Idrottens kvarlåtenskap genomlyses med varierande resultat

Christian Widholm
Södertörns högskola

Boken Sport Heritage är en, fysiskt betraktat, lättviktig publikation som först publicerades som ett temanummer i tidskriften Journal of Heritage Tourism 2014 (vol. 9, nr 3). Boken bidrar med användbart stoff till forskningen om sport och kulturarv. Men den representerar bara den anglosaxiska världen och den lyckas inte fullt ut att föra upp diskussionen om kopplingen mellan sport och kulturarv till en abstraktionsnivå som sannolikt skulle göra den riktigt intressant för en bredare akademisk läsekrets.

I introduktionskapitlet till boken argumenterar redaktören Gregory Ramshaw för varför det är angeläget att studera den till synes nya konstellationen sport, kulturarv och kulturarvsturism. Huvudargumentet ser ut ungefär så här: om vi betraktar sporten som ett fönster mot folks kultur och idrottsmuseer som arenor för sociala, politiska och ekonomiska agendor, och om vi inser att sportfans och turister ofta är överlappande kategorier och att sportens värld genererar kollektiva identiteter, så kan vi bättre förstå fenomenen kulturarv och turism. Om konstellationen är ny eller inte kan diskuteras. Mig veterligen är i varje fall inte termen Sport Heritage särskilt sliten inom forskningen. Men neologismer kan vara kluriga.

Varken kulturarvspraktik eller kulturarvsforskning är nya företeelser. Runt om i världen, särskilt i Europa och Nordamerika, började man under andra halvan av 1800-talet att ”uppfinna” ett förflutet som sedermera kom att tjäna skapandet av kollektiva minnen och identiteter. Begreppet kulturarv har emellertid inte varit så flitigt använt från 1800-talet och framåt. Om vi bara går tillbaka till 1983 så ser vi att en analys av uppfinnandet av dåtid på 1800-talet fick namnet The Invention of Tradition.[1] Den skulle lika gärna ha kunnat kallas för ”The Invention of Heritage”. Enligt redaktörerna för antologin Kanon och kulturarv verkar emellertid språket inte ha varit moget för ett dylikt ordval förrän på 1990-talet: ”numera talar vi om ’vårt’ kulturarv när vi för några år sedan skulle ha talat i termer av traditioner eller historia.”[2] När väl kulturarvsbegreppet kom i svang så fick verket från 1983 jämbördiga efterföljare. En av dessa, jag väljer att kalla den en klassiker, är David Lowenthals The Heritage Crusade and the Spoils of History .[3] Lowenthal är sannerligen ingen anhängare av kulturarv: ”To vilify heritage as biased is […] futile: bias is the main point of heritage. Prejudiced pride in the past is not a sorry consequence of heritage; it is its essential purpose.”[4] Lowenthals attacker mot kulturarvets produktion av dåtid må te sig bekräftande för en professionell historiker som producerar ”riktig” historieskrivning, men frågan är hur användbara de är i praktiken. I boken Sport Heritage refererar åtminstone redaktören Ramshaw till Lowentahls verk på ett konstruktivt sätt ty där finns trots allt användbara resonemang mitt i svaveloset.

Ramshaws fallstudie i Sport Heritage utgörs av en slags akademisk släktforskningsstudie där en cricketarena i engelska Kent bildar utgångspunkten för analysen. Ramshaw lyckas med att vara sympatiskt personlig i texten utan att tappa i akademisk stringens. Men man kan diskutera i vilken utsträckning som hans kärlek till farfar och cricket hämmar honom att upprätthålla tillräcklig analytisk distans.

Historikern Ross J. Wilsons bidrag handlar om hur man kan betrakta det brittiska kollektiva minnet av Första världskriget genom fotbollshistoriens filter. Artikeln är en analys av hur fotbollsmuseer i Storbritannien bekräftar och utmanar det dominerande kollektiva minnet av Första världskriget. Med fotbollsfiltret erbjuds ett alternativt minne där fokus på kollektivet, nationen och ”national sacrifice” får stå tillbaka för individer från specifika platser.

Artikeln om ett museum i Cherbourg, Australien, där ursprungsbefolkningens kultur och historia ställs ut är författad av Murray G. Phillips et al. Texten säger sig fokusera på vilken roll sporten, framför allt under 1900-talet, spelat för den minst sagt diskriminerade ursprungsbefolkningen. Men artikeln ägnar tyvärr mycket lite utrymme åt sportens roll. Jag uppfattar texten som kritisk i vardaglig mening för att den lyfter fram den vita överhöghetens övergrepp på ursprungsbefolkningen genom historien. Däremot uppfattar jag den utifrån akademiska normer som okritisk, rentav tendentiös. Texten har en uppbygglig stil och en av medförfattarna tycks vara ”curator” vid museet som analyseras. Här är man ibland farligt nära att bekräfta Lowenthals stränga tes om kulturarvets självförhärligande logik.

Vidare innehåller boken en analys av hur kulturarvet kring motorcykeltävlingen Isle of Man Tourist Trophy resulterat i en kamp om det imaginära och fysiska landskapet på Isle of Man. Artikeln är författad av Ray Moore et al. Kampen, menar författarna, har resulterat i folkliga ”counter geographies” (t.ex. inofficiella namn på platser) som underhåller minnet av olyckor och annat som de officiella berättelserna tystar ner för att kunna saluföra den spektakulära geografin som oproblematisk. Bidraget är en förvisso fruktbar analys som främst fokuserar de subtila praktiker som skapar en kulturens spatialitet. Men i ljuset av tävlingens exceptionellt dödsföraktande förutsättningar som utgör empirins starkt lysande fond så ter sig fallstudien aningen besynnerlig eftersom The Tourist Trophy väl mer åkallar icke så subtila bilder av döden mer än något annat.

Till sist några ord om bokens femte fallstudie författad av Sean J. Gammon. I den analyseras sambandet mellan levande sporthjältar och kulturarv. Gammon menar att sporthjältars kulturella funktion närmast är densamma som kulturarvets: båda ska omhuldas och vårdas på ett sätt som gör att framtida generationer får ett lika ljust minne av dåtiden som vi. Som Gammon insiktsfullt påpekar finns det dock ett krux i analogin. Vi må gilla patinerade slott och allmogeredskap, men vad gör den åldrande idrottscelebritetens svaga lekamen med vår bild av hjälten och i förlängningen dåtiden? Denna intressanta paradox är nog det som jag främst kommer att minnas från läsningen av boken Sport Heritage.

Copyright © Christian Widholm 2015

Noter

[1] Hobsbawm, E. J. & Ranger, T. O. (red.), The Invention of Tradition, Cambridge U.P., Cambridge, 1983.

[2] Jönsson, Lars-Eric, Wallette, Anna & Wienberg, Jes (red.), Kanon och kulturarv: historia och samtid i Danmark och Sverige, Makadam i samarbete med Centrum för Danmarksstudier, Göteborg, 2008, s. 9.

[3] Lowenthal, David, The Heritage Crusade and the Spoils of History, Cambridge University Press, Cambridge, 1998

[4] Lowenthal, s. 122.