och Inglesas bildade i flera år ett av världens mest uppmärksammade celebritetspar, vilket ytterligare förstärkte Kournikovas idolstatus utanför idrottsvärlden.[44]

Hennes framgångsrika modellkarriär parallellt med tennistävlandet gillades långt ifrån av alla. Hon blev snabbt föremål för kritiska synpunkter, inte minst av idrottskrönikörer – även många svenska – som inte drog sig för att i hånfulla ordalag kommentera att hennes spel inte alls var i nivå med hennes utseende och definitivt inte i nivå med hennes inkomster. Och när hennes tennisspel började gå sämre – medan modellkarriären fortsatte med oförminskad styrka – blev hon i sportkrönikörers ögon, i huvudsak män, ett tillåtet objekt att driva med och håna för att hon fick så mycket uppmärksamhet och tjänade så mycket pengar trots att hennes spel började gå knackigare. Det är intressant att fråga sig om samma typ av nedlåtande yttranden hade fällts om det handlat om en manlig elitidrottare. På sätt och vis finns här vissa paralleller till Billie Jean King och tenniskvinnorna på 1970-talet som på olika sätt blev ifrågasatta för om kvaliteten i deras spel skulle anses tillräcklig för om de egentligen var värda att vara idrottsproffs, få medieuppmärksamhet som idoler och celebriteter och framförallt få tjäna pengar som männen gjorde.[45]

Anna Kournikova hade således ett par framgångsrika år som tennisspelare – hon var alltså bland de 10 bästa i singel ännu år 2000, vilket många sportkrönikörer snabbt glömde bort – men blev sen skadedrabbad och trots flera comebackförsök nådde hon aldrig upp till tidigare spelstandard. Möjligtvis hade också alla negativa och hånfulla yttringar och de uttalade förväntningarna och kraven om att hon borde börja vinna stora turneringar istället för att ägna sig åt reklamuppdrag, en psykologiskt hämmande effekt på hennes tennisspel. Mediebevakningen runt hennes framträdanden på banan var alltid intensiv. Fram till runt 2004–2005 var hon trots att det egna spelet gick sämre fortfarande ett av de största affischnamnen för damtennisen och hon hade de åren ännu lukrativa sponsoravtal för tennisrackets, skor med mera som gav inkomster i 100-miljonersklassen varje år. Det är ingen tvekan om att hela kommersialiseringen runt Anna Kournikova handlade om att sälja ett slags manlig drömbild av en blond vacker flärdfull flicka med stark sexappeal. Vissa kampanjer väjde inte heller för tydliga sexistiska undertoner. Inför till exempel en stor tävling i Florida i USA skall en av huvudsponsorerna ha tryckt upp en affisch med Kournikova i helfigur och texten ”Come and see Annas’ Serves and Curves”, och vid en kampanj för en ny typ av sport-BH med Kournikovas namn som varumärke fanns texten ”Only the balls should bounce”.[46]

Anna Kornikovas historia de första åren på 2000-talet om den nära kopplingen mellan idrottsprestation, medieuppmärksamhet och fokuseringen på idrottskroppen i kommersiellt syfte, är bara ett exempel bland flera. Idag finns ett stort antal elitkvinnor i sporter som till exempel golf, tennis, friidrott, utförsåkning och simning som parallellt med idrottskarriären arbetar flitigt med sponsorer och reklam, några med egna varumärken. I en internationell studie med titeln Sport, Culture and Advertising analyseras ingående utvecklingen med reklam och kommersialisering runt den moderna tävlingsidrotten och där förs fram hur de tidiga idrottshjältarna och förebilderna i reklamen företrädesvis var starka muskulösa män som fick personifiera en stereotyp bild av manlighet – typ Sylvester Stallone i Rocky-filmerna – men att det från 1990-talet i reklamens värld växt fram en medveten satsning på att också lyfta fram kvinnliga idoler och en kvinnlig livsstil inom idrottens värld. Bland annat har ett antal produkter lanserats för att stärka och underlätta kvinnors identifikation som sportiga, moderna, fria, trots menstruationsperioder och barnafödande – en slag modern feminism i idrottsreklamens värld.[47]

En helt annan bild av kopplingen kvinnlig elitidrott och exploateringen av deras kroppar representeras av tidskriften Sports Illustrated, som bland annat har ett årligt särskilt baddräktsnummer där fotomodeller och även elitidrottskvinnor i olika sporter visar upp sina vältränade kroppar i nya bikinikollektioner. För övrigt har många av just tennisens världsstjärnor avfotograferats i nämnda baddräktsnummer.[48]

Det här avsnittet har velat belysa några utvecklingsperspektiv kring frågan om kroppsfixering och kommersialisering av elitidrottskvinnor. Något kan det sammanfattas med en ironisk – till svenska svåröversatt – formulering i en amerikansk studie om utvecklingen av den kvinnliga tennisen:

The unremorseful emphasis on good backsides as well as good backhands has done wonders for women’s tennis, cementing its status as the world’s most popular and financially succesfull women’s sport’.[49]

4. Annika Sörenstam utmanar de manliga golfproffsen – en ”idrottsbagatell” som blev en massmedial världshändelse

Onsdagen den 21 maj 2003 hade Annika Sörenstam en nästan ”vanlig dag på jobbet” då hon träningsspelade på den golfbana, Colonial Country Club i Fort Worth Texas, där hon dagen efter skulle starta i veckans tävling på den amerikanska proffstouren i golf. Hon hade varit professionell golfspelare i 15 år och spelat 255 proffstävlingar i hårdaste världskonkurrens – segrat i 59 av dem, varav flera ”majors” – och varit klar världsetta i golf under flera år. I denna hennes 256:e tävling hade dock de vanliga rutinerna avbrutits med en hel del ovanliga inslag.

Vid presskonferenserna inför tävlingen var det inte den ordinarie handfulla skaran av golfjournalister som ställde de vanliga frågorna om den aktuella golfformen. Istället trängdes i presstälten över 600 ackrediterade journalister från stora dagstidningar världen över, flera TV-bolag direktsände allt – både träningen och presskonferenserna. Presskonferenserna var kaotiska med journalister som klättrade på varandra och öste frågor över Annika Sörenstam om hennes känslor inför tävlingen. Få var intresserade av hennes medtävlare. Sörenstam hade redan före tävlingen dessutom gjort flera intervjuer i stora amerikanska TV-program, och var också inbokad att efter tävlingen framträda hos Oprah Winfrey för att berätta om upplevelserna runt just denna golftävling. Och allt detta bara för att hon tackat ja att tävla mot männen på deras proffstour i USA.[50]

Det var första gången i den moderna golfhistorien som en kvinna skulle delta i en vanlig ordinarie proffstävling mot världens bästa herrgolfare på exakt samma villkor som männen tävlade. Händelsen uppfattades som speciell, då nästan all tävlingsidrott på högsta internationella nivå – med undantag för hästsport – är strikt könsuppdelad. Att kvinnor direkt tävlat mot män har dock självfallet förekommit, men då oftast i särskilda arrangemang eller utmaningar med någon slags jippokaraktär som i fallet med Billie Jean King. I Annika Sörenstams fall handlade det här om att tävla i en ordinarie herrproffstävling, mot alla världens bästa herrar på en gång, dessutom med ordinarie prispengar i mångmiljonklassen. Händelsen fick stor uppmärksamhet även utanför idrottspressen och gavs stort utrymme i många av de största internationella dagstidningarna. Utmaningen initierade debatter av olika slag om manligt-kvinnligt inom idrottens värld och många ville se det som ett slags ”könskamp”, nu skulle ju världens bästa kvinnliga golfare upp till bevis i ett verkligt test hur den idrottsliga kapaciteten stod sig mot de bästa herrarna i samma sport. För massmedia erbjöd både själva evenemanget i sig och diskussionerna om ”könskamp” en närmast perfekt dramaturgi som skapade möjligheter till en innehållsrik medieberättelse, som också innehöll kopplingar till tidigare historier om könsutmaningar och debatter kring elitidrottskvinnors framsteg på den idrottsliga arenan. Annika Sörenstam anade sannolikt inget av detta i förväg, istället upprepade hon flera gånger under händelsernas gång att hon aldrig kunnat tro att hennes rent personliga nyfikenhet att testa hur hon skulle klara sig att spela mot männen, skulle skapa sådan enorm uppmärksamhet och ges så stora proportioner. Själv tyckte hon bara det var en kul detalj. Men medielogiken ville annorlunda.

Annika Sörenstam – en skygg perfektionist som blev bäst i världen

Annika Sörenstam föddes 1970 och växte upp i en villaförort nära Stockolm. Hon började tidigt med flera olika idrottsgrenar, bland annat fotboll, handboll och tennis. Hon var ända upp i tonåren mest intresserad av tennis, hade fina tävlingsframgångar och var högt rankad i Stockholm i sin åldersklass. Hennes stora förebild var Björn Borg och hon ville länge bli tennisproffs. Hennes föräldrar spelade dock golf och Annika och hennes tre år yngre syster Charlotta – senare en världsspelare i golf även hon – var ofta med på golfbanan. Vid 15 års ålder tog golfspelandet över. Sörenstam började vinna juniortävlingar i golf, blev uttagen till träningsläger och 19 år gammal också till juniorlandslaget där hon vid en tävling i Japan fick amerikanska ledares ögon på sig. Hon erbjöds plats på ett universitet i Arizona, med golfspel och studier. Collegelivet innebar daglig golfträning och långa tävlingsturnéer med skolans lag. Sörenstam hade fina framgångar redan första året och i finalspelet mellan de allra bästa på alla universitet, direktsänt i TV, stod hon som individuell slutsegrare i hela USA. Proffskarriären var därmed utstakad.

