Requiem for a Heavyweight:
Den sista i en era av boxningsfilmer


Peter Dahlén
Institutt for informasjons- och medievitenskap, Universitetet i Bergen


Från ljudfilmens genombrott kring 1930 till 1960-talets inledning gjordes en mängd boxningsfilmer i USA, oftast med en kritisk blick på maffians och spelsyndikatens cyniska utnyttjande av boxarna, som ofta framställs som tragiska hjältar. Den sista boxningsfilmen i denna era är Requiem for a Heavyweight från 1962, samma år som Elvis spelade boxare i Kid Galahad.

Requiem for a Heavyweight gjordes ursprungligen för TV. Under 1950-talet blomstrade TV-teatern i USA i olika serier med nyskriven dramatik som The Kraft Television Theater, Lux Video Theatre, The Ford Television Theatre, Studio One, Armstrong Circle Theatre, Campbell Playhouse, The Motorola Television Hour, The Philip Morris Playhouse, The United States Steel Hour, Medallion Theatre, Playhouse 90 med flera. Allt gick ut i direktsändning (“live”) och styckena var länge cirka 50 minuter långa, så att de skulle passa in på en timmes sändningstid inklusive reklam.

Det första stycke som utsträckte sig till 90 minuter var Requiem for a Heavyweight, som visades första gången den 11 oktober 1956 på Playhosue 90, med Jack Palance i rollen som boxaren Mountain McClintock. Stycket skrevs av en tidigare amatörboxare, Rod Serling, som vunnit en Emmy för sitt stycke Patterns som visades året innan, 1955, på The Kraft Television Theater. Sändningen av Requiem for a Heavyweight blev så väl mottagen att den strax sändes på nytt, med till dels andra skådespelare. Requiem for a Heavyweight sattes också upp av BBC Sunday-Night Theatre den 31 mars 1957, med bland annat Michael Caine och blivande James Bond-skådespelaren (1962) Sean Connery.

Filmversionen av Requiem for a Heavyweight, som alltså hade premiär 1962, producerades av Columbia Pictures med Ralph Nelson som regissör; det var också Nelson som regisserade TV-versionen 1956. Kraven och förväntningarna var stora: hur skulle en filmversion kunna mäta sig med den hyllade TV-teaterversionen? Det visade sig gå mycket bra, inte minst tack vare en lysande ensemble skådespelare: Anthony Quinn, Jackie Gleason (som året innan Oscars-nominerats för sin roll som Minnesota Fats i biljardthrillern The Hustler), Mickey Rooney och Julie Harris. Anthony Quinn, som vunnit två Oscar innan rollen som Rivera, hade själv ett förflutet i sina unga år som proffsboxare i Los Angeles-området och var alltså på många sätt lämpad för denna roll, som han också spelar fullständigt briljant.[1]

Filmen handlar om tungviktsboxaren Mountain Rivera (Quinn), vars karriär har nått vägs ände. I inledningsscenen får vi se hur han slås ut av en yngre, svart boxare, spelad av ingen annan än Cassius Clay (sedermera Muhammad Ali) i sin filmdebut; Clay spelar här sig själv. Eller rättare sagt: vi får se detta hända med Quinns egna, dimmiga ögon, eftersom sekvensen visas genom så kallad subjektiv kamera, vilket innebär att Clay slår mot kameran, så att vi kan se och känna med Rivera hur det är att ta emot slagen från Clay. Efter matchen får Rivera sin dom av läkaren i omklädningsrummet: sluta boxas, eller du riskerar att förlora synen.

Rivera står nu utan jobb och inkomst. Det gör därmed även hans medhjälpare från dag ett, tränaren Army (Rooney) och managern Maish Rennick (Gleason). De två sistnämnda tacklar dock den uppkomna situationen på helt skilda sätt, vilket är en väsentlig aspekt av dramat: tränaren Army är obrottsligt lojal mot boxaren, medan managern Rennick gör ett sista, illojalt försök att mjölka pengar ur namnet Mountain Rivera.

