Fotbollens maktfält i Norge

Tags: ,

Print Friendly

Fotbollens maktfält i Norge
Bill Sund

Fotbollen tilldrar sig sedan några år ett allt större intresse hos forskare i flera länder. De lockas av sportens samhälleliga roll, genuskaraktär och historiska utvecklingsmönster från pedagogisk lek till ”football business”. Forskningsläget börjar bli tämligen utvecklat, i synnerhet har brittiska forskare producerat flera grundläggande studier (Eric Dunning, James Walvin, Tony Mason m fl). De brittiska universiteten har också gått i spetsen för denna process, som numera börjar fördjupas även i de nordiska länderna (Norges Idrettshogskole, Kobenhavns Universitet, Malmö högskola, Stockholms universitet).

Några svenska projekt har nyligen avrapporterats (t ex Fotbollens kulturhistoria, Torbjörn Andersson) och fler är under arbete (exempelvis Svensk damfotboll, Jonny Hjelm). Fotbollssporten som sådan har en klar koppling till industrisamhällets organisation, kultur och förändring. I ett drygt hundraårigt perspektiv har fotbollen utvecklats från ett läroverksspel, förbehållet en social elit, till ett spel som spelas av såväl barn som vuxna: kvinnor som män. Leken har blivit allvar och ”big business”. Forskningen har ett fått ett nytt spännande fält att studera.

Detta gäller även de nordiska länderna som över huvud taget uppvisar detta mönster av folklig erövring av elitens tidigare domäner (golf, tennis, långfärdskridskor mm). I Norge har nyligen två etablerade Oslo-historiker, professorerna Matti Goksøyr (studier av sportifiering, nationalism) och Finn Olstad (biografi om Einar Gerhardsen bl a), kommit ut med en omfattande bok om fotbollen i Norge. Ansatsen är tematisk, bred och resonerande med pejling mot fotbollens sociala dimensioner och norska fotbollförbundet, som beställt verket.

Gentemot den brittiska och kontinentala fotbollsutvecklingen uppvisar såväl den svenska som norska utvecklingen flera avvikande drag. Främst av dessa drag är att fotbollen blev en folkrörelse i Sverige och Norge som länge höll marknadskrafterna stången och bevarade amatörismen i huvudsak intakt till helt modern tid. Inom de svenska och norska fotbollsmaktfälten behöll de ideella krafterna sin makt. Professionell fotboll infördes i England redan på 1880-talet och på kontinenten under mellankrigstiden. Men trots den snarlika utvecklingen, inklusive damfotbollens successiva genombrott efter 1970-talet, finns det skillnader mellan de nordiska länderna. Amatörbestämmelsen avskaffades i Sverige 1967 och först 1984 i Norge. Det finns en viss fördröjning i den norska utvecklingen, men med två stora undantag: dels den taktiska skickligheten i mitten av 1930-talet, dels 1990-talets akademisering och professionalisering.

Goksøyr-Olstad konstaterar med eftertryck att fotbollen, när den kom på 1880-talet från de brittiska öarna, innebar något kvalitativt nytt i förhållande till tidigare idrotter. Den blev till att börja med en idrott för stadsbefolkningen. Sedan spreds den ut i hela landet. Fotboll var en lagidrott med kroppskontakt. I det nya låg mer av individuell frihet, större möjlighet till personliga initiativ och troligen också, skriver de, möjligheter till ett starkare fysiskt engagemang: ”fotballen lå nærmare gateleken enn tradisjonell gymnastikk”. Till skillnad mot i Sverige spelades tidigt fotboll på gymnastiklektionerna i Norge. Fotboll ansågs vara karaktärsdanande och fostrande, alltså som fotbollen uppfattades vid de engelska internatskolorna under 1800-talet. Så småningom, när fotbollen började spridas från skolorna ut i det norska samhället, kom den att betyda social integration, ett hopp om försoning mellan klasserna, där det annars fanns avstånd mellan människorna. Fotbollen bröt ner sociala skrankor och blev ett folkligt spel, vilket innebar att mer ”snobbiga” skikt ställde sig utanför fotbollssporten. Redan 1916 samlade landskampen Norge-Sverige ca 18 000 åskådare – en tydlig indikation på fotbollsintresse och nationalism, för all del.