Redan andra året som golfproffs vann hon en av de största tävlingarna, US Open, en skräll som uppmärksammades i media i både i USA och Sverige. Medieuppmärksamheten blev en tuff utmaning för den blyga svenskan och hon berättade efteråt att det tog flera veckor innan hon återhämtade sig, hon tackade nej till allt och stängde in sig i hemmet. Men golfframgångarna fortsatte. Under de kommande tio åren var hon den bästa kvinnliga golfaren i världen med ett stort antal turneringssegrar varje år. Ett kvitto på statusen i hennes idrottsframgångar var att hon flera gånger nominerades till världens bästa kvinnliga idrottare alla kategorier.[51]

När Annika Sörenstam meddelat att hon skulle ställa upp i herrtävlingen i Texas utbröt något som beskrivits som en ”massmediecirkus”. Redan vid träningen dagarna före tävlingen var nära 600 journalister och ett antal TV-bolag på plats och följde varje steg Sörenstam tog. De svenska skribenterna ägnade stort utrymme åt att fascinerade beskriva den världsomspännande uppmärksamheten kring den unga svenskan. (Svenska Dagbladet 21/5 2003)

När Annika Sörenstam meddelat att hon skulle ställa upp i herrtävlingen i Texas utbröt något som beskrivits som en ”massmediecirkus”. Redan vid träningen dagarna före tävlingen var nära 600 journalister och ett antal TV-bolag på plats och följde varje steg Sörenstam tog. De svenska skribenterna ägnade stort utrymme åt att fascinerade beskriva den världsomspännande uppmärksamheten kring den unga svenskan. (Svenska Dagbladet 21/5 2003)

 

Sörenstam tackar ja och mediecirkusen drar igång

Hon kommer inte längre att vara en stor fisk i en liten damm. Hon kommer att vara en guppy bland hajar.[52]

I början av 2000-talet hade Annika Sörenstam alltså haft flera mycket framgångsrika säsonger och hade slagit alla upptänkliga rekord, och på en presskonferens i januari 2003 svarat positivt på en fråga om hon inte borde tävla mot männen istället för att få en rejäl idrottslig utmaning. Mer behövdes inte förrän en omfattande mediecirkus rullade igång. Trots att hon hade befunnit sig över tio år i världstoppen hade hon aldrig varit i närheten av en liknande medieuppmärksamhet, journalister följde varje steg hon tog och stod i kö för att få intervjua och prata med henne. När ännu några veckor återstod hade Sörenstam redan intervjuats i bland annat USA Today, The New York Times, CBS 60 minutes, NBC Morning Show, och Jay Leno Tonight show. I en artikel beskrevs hela den amerikanska massmediala uppladdningen runt Sörenstam som att hon befanns sig i mitt i den massmediala ”stormens öga”.[53] Även svensk massmedia började förstå att något märkligt hände runt en svensk idrottare på andra sidan Atlanten, det var inte längre bara ishockeyspelaren Peter Forsberg som var ett stort svenskt idrottsnamn i Nordamerika. Till exempel åkte TV4:s Lasse Bengtsson över till USA på blixtvisit och gjorde lång intervju som sen visades i Nyhetsmorgon. Radions Studio 1 diskuterade manligt-kvinnligt inom idrotten med henne.[54] Och givetvis började de svenska dagstidningarnas sportsidor allt mer frekvent innehålla artiklar som rapporterade om den förestående utmaningen.

Mulliga mansgrisar ger bränsle åt ”könskampen”

Hon har inget på vår tour att göra. Vad försöker hon bevisa – det är ju löjligt.[55]

Det massmediala intresset för könsutmaningen tog extra fart då ett antal herrspelare bland golfproffsen uttalade sig kritiskt och nedlåtande om Sörenstams deltagande i en ordinarie herrtävling. Den typen av uttalanden var givetvis perfekt ur massmedias synvinkel. Man fick bränsle till en dramaturgiskt infallsrik berättelse – med historiska vingslag från 20–30-år tidigare – om män emot kvinnor, om gamla patriarkala yttringar kontra modernt jämställdhetstänkande inom elitidrotten.

Det var världsstjärnan Vijay Singh, rankad sjua i världen bland herrproffsen i golf, som först fick debatten att tända till rejält. Tidigare hade olika herrproffs gjort relativt försiktiga uttalanden om att det kunde vara intressant att se Sörenstam på herrtouren. Världsstjärnorna Tiger Woods och svenske Jesper Parnevik var uttalat positiva, hyllade hennes mod och hoppades att det skulle gå bra för henne. Med Vijay Singh från Fidjiöarna, med vissa kopplingar till Sverige och småländska Emmaboda – där Singh var hedersmedlem i golfklubben – var det annorlunda. Singh uttryckte att han var arg på hela arrangemanget och förstod inte vad hon hade att göra på herrtouren och undrade vad det var hon skulle bevisa egentligen. Att hon var bästa kvinnliga golfaren var en sak, men vad hade detta med herrtouren att göra? Då kunde ju lika gärna herrar få spela på damtouren, resonerade Singh, och menade att skillnaden i prestation mellan könen var mycket stor.

Han hade för några år tidigare spelat en jippobetonad tävling i Asien där engelskan Laura Davis – då världsetta på damsidan – deltog. Singh hade efter fyra rundor vunnit över Davis med hela 39 slag, en förkrossande överlägsenhet. Singh menade vidare att Sörenstams inhopp på herrtouren vore som om systrarna Williams i tennis skulle ställa upp i herrklassen i Wimbledon – vilket ingen seriöst haft en tanke på – och då var Williams ändå avsevärt mycket bättre idrottare än Sörenstam, menade Vijay Singh. Han kryddade det hela med att säga att han inte accepterade att spela mot en kvinna i en ordinarie herrtävling och meddelade att om han skulle lottas att spela i samma boll som Sörenstam, skulle han vägra.

När Singh väl öppnat portarna för negativa synpunkter kom ytterligare några herrspelare att uttrycka kritik. Den som hade vunnit den aktuella tävlingen året innan, Nick Price från Sydafrika, uttryckte att han som titelförsvarare var mycket irriterad över att behöva svara på frågor om Annika Sörenstams golfspelande. Han tyckte att det hela stank av PR-kupp från företrädare på damtouren och att de gjorde allt för att få ökad – och oförtjänt – publicitet. Han tyckte illa om att damtouren försökte åka snålskjuts på herrtourens popularitet. Och om Sörenstam nu verkligen skulle knuffas fram för att i PR-syfte spela i herrtävlingar borde hon ju absolut först få kvalificera sig via omfattande kvalspel i stenhård konkurrens i flera år, precis som alla herrarna hade fått göra för att nå en plats på den attraktiva USA-touren. Om hon visade att hon klarade detta rent spelmässigt först, kunde man sen börja diskutera spel i de ordinarie tävlingarna, menade Nick Price.

En annan herrspelare, Scott Hoch, som tidigare spelat i en mixedtävling av uppvisningskaraktär med just Sörenstam, hoppades att hon skulle spela på toppen av sin förmåga så att alla verkligen skulle förstå hur stor skillnad mellan män och kvinnor det egentligen var. På så sätt skulle alla de som trodde att det var endast marginell skillnad i spelstandard mellan män och kvinnor ges en mer realistisk verklighetsbild fortsättningsvis. Just denna aspekt om att Sörenstam kanske skulle vara chanslös även om hon lyckades spela maximalt bra oroade även dem som i sig var positiva till hennes medverkan. Om det gick riktigt illa för henne resultatmässigt skulle det hela kunna bli väldigt negativt för damgolfens anseende och status. Även från några av damgolfens företrädare uttrycktes viss tveksamhet, till exempel svenska golfproffset Catrin Nilsmark, då ansvarig för det europeiska damgolflaget. Hon gav i en TV-intervju Nick Price visst stöd i ifrågasättandet av vad Sörenstam hade på amerikanska herrtouren att göra. Nilsmark ansåg att hon borde hålla sig till damtourerna och istället spela mer i Europa och Sverige, och inte nästan bara i USA som varit fallet senaste åren.[56]

De olika uttalandena som ifrågasatte Annika Sörenstams spel på herrtouren med en underton av att det var principiellt fel att blanda könen inom idrott – åtminstone i ordinarie proffstävlingar – gick rakt in i massmedievärldens centra. De kritiska uttalandena mot att Sörenstam skulle få spela på herrtouren, citerades i tidningsartiklar världen över och diskussionen togs upp i många radio- och TV-program. Till exempel hade den globala nyhetskanalen CNN flera inslag om Sörenstam och könsutmaningen. Och som påpekats tidigare gjordes många kopplingar till ”The Battle of the Sexes”, utmanarmatchen i tennis mellan Billie Jean King och veteranen Bobby Riggs, och King blev nu återigen intervjuad om sina upplevelser 30 år tidigare. Billie Jean King betonade att medietrycket och alla förväntningar skulle bli en tuff utmaning för Sörenstam, och med sin långa historiska erfarenhet av att kämpa för kvinnors ökade rättigheter inom elitidrotten beklagade King att det fortfarande krävdes en ”könsutmaning” för att uppmärksamma idrottskvinnor efter förtjänst.

Till och med den första kvinnan i rymden, Sally Ride, framträdde och uttalade sina erfarenheter från att jobba i en starkt mansdominerad värld och relaterade det till Sörenstams utmaning. Frågan hade alltså delvis lämnat golfbanan och även fått beröringspunkter med mer generella frågor om genusordning, jämställdhet och kvinnors förutsättningar i mansdominerade kulturer. Till exempel ägnade Washington Post en del av sin förstasida åt Annika Sörenstam och tidningens krönikör Thomas Boswell menade att Singh, Price och Hoch representerade riktiga ”grottmän” i sin kvinnosyn. Och The New York Times hade stora artiklar – med bilder på Sörenstam när hon tränade – dagligen veckan före tävlingen där olika krönikörer diskuterade manligt-kvinnligt i idrottsvärlden. Olika historiska händelser fördes fram – särskilt Billie Jean Kings match mot Bobby Riggs men även diskussionerna kring den könsbytande tennisspelaren René Richards rekapitulerades. I The New York Times påpekades flera gånger att Sörenstams utmaning på herrtouren var en idrottshistorisk händelse och tidningen valde att utförligt bevaka allt som hände runt tävlingen.[57]

Även stora världstidningar som The New York Times följde Sörenstams förberedelser inför utmaningen mot herrproffsen med stort intresse”. (The New York Times 20/5 2003)

Även stora världstidningar som The New York Times följde Sörenstams förberedelser inför utmaningen mot herrproffsen med stort intresse”. (The New York Times 20/5 2003)

Några herrgolfare i världseliten skyndade dock till Sörenstams försvar och bland annat världstvåan David Duval hyllade hennes fina golfspel och menade att han var djupt imponerad av hennes teknik och önskade att han kunde slå lika rakt som hon. Duval gav dessutom en ironisk känga till de professionella herrgolfare som nedvärderande uttryckte att hon skulle vara chanslös. I så fall borde de endast vara tacksamma över att hon fick ställa upp, då fanns ju åtminstone en spelare i tävlingen de skulle slå lätt, menade Duval. Även världsspelarna Retief Goosen från Sydafrika och Justin Rose från England uttryckte beundran och respekt för Sörenstams idrottskunnande och nämnde slagteknik, suveränt närspel och en enastående mental styrka. Den amerikanska storstjärnan Phil Mickelson anlade ett litet annat perspektiv när han i en intervju menade att han aldrig sett PGA-touren i USA som just herrarnas tour, den hette ju bara de professionella golfproffsens tour. Mickelson menade att touren var till för de bästa golfspelarna i världen helt enkelt, oavsett kön, ras eller ålder. Sörenstams tränare Henri Reis svarade på det faktum att vissa damspelare också hade hakat på kritiken mot Annikas spel mot herrarna, att det sannolikt handlade om avundsjuka mot den uppmärksamhet som Sörenstam fick. Om de hade haft samma spelstandard som hon hade de gjort samma sak, menade Reis.

