Inte helt övertygande studie av kön och makt i de olympiska spelen

Tags:

Print Friendly

Helena Tolvhed
Historiska institutionen, Stockholms universitet


Kath Woodward Sex, Power and the Games 205 sidor, inb. Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2012 (Genders and Sexualities in the Social Sciences) ISBN 978-0-230-28319-0

Kath Woodward
Sex, Power and the Games
205 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2012 (Genders and Sexualities in the Social Sciences)
ISBN 978-0-230-28319-0

Kath Woodward är professor i sociologi knuten till brittiska Open University och en väl etablerad röst i den feministiska vetenskapliga diskussionen om kropp och identitet. Under senare år har Woodward glädjande nog allt mer intresserat sig för idrott som ett område för att vidareutveckla en teoretisk diskussion om kroppen efter kulturforskningens ”kroppsliga vändning”. Hon har utkommit med Boxing, Masculinity and Identity: The “I” of the Tiger (2007) och Embodied Sporting Practice: Regulating and Regulatory Bodies (2009), samt inte mindre än tre böcker utgivna under förra året: föreliggande recensionsbok, Sex, Power and the Games; Sporting Times, om tidens och temporalitetens betydelse i idrotten; och Planet Sport om idrotten som del av globala ekonomiska, sociala, politiska och kulturella processer.

Som tecken på hennes entusiasm inför idrotten som forskningsområde och ett sug efter denna litteratur från förlagen (Routledge och Palgrave McMillan) och “marknaden”, är detta naturligtvis glädjande. Samtliga böcker argumenterar starkt för att vetenskapssamhället, och inte minst feministisk teoridriven forskning, bör ta idrotten på allvar. Det är en viktig poäng som jag förstås instämmer i. Som en del idrottsforskare (Osbourne & Skillen 2010, Tolvhed 2011) också framhållit föreligger det en potentiellt fruktbar, men relativt outnyttjad, kontaktyta mellan genusforskningen och idrotten som empiriskt forskningsområde. Mot bakgrund av en historia där kvinnors sociala underordning legitimerats utifrån en påstådd fysisk underlägsenhet och bristfällighet, är det kanske inte att undra på om feministiska forskare känt viss tvekan inför att närma sig frågor om kroppars fysiska prestationer. Men, här föreligger alltså en kontaktyta som vi, som jag ser det, gärna bör närma oss från båda hållen.

Det ska dock direkt sägas att Sex, Power and the Games, som så påpassligt gavs ut inför London-OS förra året, inte är någon helt lyckad bok. Wodward återanvänder en hel del från Embodied Sporting Practices och blandar i övrigt in idrottshistoriskt allmängods och en hel del ren faktagenomgång snarare än analys. Intrycket av hastverk förstärks också av att boken innehåller påfallande många korrekturfel.

Boken inleds med en redogörelse för olympisk historia i ett könsperspektiv och en genomgång av IOK:s organisatoriska jämställdhetspolicy och -åtgärder, för att sedan gå in på den teoretiska diskussion om kroppen som förs inte minst bland feministiska forskare. Här är Woodward på hemmaplan, och med fräscha ögon ser hon idrottens stora potential att bidra till analytiska förståelser av såväl representationer av kroppar som ”embodiment” i fenomenologisk och sociologisk mening. Hon gör den välfunna poängen att idrotten, genom att vara en så tydligt förkroppsligad – ”enfleshed” – praktik, kan överbrygga dikotomin mellan kroppen som konstruktion och kroppen som materialitet och erfarenhet. För nog är – som Iris Marion Young så briljant visade i essän ”Att kasta tjejkast” – våra rörelsemönster och kroppsliga varan i världen djupt präglade av sociala konstruktioner (inte minst kön), samtidigt som våra kroppars materialitet sätter en gräns för vad de kan utföra. Kroppen är varken en absolut, oföränderlig materia eller en fullständig konstruktion, vilket idrott och fysisk aktivitet illustrerar särskilt väl.

Hon gör den välfunna poängen att idrotten, genom att vara en så tydligt förkroppsligad – ”enfleshed” – praktik, kan överbrygga dikotomin mellan kroppen som konstruktion och kroppen som materialitet och erfarenhet.

