Idrott och jämställdhet i USA

I boken Getting in the game: Title IX and the women’s sports revolution gör författaren Deborah L. Brake en genusrättslig analys av den federala författning som blivit känd under namnet Title IX. År 1972 antogs Title IX i USA med syfte att förbjuda könsdiskriminering inom utbildningsväsendet och bestämmelserna har blivit uppmärksammade på ett sätt som få jämställdhetsregleringar har, förr eller senare. Lagstiftningen öppnade dörrarna för kvinnors utövande av idrott, i synnerhet lag- och tävlingsidrotter som tidigare var väsentligen mindre möjligt för flickor och kvinnor att ta del i. Som ett exempel kan anges att år 1971, ett år innan lagen trädde i kraft, deltog färre än 250 000 högstadieflickor och 30 000 unga kvinnor i college vid skolornas organiserade idrottsprogram. År 2001 hade dessa siffror stigit till 2,8 miljoner respektive 150 000 flickor och unga kvinnor. Det som för en inte alltför lång tid sedan uppfattades som ett privilegium för flickor och kvinnor, ses idag som en näst intill självklar rättighet. Trots relativt god kunskap om innehållet i Title IX i USA hävdar författaren att full förståelse av i vilken utsträckning de rättsliga bestämmelserna faktiskt utmanade uppsatta och begränsande könsnormer för kvinnliga idrottare, men även vad avser kvinnors jämställda plats i offentliga sammanhang mera generellt, fortfarande inte har nåtts.

Brake, som är professor vid University of Pittsburgh School of Law, diskuterar vidare de framgångar, men även de tillkortakommanden som Title IX har givit upphov till. Samtidigt som Title IX skapade stora vinster för kvinnliga atleter, synliggjorde kvinnors idrottsliga prestationer, lade grunden för en bredare social och kulturell acceptans av kvinnligt idrottande och skapade möjligheter till laganda mellan kvinnor, samt mycket annat, har de finansiella skillnaderna mellan män och kvinnors sportutövande förblivit relativt oförändrade. Dessutom bemöts fortfarande kvinnliga atleter med mindre respekt och erhåller väsentligen mindre stöd än sina manliga motsvarigheter. Brake utför en relativt kritisk analys av lagens brister, men även vad den faktisk lyckades förändra. Boken har en genusrättslig inramning, men är tvärdisciplinär till sin ansats och författaren tar hjälp av framför allt psykologi, historia och feministisk teori i sin framställning. Hon blandar skickligt teoriska diskussioner med rättspraxis och juridisk analys i syfte att åskådliggöra hur Title IX på olika sätt och omfattning haft inverkan på framför allt kvinnors, men även mäns, möjligheter till idrottsutövande – och i förlängningen även på livet utanför idrottsarenorna.

Sexuella trakasserier utförda av tränare är ett stort problem i kvinnors idrott, hävdar Brake. Lagen hade kunnat vara till mycket större hjälp i arbetet att förebygga sådana situationer.

Brake anser vidare att många människor är av uppfattningen att Title IX ställer krav på lika finansiering av mäns och kvinnors sportutövande, men detta har aldrig varit aktuellt att reglera och det är uppenbart att det fortfarande existerar stora skillnader mellan manliga och kvinnliga idrotters finansiella utrymme. Tillämpningen av Title IX innebär att budgetskillnader inte bryter mot lagens intentioner, utan det rättsliga kravet rör istället kvalitativ likhet vid bedömningen av atleters möjligheter och i detta krav kan ekonomiska skillnader inverka i bedömningen, men behöver inte göra det. Enligt Brake har kravet på ”equal treatment” varit svårt att bedöma och har inte heller uppfyllts till fullo i alla sammanhang. Den missuppfattning som enligt Brake varit den vanligaste och som har försvårat likabehandling av män och kvinnor inom idrottsvärlden är att Title IX har betraktats som en ”kvoteringslag”, vilket tvingar skolor att begränsa manligt idrottsutövande. I verkligheten är det så att de ansvariga för elitsatsande vid universitetet själva fastställer antalet deltagare inom de olika sporterna.Title IX utformades som ett tredelat test (three part test) för kontroll av mäns och kvinnors möjligheter till lika deltagande vid sportaktiviteter i skolmiljö.

1. Om en skola har idrottsprogram skall testet utvisa huruvida det underrepresenterade könet (det vill säga Title IX gäller även för män) har möjligheter till idrottsligt utövande som står i proportion till deras andel vid registrering och antagning till skolan.
2. Visar proportionerna på missgynnande skall skolan kunna beskriva en handlingsplan för att det underrepresenterade könet kommer att ges utökade möjligheter till idrottsutövande, eller
3. visa att sportprogrammen redan nöjaktigt täcker de behov och intressen som kan finnas för olika idrotter vid skolan för det underrepresenterade könet.

Det tredelade testet uppfattar Brake vara en framgång för kvinnors idrottsutövande eftersom det faktiskt strävar efter öka kvinnors deltagande i idrott genom tydliga regler och inte bara uttrycka en intention eller övergripande och inte utkrävbara mål om könsneutralt idrottsutövande.

Brake hävdar att Title IX till viss del misslyckats i förhållande till de likabehandlingsintentioner som satts upp vid dess tillblivelse. Även om de skillnader som existerar vad avser ekonomiska förutsättningar för mäns och kvinnors idrottsutövande inte i sig skapar överträdelser av lagen, så kan ingen tvivla på att de vitt skilda summor som spenderas på män respektive kvinnors idrottande skapar mycket olika och orättvisa förutsättningar för idrottsligt deltagande.

Brake anser även att Title IX:s tillämpning vid mål om sexuella trakasserier inom idrotten varit en besvikelse. Genom några domslut i Högsta domstolen kom Title IX att tolkas som att uppställa en mycket låg skyddsnivå för studenter, inklusive idrottare, från sexuella trakasserier och övergrepp – en som ger mycket sämre skydd än vad andra federala regleringar inom ämnet föreskriver. Sexuella trakasserier utförda av tränare är ett stort problem i kvinnors idrott, hävdar Brake. Lagen hade kunnat vara till mycket större hjälp i arbetet att förebygga sådana situationer. Hon uttrycker att situationen avseende anställningsbarhet för kvinnliga tränare skulle ha kunnat förbättras genom att Title IX i sin tillämpning bättre använts för att adressera sådana typer av likabehandlingsstrategier. Det hade då i större utsträckning varit möjligt för flickor och kvinnor att uppmärksamma och möjliggöra olika karriärvägar inom sporten för dem.

I ett av bokens kapitel tar Brake upp den relativt kontroversiella frågan om cheerleading skall räknas som sportutövande och redogör även för den historiska utvecklingen av cheerleading-traditionen i USA. Det finns olika sätt att se på saken; om det att uppfattas som sport så finns risken att kvinnor återigen ställs åt sidan som utövare av bisysslor vid sportevenemang, men aldrig själva huvudnumret. Å andra sidan kräver cheerleading mycket av de idrottsliga förmågor andra sporter behöver och att enkelt avfärda cheerleading som icke-sport är nedsättande i sig. Författaren beskriver väl de spänningar mellan olika feministiska positioner avseende värdet av cheerleading som finns idag. Hon avslutar diskussionen med att konkludera att en analys i det enskilda fallet måste utföras för att kunna avgöra om cheerleading skall kunna anses vara en sport i Title IX bemärkelse eller inte.

I ett annat kapitel tar Brake upp svårigheterna med att kvinnor inte kan utöva så kallade kontaktsporter så som till exempel amerikansk fotboll och brottning i samma utsträckning som män. I Title IX finns det nämligen en undantagsklausul som gör att skolorna inte behöver uppfylla möjligheten till likadeltagande vid kontaktsporter. Detta leder, anser hon, i sin tur att till att flickor och kvinnor inte får möjlighet att bygga upp ett intresse för utövande av sådana sporter, men även att kvinnor genom undantaget ofta hävdas vara olämpliga som utövare av kontaktsporter. Boken tar dock upp några exempel som lett till att även kontaktsporter och andra sporter som traditionellt inte har utövats av kvinnor ändå fått utrymme och ekonomiska medel för att kunna etableras inom skolidrotten. Författaren anser att könandet av sporter som manliga respektive kvinnliga hindrar såväl män som kvinnor att utöva sporter som de kan finna vara intressanta.

I övriga delar av boken tar Brake upp några kontroversiella ämnen som den ofta framförda åsikten att Title IX har inneburit en begränsning av mäns möjligheter att utöva idrott. Hon diskuterar vidare frågor som inte sällan ignorerats tidigare, såsom kvinnliga idrottare och graviditet, det krympande antalet kvinnliga tränare och Title IX:s oförmåga att skydda unga kvinnliga idrottare från sexuella trakasserier.

Emellertid är det mest intressanta i den här boken inte något enskilt kapitel. Vad som gör att den är ett måste att läsa för alla som är intresserade i feministisk rättsteori är den grundliga och välbalanserade granskningen och analysen av Title IX och rätten för kvinnor att bli likabehandlade inom idrotten – ett område som under åren har varit mycket eftersatt i diskussioner utifrån jämställdhetsaspekter.

© Annika Staaf 2012.