De svenska dagstidningarna följde debatten noga med stora artiklar nästan dagligen veckan före tävlingen. Golfvärlden beskrevs splittrad – för eller mot Sörenstam. Peter Wennman i Aftonbladet betecknade Vijay Singhs kritiska uttalanden som stenåldersmässiga och uttryckte förvåning att just Singh – som var en av de första mörkhyade golfarna i världseliten – inte bättre förstod sig på vikten av att bryta gamla normer. På känt manér publicerade svenska tidningarna korta uttalanden från en rad kändisar från idrottens och populärkulturens värld utifrån frågemallar om vad de tyckte om könsutmaningen och hur de trodde det skulle gå för Sörenstam i själva tävlingen. Några tidningar hade även läsaromröstningar som följdes upp dag för dag.

Efter att länge varit tyst framträdde så Sörenstam själv och fick givetvis frågor om hur hon uppfattade alla påhopp från vissa män. Hon berättade att hon tog det mesta med en nypa salt och att hon hade fått fantastiskt stöd också från många håll, och att var och en fick ha sin egen åsikt. Hon framhärdade i att hon själv bara tyckte det var en kul sak att få testa sina egna gränser och att hon aldrig hade kunnat tro att det skulle bli sådan uppståndelse runt det hela. I det allmänna massmediebruset med uttalanden och rubriker som korsade varandra en vecka före utmaningen kom också reaktioner från svenskt politiskt håll, då Centerpartiets ledare Maud Olofsson skickade telegram om att Annika spelade för alla kvinnors sak i samhället med formuleringen: ”Det är modigt och oavsett hur det går så är du värd all beundran. Att hysterin blir så stor, inte minst genom uttalanden från manliga golfare, visar att den gängse föreställningen om herr- och damidrott måste ändras”.[58]

Okvinnlig och osexig? Genusaspekter på Annika Sörenstam

Det absolut vidrigaste är att man slagit fast att: ..hon är tråkig,.. hon är ful och osexig. Jag vet inte vad som är mest vämjeligt.[59]

I medieberättelsen om Annika Sörenstam efter hennes genombrott i världseliten i början av 1990-talet fokuserades ofta på hennes blyghet, starka integritet, perfektionism och koncentrationsförmåga. Även hennes professionella inställning beundrades men parallellt fanns också en bild av Sörenstam med kritik för maskinmässighet, avsaknad av känsloutspel och viss brist på ”kvinnlighet”. Det har funnits en underliggande kritik mot att hon inte velat anspela på sin kropp och i princip vägrat all form av ”sexighet” i klädsel på banan eller i reklamsammanhang – med undantag för endast något enstaka tillfälle. Hennes önskan om att i princip vara helt anonym vid sidan av idrottandet och enbart prestera golf i världsklass har inte fullt ut accepterats, inte ens av alla kvinnliga kollegor där några stämt in i kritikerkören om att Sörenstam borde vara mer utåtriktad, klä sig mer spännande och som världsetta generellt göra mer tydlig reklam för damgolf.[60]

I en öppenhjärtig intervju med Jens Lind i en golftidskrift kommenterade Annika Sörenstam detta själv, och menade att hon upplevt det besvärande att i närmare 10 år många haft synpunkter på hennes personlighet, sätt att vara och klä sig. Hon hade aldrig passat in i massmedias idealbild av hur en kvinnlig superstjärna inom idrotten borde bjuda på sig själv. Många hade också förundrats över att hon trots sina enastående framgångar befunnit sig i något av medieskugga, och efter hennes rekordår 2002 var det en amerikansk krönikör som skämtsamt föreslog att hon skulle börja spela i minikjol för att få den uppmärksamhet hon förtjänade. Hennes koncentrationsförmåga och iskyla i avgörande lägen hade, till skillnad mot till exempel Björn Borg som ofta hyllades för just dessa egenskaper, ofta vänts till hennes nackdel för att hon var kvinna. Sörenstam uttryckte själv att:

Så har det alltid varit. Jag anses iskall, jag har inga känslor, jag är en robot (…) men jag har ju massor av känslor även om jag inte slår klubban i marken och börjar svära (…) jag har lärt mig att kontrollera mina känslor, vilket har blivit en fördel för mig (…) många ser mig som en robot, och det är inte alltid rättvist, (…) Ibland känns det faktiskt som om man ska se ut som Anna Kournikova och dessutom vara jätterolig. Men jag är som jag är. Det är svårt att ändra sin personlighet.[61]

Några dagar före utmaningen i Texas ägnade Expressens krönikör Mats Olsson en helsida åt att kommentera den nämnda mediebilden av Sörenstam och även att raljera med hennes kritiker: Han levererade ett känsloladdat försvar för Annika Sörenstam som elitidrottare, människa och kvinna. Olsson menade att det var alldeles förskräckligt och vämjeligt att folk hade utmålat henne som tråkig, ful och osexig och angrep även de personer som nu ondgjorde sig över hennes spel mot männen. Olsson skrädde inte orden:

Annika Sörenstams uppgift består inte av att visa att hon har tuttar och rumpa. Det finns redan alldeles för många kvinnor som ’porrar till det lite’. Annika Sörenstam spelar golf, hon är världens bästa av sin sort. Men det räcker inte… hon borde klä sig lite mer utmanande och ’bjuda på sig själv’, vad nu det innebär. Jag säger Björn Borg. Jag säger Ingemar Stenmark. Ingen av dem dansade nakna när de vunnit, ingen av dem skrattade, flamsade och tramsade. De var tysta, iskalla och därmed beundrade – de var ju, gudbevars, män.[62]

Mats Olsson uttryckte därefter beundran för Sörenstams sätt att vara och menade att hon tillhörde den typ av människa som skulle bli ihågkommen i generationer, medan de småsinta belackarna var människor som snabbt skulle falla i glömska. De senaste veckornas enorma medieuppmärksamhet var en härlig revansch för henne och nu kunde man notera hur många plötsligt ansåg att hennes tråkighet hade försvunnit och att hon nu var ”glödhet och ball”. Vad det tråkiga tidigare skulle bestått av var dock obegripligt och han framhöll att han alltid tyckt att Annika Sörenstam var en alldeles utmärkt person och kvinna på alla sätt.[63]

Männen rädda att förlora mot en kvinna?

Idrottspsykologer varnar: manliga golfproffs som hamnar bakom svenskan i resultatlistan kan knäckas för lång tid framöver.[64]

Dagarna före tävlingen publicerades stora artiklar med olika typer av förberedelsematerial, spekulationer och expertutlåtande. När det gällde själva golfspelet publicerades helsidor med ordlistor över alla golftermer och grundregler för att de icke golfkunniga skulle kunna följa TV-sändningen bättre, och även skisser över banan med experter som uttalade alla svårigheter som skulle möta Sörenstam. Generellt ansågs att hon skulle få stora problem med spelet då banan var betydligt längre jämfört med damernas banor. Vidare att ruffen – det högre gräset i kanten av banan utanför fairway – var avsevärt högre och värre att komma ur och att greenerna var hårdare och snabbare och flaggplaceringarna var svårare än det Sörenstam var van vid. Experttipsen – och vadslagningsfirmorna – beräknade att hon i bästa fall skulle kunna komma runt banan på 6–7 slag per rond över normalresultatet för proffs – banans par – vilket inte alls skulle räcka till i konkurrensen.

Några hade dock större tilltro till hennes förmåga och golfkompetens. Bland annat uttalade svenske golfproffset Klas Eklund, med framgångar på Europatouren, att han träningsspelat många gånger med Sörenstam på en bana i Florida. De spelade bägge alltid från herrtee och Sörenstam hade segrat mot honom minst lika många gånger som han vunnit. Eklund menade att Sörenstam var mycket bättre än vad hans manliga kollegor trodde och under rubriken ”Här är killen som vet hur det känns att få stryk av Annika”, berättade han att han inte skämdes ett dugg över att ofta förlora mot Sörenstam, tvärtom tyckte han bara det var kul att få stryk av en sådan grymt bra tävlingsmänniska med enorm vinnarinstinkt – könet var oväsentligt i sammanhanget.

Men där var svenske Eklund ett undantag, enligt amerikanska idrottspsykologer som i uttalanden istället var bekymrade för den psykologiska effekten för de herrproffs som eventuellt skulle förlora mot Sörenstam. Det skulle i värsta fall kunna föra med sig en låsning i den egna självtilliten som skulle kunna ta lång tid att komma över. En känd idrottspsykolog rekommenderade golfmännen att inte tänka på Sörenstam som en kvinnlig konkurrent som måste besegras, utan som en spelare vilken som helst i startfältet, för att helt kunna fokusera på sin egen insats och inte fastna i negativa tankar om att det fanns risk att förlora mot en damspelare. Nu hade en del avhopp från tävlingen börjat strömma in, och det mest uppmärksammade var att Vijay Singh – efter all turbulens med hans kritiska uttalanden – plötsligt hade kommit på att han hade lovat sin fru att vara ledig just denna vecka och backade därför ur tävlingen. Ett beslut som kom att häcklas rejält både i massmedia och bland publiken vid tävlingen, där det fanns personer som målat plakat om att ”Chicken” Singh satt hemma och skakade.[65] Sörenstams mod hyllades däremot närmast unisont i artiklar, inte minst för att vissa golfexperter menade att det fanns en uppenbar risk att hon som världsetta bland damerna skulle bli utklassad av herrarna och därmed förstöra sin under många år uppbyggda höga status på ett enda framträdande.[66] Alltså exakt samma problematik som Billie Jean King brottades med 30 år tidigare: ett misslyckat idrottsframträdande mot herrar som kvinnlig världsetta kunde för lång tid närmast rasera hela kvinnoelitens status.

