Pionjärforskning om svensk ishockeyhistoria

Print Friendly
Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms universitet 



Tobias Stark
Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920-1972
410 sidor, hft., ill.
Malmö: idrottsforum.org 2010 (Malmö Studies in Sport Sciences, Vol. 9)
ISBN 978-91-85645-08-4


Första världskrigets plågor var över och redan på hösten 1919 meddelade den internationella idrottsrörelsen att världens ungdom åter skulle mötas i fredlig idrottslig kamp istället för att döda varandra i fasansfulla skyttegravskrig. Som tidigare planerats skulle olympiska spel hållas inom ett halvår i Antwerpen våren 1920. Den svenska olympiska kommittén tackade den 2 oktober ja till inbjudan och meddelade att Sverige skulle delta med en stor idrottstrupp. Svenska idrottsledningen var dock länge ovetande om att arrangörerna överraskande även hade planerat för några vinteridrotter, bland annat konståkning och ishockey.

Ryktet om en stundande ishockeyturnering i OS spred sig och i början av januari 1920, fyra månader före tävlingarna, skrev svenskarna ett officiellt brev till arrangörerna och frågade om det verkligen skulle spelas ishockey i Antwerpen. Efter besked om att så var fallet utbröt en diskussion bland både idrottsledare och sportjournalister om Sverige verkligen skulle delta i denna i landet nästan helt okända sport. När det gällde spel med klubbor och skridskor på is var det i Sverige givetvis bandy man pratade om. Faktum är att det inledningsvis rådde viss förvirring om det trots allt inte var någon variant av bandy som skulle spelas i de kommande OS-tävlingarna. När klarhet nåtts beslutades att göra ett försök att få ihop ett ishockeylag, och Fotbollförbundet – som vid denna tid även hade hand om bandyn – arrangerade träning i ishockeyspelets grunder och regler på Stockholm Stadion med inlånad tränare, byggde upp en provisorisk rink och bjöd in duktiga bandyspelare. Ärrade sportjournalister följde skådespelet och många uttryckte stor skepsis till denna nya sport som importerats från andra sidan Atlanten och under 1910-talet fått visst fotfäste i Mellaneuropa och i England. Andra var dock entusiastiska och talade redan här om att sporten hade framtiden för sig med dess publikvänliga snabba händelser på planen. Ett problem vid träningarna var att man hade beställt ishockeyklubbor från Kanada men dessa hade fastnat i tullen och man fick spela med provisoriskt egentillverkade klubbor som var alldeles för tunga och otympliga. Projektet att träna ihop ett svenskt ishockeylag av en samling bandyspelare på några få månaders tid fick dock ökad näring när det kom fram att det faktiskt fanns fyra svenskar utomlands som hade spelat riktiga hockeymatcher nere i Europa under pionjäråren strax före kriget. Dessa fyra fick utgöra stommen i laget och så fyllde man på med de duktigaste bland bandyspelarna och åkte till Antwerpen för att delta i OS i en sport som ännu inte fanns på hemmaplan. Trots de med dagens ögon minst sagt bristfälliga förberedelserna gick matcherna över förväntan och Sverige slutade på fjärde plats, vilket sände positiva signaler hem kring den nya sporten ishockey.

 

Som förklaringsmodell – det benämns som studiens övergripande analyskategori – kopplas ishockeyns utveckling till begreppen ”modernisering” respektive ”nationell identitet”

Avhandlingens innehållUpptakten till ishockeysportens introducerande i Sverige under 1920-talet är på flera sätt ett stycke fascinerande och roande idrottshistoria, och utgör den första delundersökningen i Tobias Starks avhandlingFolkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920-1972. Som titeln anger har Tobias Stark målsättningen att rekonstruera och analysera ishockeysportens etablering och utveckling i Sverige från 1920-talet fram till 1972. Avhandlingen är strukturerad i tre kronologiska delar; (1) De första skären, tiden före och under OS 1920, (2) Islossning, 1920-1945, (3) Rekordåren 1945-1972. Inom varje del finns tre kapitel; ett som ger perspektiv på den översiktliga samhälls- och idrottshistorien, ett som behandlar ishockeyns generella utveckling samt ett mer djuplodande empiriskt kapitel kring ishockeyns framväxt och vidare utveckling i Sverige. Med en inledande del som redovisar avhandlingens utgångspunkter och teoretiska överväganden och ett avslutningskapitel, samt ett tiotal illustrationer, innehåller boken totalt 14 kapitel om 410 sidor.