Med fog menar författarna att den norska fotbollshistorien sönderfaller i tre förhållandevis tydliga perioder: etableringen fram till 1920, folkfotbollen fram till 1970-talet – då kommersialiseringen började ta fart, vilket innebar att en ny period tog vid. Diskussionen förs i sociala termer innebärande att fotbollen kom in i det samhälleliga maktfältet som en del av de borgerliga grupperingarnas krav på social hegemoni och kulturell dominans. Lika barn lekte inte bäst. Fotbollen var således under den första perioden både exklusiv och icke-exklusiv. Övergången till den andra folkliga perioden skedde under 1920-talet. Spelet kom att utövas främst av arbetare och lägre tjänstemän. Men, som författarna framhåller med skärpa, fotbollens styrelserum var förbehållna borgerskapet. Fotbollen kunde under denna period visa prov på social frustration och ”klasskamp mellan vita streck”. Förhållandet mellan klubbar som tillhörde fotbollförbundet respektive AIF (Arbetarnas idrottsförbund, som blev en betydande social rörelse i Norge i motsats till i Sverige) var som mellan ”hund och katt”.

Den tredje perioden uppvisar flera tendenser: dels fotbollens kommersialisering (processen mot ”football business”), dels genombrottet för damfotboll och kvinnors synliggörande inom fotbollen och dels fotbollen som den största barn- och ungdomsorganisationen i landet. Damfotbollen har sedan 1970-talet haft en mycket stark ställning i Norge och är i många stycken jämförbar med damhandbollen, som drar mycket folk av båda könen. Fotbollsintresset är väldigt stort och det märks bland barn och ungdom. Har Norge någon nationalsport så är det fotboll. Författarna reser den berättigade frågan: Vart går den norska fotbollen? och undrar om folkrörelsefotbollen kan förenas med företagsfotbollen (de stora norska klubbarna bildade tidigt aktiebolag, alla utom Rosenborg som klarade sin ekonomi ändå).

Genom huvudsakligen oljepengar inleddes en mycket kraftig satsning på kommersiell elitfotboll under 1990-talet och precis som i Sverige finns numera ett kollektivavtal mellan parterna: klubbarnas kartellorganisation och spelarnas fackliga organisation. Dessutom finns de mäktiga spelaragenterna, vilka förser klubbarna med spelare och förhandlar fram personliga kontrakt för sina klienter spelarna. Alla dessa arbetsmarknadsrelationer är väl utbyggda i Norge, kanske mer på djupet än i Sverige. Symtomatiskt gick också de norska spelarna i ”Tippeligan” (jfr Allsvenskan) ut i strejk i somras, vilket ledde till att en omgång fick spelas senare. Spelarna uppnådde dock inte sina krav. Talet om den paternalistiska ”fotbollsfamiljen” har därför kommit att bli mindre passande i Norge under senare år.

Norsk fotboll var en ivrig ”lærgutt” och har alltid stått brittisk fotboll väldigt nära på alla sätt. Den förste tränaren som kom till Norge var skotten Arthur T Murray och det var redan 1910. Därefter var det idel britter som kom över på sommaren då de hade ledigt från proffsfotbollen. Under 1920-talet fick man även fotbollskunskaper genom flera kontinentala tränare. Norsk fotboll präglades då fortfarande av ”husartaktik”, en väldigt enkelspårig typ av fotboll. Det behövs en metod, som Thomas Mitchell sa, han var ”sommartränare” 1929-31. Den metoden fick man genom att ta sin utgångspunkt i Herbert Chapmans (manager i Arsenal) spelsystem och genom svenskarnas modell för tränarutbildning. Systemfotboll blev därmed temat för norsk fotboll under 1930-talet, och framgångsvågen kulminerade i Berlin-OS 1936 då man besegrade hemmalaget mitt framför ögonen på Hitler och Goebbels och vann en bronsmedalj.

Författarna gör en intressant poäng i att systemfotbollen hade påtagliga likheter med Henry Fords rationalism och arbetsorganisatoriska principer: plan – organisation – tempo -kvalitetskontroll. Tanken i systemfotbollen, tydligast hos Chapman och Vittorio Pozzo, samtida italiensk förbundskapten, var att försvarsspelet var grunden och skulle vara starkast möjligt genom att det förstärktes med flera spelare. Viktigt var även att en rationell systematik skulle genomsyra lagets spel från målvakt till toppforwards. Norsk fotboll lärde sig snabbt detta tema och utvecklade det dessutom till en egen variant kallad Magdeburg-taktiken, som gick ut på att man spelade med fyra-fem försvarspelare. Det traditionella upplägget vid denna tid var annars två-tre försvarare. I Magdeburg lyckades man med förhållandevis svaga spelare spela 2-2 med denna taktik mot Tyskland 1934, därav namnet. Systemfotbollen visade med andra ord att ett väl sammansvetsat lag med en defensiv och systematisk taktik kunde spela jämnt och till och med vinna mot bättre lag. Det kollektiva systemet kunde överskrida den individuella skickligheten.

Norsk fotboll stod genom tillägnandet av systemfotbollen stark på 1930-talet. Kriget/ockupationen medförde dock att denna kompetens gick förlorad. Det kom att dröja ända fram till 1990-talet innan landets fotboll åter blev konkurrenskraftig och denna återupphämtning, som inleddes med kraft på 1970-talet, är en av huvudpunkterna i Goksøyr-Olstads framställning. Ett dominerande inslag i den norska modellen var att fotbollen kom att utvecklas och systematiseras genom akademisk forskning och undervisning. Basen blev Norges Idrettshøgskole i Oslo där flera av de ledande företrädarna kom att samlas: Egil ”Drillo” Olsen, Nils Arne Eggen och Andreas Morisbak. Eggen var mycket drivande och det man gjorde var framför allt att bearbeta Allan Wades engelska fotbollsidéer. Eggen kom senare att koncentrera sig på Rosenborg och ”Drillo” blev så småningom ett namn även utanför Norge med sin extrema modell, vars ledmotiv var djupt försvar, aggressiv press på bollhållaren och snabba spelvändningar genom långa passningar.

Författarna sammanfattar denna utveckling med att konstatera att inflytandet från den nya engelska skolan (rak backlinje, press på bollhållaren etc.) var avgörande. Impulser kom från George Curtis, tränare i Rosenborg från och med 1969, engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson (som då var verksamma i Sverige) och svenskarna Sven-Göran Eriksson, Tord Grip, Olle Nordin och Gunder Bengtsson (de tre sistnämnda verkade även i Norge). Dessutom fanns kopplingen till teorin och akademin (Norge Idrettshøgskole) hela tiden där. Fotbollen akademiserades, en sport som förr hade letts av genuina praktiker. Den akademiska fotbollsförståelsen fick hegemoni tack vare den akademiska prestigen och outtröttliga missionärer som Nils Arne Eggen, framhåller Goksøyr-Olstad, vars intressanta bok är ytterligare ett gott bevis på närheten mellan norska fotbollförbundet och akademin.

Norsk fotboll har nu fått sitt stora jubileumsverk (100 år 2002) och nu väntar vi på en lika bra och djuplodande bok om den svenska fotbollsfamiljens första 100 år 2004.

Bill Sund är verksam vid institutionen för samhällsvetenskap, Växjö universitet.

Beställ boken från Norges fotballforbund

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message