I det digra pressmaterialet dagarna före tävlingen publicerades flera artiklar där man resonerade om prestationsskillnader mellan könen i olika idrotter, och i vissa fall tog man idrottsforskare till hjälp som räknade ut skillnaden i procent. Med undantag för hästsport – där prestationerna ansågs jämställda – presenterades siffror runt 85–90 procent när det gällde kvinnors prestationsnivå i relation till männen i idrottsgrenar som var någorlunda mätbara.[67]

utklassad

Dagarna före Sörenstams utmaning mot herrarna var de svenska tidningarnas sportsidor fyllda med reportage och artiklar med alla typer av perspektiv. Ett var att hon vid ett fiasko riskerade att tappa all den status hon byggt upp under mer än 10 år som världsstjärna bland kvinnorna. Sörenstam själv uttalade att hon tyckte det var ointressant, hon ville testa sin kapacitet bara. (Svenska Dagbladet 21 maj 2003)

 

Tävlingen startar och massmediedrevet når kulmen

Massmedierna fokuserar på vad de ofta anser vara mest intressant, det vill säga den stora mediefokuseringen.(…) Man intervjuar och fotograferar varandra och citerar vad kolleger skriver.(…) Massmediedrevet är vansinnigt – men kul.[68]

Dagarna före tävlingens start var Sörenstam och herrproffsen på plats vid banan i Texas och tränade, följt av ett i golfsammanhang osannolikt stort massmediauppbåd. Över 600 ackrediterade journalister fanns på plats. Många TV-bolag direktsände både från träningsspelet och presskonferenserna, med allt fokus på Sörenstam. Tålmodigt fick hon svara på samma frågor gång på gång om hur hon upplevde nervpressen när nu hela världen tycktes vilja följa hennes spel mot männen. De större svenska tidningarna hade skickat egna representanter och likt Svenska Dagbladets sportchef Sune Sylvéns konstaterande i citatet ovan, handlade nu skriverierna till stor del också om själva massmediehysterin. Med massmedia från hela världen närvarande upplevdes det hela som ett fascinerande evenemang i sig, vilket journalisterna på plats flitigt rapporterade om. Sylvén skrev för övrigt även att: ”Förmodligen kommer massmedieforskare att fundera ganska länge över varför Annika Sörenstams möte med den manliga golfverkligheten vållat ett så oerhört intresse.”[69] Onekligen en pricksäker samtida reflektion.

Dagarna före tävlingsstart publicerades i de svenska tidningarna flera helsidor varje dag – ofta även med rubrik och bild på förstasidan – med rapporter om vad som hände vid banan i Texas. Det var ingående skildringar om kaoset vid presskonferenserna och hur alla var som hökar på Sörenstam. Det behövdes att ett antal vakter ständigt var runt henne för att hon skulle kunna ta sig fram på området. En journalist beskrev det som: ”Annika Madness. Det är business, idrottshistoria, könskrig och massmedial hysteri”.[70] Sörenstam fick beröm för sitt lugna och öppna sätt att hantera världspressen, och många skribenter beskrev det som att en förvandling hade skett. Den tidigare medieuppfattningen om att Sörenstam var tystlåten och blyg visade sig vara helt fel. Tvärtom var hon nu hela tiden en mycket öppen, humoristisk och charmig person som på flytande engelska inför världspressen levererade eleganta formuleringar som väckte skratt och beundran. De svenska skribenterna var imponerade och beskrev det som att Sörenstam redan före första utslaget hade segrat och dessutom blivit ”Annika” med världen.[71]

Så var det då dags för första tävlingsdagen. Golfbanan var utsåld och runt 30 000 åskådare och hundratals journalister trängdes för att få en skymt av Sörenstam under spelet. På TV-bilderna kan man se hur Annika Sörenstam sammanbiten leddes in bland folkmassorna av ett tiotal vakter som bryskt manade väg. När hon skulle slå sitt första slag uppstod en kompakt tystnad, där alla fokuserade helt på Sörenstams rörelser. Första utslaget blev långt och rakt och ett öronbedövande jubel utbröt. Sörenstam log glatt och tog några demonstrativt stapplande steg och ett par djupa andetag för att visa att hon känt en oerhörd anspänning. Nu var det hela dock igång och Sörenstam spelade stabilt och bra. Hon hade inga problem att nå in till greenerna trots att det var en herrbana, något som experterna varnat för hela tiden.

Hela första dagen blev ett segertåg bland jublande åskådarled, talkörer som ropade ”Go, Annika go” och personer som viftade med specialgjorda banderoller och hattar. Reportrar berättade att många åskådare grät av hänförelse och glädje när de fick se en skymt av svenskan och hennes spel. Känsloutspelet var stort, och scenerna tämligen unika i golfsammanhang. Sörenstam syntes dock hantera situationen väl, till och med njuta av den. Hon vinkade tillbaka till publiken mellan slagen, hälsade på hundratals utsträckta händer och kunde trots den upphetsade stämningen och stora pressen behålla koncentrationen i sitt spel. Hon presterade utmärkt golf och höll sig på par, ett tag till och med under par. På slutet hade hon några puttar som snurrade ur koppen, men kom runt de 18 hålen med endast ett slag över par, banans idealresultat.[72]

Med den prestationen hade hon klarat sig långt bättre än vad skeptikerna hade förutspått, och hon slog första dagen ett drygt 30-tal av de främsta herrgolfspelarna på USA-touren. Sörenstam hade bevisat att hennes spel höll för att matcha herrarna på proffstouren och hade inte på något sätt blivit utklassad eller förlöjligad. Tvärtom. Och det under kaotiska förhållanden och en yttre press som många ansåg inte någon golfare ens varit i närheten av att uppleva tidigare.[73] Generellt uppfattades det som en stor succé. De svenska tidningarna hade feta rubriker och stora bilder, glädjen var påtaglig över att Sörenstam hade bestått provet. Flera av de svenska journalisterna tycktes nationellt ha identifierat sig personligt med svenskans utmaning och uttryckte stor lättnad att hon nu visat alla tvivlare och belackare hur bra hon var. En skribent uttryckte det som att:

Vilken fetsmäll! Vilken järnnia rätt upp i – ni vet vad – på konventionerna, traditionerna och de griniga gamla golfgubbarna! Annika Sörenstam spelade golf och en värld stod stilla.[74]

Även i de amerikanska medierna hyllades Sörenstam stort efter hennes spel första dagen. The New York Times hade till och med bild på förstasidan med rubrik och ett citat från Sörenstam: ”I’ll Never Forget This Day”, och på sportsidorna handlade det om flera sidor med reportage, artiklar och intervjuer med många experter och flera av de manliga golfspelarna. Unisont uttrycktes stor beundran och beröm för hennes prestation.[75] Sörenstam själv uttryckte i intervjuer efter första dagens spel stor glädje och lättnad och menade att hon aldrig varit så nevös och spänd inför en tävling, samtidigt som hon var överväldigad av publiken och att hon aldrig någonsin tidigare känt sig så uppskattad, som golfare och människa. När tävlingen fortsatte nästa dag spelade Sörenstam åter bra, var under par i början och satsade mer offensivt än första dagen för att försöka avancera ytterligare i startfältet. Chansningarna gick dock inte hem, hon fick problem på ett par hål, vilket innebar att hon till slut kom in tre slag sämre än första dagen, fyra över par. Detta var fortfarande bättre än vad de flesta experter hade tippat och sammanlagt efter två dagar var hon före ett 20-tal män. Några verkligt namnkunniga spelare dessutom, bland annat världsstjärnorna Tom Lehman och Sergio Garcia, som bägge hade spelat Ryder Cup – dvs varit uttagna som en av de 12 bästa spelarna i hela USA respektive hela Europa. Sörenstams resultat räckte dock inte till en placering på den bättre halvan i startfältet och hon gick därmed inte vidare till finalspelet dag tre och fyra.

Förhoppningarna hade varit så uppskruvade att vissa till och med hade börjat prata om chans till topplacering för Sörenstam, något som flertalet golfkunniga ansåg orealistiskt. Jesper Parnevik som själv var med i tävlingen uttalade att han var närmast chockerad över hennes fina spel och goda resultat, särskilt första dan, och menade att om hon mer kontinuerligt spelade på herrtouren skulle hon säkert klara av att hänga med ännu bättre och på sikt även få till en och annan topplacering. Mer spel på herrtouren blev det dock inte, istället började omedelbart vissa rykten florera om att det förbereddes nya regler som skulle förhindra kvinnor att spela i ordinarie herrtävlingar.[76]

Efter första dagens spel var många av de svenska dagstidningarna fyllda med rubriker och artiklar om Sörenstams succé. Det fanns ett tydligt drag av lättnad över att svenskan klarat sig så väl och visat världen hur bra hon var, även i jämförelse med de bästa männen. ((Expressen 23/5 2003)

Efter första dagens spel var många av de svenska dagstidningarna fyllda med rubriker och artiklar om Sörenstams succé. Det fanns ett tydligt drag av lättnad över att svenskan klarat sig så väl och visat världen hur bra hon var, även i jämförelse med de bästa männen. ((Expressen 23/5 2003)

 

Massmedial känslostorm: Ett slag för kvinnoidrotten eller en tillfällig idrottsbagatell?

En stark upplevelse vi aldrig glömmer. (…) Överallt talades det om Annika – inte Annika Sörenstam – bara Annika[77]

Efter två dagars spel på Colonial i Texas var det hela över. Tävlingen fortsatte visserligen två dagar till men nu åkte nästan alla journalister och TV-bolag hem, och kvarvarande skribenter meddelade att det plötsligt blev helt tyst och öde på banan i jämförelse med den sjudande häxkittel det varit runt Sörenstams person. Själv uppgav hon i intervjuer att hon var väldigt glad över att fått varit med om ett spännande äventyr och dessutom tacksam för all positiv uppmärksamhet som strömmat mot henne. En del skribenter började spekulera om när hon skulle spela på herrtouren igen – ett 10-tal nya liknande inbjudningar hade redan inkommit – men själv deklarerade hon att det hela troligen varit en engångsföreteelse. Fortsättningsvis skulle hon spela på damtouren.

Den intensiva globala uppmärksamheten runt Sörenstams utmaning föranledde flera av de svenska sportkrönikörerna att reflektera över vad de varit med om. ”Vad var det egentligen som inträffade på Colonial Country Club nu i veckan? Vad skedde i det som syntes ske?”, frågade en skribent, och resonerade vidare om i vilken mån det framledes skulle komma att betraktas som en delseger för ökad jämställdhet inom idrotten. Flertalet skribenter var dock eniga om att Sörenstam hade gjort en betydande insats för kvinnors sak inom idrotten, att positioner hade flyttats fram. Andra uppmärksammade också det faktum att evenemanget inneburit att Sörenstam blivit en stor internationell kändis – en global celebritet helt enkelt. Förutom den massmediala uppståndelsen i press och TV-soffor hade till och med USA:s presidentfamilj skickat en hälsning om lycka till inför tävlingen. Efternamnet behövdes inte längre, alla skrev och talade bara om Annika, påpekade en skribent. Begreppet ”Annika” blev för övrigt även ett varumärke och några olika produkter lanserades med namnet.

