Bang i Berlin

Print Friendly
Emma Tornborg
Institutionen för humaniora, Växjö universitet 



Barbro Alving
Dagbok från Berlinolympiaden 1936
Redigerad och kommenterad av Rolf Yrlid
189 sidor, inb.
Stockholm: Atlantis 2008
ISBN 978-91-7353-214-3


År 1936 var journalisten Barbro Alving, signaturen Bang, 27 år gammal och i full färd att planera sin resa till Berlin, där hon skulle rapportera från de olympiska spelen för de av Dagens Nyheters läsare som inte lusläste sportsidorna. Det var ett delvis okonventionellt beslut från DN:s sida att skicka henne på ett sådant uppdrag, och det knorrades en del från sportjournalisterna, vilket Bang antyder i ett brev till en väninna: ”Dels tror jag att sportchefen David Jonason, som härjar där nu, inte är vidare förtjust att jag kommer, du vet hur de är”.

Bangs uppgift var alltså inte att göra brännande politiska reportage, inte heller idrottsliga sådana. Hon skulle helt enkelt på sitt eget personliga sätt försöka förmedla händelser och stämningar från OS. Det är viktigt att komma ihåg, eftersom det har förekommit kritik mot att hennes rapporter inte var tillräckligt antinazistiska och inte tog tillräckligt mycket avstånd från regimen. Men 1936 hade kriget ännu inte börjat, omvärlden hade ännu inga detaljerade uppgifter om hur judarna behandlades, och man hoppades fortfarande på att Hitlers Tyskland var precis så fredligt som det hela tiden påstod att det var. Trots detta så är Barbro Alving allt annat än omedveten om och okritisk mot vad hon såg i Berlin; hur judarna behandlades, de enorma maktdemonstrationerna från regimens sida och det av nationalism berusade folkets enögda dyrkan av sin ledare. Att hennes sätt att beskriva det hela var humoristiskt snarare än gravallvarligt var lika mycket ett utslag av hennes personliga stil som en strategi för att synliggöra det gryende vansinnet. Ett stycke värt att citera i sin helhet, något som även Rolf Yrlid gör i sitt efterord, är hennes beskrivning av propagandautställningen ”Deutschland”:

Att en tysk propagandautställning inte är någon fars hade man möjligen anat, men att det skulle vara ett kulturellt maratonlopp kom lite plötsligt. Man hinner inte in förrän miljonsiffrorna och jätteformaten faller över en. Åttahundra tusen personer har redan varit här, och hela katalogupplagan är slutsåld, det rabblar redan vakten upp vid det tyska paradisets port. Och tack och lov, jag menar detta med katalogen, den måste ha varit som Goethes samlade verk. Men det finns en annan liten skrift, och där står: ’Den som utan förutfattade meningar och med öppna ögon går igenom denna utställning får veta allt om vad Tyskland var och är.’ Det där med meningarna svarar jag inte för, och ögonen blev mindre och mindre för varje sal, och vad Tyskland var förblev nog litet dunkelt. Men nog ser man vad det är, om man inte visste det förut. Det är Adolf Hitler.

Bang konstaterar att hakkorset ser ut som en spindel, att Hitlers mustascher på de jättelika bilderna ser ut som enbuskar och att den tyska örnen inte är det älskligaste av djur. När man läser hennes texter blir det uppenbart att hon inte saknar insikt om vad som håller på att hända och jag är helt enig med Rolf Yrlid, som i sin efterskrift ställer sig frågande till mycket av den kritik som Barbro Alving har fått ta emot, nu senast i avhandlingen Solister i mångfalden (2002) av Kristina Lundgren.

Om Bangs bilder av Nazityskland bakom det humoristiska anslaget döljer en allvarlig och bekymrad medvetenhet om läget (som när hon konstaterar att ”hela Berlin flaggar fortfarande, trots att det är mörkt, men mitt emot mitt fönster ligger ett grått komplex naket och osmyckat bland alla de hakkorsprydda. Tittar man sig om, hittar man flera sådana hus. Det är judarnas, de får inte flagga.”) så är hennes rapporter från själva sportevenemangen härligt lättsinniga och roliga: ”Man behöver bara titta på 400-metersloppet i häck, inte nog med att de stackars människorna skall springa omänskligt fort, utan så ställs det också upp hinder för dem”. Hon håller, liksom jag själv, alltid på den förlorande parten: ”Det är åtta stycken i loppet, och jag håller på Conrad från Bolivia, det tror jag ingen annan gör. Och det veka kvinnohjärtat har gissat alldeles rätt, det är en ren slump att Conrad kommer fram alls.”

Rolf Yrlid framhåller Bangs förmåga att få läsaren att känna sig som mitt i händelsernas centrum, som att han eller hon är där, på plats. Den effekten åstadkommer hon dels genom att skriva långa stycken i presens och oförfärat hoppa mellan tempusformer, och dels genom att vara närmast filmisk i sitt berättande. Yrlid skriver: ”Men Bang lyckas inte bara att få sin läsare att se. Hon får denne att se just det hon anser vara viktigt att se. Och det gör hon genom att arbeta på ett sätt som för tanken till filmen”. Det är helt riktigt, men vad jag främst vill framhålla är hennes förmåga att lägga märke till och skildra detaljer. Det är hennes snapshots, hennes impressioner och beskrivningar av skeenden utanför det omedelbara centrum som gör henne så unik. Hon berättar vad som händer i en kö på en bakgata när alla andra koncentrerar sig på vad som händer på arenan. Hon lägger lika stor vikt vid den lilla gumman i publiken som vid Führern själv. Just på grund av den iakttagelseförmågan och känsligheten kan hon vara omväxlande humoristisk och allvarlig och hon blir en mästare på att känna av stämningar och skiftningar i sin omgivning. Därför blir Barbro Alvings skildring av Olympiadens Berlin emellanåt precis så krypande obehaglig som hennes egen upplevelse av staden bakom dekorationerna och festligheterna var.

Man bör läsa dessa texter, liksom Rolf Yrlids upplysande och intressanta efterord i vilket han redogör för de diskussioner som fördes kring Berlinolympiaden, både i Sverige och utomlands. Man bör läsa dem inte bara för att Bang är en av vårt lands främsta skribenter någonsin, utan för att vi ännu en gång står inför ett OS i en diktatur. Återigen ska vi låtsas att idrott och politik inte hör ihop och att det inte spelar någon roll att vissa folkgrupper förtrycks samtidigt som vi förbrödras under den olympiska elden. Vi kan bara drömma om att det kommer att finnas en lika skarp penna på plats i Beijing i sommar som det gjorde i Berlin 1936. 

 

 

© Emma Tornborg 2008


Köp boken från Adlibris.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Akademiskboghandel.dk

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message