Den bärande idén i avhandlingen handlar om att kartlägga och problematisera ishockeyns starka expansion i Sverige efter den något märkliga starten vid de olympiska spelen i Antwerpen 1920, och som en röd tråd i studien finns frågan om hur ishockeyn från ett nolläge kunde växa fram till en av de allra mest populära idrotterna, med ett landslag – Tre kronor – som skapade ett brett massmedialt och folkligt intresse och som med författarens ord utvecklades till ”Sveriges mest folkkära landslag”. Som förklaringsmodell – det benämns som studiens övergripande analyskategori – kopplas ishockeyns utveckling till begreppen ”modernisering” respektive ”nationell identitet”. Stark deklarerar vidare att hans bakomliggande forskningsfilosofi anknyter till det tolkningssättet, vilket också fått betydelse för avhandlingens upplägg och struktur.

Tobias Starks studie är den första större vetenskapliga undersökningen av ishockeysportens tidiga framväxt och fortsatta utveckling i Sverige, och boken kan beskrivas som ett grundläggande pionjärarbete. Den mer översiktliga kartläggningen av ishockeysporten varvas med empiriska studier av mötesprotokoll, årsberättelser, korrespondens och andra originalkällor både från central förbundsnivå och från ett antal utvalda föreningar på basplanet. Ett annat framträdande källmaterial är de diskussioner kring ishockeyn som fördes i tidningspressen – med tonvikt på tidningarna Idrottsbladet och Dagens Nyheter.

 

”De första skären”

Den första delen i avhandlingen fokuserar tiden i början av 1900-talet. Första kapitlet i denna del är ett bakgrundskapitel som behandlar ishockeysportens uppkomst i ett internationellt perspektiv. Det moderna ishockeyspelet formades i Kanada under 1880-talet och fick en snabb utveckling med bildandet av nya ishockeyklubbar både i Kanada och USA. Organiserat seriespel i ishockey började komma igång runt sekelskiftet 1900 med embryot till en proffsliga, och blev snart Kanadas främsta nationalsport. År 1917 bildades National Hockey League (NHL) som sedan dess vuxit ut till ishockeyns verkliga finrum.

Hur kom ishockeyn till Europa? I England fanns sen tidigare bollspel – bland annat bandy och landhockey – som hade vissa likheter med den nya sporten ishockeyn och sannolikt var det kontakterna mellan England och Kanada som gjorde att ishockeyn i dess moderna form spreds till Europa i början av 1900-talet. År 1910 arrangerades det första Europamästerskapet i ishockey i Schweiz, där förutom värdlandet Belgien också Tyskland och England deltog. Vid Olympiska spelen i Antwerpen 1920 bestämdes som sagt tämligen oväntat att ta med ishockey på programmet, vilket gav sporten uppmärksamhet och en ordentlig etableringsskjuts.

I ett empiriskt kapitel utifrån ursprungskällor rekonstruerar och analyserar Stark historien bakom Sveriges deltagande med ett ishockeylag i Antwerpen-OS 1920. Beslutet att delta togs alltså endast några månader före spelen och här får vi följa en spännande och fascinerande berättelse om hur förberedelserna egentligen genomfördes och hur man trots att ishockeyn inte var etablerad i Sverige lyckades få ihop ett lag till OS och dessutom nå framgång i matcherna.

 

 

”Islossning”

Avhandlingens andra del kallas ”Islossning” och rör sig tidsmässigt kring årtiondena efter Antwerpen-OS fram till andra världskriget. Här fokuseras frågan om hur de ansvariga bakom ishockeysporten efter den första lyckade introduktionen gick vidare med att lansera sporten både bland befolkningen och i massmedia, samt att sprida den från kärnområdet Stockholm ut till hela landet. Här ges också en generell samhällelig kontext, och bland annat resoneras kring olika modernistiska kulturströmningar där begreppen amerikanisering och populärkulturer har en framträdande roll. I ett annat kapitel ges en beskrivning av idrottsrörelsens ekonomiska villkor och utveckling före andra världskriget, bland annat hur svenska statsmakten såg på den växande idrottsrörelsen och hur man hanterade frågorna med statliga anslag och tipspengar.

Vid VM i Prag 1938 fanns rikssymbolen Tre kronor på matchtröjorna för första gången och smeknamnet på landslaget var därmed fött.

