En bok med många kvaliteteter som ändå skulle vinna på en teoretisk modernisering

Cecilia Stenling
Pedagogiska institutionen, Umeå universitet

Det brukar sägas att förordet är den mest lästa delen av en bok, och jag måste erkänna att jag är en sådan där förords-läsare. I förordet får jag ofta veta något om författaren och om skrivprocessen – aspekter av bokens tillkomst som inte har sin plats i ett slutredigerat och många gånger tillrättalagt manus. På det sättet möjliggör förordet för mig som läsare att upprätta en relation till författaren och till bokens innehåll och jag får också respekt för både processen och slutprodukten. Boken Poeng, Penger og Politikk: Et institusjonelt perspektiv på idrettsledelse har dessutom ett efterord, en jackpot alltså för sådana som mig. Men låt oss börja i början.

I förordet till Poeng, Penger og Politikk: Et institusjonelt perspektiv på idrettsledelse får jag för det första veta att jag som läsare inbjuds att följa med på en analys av hur idrotten är organiserad och hur idrottens roll i samhället kan förstås i relation till det. Den förestående analysen beskrivs också som framför allt teoretisk, och som ett försök att se ”om vi kan forklare det store bildet og forstå meknismene i idretten fra et teoretisk perspektiv” (s. 6). Organisationsteori är ett vetenskapsområde som innehåller en mängd olika och stundtals motstridiga förståelser av både organisationer och organisering.[i] Som dess undertitel skvallrar om har författaren till den här boken föresatt sig att göra en analys från ett institutionsteoretiskt perspektiv, ett val som möjligen skulle kunnat utvecklas givet att det genererar en specifik syn på organisationer och organisering. Institutionell teori är vidare mer ett paraplyperspektiv än en enhetlig teoribildning. Det är också ett teoretiskt område som är i ständig och snabb förändring, vilket gör att den som försöker hänga med i dess utveckling har mer än fullt upp.[ii] (Tro mig – jag försöker själv.) Gammelsæter fokuserar i boken på grundläggande institutionsteoretiska begrepp. Förutom själva institutionsbegreppet är det framför allt idéerna om institutionella logiker och pluralistiska institutionella kontexter som sätts i arbete i analysen. Som författaren påpekar betraktas ofta Friedland och Alford (1991) som de som myntade begreppet institutionella logiker, men Thornton och Ocasios definition från 2008 har kommit att bli den mest använda: ”the socially constructed, historical patterns of material practices, assumptions, values, beliefs, and rules by which individuals produce and reproduce their material subsistence, organize time and space, and provide meaning to their social reality” (p. 101). Något förenklat går det att säga att perspektivet innebär att vissa idéer om organisering är förgivettagna och därigenom förskriver ’lämplig’ organisering. Organisationer och organisering är alltså socialt konstituerade och konstituerande processer. Tidig institutionsteoretisk forskning antog ofta att organisationer förhöll sig till ett fåtal sådana förgivettagna idéer – rationaliserade myter (Meyer & Rowan) – vilket förklarade att organisationer inom ett så kallat fält blev allt mer lika varandra (genom att de blev isomorfa med samma rationaliserade myter). På senare tid har dock idén om pluralistiska institutionella kontexter (se t ex Kraatz & Block, 2008, 2017) fått allt större fäste. Den innebär, återigen något förenklat, att organisationer befinner sig i ett spänningsfält mellan olika institutionella logiker, och att det också präglar organiseringen av verksamheten (t ex genom utvecklingen av hybridorganisationer).

Bokens huvudrubrik låter i sin tur oss förstå vilka institutionella logiker som är centrala i författarens analys: Tävlingsidrottens (Poeng), Marknadens (Penger), och Statens (Politikk). Innebörden av ett institutionellt perspektiv och av dessa tre logiker och deras betydelse för organiseringen av idrott utvecklas i bokens första fyra kapitel. Författaren argumenterar väl för valet av just dessa tre logiker, men givet att idrott är en utpräglat aktivitetsbaserad verksamhet så tror jag kanske att en inkludering av familjesfärens logik (se t ex Wijkström & Einarsson, 2011) hade varit fruktbar, detta då det hade möjliggjort en analys av t ex förändrade aktivitetsmönster inom idrotten, något som är högst aktuellt och som påverkar idrottens organisering (t ex genom framväxten av idrottsaktiviteter utan tävlingsinslag). I kapitel fem fördjupas bokens huvudtes: att det finns både en konflikt mellan och ett ömsesidigt beroende mellan olika institutionella logiker och att statens och marknadens logiker allt mer influerar organiseringen av idrott (och ofta med idrottens goda minne). Den här utvecklingen, vars centrala processer ofta benämns ’governmentalization’ respektive ’commercialization’, och dess konsekvenser för idrottens organisering (t ex förändringar i idrottens demokratiska styrsystem eller olika typer av målförskjutning), beskriver författaren på ett förtjänstfullt och levande sätt. Framför allt märks Gammelsæters gedigna och mångfacetterade kunskap om elitidrottens organisering (se t ex Gammelsæter & Jakobsen, 2008; Gammelsæter, 2008, 2009). I kapitel sex och sju söker författaren öka nyansrikedomen i analysen genom att applicera ytterligare varianter av ett institutionsteoretiskt perspektiv. I kapitel sex används därför i tur och ordning begreppen fält/doxa för att belysa hur idrotten inte bara präglas av yttre (institutionell) press utan också av motsättningar och inre spänningar. Därefter sätts idén om nationella system i verkan för att visa hur idrotten kan förstås som en verksamhet som präglas av nationen och som också reproducerar idén om nationer och en rangordning mellan dem med utgångspunkt specifika (västliga) värden. I kapitel sju diskuteras idrottens organisering i förhållande till begrepp som modernisering, globalisering, transnationalisering och amerikanisering, och författaren både problematiserar och erkänner giltigheten hos dessa begrepp för att beskriva en historisk (transnationell) utveckling. Kapitel åtta innehåller en preciserad beskrivning av den institutionsteoretiska begreppsapparaten och dess historiska utveckling. I kapitel nio sätts några av de teoretiska verktyg som presenterats under bokens gång i arbete i relation till den europeiska fotbollen och i det avslutande kapitlet tio presenteras de mer precisa institutionella logiker som utgör det som författaren kallar ”konfliktsonen”. Därefter analyseras ledarskap såsom förmågan att verka i denna konfliktzon, det vill säga i ”området mellom institusjonelle logikker der mulighetene til å skape forandring ligger” (s. 236).

Som föregående beskrivning vittnar om växlar boken mellan olika analytiska begrepp, analysnivåer och empiriska områden. Också det är något jag som läsare förbereds på i förordet, och det är ett grepp som jag uppskattar i så måtto att det möjliggör en nyansrik analys som synliggör en stor del av vad den institutionsteoretiska begreppslådan har att erbjuda. De flesta som arbetat med texter har förmodligen stött på problemet med att det man vill säga bygger på något annat som man också behöver säga, men att detta inte kan komma före det första man vill säga för då blir det omöjligt långt mellan poängerna. Man känner helt enkelt ett behov av att, så att säga, ”säga allting först” (alternativt sist). Det här är naturligtvis en omöjlig ekvation att lösa, och en skribent som sitter och sliter sitt hår får helt enkelt nöja sig med att göra överväganden. När det gäller just den här boken så föreslår jag att författaren inför en eventuellt andra upplaga överväger att använda sig av en struktur som mer stringent följer en princip (t ex begrepp, analysnivå eller empiriskt område), alternativt att dela in boken i olika delar. Trots att jag sympatiserar med det nuvarande strukturella greppet så har jag ibland svårt att hänga med i svängarna. Författaren behöver också göra en del ”omtag” för att motverka ett visst repetitivt intryck, och stundtals gör strukturen att de många och goda analytiska insikterna inte får den plats de förtjänar.

Om vi återigen återvänder till förordet så får jag där också veta att författaren velat förmedla analysen på ett så lättillgängligt sätt som möjligt. En av de stora behållningarna med boken är också hur Gammelsæter, på ett sätt jag ofta försökt men aldrig känt att jag lyckats med, förklarar de grundläggande institutionsteoretiska antaganden som gör att teoribildningen så radikalt förändrar den vardagliga förståelsen av organisering. Författaren menar vidare i förordet att han velat bryta den gängse konventionen att introducera och precisera vetenskapliga begrepp tidigt i en text, till förmån för en lättillgänglig och god läsupplevelse. Detta är onekligen ett något annorlunda grepp, och det gör också boken något svårkategoriserad. Är det en lärobok? Njaa… då skulle den nog haft en annan (och mer förutsägbar) struktur och framställningsform. Är det en bok för praktikern? Nja… Då skulle den nog varit ännu mer specifik och stringent i de praktiska områdena (t ex ledarskap eller policy-skapande) den behandlar. Är det en inomvetenskaplig bok? Nja… då skulle den nog i ännu större utsträckning utveckla och precisera begreppsapparaten och visa på och argumentera för dess betydelse i relation till empiri och till andra teoretiska perspektiv. Emedan boken inte kan placeras enbart i någon av ovanstående kategorier, så är den samtidigt lite av alla dessa typer, och mest av allt är den nog det författaren själv föreslår i förordet, nämligen ”en analyse” och ”ett forskningsprosjekt” där vi som läsare ”tas med på dette prosjektet og lærer mye av det samme som [författaren] lært” (p. 5), och det är en lärorik och intressant läsupplevelse.