Svenska journalister förde också resonemang om att Sörenstam nu skrivit in sig på den idrottshistoriska listan över svenskar med stor internationell uppmärksamhet och kändisskap. Där nämndes i första hand Björn Borg och Ingemar Johansson, men även Gunder Hägg, J-O Waldner, Peter Forsberg, Gunnar Nordahl, Mats Wilander, Ingemar Stenmark och några enstaka personer till. Nu bedömdes alltså Annika Sörenstam – som första kvinna – definitivt också tillhöra denna exklusiva svenska skara.[78]

5. Avslutande reflektioner och analys

Varför inte könsneutrala tävlingsklasser på elitnivå?

Den här essän har lyft fram några olika perspektiv kring förutsättningarna och utvecklingen för professionella elitidrottande kvinnor. Störst fokus har riktats mot två speciella händelser med 30 års mellanrum då två kvinnor som var världsbäst i sina sporter efter direkta utmaningar tävlade mot män. Det mest intressanta med Billie Jean Kings tennismatch 1973 respektive Annika Sörenstams golfspel mot herrproffsen 2003 är att försöka förstå varför de bägge enskilda evenemangen väckte sådan enorm massmedial uppmärksamhet i princip över hela världen, och blev till två internationellt berömda och sannolikt för lång tid ihågkomna idrottshistoriska händelser. En första förklaring är att det handlade om ett tydligt symbolvärde i en direkt tävlan mellan kvinnor och män på lika villkor, en idrottslig utmaning där den kvinnliga fysiska idrottsförmågan testades i ett direkt mätbart sammanhang. Idrotten fick här vara ett slags katalysator för en större samhällsdiskussion där kvinnors respektive mäns förmåga och kompetens ställs mot varandra. Det handlade om en närmast övertydlig konkret utmaningssituation mellan könen som är svår att uppställa inom något annat samhällsområde. Och från åsiktsutbytena om skillnader och likheter i fysisk prestationsförmåga och idrottslig teknik mellan könen, flyttades resonemangen snabbt över till den generella samhällsdiskussionen. Särskilt i Billie Jean Kings fall 1973 uppfattades utmanarmatchen som ett symboliskt evenemang för kvinnors kamp för ökad jämställdhet inom både idrotten och samhället i stort. Men även 30 år senare i Annika Sörenstams fall, fanns många kopplingar till en större diskussion om vilket utrymme kvinnor kan tillåtas få, respektive borde ha, i traditionellt mansdominerade samhällssfärer – även om Sörenstam själv hela tiden hävdade att för henne handlade det bara om att få testa sin golfkapacitet mot bästa möjliga motstånd.

Med tanke på den sprängkraft som diskussionen om jämställdhet mellan könen haft i historien – och givetvis har idag – är det inte så konstigt att direkta könskamper inom idrotten kan få den symboliska innebörd som blev fallet i de aktuella exemplen. För många män har kvinnors frammarsch inom olika samhällsområden upplevts som ett hot, man kan historiskt prata om till exempel rösträttsstrider, representationen i riksdag och andra beslutande organ, tjänstetillsättningar i vetenskapliga och akademiska sammanhang, andel på chefsposter och i bolagsstyrelser och så vidare. Här finns som bekant en lång historia av manliga maktstrukturer som utmanats. Kanske är det så att det inom idrotten finns en kvardröjande gammal struktur där man ogenerat offentligt kan argumentera för mäns fysiska överlägsenhet och större idrottsliga förmåga, och därmed försvara strikt könsåtskillnad. Man kan konstatera att inom idrottens värld – med undantag för hästsport – upprätthålls en mycket strikt könsuppdelad tillvaro när det gäller tävlingar på elitnivå, även inom idrotter där man mycket väl skulle kunna laborera med att införa också könsneutrala tävlingsklasser. Här skulle en lista på rätt många sporter kunna göras där det som är mest avgörande för utövandet är idrottsteknik, kvickhet, bollsinne, smidighet eller precision och där rimligen könstillhörighet endast har marginell eller ingen betydelse alls.

Det finns emellertid idag inga tecken på några mer synliga opinionsrörelser – vare sig från kvinnor eller män – att ens vilja pröva könsneutrala tävlingsklasser som ett komplement på elitnivå. Snarare har det gått åt andra hållet. I några idrotter där det tidigare har tävlats könsneutralt har man stoppat det och istället markerat könsuppdelning. Kritiker till det har uttalat att det berott på att många män inom elitidrottens värld inte vill utsätta sig för risken att förlora mot kvinnor. Och just detta var faktiskt uppe som ett seriöst diskussionsämne när Annika Sörenstam spelade på herrtouren 2003, och idrottspsykologer uttalade olika hypoteser om vad det kunde innebära för en herrelitspelare på världsnivå att förlora mot en kvinna i direkt tävlan på lika villkor. Så blev ju också fallet för ett 20-tal av herrarna i världseliten som faktiskt förlorade mot Sörenstam. Ett par av dessa herrar är idag tio år senare 2013 dock fortfarande med i den absoluta världseliten vecka efter vecka så förtreten och den psykologiska ”skadan” var tydligen ändock möjlig att komma över.

Direkt efter att Sörenstam hade spelat mot männen – och bevisligen vunnit över åtminstone ett antal herrar i främsta världseliten, trots den enorma pressen och uppståndelsen runt henne – fanns det många krönikörer som ansåg saken vara klar och förväntade sig att både hon och flera andra golfelitkvinnor skulle börja spela mer regelbundet på männens tour. Det bedömdes att om Sörenstam, och flera med henne jämbördiga kvinnor, skulle delta i männens tävlingar oftare skulle de vänja sig, kanske stimuleras att förbättra sig ytterligare och ibland till och med kunna vara med och tampas om de allra första platserna. Här fanns alltså ett gyllene tillfälle för golfsporten att börja bryta upp gamla mönster med strikt könsåtskillnad och gå i spetsen för ett förändrat tänkande i idrottsvärlden. Men vad hände? Både herrarnas och damernas proffsorganisationer avvisade tanken och motarbetade istället alla förändringar. Nu tio år efter Sörenstams konkreta bevis på att könsneutralitet skulle var fullt möjlig har inga nya steg i den riktningen tagits. Gamla traditioner, maktstrukturer och revirtänkanden har så här långt satt stopp allt nytänkande i denna fråga. Inte heller damproffsens ansvariga tycks vilja ändra på rådande förhållanden – ingen ny Billie Jean King har klivit fram och höjt rösten för nya djärva steg för ökad jämställdhet och ökad könsintegration inom idrotten. De ansvariga kvinnorna verkar prioritera att i första hand slå vakt om den position man hittills har uppnått. Sörenstam fick faktiskt viss kritik från kvinnor om att hon var illojal och riskerade att flytta fokus från kvinnornas egna proffstourer.

Efter den enorma massmediala uppmärksamheten kring Sörenstams utmaning mot männen ville omedelbart flera tävlingsarrangörer bjuda in henne – och fler kvinnor – till kommande tävlingar, men istället agerade internationella golfförbundet tvärtom och ville skapa nya regler som försvårade en blandning av könen. (Aftonbladet  22/5 2003)

Efter den enorma massmediala uppmärksamheten kring Sörenstams utmaning mot männen ville omedelbart flera tävlingsarrangörer bjuda in henne – och fler kvinnor – till kommande tävlingar, men istället agerade internationella golfförbundet tvärtom och ville skapa nya regler som försvårade en blandning av könen. (Aftonbladet 22/5 2003)

Det finns många olika typer av argument som framförts från ansvariga inom idrotten – från både manligt och kvinnligt håll – när det gäller att försvara och upprätthålla den strikta könsåtskillnaden i tävlingssammanhang, och även i träningen och utbildningen. Men om man inte i all evighet vill sitta fast i könsuppdelande strukturer i vad män respektive kvinnor anses kunna utföra och prestera inom idrotten, måste ju rimligen någon gång vissa första steg tas. I den generella samhällsutvecklingen har det sen många årtionden ageras aktivt för att komma bort från enkönade skolor, arbetsplatser, yrkesutbildningar och ansvarsuppdrag – då detta anses hämmande för samhällsutvecklingen för bägge könen. Att förändra strukturer tar givetvis tid men idrotten skulle rent praktiskt till exempel kunna börja med att medvetet agera för att pojkar och flickor i många sporter tränade och utbildade sig tillsammans allt högre upp i åldrarna, vilket på sikt skulle kunna avdramatisera könsneutrala tävlingar också.

Men få idrotter idag på 2010-talet – vid sidan av hästsport – tycks ens vilja försöka pröva könsneutrala tävlingar på ett seriöst sätt. När Billie Jean King och de kvinnliga tennisspelarna bröt sig ur och bildade egen proffstour i början av 1970-talet var det ett viktigt och sannolikt helt nödvändigt steg i utvecklingen för damtennisens professionella etablering. Men idag skulle helt nya steg kunna tas i många sporter som skulle kunna öppna upp nya marknader, där kvinnor och män dels tävlade mot varandra, men dels även i ökad omfattning tävlade tillsammans med varandra i könsmixade lag i professionella sammanhang. I många idrotter, bland annat tennis och golf, finns goda möjligheter till mixade tävlingar. Inom tennisen har det alltid funnits mixedklass men under senare årtionden har den allt mer behandlats som ett undantag, mer som en utfyllnad.

Intressant vore om någon gick in med stora prispengar och TV-sändningar och skapade nya tävlingar där man istället helt profilerade mixed, bara spelade mixedklass och även tävlade i mixade nationslag – idag är detta också könsuppdelat i separata världstävlingar. I tennisen finns Davis Cup respektive Federation Cup, i golfen Ryders Cup respektive Solheim Cup. Om man i bägge dessa sporter också skapade var sin tredje variant med könsmixade lag – och fick med de allra bästa i världen både på dam- och herrsidan att delta, skulle detta med stor sannolikhet väcka gediget publik- och medieintresse. Andra idrotter skulle kunna göra samma sak, och kan nya OS-guld och VM-medaljer utdelas skulle det stimulera det kommersiella intresset att satsa fullt ut också på mixade lagtävlingar. Slalom, längdskidor och skidskytte har faktiskt nyligen börjat med mixedlagtävlingar i liten skala, men mer som lite av jippo vid sidan av de ordinarie könsåtskilda tävlingarna. Det har dock funnits ett gott publikintresse och det skulle säkerligen kunna byggas upp vidare och bli mycket större med mer målmedvetna satsningar.

