Print Friendly, PDF & Email

Robert Svensson
Institutionen för hälsovetenskap och medicin, Örebro universitet


Paul Potrac, Wade Gilbert & Jim Denison (red) Routledge Handbook of Sports Coaching 510 sidor, inb. Abingdon, Oxon: Routledge 2013 (Routledge International Handbooks) ISBN 978-0-415-78222-7

Paul Potrac, Wade Gilbert & Jim Denison (red)
Routledge Handbook of Sports Coaching
510 sidor, inb.
Abingdon, Oxon: Routledge 2013 (Routledge International Handbooks)
ISBN 978-0-415-78222-7

De senaste åren har Routledge givit ut handbooks, companions och readers i en rad olika idrottsrelaterade ämnen. Dessa har, om vi lutar oss mot idrottsforums recensenter, varit av skiftande kvalitét. Från att betraktas som i stort sett oumbärliga om än med vissa brister (se Karin Wemans recension av Routledge Handbook of Applied Sport Psychology) till att bedömas att vara, om än med ett fåtal undantag, en samling refuserade artiklar med liten relevans för ämnet de avser att behandla (se Michail Tonkonogi recension av Routledge Handbook of Ergonomics in Sport and Exercise). Det var således med blandade förväntningar jag började läsa Routledge Handbook of Sports Coaching.

Innan jag fortsätter måste jag göra en viktig distinktion. Jag ska inte recensera forskningen i denna bok, åtminstone inte huvudsakligen. Inte heller gå för djupt in på innehållet i de enskilda artiklarna. Givet omfånget och bredden på ämnen är mina kunskaper allt för begränsade för det. Jag ska recensera denna bok som en handbok. Till det är jag mer lämpad. För vem om inte jag, doktorand i idrottsvetenskap (inriktning idrottshistoria) med tränaren/coachen som forskningsintresse, behöver en handbok i ämnet. Jag kan ur ett behovs- eller användarperspektiv undersöka hur Routledge Handbook of Sports Coaching fungerar som en sådan. Det bygger emellertid på att den är tänkt att vara en handbok för någon som jag. Är den då det? ”It is important reading for all students, researchers and policy makers with an interest in this young and flourishing area”(s. i). Eftersom jag som forskarstuderande faller inom ramen för två av dessa tre rekommenderade läsarkategorier är det bara att sätta igång. 67 procent får duga.

Det är mot bakgrund av att sports coaching[1] de tre senaste decennierna blivit ett sofistikerat och multidisciplinärt yrke, samtidigt som coaching och coachutbildning inom akademin utvecklats till ett eget forskningsfält, som Routledge förra året gav ut denna ”handbook of sports coaching”. Enligt nationalencyklopedin är en handbok ”en vanligtvis kortfattad men någorlunda fullständig översikt eller vägledning inom ett ämnesområde” (ne.se). Även om denna definition är tämligen allmänt hållen rimmar den väl med de egenskaper jag förväntar mig hos en handbok också av det akademiska slaget. Den ska vara förhållandevis kort, lätt att orientera sig i och jag ska introduceras i det specifika ämnesområdets olika dimensioner. Frågan är sålunda om den svarar upp mot detta? Tummar vi på ”kortfattad” (boken är ca 500 sidor) är den åtminstone tänkt att göra det. Över 70 forskare från fältet är med och bidrar och i inledningen menas det att ”The Routledge Handbook of Sports Coaching is the first book to survey the full depth and breadth of contemporary coaching studies, mapping the existing disciplinary territory and opening up important new areas of research” (s. i). Framför allt inom psykologisk, sociologisk och pedagogisk forskning. Men återigen, gör den det? Ger den en någorlunda fullständig översikt eller vägledning inom sports coaching?

För att inte hasta med svaret börjar vi med formen. Boken är indelad i tre delar där den första ska vara en ”historical and conceptual overview of sports coaching”: Vad vet vi om sports coaching-fältet och hur ska vi studera det? Artiklarna är inplacerade i två underkategorier: ”Foundations of sport coaching” och ”Analysing sports coaching”. Den andra delen utgörs av olika perspektiv på sports coaching som praktik och är uppdelad i tre underkategorier: ”Perspectives on quality sports coaching”, ”Coaching, pedagogy and communication in sports coaching” samt ”Exploring social relationships in sports coaching”. Den tredje och sista delen behandlar vad vi vet om processen om att bli och att utvecklas som coach. Här bryts det övergripande temat ned i ”Critical perspectives on becoming a sports coach” och ”Developing competency in sports coaching”.