Denna del av boken utgör ett starkt inlägg för mer studier av sport och fysiska aktiviteter för att diskutera könets kulturella betydelser, hur det produceras och förkroppsligas. De olympiska könstesterna diskuteras utförligt som ett påtagligt exempel på görande av kön, där alla ska passa in i dikotomin. Samtidigt uppstår, just på grund av denna rigiditet, en subversiv potential. För är det något de olympiska könstesternas historia visat så är det könets undanglidande karaktär, vilket bl a även C.L. Cole diskuterat tidigare. Fallet Caster Semenya tas givetvis upp i detta sammanhang. Idrotten reser obönhörligen frågor kring kroppsliga naturligheter, liksom egenskaper som aggression, prestation och tävlingslust. Den centrala plats som kön har för idrottens organisering förutsätter, menar Woodward, att det finns en absolut sanning, att genus och kön borde hänga samman och att mediciniska tester är det enda sättet att fastställa könets sanning. Diskussionen lånar från de Beauvoir, Deleuze, Lacan och Foucalt liksom de stora samtida feministiska forskarna – Toril Moi, Judith Butler, Iris Marion Young, Donna Haraway och Luce Irigaray.

Från denna initierade och teoretiskt avancerade diskussion blir det ett märkligt hopp till ett sifferstint och i huvudsak beskrivande kapitel 4 som ger en historisk genomgång av spelet kring olympiska värdstäder och olympisk ekonomi från amatörism till dagens hyperkommersialisering. Förvånande nog innefattar detta kapitel bara några få, närmast pliktskyldiga kommentarer kring könsdimensioner av detta. Kapitel 5, ”Spectacles and Spectators”, utger sig för att vilja diskutera olympiska ritualer, synlighet och visualitet men är tyvärr både ytligt och osammanhängande. Här berörs t.ex. Berlin 1936 som en visuell arena för manifestation av nationen och nazismen och den olympiska eldens historia. Det är förvisso lätt att instämma i resonemangen om hur storvulna olympiska ideal rimmar illa med dagens kommersialiserade evenemang och en militaristisk nationalism trots deviserna om global gemenskap, men kapitlet är varken nydanande eller väl genomtänkt.

Härpå följer ett kapitel om relationen mellan idrott och konst, till synes motiverat av den satsning på kultur som gjordes i London 2012, kallad ”The Cultural Olympiad“. Jag kan se potentialen för spännande diskussioner kring känslor och upplevelser, om sport som (populär-)kultur och relationen mellan betraktare och ”verk” (idrottsutövning), särskilt innefattande den uppsättning av maktdynamiker som genomsyrar ett evenemang som OS. Men Woodward ror det tyvärr inte i land. Det blir en ofokuserad diskussion som skrapar på ytan och ibland blir förnumstig på gränsen till det banala, som i resonemang om att både idrott och konst innefattar kreativa inslag eller att de båda relaterar till historia och till minne (vilken mänsklig verksamhet gör inte det?). En rask historisk översikt som bland annat tar upp olympiska affischer ger inte heller mycket kött på benen för den sakhistoriskt intresserade. Kapitlet mynnar ut i en diskussion om den konst som visades i samband med London-OS 2012 och om sponsorförhållandena kring denna.

Även kapitlet om OS som en politisk protestarena har en märkligt svepande karaktär. Det är den förväntade historien vi får oss till del här: Jesse Owens 1936, bojkotterna kring apartheidfrågan och i det kalla krigets spår, Mexico City 1968, Peking 2008. Intressantast är ett avsnitt byggt på Helen Lenskyjs forskning om värdstädernas svaga lokala grupper, som omlokaliseras och får utstå följderna av evenemanget, ofta utan kompensation, och som också drabbas hårt av nedskärningar i välfärden till följd av den olympiska satsningen.

Någon slutsats om vad allt detta sammantaget innebär för hur vi kan se på den olympiska rörelsen idag får läsaren dessvärre inte. Woodward pekar dock ut – snarare än erbjuder svar på – intressanta forskningsfrågor och teoretiska utmaningar, så som problematiken kring hur vi kan förena olikhet och jämlikhet, och hur identitet formas av upplevelser och fysiska aktiviteter. Visst fungerar Sex, Power and the Games som en slags provkarta över intressanta aspekter av och forskning kring OS. Men då de olika kapitlen befinner sig på helt olika nivåer är det svårt att avgöra vilken målgruppen egentligen föreställs vara. Den som i likhet med mig finner den teoretiska feministiska forskningsdiskussionen mest spännande gör bättre i att läsa Woodwards Embodied Sporting Practices. Ville jag vara elak skulle jag säga att Sex, Power and the Games framstår som ett resultat av just den galopperande marknadiseringen av allt relaterat till de olympiska spelen.

Referenser

  • Osbourne, Carol A. & Fiona Skillen (2010): “The State of Play: Women in British Sport History”, Sport in History, 30:2, 189-196.
  • Tolvhed, Helena (2011), ”Idrottshistoriska utmaningar och periferier. Om kritisk historieskrivning och idrottskvinnan som normbrytande figur”, i Helena Tolvhed & David Cardell (red.), Kulturstudier, kropp och idrott. Perspektiv i gränslandet mellan natur och kultur, Idrottsforum förlag

Copyright © Helena Tolvhed 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message