Kapplöpning och nostalgi

Tags:

Print Friendly

Carl-Johan Stolt

I Sverige har vi aldrig riktigt låtit oss tjusas av galopp. Här har vi istället det mer robusta och folkliga travet som ledande kapplöpningssport. Ungefär som brännboll istället för cricket. Hästar som Ego Boy, Legolas, Ina Scot och Copiad har så långt det är möjligt nått ända in i folkets hjärtan. Alla dessa hade mindre kända tränare och sin hemvist utanför huvudstaden. I den anglosaxiska världen är det den mer exklusiva och mytomspunna galoppen som gäller, slätlöpningar med fullblod på olika distanser och underlag. Trots att detta nästan alltid är en verksamhet för de bättre bemedlade kan galoppörerna slå i breda lager. Laura Hillenbrand berättar historien om en av de giganterna, Seabiscuit, en amerikansk framgångssaga.

Seabiscuit var en häst som tillmättes mindre möjligheter. Han hade hygglig stamtavla, inte mer, och inledde karriären knackigt. Efter ägar-, tränar- och jockeybyten i nu nämnd ordning blev emellertid den fula ankungen en svan (bildligt talat, han var vad det sägs aldrig direkt vacker att se på). De tre männen, det var självklart män, och kretsen kring dem var mer eller mindre udda personligheter med ena benet i 1900-talets första årtionden och den genomförda koloniseringen av de vida slätterna väster om Klippiga bergen, och andra benet i det moderna USA. Dessa var den PR-mässige och beslutspotente ägaren George Howard, den tyste hästkarlen Tom Smith, och den enögde bohemen och tillika jockeyn Red Pollard. Genom hästen och dessa personer berättar Hillenbrand sin historia, vilken har större ambitioner än att vara en i raden av tomma och schablonartade sportböcker. Till en del kan man säga att hon lyckas.

Hillenbrand väver i historien om hästen, männen och karriärerna in depressionens och mellankrigstidens USA. När Seabiscuit löper uppmäts med dagens mått mätt fantastiska publiksiffror. På banorna runt om i landet samlas vid varje tillfälle upp till 75 000 människor för att se Seabiscuit i lopp. Träningarna följs av tusentals. Framför radioapparaterna samlas under dessa ”radio days” miljoner och åter miljoner människor. Seabiscuit blir ”a dream come true”, en berättelse att finna hopp i. Seabiscuit blir folkkär och kan i historiens ljus dessutom anses vara en i raden av Amerikas stora galoppörer, Man o’ War, Seabiscuit, Secretary och Cigar. Även de hårdare sidorna av samhällsklimatet speglas av Hillenbrand. Jockeyernas försök att bilda en fond för skadade kollegor ses inte med blida ögon av hästägarna. Det amerikanska samhällets inåtvändhet och den kanske inte helt banala rivaliteten mellan det gamla, traditionsbundna östra USA och det nyrika Kalifornien passerar revy. Dessa skildringar är inte dåliga, men relativt ytliga. Det är historien om hästen, de romantiska kapplöpningsanekdoterna och löpningsreferaten som är bokens behållning.

Howard, ägaren, gjorde sig en förmögenhet på bilar och vigde sedan sitt resterande liv åt hästarna. Han var PR-man av modernt snitt, festprisse, och den som bestämde. För en svensk hästägare ter sig ägarens naturliga beslutanderätt i alla frågor udda. Här är det på ont och gott, troligen mest på gott, tränaren som bestämmer. Smith, tränaren, kom från en tid när hästen var fortskaffningsmedlet, gjorde stor succé i den moderna galoppsporten, men försvann från rampljuset och dog allena. Han visade genom hela Seabiscuits karriär att respekten för hästen och hästens glädje att springa är den kanske främsta framgångsfaktorn inom hästsporten. Detta är något som hade behövt upprepas inom delar av den nordamerikanska hästsporten av idag, där doping och extrem forcering av unga hästar tillhör det normala. Pollard, jockeyn, red länge i sportens lägre divisioner, kom upp sig men glömdes sedermera bort i tilltagande alkoholism och med svåra yrkesskador. Dessa personer skildras tillsammans med hästen med de krumma benen upp mot två crescendon, Sebiscuits matchrace mot antagonisten från östkusten War Admiral, vinnare av Triple Crown (samtliga de tre största löpningarna för treåriga hästar), och det avslutande loppet i karriären, vinsten i ”The hundred grander”, The Santa Anita Handicap, vilket också var det lopp som Howard helst av allt ville vinna.

Historierna är många och delvis väl berättade. Löpningsreferaten måste ha krävt grundlig research och kräver sträckläsning. Och även för en svensk travidiot är det underbart att få läsa om hur ryttarna i brist på bastu gräver ner sig i gödselstacken för att minska i vikt, om hur parfymdrottningen och storhästägaren Elisabeth Arden dränker stallarna i parfym, om den osannolika vänskapen mellan toppjockeyerna Pollard och Wolf, och inte minst om taktiken inför och under själva löpningarna. Och givetvis om hästarna, deras exteriör och psyke. Hillenbrand har som helhet gjort en fantastisk research på ett svårarbetat område. Inte mycket av värde kan ha funnits nedskrivet på papper. Romantiken kring tiden, hästarna och kapplöpningen är väl och omsorgsfullt skildrad, om än till synes en aning överdriven, kanske genom de ålderstigna intervjuobjektens troligen sviktande och förskönande minnesbilder. Eller är en framgångssaga av detta snitt bara mer än vad en normalfuntad svensk klarar av?

Synd också att språket ibland tenderar bli väl överbelastat med adjektiv. Vad som i övrigt är svårt att förstå är hur bilden på bokens omslag kan klippas så att halva Seabiscuit finns med. Dessvärre den bakre halvan. Sammantaget kan dock konstateras att läsningen av boken inte avskräcker från att ställa sig i kö (?) för att se den Hollywoodproducerade film som har premiär på svenska biografer i höst. Även om man onekligen kan oroa sig lite över kombinationen av denna bok och en producent från den orten.

 

Beställ boken hos Bokus

Läs mer om boken här

Läs om filmen om Seabiscuit här, och se trailern här

Läs mer om hästsport på idrottsforum.org.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message