Ceremonier och symboler: OS i London 2012

Björn Sandahl
Gymnastik och idrottshögkolan (GIH)


Rodanthi Tzanelli Olympic Ceremonialism and the Performance of National Character: From London 2012 to Rio 2016 165 sidor, inb. Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2013 (Palgrave Pivot) ISBN 978-1-137-33631-6
Rodanthi Tzanelli
Olympic Ceremonialism and the Performance of National Character: From London 2012 to Rio 2016
165 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2013 (Palgrave Pivot)
ISBN 978-1-137-33631-6

Olympic Ceremonialism and the Performance of National Character (nedan Olympic Ceremonialism) är en sociologisk studie av Rodanthi Tzanelli. Den har som ansats att analysera de olympiska ceremonierna i samband med de senaste sommarspelen i London 2012 med syfte att studera dessa som uttryck för en nationell identitet. Studien består av fyra avsnitt där det första utgör en inledning och de följande tre analyserar tre skilda ceremonier inom ramen för spelen. Härigenom positionerar sig Tzanelli i en klassisk kategori av olympiska studier som syftar till att identifiera myter, tankar och idéer som bärande för dagens olympiska rörelse, med exempelvis John MacAloon och ”This Great Symbol” som en av klassikerna.

Det första kapitlet är som sagt översiktligt och beskriver utgångspunkterna för de följande delstudierna samt identifierar ett antal nyckelbegrepp, med särskild fokus på mobilitet, som är utgångspunkt för analysen av de aktuella ceremonierna vilka syftar till att göra människan i bred bemärkelse till bärare av de olympiska idealen. Därefter flyttas fokus till de olympiska spelen i London och närmare bestämt öppningsceremonin. Här lyfts frågan om vilka uttryck som ceremonin förkroppsligade och hur de spelade an på den brittiska kulturen och historien. Det följande kapitlet fokuserar följaktligen på avslutningsceremonin och hur denna relaterar till öppningsceremonins budskap och de begrepp som formulerats i inledningskapitlet. Avslutningsvis analyseras den ceremoni där det olympiska värdskapet överförs från London till Rio de Janeiro inför de olympiska sommarspelen 2016, och vilka uttryck som där framträdde i relation till Brasiliens historia och kultur. Därefter tar det dessvärre slut. Ett sammanfattande eller analyserande avslutande kapitel saknas tyvärr, vilket gör att de eventuella större sammanhängande slutsatser som kan dras av materialet blir upp till läsaren själv att lista ut. Detta utgör också en del av ett större problemkomplex som jag återkommer till nedan.

Inledningsvis nämndes att Olympic Ceremonialism knyter an till en ganska speciell olympisk forskningstradition. Men, Tzanellis framställning kan också sägas knyta an till en annan tydlig trend under de senaste åren, nämligen uppmärksamheten kring det dagsaktuella, om man får uttrycka sig lite generaliserande. Missförstå mig rätt här. Min uppfattning är att forskning bör inrikta sig på frågor som är relevanta och aktuella för en bredare publik än den inomvetenskapliga, och jag kan själv uppleva att ett av samhälls- och humanvetenskapens stora problem är att den alltför ofta tenderar, både vad gäller ämne och metodval, att lockas in i vetenskapliga undersökningar som bär relevans endast för de närmast inomakademiskt sörjande, och ofta knappt ens det. Detta är den positiva sidan av myntet med denna utveckling. Baksidan av myntet är att man ibland kan fråga sig om de val som görs gällande syfte, avgränsningar och empiri är vetenskapligt motiverade eller om det riskerar att smyga in så kallade bekvämlighetsurval i den vetenskapliga framställningen. Ett gott exempel på detta är den formliga flodvåg av olympisk litteratur som på ett eller annat sätt berört London-OS som forsat över bland annat undertecknad under de senaste åren (se recensionsförteckningen på idrottsforum.org som exempel). Det är förvisso så att forskning i hög grad är beroende av empiri och att just denna empiri varit synnerligen tillgänglig under en begränsad period. Det må också vara hänt att många av dessa framställningar gynnats av att vara just aktuella. Men man kan samtidigt fråga sig om alla dessa framställningar varit vetenskapligt motiverade om det inte hade varit för just det faktum att de olympiska spelen arrangerats i just London, just 2012.

Istället lämnas jag med känslan av att något saknas när jag istället för slutsatser på sida 118 kastas direkt in i litteraturförteckningen.

Denna något allmänna utvikning har också relevans för den aktuella studien. Som redan noterat är det en undersökning som fokuserar på tre utvalda ceremonier, varav två har direkt anknytning till London och den tredje gläntar mot Rio, även om jag upplever det som att denna del egentligen bara utgör en skärva av en analys som i sin tur kräver empiri som inte kommer existera förrän om ungefär två år för att fungera som referenspunkt. Avgränsningen är således mycket strikt, och oavsett orsakerna så medför detta, analytisk skärpa i övrigt till trots, tämligen omfattande begränsningar av studiens användbarhet.

Jag har förståelse för att detta förvisso mycket medvetna ordval kan te sig kontroversiellt i dessa dagar av peer-review, publikationshets och bristande förståelse för mer omfattande forskningsansatser. Jag slås dock av de många intressanta möjligheter som här går förlorade. Det uppenbara alternativet hade varit att göra jämförelser med andra olympiska spel för att hitta likheter och skillnader både över tid och i hur den nationella kulturen och historien framträder i olika kulturella miljöer. Ett annat intressant grepp hade varit att jämföra London 2012 med andra evenemang utan idrottslig koppling för att se om det här finns särdrag som går att härleda till idrotten. Det finns därutöver ett antal liknande undersökningar som hade varit möjliga. I det perspektivet framträder den extremt avgränsade undersökning som Tzanelli presenterar som problematisk. Det begränsar dess relevans på ett högst beklagligt sätt och detta utan synbart motiv. Istället blir det nästan som ett beta-test av de teoretiska utgångspunkter som presenteras i inledningen inför en kommande större undersökning.

Här tycker jag mig ana myntets baksida. Uppmärksamheten kring London-OS hade varit ett utmärkt skäl för att presentera denna typ av forskning ur ett brett perspektiv och ge sig i kast med en ambitiösare vetenskaplig ansats och en större empiri. Så sker inte, och jag förstår heller inte av framställningen varför. Istället lämnas jag med känslan av att något saknas när jag istället för slutsatser på sida 118 kastas direkt in i litteraturförteckningen.

Innebär då detta att Tzanellis framställning saknar poänger? Nej, snarare tvärtom. Jag skulle snarast säga att den är en skarp sociologisk undersökning av en del av den moderna idrotten som snarast förtjänar mer uppmärksamhet. Analysen är klarsynt, logisk och relevant. Följaktligen bör den läsas av alla forskare som intresserar sig för dessa frågor.

Men, studien delar ett problem som blivit alltför vanligt inom en stor del av det akademiska vetenskapssamhället – den hade kunnat vara så mycket mer! Och därmed kan den sägas också, något oavsiktligt, ha blivit ännu ett exempel på ett hittills alltför obeaktat vetenskapligt problem, nämligen den vetenskapliga forskningens reaktion på nya yttre omständigheter och det krisbeteende som verkar uppstå som en följd av dessa. Om någon är beredd att forska lite på det ämnet så skriver jag gärna recensionen…

Copyright © Björn Sandahl 2014

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.