Tiden borde också vara mogen nu en bit in på 2000-talet att i vissa idrotter ta steget fullt ut och på allvar pröva med könsneutrala tävlingsklasser vid sidan av de könsuppdelade. Tävlingsklasser öppna för människor helt enkelt. Det är inte osannolikt att detta skulle kunna skapa nya intressanta idrottsmarknader, där TV och andra medier skulle finna nya infallsvinklar, nya typer av berättelser, som i sin tur skulle kunna generera nya sponsorer och ökade prispengar och därmed skapa intresse hos nästa generation tävlingsidrottare av bägge könen. Så skulle i en fiktiv tankevärld ett nytt mer könsneutralt idrottslandskap på elitnivå kunna växa fram – som ett komplement och en breddning av det nuvarande befintliga. Det enorma publik- och medieintresset runt de två typfallen som jag behandlat i den här essän, där två enskilda elitkvinnor tävlade mot män, har visat att här kan finnas ännu helt outnyttjade spår för idrotten att inför framtiden förnya och modernisera sig, och kanske även expandera. Om viljan finns vill säga. Mycket talar dessvärre istället för att elitidrottsvärlden blir den sista samhällssektorn – ett litet reservat – där närmast total könsåtskillnad i verksamheten bergfast upprätthålls och medvetet eftersträvas.

Några ord kan även sägas om medielogiken runt Kings och Sörenstams utmaningar.

Massmedia uppfattade de potentiella symboliska värdena av de idrottsliga könsutmaningarna och blev själva snabbt medaktörer i att bygga upp ett allt större intresse för evenemangen. Här finns givetvis ett slags spiraleffekt som är en naturlig del av det moderna massmediesamhällets diskurs. Det börjar med ett visst allmänt basintresse kring kända idrottscelebriteters aktiviteter och om massmedia sen kan bygga på med nya infallsvinklar och nya spännande berättelser om bedrifter, sensationer och utmaningar runt celebriteterna kan intresset öka i flera steg. Till slut kan situationen uppstå – vilket tydligt blev fallet i både Kings och Sörenstams exempel – att själva massmediepådraget i sig blir ett evenemang som i media också kommenteras, tillspetsas och rapporteras om. Massmedier är i detta perspektiv både förmedlare av intressanta händelser och evenemang, och medaktörer i att skapa händelserna. Lite tillspetsat kan sägas att verkligheten inte alltid finns där av sig själv, utan uppstår – eller konstrueras – i en växelverkan mellan aktörernas faktiska agerande och massmedias val av perspektiv, sätt att profilera och skapa berättelser. I de två typfallen som här har lyfts fram kan konstateras att utan mediernas synnerliga aktiva medverkan hade dessa två enskilda begränsade evenemang sannolikt passerat helt obemärkta i idrottshistorien.

Objektifiering av kvinnokroppen

Jag har i essän också något berört utvecklingen mot en ökad objektifiering och sexualisering av elitidrottskvinnors kroppar. Frågan sammanfaller givetvis med den större generella samhällsfrågan om hur kvinnor och kvinnokroppen i offentliga sammanhang behandlats och uppfattats och inom vilka ramar som kvinnor kunnat agera i offentligheten. I de idrotter där kvinnor tidigt överhuvudtaget tilläts att tävla offentligt, till exempel tennis, golf, simhopp och simning i slutet av 1800-talet, fanns strikta regler för hur kvinnornas klädsel skulle se ut för att accepteras i samtidens moraliska diskurs. Generellt handlade det om att dölja den kvinnliga kroppen och dess hud så mycket som möjligt i långa kjolar och blusar i flera lager. Då detta var synnerligen otympligt började några tävlingskvinnor att argumentera för mer funktionella kläder att idrotta i, och så småningom började kjollängderna kortas av. Inom tennisen blev det dock fortfarande ”skandal” långt in på 1960-talet då kvinnor började spela i kjolar som slutade ovanför knäna och där underbyxorna kunde skymta fram i vissa spelsituationer – vid ett tillfälle valde en tenniskvinna mycket medvetet och provocerande att spela i knallrosa underbyxor under en mycket kort kjol vilket höll på att välta hela den gamla anrika konservativa Wimbledonstadion i moralisk upprördhet.

Fokuseringen på de idrottande kvinnornas kroppar i offentligheten innebar också ett spår där tävlingskvinnors sexualitet och sexuella läggning uppmärksammades och diskuterades. Både inom tennisen och golfen från 1960-talet fick många kvinnor sin sexuella läggning ifrågasatt och från vissa håll framfördes ständigt åsikten om en uppseendeväckande hög andel av bi- och homosexuella bland elitkvinnorna, och att det där frodades lesbiska kulturer som moralkonservativa opinionsbildande röster ville motarbeta. I historien om Billie Jean King framkommer med all tydlighet att dessa frågor var belastande för tenniseliten på damsidan och hon själv har i egna böcker och intervjuer ofta lyft fram att just fokuseringen på damspelarnas privata sexualliv, heteronormativiteten och ”skandalrubrikerna” kring dessa frågor, hela tiden var ett tungt orosmoln i deras stegvisa kamp för ökad respekt som professionella elitidrottare. Något motsvarande fanns inte för männen. Från slutet av 1980-talet och under 1990-talet började några idrottskvinnor öppet deklarera sin bi- eller homosexuella läggning och hela frågan började tonas ner i offentligheten – om än inte helt försvinna. Idag, en bit in på 2000-talet, är den allmänna acceptansen för olika sexuell läggning inom idrotten större och själva det moraliska ”skandalvärdet” sjunkit till förhållandevis låg nivå. Däremot har inte intresset för elitidrottares privatliv minskat; tvärtom ökar ju celebritetsfokuseringen stadigt, och där ingår givetvis familjeliv, relationer och i viss mån sexuella aspekter. Det tycks finnas ett historiskt tidlöst samband mellan tävlingsidrott – fysiskt vältränade kroppar – sexualisering, som väcker uppmärksamhet och intresse kring bägge könen i den offentliga sfären.

När det gäller utseende- och kroppsfixering inom elitidrotten finns otvetydigt en tilltagande objektifiering. Som påpekats tidigare började kvinnor under 1960-talet i vissa idrotter att tävla i allt mer lätta kläder som stegvis visade och framhävde kvinnokroppen allt tydligare, vilket i sig ofta innebar en ökad sexualisering. Parallellt har många elitidrottande kvinnor haft framgång som reklamobjekt för olika produkter – både för idrottsredskap, kläder, kosmetika, parfymer, etc. Kring vissa särskilt framgångsrika tävlingskvinnor – och där utseende och personlighet passat in – har produkter tagits fram som deras egna varumärken, där marknadsföringen helt enkelt utgörs av idrottarens eget namn och bild. Att ha ett eget framgångsrikt varumärke inbringar i många fall stora inkomster också till idrottaren själv – ofta betydligt mer än vad som kan tjänas på prispengar i själva tävlandet. Det är alltså inte så konstigt att Pernilla Wiberg i den svenska TV-studion krasst konstaterade detta faktum och tog upp aspekten med slalomkvinnornas egna varumärken, men kanske mer märkligt att vissa svenska kommentatorer i media tycktes överraskade över förhållandena. Kanske det i någon mån speglar en lite svensk folkhemsnaiv syn – eller en önskan – om att elitidrott för kvinnor på världsnivå i kommersialiserade sporter som tennis, golf och utförsåkning fortfarande i första hand borde handla om sund och trevlig fritidssysselsättning för flickorna, och inte vara en stenhård kamp för att dels placera sig bra i tävlingarna, dels samtidigt försöka komma åt miljoninkomster via reklam och sponsring.

I någon mån kan man i dessa fall för övrigt fundera på om kvinnorna ifråga inte har börjat lämna själva objektrollen – som ju innehåller ett stänk av offertänkande – och i någon mån rört sig mot ett slags subjektposition, där idrottskvinnorna själva har åtminstone visst inflytande över vilka produkter de vill synas med, och om och på vilket sätt de vill profilera sitt utseende och sin kropp. Det måste också sägas att flera av de allra bästa elitkvinnorna i tennis och golf mycket medvetet avstått från att sammankopplas med något som haft med kroppsobjektifiering att göra. I golfen är just Annika Sörenstam ett av de bästa exemplen på detta, inom tennisen kan nämnas Steffi Graf från Tyskland, världsetta i flera år.

Det kan även konstateras att kroppsfixeringen och sexualiseringen knappast har tilltagit senaste åren, sannolikt nåddes en kulmen just i ingången till 2000-talet. Det har inte, vare sig i exempelvis tennisen eller golfen, blivit ännu kortare kjolar eller ännu mer naken hud – det hade väl för övrigt åtminstone i tennisen nästan varit en omöjlighet om de kvinnliga spelarna skulle ha kvar något alls på kroppen. Snarare har ett modetänkande blivit tydligare så att kvinnorna tävlar i varierade och mer fantasifulla klädkollektioner istället, inte nödvändigtvis mer sexualiserade. Den mest uppmärksammade sporten under senare år när det gäller sexualisering är otvetydigt beachvolleyboll där kvinnorna sen ett antal år måste tävla i minimala bikinis. Men detta har samtidigt också givit upphov till reaktioner som ett avskräckande exempel och inte fått några direkta efterföljare i andra sporter, snarare har enstaka förslag i den riktningen kraftfullt motargumenterats som sexistiska och helt otidsenliga. Möjligtvis är det överoptimistiskt, men min bedömning är att kulmen vad gäller sexualisering har nåtts. Framhävandet av utseende och kropp inom idrotten kommer givetvis att fortsätta – idrotten är i detta avseende endast en spegelbild av den generella samhällsutvecklingen – men jag vågar mig på en gissning om att det framledes blir större variationer vad gäller kläder och att det inte bara kommer att handla om att visa upp allt mer naken hud. Den resan är redan gjord till vägs ände och nu krävs andra grepp för att nå uppmärksamhet.

Det är verkligen inte svårt att hitta moraliska och etiska invändningar mot den kommersiella utvecklingen kring idrottskvinnors utseende och kroppar, men å andra sidan finns otvetydigt – i alla fall inom några idrotter – idag stora skaror av helprofessionella idrottskvinnor med betydande inkomster både från ett framgångsrikt tävlande direkt när det gäller prispengar, och indirekt via sponsorer, reklam och egna varumärken. Det bör i ett historiskt perspektiv påpekas hur mycket som har hänt med kvinnlig professionell idrott i många sporter de senaste årtiondena. Man bör inte glömma att Billie Jean King och hennes kvinnliga kollegor i den nystartade proffstennisen i ingången till 1970-talet fick kämpa för att överhuvudtaget få betraktas som professionella, att inte bara bli behandlade som ett slags utfyllnad till männens tävlande och få chansen att tjäna lite mer än de småsmulor som blev över när männen hade håvat in sina prispengar och sponsorintäkter. I en intervju i början av 2000-talet fick för övrigt Billie Jean King just frågan om hon var besviken på dagens unga elittenniskvinnor för att de inte tycktes visa något större intresse av att föra jämställdhetskampen vidare i nya steg. King svarade lite kryptiskt och lätt undvikande att hon trots allt var mycket glad och nöjd över att tenniskvinnorna tjänade så bra med pengar.

Annika Sörenstam och Billie Jean King – två idrottshistoriska profiler

Den här essän har särskilt fokuserat på två starka kvinnliga idrottspersonligheter, Annika Sörenstam och Billie Jean King. De har bägge gjort betydande avtryck i idrottshistorien och kan på flera sätt betecknas som idrottshjältar. Bägge har det gemensamt att de var exceptionellt framgångsrika i sina respektive sporter, världsbäst i många år med ett stort antal segrar i de största tävlingarna, samt det som binder ihop de två i idrottshistorien – de hade spektakulära idrottsutmaningar mot män. De uppnådde dock sin berömdhet på lite olika sätt.

Annika Sörenstam kännetecknades under hela sin karriär av sin professionella attityd till sitt idrottsutövande, alltid vältränad, alltid mycket väl förberedd, med en utpräglad mental styrka och iskalla tävlingsnerver. Hon var oftast allra bäst i de största tävlingarna och i de mest pressade lägena. Hon ansågs under de aktiva åren också vara en relativt skygg person som medvetet undandrog sig alltför mycket uppmärksamhet i massmedia och framförallt var hon mycket noga med att hålla sitt privatliv utanför offentlighetens ljus. Hon framhärdade under alla år att hon var professionell golfspelare men i övrigt en ointressant person för media, hon ville leva ett helt normalt privatliv i alla avseenden. Sörenstam avstod också medvetet från att anspela på kvinnlighet, utseende eller kropp, och var generellt ointresserad av att figurera i underhållningssammanhang eller liknande för att uppnå någon form av idolskap utanför idrotten för egen räkning. Under åren som världsbäst bland kvinnorna fick hon en hel del kritik för sin strikta personlighet och att hon som världsetta inte mer utåtriktat marknadsförde både sig själv och damgolfen i massmedia för att öka det generella intresset.

När hon sedan utmanade männen år 2003 svängde bilden helt. Nu hyllades hon nästan unisont för sitt korrekta och professionella förhållningssätt, att hon som elitidrottskvinna under alla år stått emot de mer allmänna uppfattningarna om hur hon som världsbäst elitkvinna borde vara och istället endast låtit sitt idrottskunnande stå i centrum och fullt ut koncentrerat sig på att prestera på golfbanan. Under dagarna i Texas 2003 blev hon först besvärad av att utmålas som en generell representant för alla kvinnors kamp för ökad jämställdhet. Inte för att hon var negativ till att stödja frågan som sådan, men hon insisterade hela tiden på att för henne handlade det bara om en idrottslig utmaning mot de bästa golfarna i världen. Hon blev dock påtagligt glad och berörd av den uppmärksamhet och den uppskattning hon fick. Särskilt som hyllningarna nu till stor del också gällde just hennes personlighet och professionalism. Efter många år på den idrottsliga världsscenen kunde hon konstatera att hennes sätt att vara och förhålla sig till idrotten vunnit gehör. De uppskattande omdömena handlade nu inte enbart om att hon i alla år lyckats förena sina idrottsframgångar med att hon också var kvinna, eller att hon var en duktig golfare trots att hon var kvinna – nu handlade hyllningarna till stor del helt enkelt om att hon var en skicklig, kompetent och professionell elitidrottande person. Till slut hade även den massmediala världen förstått åtminstone något av dessa viktiga nyanser.

Billie Jean King är än idag en mycket stor idrottsikon, celebritet och hjälte i USA. Här i Europa har vi nog aldrig riktigt förstått vilken betydelse hon anses ha haft för kvinnors utvecklingsmöjligheter och ökad jämställdhet inom elitidrotten i USA, och i viss mån även för den feministiska jämställdhetsrörelsen i stort. King finns oftast med på olika amerikanska listor över de mest betydelsefulla personerna under 1900-talet, och när det gäller betydelsefulla personer inom idrotten placeras hon bland de allra främsta alla kategorier oavsett kön. Utmanarmatchen 1973 mot Bobby Riggs har en särställning i amerikansk idrottshistoria och också den rankas mycket högt bland särskilt betydelsefulla idrottshändelser under hela 1900-talet. Det är lätt att hitta olika typer av bevis för Kings starka hjältestatus i USA. Som kuriosa kan nämnas en intervju år 2012 med ett nytt stjärnskott i golf på den amerikanska proffstouren för kvinnor, den 20-åriga Cheyenne Woods – för övrigt brorsdotter till Tiger Woods – som stolt berättade att en stor upplevelse för henne varit när hon personligen nyligen fått träffa och varit med i en panel tillsammans med legenden Billie Jean King i en debatt om kvinnors idrottande. Den unga Woods, född långt efter att King hade slutat tävla, hade blivit mycket imponerad av Kings passionerade berättelser om den långa kampen för förbättrade villkor för kvinnor och ökad jämställdhet inom idrotten, och med beskrivningar av de framsteg som trots allt uppnåtts.

culmination-of-career

Trots en lång och framgångsrik karriär både som spelare och ledare har Billie Jean King i efterhand alltid uttalat att utmanarmatchen mot Bobby Rigs var en höjdpunkt i hennes liv och det är den matchen som alla alltid vill kommentera, även årtionden efteråt. (The New York Times 21/9 1973)

 

När King fyllde 60 år, 2004, ordnades ett stort överraskningsparty för henne där man hade gjort en exakt kopia av den bärstol som användes 1973 då hon bars in till utmanarmatchen mot Bobby Riggs. Nu hyllades 60-åringen King med att återigen bli buren runt med hundratals hyllande och skrattande kamrater och officiella representanter för amerikanska idrottsorganisationer runt omkring sig. Matchen mot Riggs var uppenbarligen fortfarande det som låg närmast till hands att minnas och att skämta om.

Som ett slags kulmen på de nutida hyllningarna av Billie Jean King kan nämnas att år 2006 hölls en stor ceremoni direktsänd i amerikansk TV, där det stora tenniscentret ”Flushing Meadows” i New York, platsen där US Open idag spelas, skulle ges ett nytt namn. Amerikanska tennisförbundet hade beslutat att döpa om tenniscentrat till ”Billie Jean King National Tennis Center” som en ärofylld hyllning till den drygt 60-åriga kvinnliga pionjären som under fyra decennier framgångsrikt kämpat för bättre villkor för idrottande kvinnor på alla nivåer. På Kings meritlista framhölls att hon förutom bildandet av egna organisationer för de professionella tenniskvinnorna hade startat nationella stiftelser och fonder för att samla in pengar till stöd för unga idrottsflickor, kämpat för ökad acceptans för individers olika sexuella läggning både inom idrotten och samhället i stort, startat tennisskolor i fattiga områden, varit förbundskapten för USA:s tennislag och rent allmänt varit en framträdande ambassadör för humanism och jämställdhet inom idrotten. På plats vid ceremonin fanns amerikanska tennislegender som John McEnroe, Chris Evert, Jimmy Connors och dagens stjärna Serena Williams som alla strödde lovord över en rörd Billie Jean King.[79]

Annika Sörenstam och Billie Jean King har exceptionellt framgångsrika idrottskarriärer bakom sig, men bägge har också skrivit in sig i den allmänna idrottshistorien som två färgstarka personligheter som på olika sätt bidragit till att ge nya perspektiv på könsfrågor inom elitidrotten och konkret förändrat förutsättningarna i den professionella idrottsvärlden – både för kvinnor och män.

Copyright © Johnny Wijk 2013

Referenser

Tidningar

  • Aftonbladet
  • Dagens Nyheter
  • Expressen
  • Svenska dagbladet,
  • Sydsvenska Dagbladet
  • The New York Times
  • Washington Post

Tidskrifter

  • GolfDigest – Sverige
  • Svensk Golf

Tv

  • Svenska TV-utsändningen från Colonial,Texas, i TV3 22-23/5 2003.

Litteratur

  • David L. Andrews & Steven J. Jackson (red.) Sport Stars. The Cultural Politics of Sporting Celebrity, London 2001.  
  • Susan Birell och Mary G. McDonald, “Break Points: Narrative Interruption in the Life of Billie Jean King”, Journal of Sport and Social Issues, 2012 36:343, 15 May.
  • Ellis Cashmore, Celebrity Culture, London 2006.
  • Peter Dahlén, Sport och medier – en introduktion, Kristiansand 2008.
  • Helen Ditouras, “The Kounikova Phenomenon”, i David Bagget (red.) Tennis and Philosophy,
  • David Bagget (red.) Tennis and Philosophy, 2011.
  • Jennifer Hargreaves, Sporting Females: Critical Issues in the History and Sociology of Women´s Sport, 1994.
  • Jennifer Hargreaves, Heroines of  Sport: The Politics of Difference and Identity.
  • Anna Maria Hellborg, ”Professionell idrott för kvinnor – en (o)möjlig ekvation? Ett avhandlingsprojekt, Idrottsforum.org , 19 april 2013.
  • John Hellström, “Manlighet och modernitet: Mediekonstruktionen av Ingemar Johansson som nationell hjälte”, i Tolvhed & Cardell (red), Kulturstudie, kropp och idrott, Malmö 2011.
  • Yvonne Hirdman, “Genussystemet – några reflexioner kring kvinnans sociala underordning”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988: 3.
  • Johnette Howard, The Rivals, Chris Evert – Martina Navratilova, London 2005.
  • Steven J. Jackson & David L. Andrews (red),  Sport, Culture and Advertising: Identities, Commodities and the Politics of Representation, Oxford 2005.
  • Anders Janson (red.), Golf – den stora sporten, Stockholm 2004.
  • Jonas Lindkvist,  “Fairway – medias representation av Annika Sörenstam”, Idrottsforum.org/artiklar, 12 nov 2008.
  • Gerd von der Lippe, Et kritisk blikk på sportjournalistik – medier og idrett i en globalisert verden, 2010.
  • Billie Jean King with Frank Deford, Billie Jean, New York 1982.
  • Claes Lind, Annika – våga bli bäst, Halmstad 2003.
  • Maureen Linker, “The Ridiculous Meets the Radical in the Battle of the Sexes”, i Tennis and Philosophy.
  • Selena Roberts,  A Necessary Spectacle – Billie Jean King, Bobby Riggs and the Tennis Match That Leveled the Game, New York 2005.
  • Barry Smart, The Sport Star. Modern Sport and the Cultural Economy of Sporting Celebrity, 2005.
  • Helena Tolvhed, Nationen på spel – kropp, kön och svenskhet i populärpressens representationer av olympiska spel, Malmö 2008.
  • Helena Tolvhed, “Fortfarande lång väg kvar innan idrotten blir jämställd”, DN-debatt, Dagens Nyheter, 27 juli 2012.  
  • Garry Whannel, Media Sports Stars. Masculinities and Moralities, 2002.
  • Johnny Wijk, Idrott, krig och nationell gemenskap – om riksmarscher, fältsport och Gunder Hägg-feber, Stockholm 2005.
  • Johnny Wijk, Det folkliga genombrottet för tennis i TV-sofforna i början av 1960-talet”, i Idrott, historia och samhälle, 2009.
  • Karin Wikberg, Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott 1903-1967, Stockholm 2005.
  • Leif Yttergren, I och ur spår – en studie om konflikter och hjältar i svensk skidsport under 1900-talet, Stockholm 2006.