Army tar med sig den i tillvaron bortkomne Rivera till arbetsförmedlingen, där denne får veta att ett långt förflutet som proffsboxare inte meriterar för speciellt många civila jobb. Rivera åberopar förtvivlat den ranking som nr 5 på världsbästalistan han en gång hade, men det hjälper föga. Handläggaren, Grace Miller (Harris), fattar emellertid tycke för den sympatiske klumpedunsen och söker upp honom på en sliten bar, varefter hon personligen ordnar en arbetsintervju åt honom för ett jobb som idrottsledare på ett sommarläger för barn, ett läger vars arrangörer hon är bekant med. Ödet, eller rättare sagt Riveras svekfulle manager, vill dock annorlunda.

Rennick, som konstaterat att Rivera är slut som boxare, hade nämligen satsat stora pengar på att hans adept skulle slås ut senast i fjärde ronden. När detta inte skedde – Rivera var tapper och slogs ut först i den sjunde – står Rennick plötsligt med en spelskuld till ett gangstersyndikat, som vill ha sina pengar inom tre veckor, annars kommer Rennick att råka mycket illa ut. Desperat för att få in pengarna ordnar Rennick ett avtal för Rivera med en promotor för wrestling-shower, alltså fejkade brottningsmatcher, ett slags brottningsteater (se fina The Wrestler om hur sådant går till). Promotorn tycker att Rivera skulle göra sig utmärkt i rollen som krigisk indian, med tomahawk, fjädrar i håret och allt.

Att ställa upp på något sådant efter en lång och stundom framgångsrik karriär som proffsboxare vore emellertid förnedrande och Rivera vägrar; han vill gärna hjälpa sin manager, men bara inte detta. Rennick tar då till knepet att bjuda ut Rivera på krogen för att fira att denne har idrottsledarjobbet på gång, bara för att supa honom full så Rivera gör bort sig på intervjun senare samma kväll, vilket också sker. Krogen de sitter på är för övrigt 1920-talslegendaren Jack Dempseys egen, och vi får se Dempsey själv sitta en stund med dem vid bordet. Även andra gamla boxningslegendarer skymtar förbi i scenen där Rivera är med Grace Miller på en avsevärt slummigare krog.

Rivera får så reda på att hans egen manager spelat pengar på att han ska förlora sin match, vilket gör honom ytterst besviken och illusionslös. Han får veta detta när gangstrarna uppsöker dem för att avkräva Rennick pengarna. Rivera ställer trots det som hänt upp för sin manager, slår ner gangstrarna och går med på att ta jobbet som indianbrottare – allt för att rädda Rennick ur gangstrarnas grepp. I filmens slutbild ser vi Rivera gå upp i ringen iklädd den stereotypa indianskruden. Tragiken är fullständig.

Man kan avslutningsvis göra den noteringen, att när den amerikanska boxningsfilmen åter tar fart under 1970-talet, så är det med en helt annan förekomst av svarta skådespelare, teman och motiv. Med några extremt få undantag var boxningsfilmen, liksom all annan sportfilm, helvit ändå in på 1960-talet. Det är därför signifikativt att Rivera i början av filmen slås ner av en svart boxare (Clay), som ett tecken på att en ny tid randas med större representation under 1960-talet, i hägnet av medborgarrättsrörelsen, av svarta inom såväl boxningen som filmen. Det tar ett antal år för Hollywood att anpassa sig till 1960-talets genomgripande samhällsförändringar, i fallet boxningsfilm åtta år från 1962 räknat, men när nästa era av boxningsfilmer väl inleds vid ingången till 1970-talet, med The Great White Hope (1970), är det talande nog med en film om den förste svarte tungviktsmästaren, Jack Johnson, och dennes kamp mot både motståndare och rasismen i början av 1900-talet. Därefter kom Fat City (1972), även den med svart och annan etnisk representation vid sidan av de vita huvudrollsinnehavarna.

Ray Didinger & Glen Macnow har Requiem for a Heavyweight som nr 32 på sin lista över de hundra bästa sportfilmerna, medan Randy Williams har den så högt upp som på plats nr 9. Den är utan tvekan mycket sevärd och film- och idrottshistoriskt intressant.


[1] Frederick V. Romano, (2004): The Boxing Filmography: American Features, 1920-2003, Jefferson, North Carolina & London: McFarland. s. 159.

Länkar

Requiem for a HeavyweightIMDb
Köp Requiem for a Heavyweight från amazon.co.uk


Copyright © Peter Dahlén 2011
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann