Nordamerikansk ishockeylitteratur

Tags: ,

Print Friendly
Tobias Stark
Institutionen för humaniora/historia, Växjö universitet

Daniel K. Fleschner
Bulldogs on Ice:
Yale University Men’s Ice Hockey

128 sid, hft.
Charleston, SC,: Arcadia 2003
Cecil Harris
Breaking the Ice: The Black Experience in Professional Hockey
224 sid, inb.
Toronto, Ont.: Insomniac Press 2003


FLORAN AV ISHOCKEYBÖCKER växer allt fortare. Snabbast är utgivningstakten i Kanada, där tryckpressarna ideligen spottar ut nya titlar. Ishockey är Kanadas nationalsport – det finns det till och med parlamentariskt beslut på –  och marknaden för böcker som behandlar spelet tycks vara närmast omättlig. Den årliga skörden av nordamerikanska ishockeyböcker består dock inte enbart av kanadensiska titlar. Varje år utkommer åtskilliga amerikanska ishockeyböcker. Ishockeyn har djupare historiska rötter i USA än många känner till. I vissa delar av USA finns det faktiskt långa ishockeytraditioner som tål att jämföras med de norr om gränsen. Idag menar forskarna att den första officiella ishockeymatchen spelades den 3 mars 1875 i Montreals lyxiga inomhusarena Victoria Skating Rink, av en grupp studenter från sportklubbar ur stadens välbärgade, vita, engelsktalande delar, samt att spelet vid pass 1905 spridits till Kanadas alla hörn. Då hade ishockeysporten redan florerat i USA:s nordöstra delar i ett tiotal år, och världens första proffslag (Portage Lakers) bildats i norra Michigan. Det starka ishockeyintresse som sedermera utvecklats i dessa, och andra, delar av USA gör att det också där finns en stor marknad för allsköns ishockeyböcker.[1]

En av de senaste i raden av amerikanska ishockeyböcker är journalisten Daniel K. Fleschners Bulldogs on Ice: Yale University Men’s Ice Hockey Team. Alltsedan starten har ishockeyn i USA haft en stark koppling till det amerikanska collegesportssystemet. Än idag överträffar collegeishockeyn på sina håll faktiskt NHL-varianten i popularitet. Yaleuniversitetets ishockeyprogram utgör i sin tur en institution inom amerikansk collegeishockey. IBulldogs on Ice följer Fleschner herrishockeyns historiska utveckling vid det anrika lärosätet från första nedsläpp 1896 fram till idag. Framställningen kretsar kring de olika stjärnspelare (Malcolm Chace, Allen Clapp, Bob Kudelski m fl) och coacher (Richard Gagliardi, Tim Taylor, Mike Gilligan e t c) som passerat revy genom åren. Dessa porträtteras med hjälp av en fantastisk samling fotografier, i kombination med och korta informativa bildtexter. De många stämningsfyllda ögonblicksbilderna gör att läsaren får en stark känsla för historiens vingslag. För ett kritiskt öga kan tonen i framställningen emellanåt tyckas bli väl nostalgisk. Bulldogs on Ice är att betrakta som en ren hyllningsskrift, författad av en entusiastisk anhängare (Fleschner är själv gammal Yalestudent och har sedermera följt ishockeyn vid lärosätet som reporter) för likasinnade.[2] Det utsökta bildmaterialet gör ändå att de flesta ishockeyintresserade bör kunna ha glädje av att bläddra i boken – fotografierna visar att mycket har hänt inom på ishockeyns område under årens lopp. Genom att sammanställa och ge ut dessa har Fleschner gjort en gärning av stort kulturhistoriskt värde.

En betydelsefull insats av ett helt annat slag är ishockeyskribenten Cecil Harris’ Breaking the Ice. The Black Experience in Professional Hockey. I boken porträtteras afroamerikanska yrkesspelare från skilda epoker (Herb Carnige, Grant Fuhr, Georges Laruque m fl), och hur de upplevt sin situation inom den nordamerikanska proffsishockeyn. Den bild av sporten som Harris tecknar är långt ifrån lika munter som den som präglar ishockeylitteraturen i stort. Det absoluta flertalet av spelarna har svidande erfarenheter av rasistiska övergrepp från sin tid inom ishockeyn. I flera fall anses diskriminering ha lagt hinder i vägen för spelarnas karriärmöjligheter. Påfallande länge har också ishockeyn varit en utpräglat ”vit” sport. Medan de andra stora nordamerikanska lagsporterna basket, baseball och amerikansk fotboll successivt öppnats upp för svarta utövare har deras andel inom ishockeyn fortsatt att vara nästan obefintligt. Från starten 1917 fram till 2003 spelade sammanlagt 38 svarta i NHL.[3] Som jämförelse kan sägas att bara under förra säsongen fanns det nästan dubbelt så många NHL-spelare med svenska pass. En omsvängning tycks dock vara på gång. På senare tid har alltfler afroamerikanska spelare, med skyttekungen Jarome Iginla i spetsen, börjat visa framfötterna inom ishockeyn. När NHL-lagen St. Louis Blues och Edmonton Oilers möttes den 15 januari 2002 fanns hela sju icke-vita spelare på isen – samtidigt. Detta är en rekordnotering som för de allra flesta hade tett sig fullständigt otänkbar bara något år tidigare. Numera finns det även ideella stödprogram, såsom ”Ice Hockey in Harlem” och ”Art Dorrington Ice Hockey”, som uppbackade av NHL erbjuder gratis instruktionsverksamhet och hjälp med skolutbildning till barn och ungdomar i minde välbärgade områden.Tråkigt nog ger aldrig Harris någon riktigt uttömmande förklaring till varför rekryteringen av svarta varit så långsam inom ishockeyn i Nordamerika. Han poängterar ändå att man från NHL:s sida länge varit rädd för att stöta bort den vita publiken. För egen del vill jag då skjuta in att det ökade antalet svarta spelare i NHL inte nödvändigtvis betyder att rasismen håller på luckras upp inom ishockeyn. Litteraturvetaren Michael Oriard har påpekat att det inte var ökad vidsynthet som var huvudorsaken till att rasbarriären revs inom amerikansk collegefotboll, utan behovet av skickliga atleter. Amerikansk fotboll kan kort sagt ses som ett område bland många andra där den vite mannen exploaterat sin svarte broder för egen vinnings skull.[4] Denna omständighet är viktig att ha med sig när det ökande stigande antalet svarta ishockeyspelare i NHL begrundas. I Kanada kan NHL knappast växa mer. Annat är läget i USA, där ishockeyn kommer långt efter baseball, basket och amerikansk fotboll i popularitet. För att öka intresset för NHL, och därigenom få större avkastning, söker man ständigt nya målgrupper. En i hög grad obearbetad ishockeymarknad är USA:s svarta befolkning. Därför söker man från NHL:s sida nu med ljus och lykta efter en Tiger Woods – det vill säga en färgad amerikansk storstjärna som kan skapa större sug kring deras produkter (ishockeymatcher, tröjor, hockeybilder, TV-spel, tidningar mm) i det svarta USA. Det är i detta ljus som NHL:s involvering i ”Ice Hockey in Harlem”, och andra liknande hjälpprogram, måste ses.[5]

Jag vill här passa på att understryka att det ingalunda bara är svarta som utsatts för rasistiska övergrepp inom nordamerikansk ishockey. Genom åren har det framkommit otaliga uppgifter om diskriminering av franskkanadensiska ishockeyspelare. Även många av de européer som provat lyckan ”over there” har stött på främlingsfientlighet. Detta skall kopplas ihop med att alltsedan starten så har den förhärskande normen för nordamerikanska ishockeyspelare varit en vit, engelsktalande, heterosexuell, man. Allt som inte passat in i denna norm har i sin tur beslagits med utanförskapets bojor. Att Daniel K. Fleschner i Bulldogs on Ice förbigår all damverksamhet och helt fokuserar den manliga grenen av universitetets ishockeyprogram är ett litet – men ack så talande – exempel på detta. Genom att ta fasta på denna norm hade Harris kunnat måla upp en ännu tydligare bild av sitt ämne. Icke desto mindre är detta enbart en randanmärkning för hur en tänkvärd framställning hade kunnat göras än mer slagkraftig. Genom att uppmärksamma den aktuella problematiken, och låta de ”färgade” spelarna ”tala ut”, har Harris gjort en betydelsefull insats som är värd alla applåder. Fler framställningar av denna – eller liknande – art är mer än välkomna. På det hela taget kan också Breaking the Ice sägas tillhöra en växande skara populära ishockeyböcker som tar upp mer brännande ämnen än de hurtfriska anekdoter och lättsinniga idolporträtt som går igen inom ishockeylitteraturen i stort. Utökningen av en seriös populär ishockeylitteratur i kombination med att den humanistiska och samhällsvetenskapliga ishockeyforskningen nu börjar komma igång gör att en mer nyanserad bild av ishockeysporten kan skapas än den som hittills präglat historieskrivningen.[6] Detta är något vi alla kan glädja oss åt.

 

Noter

[1] För en övergripande skildring av ishockeyns historia i USA; se Kevin Allen, USA Hockey: A Celebration of A Great Tradition – The Official Commemorative Book, Triumph Books: Chicago, Ill. 1997.

[2] Se även Torbjörn Andersson, Jubileumsskriften – förtjänster och frustration.

[3] Den första svarte ishockeyspelaren i NHL var Wille O’Ree som debuterade för Boston Bruins den 18 januari 1958 i en match mot Montreal Canadiens. Mer än tio år tidigare (1947) hade den afro-amerikanske baseballspelaren Jackie Robinson brutit igenom rasbarriären i USA och som första svarta atlet tagit plats i ett ”major league”-lag.

[4] Michael Oriard, King Football. Sport and Spectacle in the Golden Age of Radio and Neewsreels, Movies and Magazines and the Weekly and Daily Press, University of North Carolina Press 2001, s 313.

[5] Med detta inte sagt att man från NHL:s sida är ointresserad av hjälpprogrammens humanitära betydelser.

[6] Den humanistiska och samhällsvetenskapliga ishockeyforskningen har flera decennier på nacken i Nordamerika. Själv håller jag som bäst på att färdigställa en doktorsavhandling betitlad Folkhemmet på Is. Studier kring ishockeyns historiska utveckling i Sverige fram till och med 1972 (avsedd för publicering hösten 2005). Ett annat viktigt forskningsprojekt är sociologen Lars Lagergrens studie av karriärvägar inom ishockey och balett. För en delrapport; se dens, ”Elitutbildningar inom kultur- och nöjesindustrin”, i Kulturen och kunskapssamhället. Om kultursektorns tillväxt och kulturpolitikens utmaningar, Sverker Sörlin (red.), Nora 2003.

Köp Bulldogs on Ice och Breaking the Ice från AdLibris.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message