Avslutningsvis får jag i förordet veta att det här projektet har pågått under en 10–11-års period, och att de exempel som används i boken inte alltid är samtida, men likväl aktuella och lämpliga för att illustrera organiseringsprinciper i idrotten. De som genomgått en lång skrivprocess har sannolikt upplevt att man vid någon punkt måste sätta stopp för införlivandet av nya idéer och ny forskning, texten måste helt enkelt bli klar. Trots att jag har full förståelse för denna pragmatiska aspekt av skrivande hade möjligen den här analysen tjänat på att i större utveckling redogöra för och förhålla sig till den senaste konceptuella utvecklingen inom institutionell teori, inte minst den som försöker begreppsliggöra själva institutionaliseringsprocessen, där begrepp som till exempel institutional work (e.g., Lawrence, Suddaby, & Leca, 2009) är centrala. Dessa begrepp möjliggör nämligen ett synliggörande av det som jag ser som själva kärnan i institutionell teori: att vi människor påverkas av institutioner, de utgör så att säga ”råmaterialet” i vårt meningsskapande, men det är också vi människor som aktivt skapar, upprätthåller och förändrar institutioner. Allteftersom vi gör det tillverkas verklighetskonstruktioner som föreskriver, fördelar och kopplar samman mål, medel, makt, identiteter, resurser osv. Jag skulle också gärna sett att författaren i större utsträckning dragit nytta av den numera omfattande forskning som på ett eller annat sätt behandlar idrottens reciproka förhållande till staten respektive marknaden. Även om de många exempel som används fungerar och är aktuella trots sin ålder hade det kunnat göra de analytiska poängerna ännu tydligare och också hjälpt till att ytterligare beskriva organisering på organisationsnivå och hur organisationers ”inre” liv samverkar med dessa ”yttre”, ett perspektiv som kunnat stärkas i boken.

Så till efterordet. Här ställer författaren flera intressanta teoretiska och empiriska frågor, till exempel undrar han hur det är möjligt att vissa praktiker som är uppenbart illegitima för de flesta av oss (t ex korruption) kan bli institutionaliserade, det vill säga legitima? Genom att resa frågor såsom denna visar Gammelsæter kvaliteteter som jag tycker är oumbärliga hos en forskare: en nyfikenhet och vilja att testa nya idéer som hjälper oss att fördjupa och förändra vår förståelse av världen omkring oss. Jag läser gärna hans nästa försök!

Copyright © Cecilia Stenling 2017

Referenser

Friedland, R., & Alford, R. R. (1991). Bringing society back in: Symbols, practices, and institutional contradictions. In W. W. Powell & DiMaggio, P. (Eds.), The new institutionalism in organizational institutionalism (pp. 232–267). Chicago: Chicago University Press.

Gammelsæter, H. (2009). The organization of professional football in Scandinavia. Soccer & Society, 10, 305-323.

Gammelsæter, H. (2010). Institutional pluralism in ’commercialized’ sport clubs. European Sport Management Quarterly, 10, 569-594.

Gammelsæter, H., & Jakobsen, S. E. (2008). Models of organization in Norwegian professional soccer. European Sport Management Quarterly, 8, 1-25.

Greenwood, R., Oliver, C., Lawrence, T. B., & Meyer, R. E. (Eds.) (2017). The SAGE Handbook of Organizational Institutionalism (2^nd ed.). Thousand Oaks: SAGE.

Greenwood, R., Oliver, C., Sahlin, K., & Suddaby, R. (Eds.). (2008). The SAGE Handbook of Organizational Institutionalism. Thousand Oaks: SAGE.

Kraatz, M.S., & Block, E.S. (2008). Organizational implications of institutional pluralism. In Greenwood, Oliver, Sahlin, & Suddaby (Eds.), The Sage handbook of organizational institutionalism (pp. 243-245). London: Sage.

Kraatz, M.S., & Block, E.S. (2017). Institutional pluralism revisited. In Greenwood, R., Oliver, C., Lawrence, T. B., & Meyer, R. E. (Eds.) (2017), The SAGE Handbook of Organizational Institutionalism (2^nd ed.) (pp. 532-557). Thousand Oaks: SAGE.

Lawrence, T. B., Suddaby, R., & Leca, B. (Eds.). (2009). Institutional work: Actors and agency in institutional studies of organizations. Cambridge university press.

Meyer, J. W., & Rowan, B. (1977). Institutionalized organizations: Formal structure as myth and ceremony. American Journal of Sociology, 83, 440–463.

Morgan, G. (2006). Images of Organization (2^nd ed.). Thousand Oaks: SAGE.

Thornton, P., & Ocasio, W. (2008). Institutional logics. In Greenwood, Oliver, Sahlin, & Suddaby (Eds.), The Sage handbook of organizational institutionalism (pp. 99-129). London: SAGE.

Wijkström, F. & Einarsson, T. (2011). Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring (2 uppl.). Stockholm: SSE Institute for Research.

Noter

[i] Boken Images of Organization av Gareth Morgan (2006) är ingen dum start för en överblick av olika teoretiska förståelser av organisationer och organisering.

[ii] Här kan jag tipsa om att den så kallade ”gröna bibeln”, the SAGE Handbook of Organizational Institutionalism (Greenwood, Oliver, Lawrence, & Meyer, 2017) precis kommit i en andra utgåva. Tillsammans med den första utgåvan (Greenwood, Oliver, Sahlin, & Suddaby, 2008).