I den empiriska undersökningen ges så en översiktlig beskrivning av ishockeyns kvantitativa utveckling i Sverige 1920-1945 samt hur tävlings- och landslagsverksamheten tog form. Den första regelrätta matchen i Sverige spelades på Stockholms Stadion 1921 och var en uppvisningsmatch mellan IFK Uppsalas bandylag – som alltså tillfälligt bytte sport – och det europeiska storlaget Berliner SC. De svenska bandyspelarna lyckades vinna matchen och bara några veckor senare vann Sverige även ett europamästerskap i ishockey genom att i finalen besegra titelförsvararna från Tjeckoslovakien. Standarden på de svenska bandyspelarna när det gällde skridskoåkning var hög och man lyckades således på kort tid även lära sig att behärska den annorlunda klubban och gummitrissan på ett bra sätt. År 1922 spelades det första Svenska Mästerskapet i form av en cupturnering mellan 8 lag och därefter byggdes seriesystem upp med ökat antal lag år för år och sporten började spridas från storstäderna och började upptas även på landsbygden.  Sporten spreds inte bara geografiskt utan även en social vidgning var påtaglig, från att främst varit borgarklassens sport i städer började allt fler även från arbetarklassen spela och engagera sig i ishockeyn.Vid VM i Prag 1938 fanns rikssymbolen Tre kronor på matchtröjorna för första gången och smeknamnet på landslaget var därmed fött. Under 1930-40-talet skedde en påtaglig ökning i antal föreningar anslutna till Svenska ishockeyförbundet. Under 1920-talet fanns det runt 25 ishockeyklubbar, för att vid andra världskrigets slut ha ökat till 210 klubbar med sammanlagt c:a 5.000 ishockeyspelare. I denna del i boken återges konkreta exempel på hur gick till när ishockeyn fick fäste i landet under mellankrigstiden. Det handlar om hur hockeyns företrädare bedrev intensiv propaganda för den nya sporten och hur de understöddes av vissa dagstidningar som på ett tydligt sätt förde fram ishockeyn som den nya moderna sporten. Den centrala hockeyledningen i Stockholm var också mycket aktiv i att stödja nybildade hockeyföreningar ute i landet både med organisatorisk hjälp och konkret materiellt med till exempel subventioner till ishockeyutrustningar. Via ett par lokala djupstudier skildras hur det gick till när hockeyn tog upp konkurrensen med bandyn – bland annat i bandyfästen på Småländska höglandet där motståndet mot hockeyn var hårt. I städer och orter som till exempel Gävle, Leksand, Kiruna och Timrå gick det bättre och hockeyn och hockeykulturen kom på dessa orter – och på flera andra håll – snabbt bli hela ortens angelägenhet och identitet.

 

”Rekordåren”

Den tredje och sista delundersökningen benämns ”Rekordåren” och här är det ishockeyns nationella uppsving efter 1945 som står i centrum. Återigen finns kapitel från olika nivåer och med olika teman. Huvudfrågorna handlar om hur centrala ledningen gick tillväga under efterkrigstiden och hur ishockeyn – med Tre kronor i spetsen – kom att bli så förknippat med den svenska folkhemsidentiteten. Den historiska kontexten lyfter fram modernisering och nationell identitet åren 1945-1972.  Här beskrivs hur folkhemsbygget slog ut i full blom under 50-talet, modernisering var nyckelordet för dagen, amerikanska kulturyttringar ökade starkt och TV-mediet slog igenom. Vidare uppmärksammas att en framgångsrik ekonomisk period inleddes i Sverige, vilket innebar en snabbt växande välfärd med bland annat ökad utbyggnad av kommunal verksamhet och service där även idrotten fick sin beskärda del, med byggande av gymnastiksalar och idrottsplatser samt så småningom också konstfrusna isbanor och ishallar. Idrottsrörelsen i Sverige växte så det knakade. År 1940 fanns 6.000 idrottsföreningar,  30 år senare, år 1970, fanns 13.000 idrottsföreningar. Under samma tidsperiod växte antalet idrottsmedlemmar från 400.000 till hela 2,2 miljoner.

Den internationella ishockeyn utvecklades starkt efter andra världskriget. En för hockeyn viktig händelse i mitten av 1950-talet – till exempel vid OS i Cortina 1956 – var att Sovjetunionen på allvar klev in på den internationella ishockeyscenen, vann guld och utmanade Kanadas ledande position. Sovjet kom dessutom att förändra taktiken och spelupplägget inom hockeyn mot ett mer kollektivt byggt snabbt lagspel, jämfört med den kanadensiska individualistiska hårdföra spelstilen. Den sovjetiska spelstilen kom även att bli något av en förebild för den svenska spelstilen. Kanada och Sovjet utkämpade många hårda matcher under slutet av 50-talet där Kanada fortfarande var något bättre med bland annat tre raka VM-guld men under 60-talet svängde det och Sovjet tog över med hela 10 guld av 11 möjliga i VM och OS åren 1963-72.

Kommersialiseringen runt ishockeyn började ta fart, framgångsrika spelare blev välkända idoler som också började marknadsföra vissa märken vad gällde hockeyhjälmar, skydd, klubbor m.m. Allt runt landslaget Tre kronor blev snart en miljonindustri.

I Sverige exploderade antalet nybildade ishockeyföreningar under 1950-60-talen och sporten blev snart en av de största i landet. Från 1950 till början av 1960-talet fyrdubblades antalet hockeyklubbar från 400 till c:a 1.600. Därefter planade det ut på denna nivå. I mitten av 1950-talet skedde även ett maktskifte mellan bandyn och ishockeyn vad gällde antalet åskådare på matcherna i den högsta serien. Ishockeyn tangerade bandyns 250.000 åskådare år 1953, men gick sedan förbi i rask takt. Bara några år senare hade ishockeyns siffror mer än fördubblats medan bandyn låg kvar på tidigare nivå. Kommersialiseringen runt ishockeyn började ta fart, framgångsrika spelare blev välkända idoler som också började marknadsföra vissa märken vad gällde hockeyhjälmar, skydd, klubbor m.m. Allt runt landslaget Tre kronor blev snart en miljonindustri. I förklaringarna till ishockeyns framgångsvåg pekar Tobias Stark bland annat på en ”palatsrevolution” i Svenska ishockeyförbundets centrala styrelse, där den redan från 1920-talet ledande personen Anton Johansson styrt med järnhand i ett kvartssekel. Vid årsmötet 1948 byttes dock hela den gamla styrelsen ut och i den nya ledningen framträdde särskilt Stockholms socialdemokratiska borgarråd Helge Berglund och R:et Eklöf, sportredaktör på Dagens Nyheter.Stark menar att hela den centrala förbundsledningen nu moderniserades och byråkratiserades med ett eget kansli organiserat i olika ansvarområden för olika personer, vilket innebar en avsevärt större effektivitet än tidigare. Dessutom lyckades man få hela hockey-Sverige att samarbeta och dra åt samma håll. Helge Berglund kom att personifiera en ny typ av idrottsledare med stark förankring i de politiska lägren, och han hade stor framgång i arbetet att propagera för kommunala satsningar på konstfrusna isbanor och ishallar. När Berglund tillträdde i slutet av 40-talet fanns en konstfrusen bana i Sverige (Stockholms Stadion), men 25 år senare fanns 190 konstfrusna banor varav 55 ishallar. Stark lyfter här fram även några andra aspekter på expansionen, till exempel den medvetna satsningen på ungdomsrekrytering via tävlingar mellan skolor och läroverk i Prins Bertils pokal och inte minst den från 1959 omtalade succén TV-pucken.

Massmedias roll ges stor betydelse. Tidigt fick ishockeyn stöd av många tidningar, nu tillkom också radion med ett genombrott i bevakningen från VM i Stockholm 1949 med Lennart Hyland vid mikrofonen, och därefter TV i slutet av 1950-talet. Svensk TV började i sin barndom tämligen omedelbart sända direktsänd sport, och ishockey blev snabbt en av de idrotter som kom att passa allra bäst i TV. Direktsända VM-turneringar på 60-talet gick hem hos hela befolkningen och när VM spelades i Stockholm 1970 uppges hela 5 miljoner – runt 80 % av befolkningen, ett närmast oslagbart tittarrekord – följt Tre Kronors match mot Sovjet. Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz blev folkkära kommentatorer i rutan, vilket i sig också ansetts bidragit till populariseringen av hockeyn.

 

Förklaringsperspektiv och orsakssamband

Historien om ishockeyns utveckling i Sverige är till stora delar en obruten framgångshistoria. Sporten vann snabbt i popularitet, blev något av massmedias gunstling, ungdomar och sponsorer strömmade till, kommuner byggde isbanor och hallar, landslaget hade internationella framgångar och snart hade den nya sporten konkurrerat ut bandyn som den stora lagsporten vintertid i Sverige. Hur kan framgångshistorien förklaras? Vilka faktorer gynnade denna utveckling? Tobias Stark anser att förklaringen till stor del kan sökas i den svenska samhällsutvecklingen och presenterar vad han kallar en teoretisk verktygslåda där de övergripande begreppen handlar om moderniseringrespektive nationell identitet, med tre stycken underkategorier i form av folkhem, amerikanisering och socialt nätverk. Det handlar alltså om ett antal olika samhällsperspektiv som kopplas till och förklarar ishockeysportens framgångsutveckling. Detta leder in på intressanta tankegångar om vad det är som rent generellt i samhället gynnar respektive motverkar idrottens utveckling i ett land och vad som kan gynna en specifik idrottsgren.

