En av världens mest förnämliga ishockeybiografier

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Tobias Stark
Linnéuniversitetet


Thomas Tynander
Pelle Lindbergh
391 sidor, hft., ill.
Saltsjö-boo: Pintxo förlag 2017
ISBN 978-91-8839-534-4

Måndagen den 11 november 1985 avled den svenske stormålvakten Pelle Lindbergh på John F. Kennedy Memorial Hospital i Stratford, New Jersey, endast 26 år gammal. Kvällen innan hade Lindbergh varit ute och festat med sina lagkamrater i NHL-laget Philadelphia Flyers. På vägen hem kraschade han i hög fart rakt in i en betongmur med sin sportbil. Inom ett dygn hade Lindbergh förklarats vara hjärndöd, och tre dagar senare transplanterades hans organ till sex behövande patienter, något som dåvarande Flyers-coachen Mike Keenan kallade för ”Pelle’s final – and greatest – save”!

Vid tidpunkten för sin död stod Lindbergh på toppen av sin karriär, och livet tycktes leka för honom. Sommaren dessförinnan hade han, som första europé, fått ta emot priset för NHL:s bäste målvakt, Vezina Trophy. Klubben Lindbergh spelade för, Philadelphia Flyers, var en av NHL:s absoluta bästa, och hade faktiskt varit hans favoritlag ända sedan ungdomsåren. Till råga på allt hade Pelle och fästmön, det svenska vindsurfingsesset Kerstin Pietzsch, precis börjat tala om giftermål. Allt detta slogs emellertid i spillror när Lindbergh tappade kontrollen över sin bil och for rakt in i evigheten!

Dagen efter Lindberghs död skrev publicisten Dave Anderson en minnesruna om honom i New York Times:

He was the best in the National Hockey League at what he did. Stopping the puck. Catching it with his left glove, deflecting it with his thick stick, his blocking glove, his leg pads or his skates. But first Pelle Lindbergh had to see the puck through the eyeholes of his white mask. More than anything else, that was what earned the Philadelphia Flyers’ goaltender the Vezina Trophy last season – that ability to see the black rubber puck as it hurtled toward him sometimes at more than 100 miles per hour. See the puck, goaltenders always like to say. But at 5:41 on Sunday morning, in the darkness before dawn, Pelle Lindbergh didn’t see a 30-yard wide white concrete wall in front of the small red brick schoolhouse where Somerdale Road bends to the right. At least he didn’t see the wall in time. Pelle Lindbergh was legally drunk when he didn’t see the 3 1/2-foot-high wall. His blood alcohol content was found to be .24 percent; anything exceeding .10 is considered legally drunk. The weather was warm and dry, the street lights were on. The speed limit is 35 m.p.h. (except in school hours) in that residential area, but the 26-year-old Swede apparently was driving his red Porsche 930 Turbo much faster. ‘The reasons for the accident,’ Detective Charles Pope of the Somerdale Police Department was saying yesterday. ‘appear to be speed and alcohol.’[1]

Hur kunde detta ske? Den frågan är utgångspunkten för sportjournalisten Thomas Tynanders nya biografi, Pelle Lindbergh. Framställning i sig är en delvis omarbetad och utökad version av Tynanders numera utgångna bok, Pelle Lindbergh: Bakom den vita masken.[2] Att Tynander tagit sig för att ge ut boken igen, i ny upplaga, är en väntjänst av stora mått till alla NHL- och ishockeyintresserade svenskar.

Det journalistiska förarbetet till projektet har varit enormt omfattande. Listan över alla intervjuade informanter ter sig närmast som ett rent skolboksexempel på hur rigorös sport- och samhällsjournalistik ska gå till. Utöver Lindberghs familj och närmaste vänner har Tynander nämligen pratat med en anmärkningsvärt stor mängd tunga ishockeyföreträdare på båda sidor av Atlanten (Tommy Boustedt, Bob Clarke, Jay Greenberg, Bernie Parent, Tommy Sandlin, Ilka Sinisalo, Jay Snider m.fl.), vilka alla frikostigt delat med sig av sina minnen och erfarenheter av den forne världsmålvakten. Dessutom har Tynander, som den förste journalisten någonsin, gått igenom den polisutredning som gjordes i samband med Lindberghs dödsolycka, vilken givit honom viktig bakgrundsinformation som tidigare aldrig varit offentliggjord. Till på köpet har Tynander faktiskt egna erfarenheter av Lindbergh, då han som lite knatte hade förmånen att själv både få se Pelle spela och att träffa honom personligen.

I USA däremot, i mitten av 1980-talet, blev han en del av en kultur där det aldrig ifrågasattes om en ung kille satte sig i bilen efter ett krogbesök.