[1]    GolfDigest – Sverige,  2003:3, s.  44–48.
[2]    Dagens Nyheter 17/5 2003, Svenska dagbladet, Expressen  21/5 2003.
[3]    Expressen 18/3 2013.
[4]    Anna Maria Hellborg, ”Professionell idrott för kvinnor – en (o)möjlig ekvation? Ett avhandlingsprojekt”, idrottsforum.org , 19 april 2013.
[5]    Projektet leds av Jan Olsson, professor i Filmvetenskap vid Stockholms universitet.
[6]    Peter Dahlén, Sport och medier – en introduktion, Kristiansand 2008, se särskilt kapitel 11.
[7]    Ellis Cashmore, Celebrity Culture, Garry Whannel, Media Sport Stars. Masculinities and Moralities, 2002, Barry Smart, The Sport Star. Modern Sport and the Cultural Economy of Sporting Celebrity, 2005, David L. Andrews & Steven J. Jackson (red.) Sport Stars. The Cultural Politics of Sporting Celebrity, London 2001,  Gerd von der Lippe, Et kritisk blikksportjournalistikk – medier og idrett i en globalisert verden, 2010.
[8]    Jennifer Hargreaves, Sporting Females: Critical Issues in the History and Sociology of Women’s Sport, 1994, s. 159ff och Heroines of  Sport: The Politics of Difference and Identity.
[9]    Leif Yttergren, I och ur spår – en studie om konflikter och hjältar i svensk skidsport under 1900-talet, Stockholm 2006, Helena Tolvhed, Nationen på spel – kropp, kön och svenskhet i populärpressens representationer av olympiska spel, Malmö 2008, ”Fortfarande lång väg kvar innan idrotten blir jämställd”, DN-debatt, Dagens Nyheter, 27 juli 2012,  John Hellström, ”Manlighet och modernitet: Mediekonstruktionen av Ingemar Johansson som nationell hjälte”, i Tolvhed & Cardell (red), Kulturstudie, kropp och idrott, Malmö 2011, s. 25–42, Johnny Wijk, Idrott, krig och nationell gemenskap – om riksmarscher, fältsport och Gunder Hägg-feber, Stockholm 2005, ”Det folkliga genombrottet för tennis i TV-sofforna i början av 1960-talet”, i Idrott, historia och samhälle, 2009.
[10]   Barry Smart, s. 168ff.
[11]   Selena Roberts, s. 80ff, Amatöridealet som idé började tappa rent generellt i slutet av 1960-talet och i allt fler sporter upphörde den tidigare tydliga linjen mellan amatör och proffs. Se till exempel Karin Wikberg, Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott 1903–1967, Stockholm 2005.
[12]   Johnette Howard, The Rivals, Chris Evert – Martina Navratilova, London 2005, s. 36ff.
[13]   Johnette Howard, s. 38ff, Barry Smart, s. 171ff.
[14]   Selena Roberts s. 81ff, Barry Smart, s. 171ff.
[15]   Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – några reflexioner kring kvinnans sociala underordning”, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988: 3.
[16]   Selena Roberts, s. 170ff.
[17]   Barry Smart, s. 174.
[18]   Selena Roberts s. 9–25.
[19]   Selena Roberts s. 104–106.
[20]   Dagens Nyheter 12/9 1973.
[21]   Svenska Dagbladet 20/9 1973.
[22]   Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Svenska Dagbladet 20/9 1973.
[23]   Selena Roberts antyder i sin bok att det vid gemensamma presskonferenser ändock var en hjärtlig stämning mellan parterna trots alla verbala påhopp och oförskämdheter. Efter den upphaussade matchen skall King och Riggs till och med ha blivit goda vänner och höll kontakt ända tills Riggs dog 1995. Roberts s. 248.
[24]   The New York Times 18–20/9 1973.
[25]   Sydsvenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet 20/9 1973.
[26]   Aftonbladet 20/9 1973.
[27]   New York Times 20/9 -73, Barry Smart, s. 174–175, Selena Roberts s. 110.
[28]   New York Times 21/9 -73.
[29]   Dagens Nyheter 22/9, Svenska Dagbladet, Aftonbladet 21/9 1973, Selena Roberts s. 115–119, 124–131.
[30]   Maureen Linker, ”The Ridiculous Meets the Radical in the Battle of the Sexes”, i Tennis and Philosophy, s. 242–254, Selena Roberts, s. 131–139, 239, 242.
[31]   Selena Roberts s. 141–143, Barry Smart s. 171–15, Jennifer Hargreaves i ”Heroines of Sports”.
[32]   Selena Roberts s. 141–143.
[33]   Susan Birell och Mary G. McDonald s. 347, Barry Smart s. 171–175.
[34]   Susan Birell och Mary G. McDonald, s. 348ff.
[35]   Susan Birell och Mary G. McDonald, s. 341–14.
[36]   Barry Smart s. 171–15, Selena Roberts s. 238 f,  Susan Birell och Mary G. McDonald, s. 341–14, Billie Jean King with Frank Deford, Billie Jean, New York 1982.
[37]   Selena Roberts s. 131–139, 239, 242.
[38]   Johnette Howard, s. 171–180, Barry Smart, s. 171–177, The New York Times 18/5 2003.
[39]   Barry Smart, s. 171–177.
[40]   Jennifer Hargreaves (1994) s. 159ff.
[41]   Barry Smart, s  s. 174-71–15.
[42]   Se till exempel  Dagens Nyheter, 26/10 2011.
[43]   Barry Smart, s. 171–181
[44]   Helen Ditouras, ”The Kournikova Phenomenon”, i David Bagget (red.) Tennis and Philosophy, s. 181–199.
[45]   Ibid. Kournikovas används än idag som ett slags nidbild av kommersialiseringen runt kvinnliga idrottare, och hennes namn dyker ofta upp, till exempel i mitten av mars 2013 i svensk TV då en känd sportkrönikör relaterade till Anna Kournikova som kommentar till Pernilla Wibergs uttalanden om kvinnliga utförsåkare och deras kommersiella tänkande, se till exempel Expresssen 18 /3 2013.
[46]   Barry Smart s. 179.
[47]   Steven J. Jackson & David L. Andrews (red),  Sport, Culture and Advertising: Identities, Commodities and the Politics of Representation, Oxford 2005. Se även Peter Dahléns recension av nämnda bok på idrottsforum.org 28 mars 2007.
[48]   Helen Ditouras, ”The Kournikova Phenomenon”, i David Bagget (red.) Tennis and Philosophy, s. 181–199.
[49]   Wertheim 2002 :s 153, Barry Smart, s. 180.
[50]   Golf Digest Sverige, 2003:3, s. 41–18, Svensk Golf  2003:7, s. 131–148.
[51]   Claes Lind, Annika – våga bli bäst, Halmstad 2003, s11–161, Anders Janson (red.), Golf – den stora sporten, Stockholm 2004, s. 71–10.
[52]   GolfDigest – Sverige,  2003:2 s.  65. Uttalandet uppges komma från Dennis Paulson, manlig proffsspelare i golf.
[53]   GolfDigest – Sverige,  2003:3, s.  41–18.
[54]   Svensk Golf   2003:7, s. 131–141.
[55]   Uttalanden som  tillskrevs Vijay Singh,  Expressen, Dagens Nyheter  13/5 2003.
[56]   Svenska Dagbladet,  Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  13/5 2003.
[57]   The New York Times 11–18/5 2003, Svenska Dagbladet,  Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  11–16/5 2003
[58]   The New York Times, Svenska Dagbladet,  Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  11–15/5 2003.
[59]   Mats Olsson i krönika, Expressen 18/5 2003.
[60]   Intervju med Marlene Hedblom, Expressen 12/5 2003, golfbilaga s. 17 f.
[61]   Golf Digest Sverige, 2003:3, s. 47.
[62]   Expressen 18/5 2003. I sammanhanget kan nämnas att Jonas Lindkvist gjort en genus- och intersektionalitetsanalys kring Sörenstam med inriktning på medias sätt att sexualisera, med både hetero- och homosexuella förtecken, i en magisteruppsats i genusvetenskap i Lund. Huvudanalysen finns i en artikel ”Fairway – medias representation av Annika Sörenstam”, Idrottsforum.org/artiklar, 12 nov 2008. Vad Lindkvist dock enligt mig missar att ta upp är att huvudpoängen med skriverierna runt just Sörenstam är att hon enträget i alla år stod emot att själv bidra till kroppsfixering eller sexualisering, och att hon i slutet av karriären alltmer hyllades i media för att hon konsekvent agerat för att enbart bli bedömd som golfspelare, oavsett kropp och kön.
[63]   Expressen 18/5 2003.
[64]   Expressen 20/5 2003
[65]   Expressen 20/5 2003.
[66]   Svenska Dagbladet  21/5 2003,
[67]   Dagens Nyheter 17/5 2003, Svenska dagbladet, Expressen  21/5 2003.
[68]   Krönika av Sune Sylvén,  Svenska Dagbladet, 21/5 2003.
[69]   Svenska Dagbladet, 21/5 2003.
[70]   Aftonbladet, 20/5 2003.
[71]   Svenska Dagbladet,  Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  21–13/5 2003.
[72]   Svenska TV-utsändningen i TV3 22/5 2003.
[73]   Svenska Dagbladet,  Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  21–14/5 2003.
[74]   Krönika av Mas Olsson i Expressen 23/5 2003.
[75]   The New York Times 23/5 2003.
[76]   Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  21–14/5 2003.
[77]   Svenska Dagbladet, Expressen 25/5 2003.
[78]   Svenska Dagbladet,  Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet  21–16/5 2003.
[79]   Svensk Golf  2012:11–11, Birell & McDonald, s. 343.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message