Vad kan då sägas om innehållet? Gemensamt för alla artiklar är att de förhåller sig, mer eller mindre, till forskningsläget i sitt specifika ämnesområde (fattas bara annat) och att de ger förslag på vidare forskning. Men, det som skiljer dem åt är från vilka utgångspunkter de gör detta. Något förenklat ser jag tre olika typer av ansatser: de artiklar som främst ska vara just renodlade forskningsöversikter, de som utvecklar eller introducerar en ny konceptualisering av coaching och de som utvecklar eller introducerar ett nytt sätt att studera coaching på. Inte sällan diskuteras också implikationer för coacherna och även om det inte uttryckligen står att boken är till för praktiserande coacher är det tydligt att artiklarna, och därmed fältet som sådant, i stor utsträckning har syftet att förbättra förutsättningarna för kvalitativ sports coaching och lösa coachernas problem. Detta kanske är självklart för en forskare inom psykologi eller pedagogik, men inte för en historiker. Bör vi inte sträva efter något mer än att ge ”tips till coachen”?

Flera av artiklarna läser jag med behållning. Särskilt de som till karaktären i första hand är forskningsöversikter. Ett exempel är de amerikanska psykologerna Melissa A. Chase och Eric Martins artikel om tron, både hos coacher och hos spelare, på vilka effekter coaching har. De visar hur det skiljer sig mellan olika dimensioner av coaching (till exempel taktik, motivation, teknik), mellan olika coacher och vilka konsekvenser det får, samt mellan coacher och spelare och sambanden där emellan. Ett annat är Lee Nelson och Derek Colquhouns text. Det de diskuterar är förvisso om det inte är tid för en interdisciplinär förståelse av atleternas lärande, men detgör det efter att med lagom stora penseldrag ha målat upp bilden av forskningsläget. De kategoriserar den tidigare forskningen och placerar in den i ämnesinriktningar och discipliner. I sin översikt går de således bortom att endast räkna upp vad enskilda forskare tidigare har gjort, vilket tyvärr inte är fallet för alla artiklarna i denna handbok. Ibland saknar jag en analytisk och syntetiserande nivå.

Det som kan sägas om de artiklar som strävar efter olika former av omkonceptualisering är att en del av dem blir för ytliga. Efter att ha introducerat och presenterat tidigare forskning och utgångspunkter för omkonceptualiseringen finns det inte mycket utrymme kvar på de ca 10 sidor som de har till sitt förfogande, och då hinner inte resonemangen utvecklas tillräckligt långt. Ett exempel är Richard Pringle och Hamish Crockets Coaching with Foucault. Implementeringen av det foucauldianska ramverket som diskuteras i artikeln presenteras på inte mer än en sida. Det räcker inte för att ge ett bestående intryck. Det finns dock undantag där ett är Marvin Washington och Ian Reades Coach: the open system’s manager. I sin diskussion om coachen ”as a member of the system of inter-related sports organizations” (s. 298) lägger de i väl avvägd utsträckning ut orden om öppna system, sport organisationer, och coachens roll där i.

De artiklar som är mest svårgenomträngliga återfinns under kategorin olika metoder att studera sports coaching på. Men det beror snarast på mitt ointresse och min okunskap (sambanden där emellan är uppenbara), vilket i sin tur beror på inriktningen på dem. Som historiker med en kvalitativ ansats är inte artiklar om hur coaching-beteenden och kompetens kan kategoriseras och kvantifieras (se till exempel Nicholas D. Myers och Ying Jins artikel Coaching competency and exploratory structural equation modelling) något jag kastar mig över med glupsk aptit. Inte vanligtvis i alla fall. Och inte nu heller, således.

Lyfter vi nu blicken samtidigt som vi riktar den mot inledningen för att dra oss till minnes vad bokens syfte var, kan det konstateras att Routledge Handbook of Sports Coaching innehåller de ingredienser som det står att den ska göra. Kartlägga forskning och ge förslag på ny. Dessutom diskuterar den implikationer för coacherna. Detta gör alltså de enskilda artiklarna, om än med lite skiftande kvalitet. Men, vilket leder oss in på den stora och avgörande svagheten med denna handbok, det är bara de enskilda artiklarna som gör det. De introduktioner, förevisningar om vad artiklarna ska handla om och sammanfattande kommentarerna före och/eller efter varje del, som finns och uppskattas i Routledge Handbook of Sport Management och Routledge Handbook of Sports Development (i Cecilia Stenlings respektive Paul Sjöbloms recensioner), saknas helt. Det enda redaktörerna Paul Potrac, Wade Gilbert och Jim Denison bidrar med i textväg (som redaktörer) är en två sidor lång (eller snarare kort) introduktion i början av boken. Det är lite skralt för en bok på ca 500 sidor. Själva kartläggandet, analyserandet och problematiserandet av fältet som sådant överlämnas fullständigt till läsaren. Det hade behövts ett sammanhållande och introducerande avsnitt till varje del i boken, alternativt att redaktörerna haft en utförlig dispositions- och innehållsdiskussion i introduktionen. Eller varför inte både och, om vi nu strävar efter att vara översiktliga och vägledande. Det jag som läsare får är helt enkelt bara de rubriker jag presenterat ovan. Dessa räcker inte som vägledning in i sports coaching-fältets olika dimensioner. Inte när de står där helt okommenterade. Resultatet blir att de olika artiklarna hänger i luften och inte alltid är så enkla att relatera till varandra. Kort sagt: Det saknas en nivå mellan kapitelrubrikerna och artiklarna. Den texten skulle dock inte alltid varit den lättaste att skriva för stundtals är den gemensamma nämnaren mellan de olika artiklarna inom en specifik del, och/eller mellan rubriken och en specifik artikel, försvinnande liten. Läser jag de olika rubrikerna efter varandra ser jag förvisso att det är en disposition som ser ut som en tanke men innehållet i artiklarna förvirrar ibland mer än att det förtydligar, konkretiserar eller fördjupar det övergripande temat. Flera gånger bläddrar jag tillbaka och tänker: ”Vad var det nu denna del handlade om?” Känslan av att många av artiklarna kom före rubriken blir påtaglig. Det är kanske så det oftast går till, men det behöver inte vara bra för det. Med ett ord: vissa artiklar har klämts ihop med lite väl mycket våld.

För att skapa översikt och ge vägledning hade ett alternativ sålunda varit att kommentera dispositionen och rama in de olika delarna. Ett annat hade varit att ändra bokens struktur. Eftersom sports coaching-fältet är ett tvärtvetenskapligt fält vore ett alternativ att strukturera framställning utefter de olika disciplinerna. Det enda som sägs i inledningen är att det främst är utifrån pedagogiska, sociologiska och psykologiska perspektiv sports coaching har behandlats, men det sätter inte några tydligare avtryck i dispositionen. Det gör att gränserna i den karta det var tänkt att målas upp förblir otydliga. Det självklara motargumentet till detta alternativ är att tvärvetenskapliga fält ska redovisas tvärvetenskapligt. Men det motargumentet får jag ju inte. Jag får ingenting.

Vad jag säger är alltså att formen och innehållet inte gifter sig med varandra, vilket beror på att det saknas en brygga dem emellan. Den kunde exempelvis ha byggts i inledningen. Där hade det också kunna ha diskuterats att sports coaching är en profession som utövas på många olika nivåer, inom många olika sporter och i många olika länder med olika kulturer och organisationsstrukturer. Även denna diskussion saknas och överlämnas istället, men inte explicit, till de enskilda artikelförfattarna att föra med resultatet att den emellanåt inte förs alls. Som läsare blir det därför ibland svårt att orientera sig. På vilken nivå gör sig forskningsresultaten gällande? Samtidigt ska sägas att flera författare är noga med att redovisa sport, nivå, land etcetera, och deras förslag på vidare forskning rör just andra nivåer och länder, men när det saknas är det högst problematiskt. Problemet kan sammanfattas med att det saknas en definitionsdiskussion. Boken hade varit hjälpt av ett avsnitt som behandlade vad sports coaching är eller kan vara, där dimensionerna ovan (och fler) hade berörts. Även om det stämmer att ”there is no consensus on a ’single’ model of coach development, or coaching” (s. 1) hade redaktörerna i introduktionen kunnat närma sig en definition hur bred den än hade varit tvungen att vara; försökt ringa in den minsta gemensamma nämnaren hur liten den än hade blivit. Bristen på en sådan gör att jag som läsare får en osäkerhet med mig redan från början. Vad är egentligen detta en handbok om? I anslutning till denna diskussion kunde de även problematiserat att handboken främst inriktar sig på nordamerikansk, brittisk, nyazeeländsk och australiensisk forskning. Nu konstateras det bara att den gör det.

För att sammanfatta: Flera av de enskilda artiklarna har jag behållning av att läsa men som handbok betraktad lämnar Routledge Handbook Of Sports Coaching mycket övrigt att önska. De översiktliga och vägledande dimensionerna i form av introduktioner, sammanställande kommentarer, problematisering och kartläggning lyser med sin frånvaro. I min mening är det redaktörernas arbeta att se till att helheten blir större än summan av dess delar, inte läsarens, och detta arbete saknas helt. Å andra sidan kanske denna handbok precis visar var den tre decennier gamla sports coaching-forskningen befinner sig. Det är ett spretigt och inte så väl sammanhållet forskningsfält utgörandes av forskning med skiftande kvalitet. Oavsett dess brister som handbok understryks faktumet att det är inom pedagogik, psykologi och sociologi som coachen och coachning har beforskats. Månne är det dags för andra discipliner att ta vid. Inte minst historievetenskapen, för att kratta min egen manege lite. För efter att ha läst Routledge Handbook Of Sports Coaching står det klart att sports coaching är en komplex, mångfasetterad och krävande pedagogisk verksamhet som påverkas av en rad olika faktorer och förväntningar. Men hur har det då blivit så? Det är den givna frågan för mig.

Copyright © Robert Svensson 2015


  • [1] Jag väljer att använda den engelska benämningen. En initierad översättnings- och definitionsdiskussion skulle ta alldeles för mycket utrymme i anspråk. Bristen på en sådan i boken gör jag dock en poäng av längre fram i recensionen.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message