Att det omfattande och högkvalitativa källmaterialet utgör en god grund att stå på för den, som liksom Tynander, vill teckna ett livfullt porträtt av en av våra mest omhuldade NHL-stjärnor är självsagt. För att verkligen klargöra betydelsen av den ansenliga datainsamlingen och den mångfald av olika perspektiv det medför, bör dock tilläggas att levnadsteckningar av idrottspersonligheter i allt väsentligt brukar vara baserade på huvudpersonens egna utsagor, givna långt i efterhand i syfte att förklara och/eller rättfärdiga deras eget agerande. Djupet och bredden i Tynanders framställning är sålunda långt större än vad som är allmän praxis inom den populära genren idrottsbiografier. Därtill skriver Tynander med en mycket vass penna, på en väldigt lättfattlig, men substantiell svenska, vilket gör att behållningen av texten ökar till yttermera.

Boken sig är uppbyggd genom att Tynander varvar skildringar av Lindberghs sista dagar med historiska tillbakablickar på hans liv, från födelsen fram till den ödesdigra festkvällen. Detta grepp är väldigt lyckat, eftersom det ger en nödvändig dynamik till berättandet, vilket annars lätt hade kunnat gå i stå i och med att det tragiska slutet var så att säga redan givet på förhand.

Den bild som projiceras av Lindbergh är av en tillitsfull livsnjutare, som tog livet med en klackspark, men ändå kunde vara svårt plågad av dåligt självförtroende. Människorna runt omkring Lindbergh verkar ha tyckt om att umgås med honom, men förefaller samtidigt ha känt att han bara var till ”låns”, eftersom Pelle hela tiden var tydlig med att han var på väg vidare i livet, mot något annat och större: att bli stjärnmålvakt i NHL. En skolkamrat som Tynander talat med vittnar exempelvis om att Lindbergh slarvade med läxorna, och när det väl blev dags för prov i skolan skrev han bara ”’[d]et här spelar ingen roll för mig, för jag ska bli målvakt i Philadelphia Flyers”, och lämnade in.[3] Likaså har den före detta storbacken Tomas Jonsson berättat att ”[v]id JVM i Karlstad och Karlskoga 1979 fanns det bara en scout från NHL på plats och Pelle satt verkligen i knät på honom i hotellobbyn. Men vi andra brydde oss inte alls”.[4]

Idag är det vardagsmat att unga ishockeyspelare i Sverige drömmer om en framgångsrik NHL-karriär, men Lindbergh förefaller därvidlag ha varit den kanske förste att göra det. Just detta är dock inget som Tynander gör någon stor poäng av. Han arbetar annars väldigt systematiskt med korta utflikningar för att kontextualisera det händelseförlopp han skildrar, vilket borgar för en mustig och livfull historieskrivning, utan att berättelsen för den skull tappar tempo. Tynander kan över huvud taget sägas ge ett väldigt naket och livfullt porträtt av huvudpersonen, utan att för den skulle hemfalla till vare sig begapande idolisering eller snaskig sensationsjournalistik. I stället resonerar han sakligt och nyanserat på ett förtroendeingivande sätt som oupphörligen sporrar till vidare läsning.

Ett talande exempel på detta är bokens efterord, där Tynander söker svaret på den inledande frågan – vad det var som ledde fram till att Lindbergh förolyckades – i en kombination av en rad olyckliga omständigheter:

Pelle Lindberghs liv var tidigt över på grund av dåligt omdöme. Han satte sig bakom ratten trots att han druckit alkohol. Jag försvarar det inte, men Pelle körde aldrig onykter i Sverige. I USA däremot, i mitten av 1980-talet, blev han en del av en kultur där det aldrig ifrågasattes om en ung kille satte sig i bilen efter ett krogbesök. Ingen åkte taxi, ingen tog hand om kompisen nycklar, och de allra flesta klarade sig undan. Men Pelle Lindbergh var inte en av dem.[5]

Möjligen hade Tynanders analys kunnat vinna på att resonemanget utvecklades avseende den omvittnat mycket blöta alkoholkultur som rådde inom NHL vid den tidpunkten, samt påpekat att listan av såväl NHL-spelare som inhemska ishockeystjärnor som ertappats med att köra bil alkoholpåverkade är skrämmande lång.[6] Det hade å andra sidan kunnat innebära att boken i stort blev en helt annan. Redan som framställningen nu är kan den utan vidare betecknas som en av de mest välskrivna ishockeybiografier som över huvud taget givits ut. Gott så.

Copyright © Tobias Stark 2017


[1] Dave Anderson (1985). “Why He Didn’t See the Wall”. The New York Times. 12 november.
[2] Thomas Tynander (2006). Pelle Lindbergh: Bakom den vita masken. Sportförlaget: Västerås.
[3] Tynander, s. 58.
[4] Tynander, s. 82.
[5] Tynander, s. 389.
[6] Se till exempel https://www.theglobeandmail.com/sports/hockey/drinking-driving-in-hockey-some-traditions-die-hard/article774425/ och http://www.idrottsforum.org/features/hockeymachoism/hockeyskandalen.pdf.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message