Uppenbart är att ishockeysporten kom att passa väl in i det Sverige som växte fram i mitten av 1900-talet. Folkhemsideologin, välfärdspolitiken, moderniseringstänkandet och vurmen för den amerikanska kulturen samverkade till att föra fram ishockey som sporten för den moderna framtidsinriktade svenska ungdomen. Att sporten med dess snabba dramatik dessutom väl passade in i den nya massmediala världen med direktsändningar först i radio och därefter i TV bidrog till att ishockeylandslaget Tre kronor – enligt Starks tolkning – blev det mest folkkära idrottslandslaget och för hela befolkningen kom att symbolisera den nya svenska nationella folkhemsidentiteten.

Stark anger i inledningen av boken att han ansluter sig till den hermeneutiska tolkningstraditionen där de olika delarna anses hänga samman med helheten. Den hermeneutiska cirkeln kan förenklat sägas innebära att tolkning och orsakssamband går från det enskilda specifika till den övergripande helheten och sen tillbaka till det enskilda igen i en växelvis förståelse hur utveckling och förändring hänger ihop. Detta synsätt har alltså inspirerat Stark och också påverkat bokens strukturella upplägg. Som tidigare påpekats är studien indelad i tre tidsperioder och inom respektive del finns tre nivåer närvarande: den allmänna samhällsutvecklingen, den generella idrottsutvecklingen samt den empiriska studien av ishockeys utveckling.

Detta upplägg – där alltså bakgrund och kontext vävs ihop hela tiden – är ett något ovanligt upplägg som i mina ögon påverkar läsupplevelsen,  både lite negativt och positivt. Det negativa är att läsningen blir något otymplig med bakgrund och kontext som ständigt återkommer och försvårar en sammanhållen läsning av själva kärnan i undersökningen, den genomgångna empirin om ishockeyns utveckling i Sverige. Det positiva är att respektive del i boken ger en gedigen helhet av den idrottshistoriska utvecklingen och att hockeyns framväxt sätts i nära perspektiv till samhällsutvecklingen. Ett frågetecken kan dock resas i vilken mån analysen är så särskilt hermeneutisk i alla stycken. I studien finns många statistiska uppgifter och beräkningar med diagram och tabeller över den kvantitativa utvecklingen vad gäller antal spelare, föreningar, massmediautrymme etc., som används som viktiga belägg för att beskriva och analysera förloppet i vad som kan sägas vara traditionell positivistisk anda. Jag vill påstå att det i studien finns en blandning av olika förklaringsperspektiv – det handlar långt ifrån bara om renodlad hermeneutik – vilket jag i detta sammanhang enbart ser som något positivt.

Starks tydliga strävan att laborera med olika samhällsaspekter i sina förklaringar till hockeyns framgångshistoria berikar framställningen och ger djupare perspektiv på idrottens roll och funktion i samhället. Den analytiska verktygslåda som Stark använder sig av, alltså begreppen modernisering, nationell identitetfolkhem, amerikanisering samt socialt nätverk känns rimliga och övertygande. Dock hade jag gärna önskat en större precision och värdering i beskrivningen av hur dessa samhällsfenomen påverkat just hockeyns utveckling. Jag menar att de nämnda samhällsaspekterna rimligen haft olika stor betydelse vid olika tidpunkter – vilket är en analys och ett resonemang som jag saknar i studien. Man skulle kunna säga att Stark presenterar en bra och innehållsrik analytisk verktygslåda, men överlåter lite väl mycket till läsaren själv att skruva ihop och värdera förklaringsmodellens olika beståndsdelars förhållande till varandra.

Efter dessa i sammanhanget relativt milda invändningar måste konstateras att Tobias Starks avhandlingFolkhemmet på is är en gedigen och mycket läsvärd studie av den succéartade framväxten av ishockeysporten i Sverige, från den märkliga starten vid OS-deltagandet 1920 till att bli en av de absolut största och mest folkkära sporterna 50 år senare. Tobias Stark har givit ett viktigt bidrag till den samlade svenska idrottshistoriska kunskapsbasen och därmed är ytterligare en idrottsgrens utveckling i Sverige ordentligt kartlagd. Åtminstone till och med år 1972. Nu väntar vi på att Stark i en kommande studie också tar sig an ishockeyns vidare utveckling från 1970-talet till idag, vilket borde kunna bli en intressant historia där sannolikt begrepp som kommersialisering, internationalisering och massmediala nationella hjältar torde kunna bli några av de centrala begreppen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Johnny Wijk 2010.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message