OS-relaterad diplomati – inte bara bojkotter

Tags:

Print Friendly

Björn Sandahl
Södertörns högskola


Aaron Beacom International Diplomacy and the Olympic Movement: The New Mediators 313 sidor, inb. Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2012 (Global Culture and Sport) ISBN 978-0-230-24106-0

Aaron Beacom
International Diplomacy and the Olympic Movement: The New Mediators
313 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2012 (Global Culture and Sport)
ISBN 978-0-230-24106-0

För en tid sedan hade jag förmånen att få recensera David Clay Larges Munich 1972 här på idrottsforum.org. Large utgick ifrån händelserna under München-OS för att beskriva ett centralt moment i den olympiska historien och genom denna också måla ett bredare perspektiv av hur detta påverkade den olympiska rörelsen. Många, och jag är en av dem, skulle säga att detta är det klassiska sättet att framställa idrottshistoria. På senare år har dock en annan framställningsform kommit att få allt större genomslag: att analysera ett tema genom en serie fallstudier. Detta är också formen för Aaron Beacoms International diplomacy and the Olympic Movement: The New Mediators.

Temat för boken får betraktas som klassiskt; som forskningsfråga har denna återkommit som ett problemkomplex i oräkneliga framställningar. Ur ett medialt perspektiv har den återkommande debatterats under de senaste åren i samband med att de nästkommande spelens värdland analyserats ur olika politiska perspektiv. Ofta har mänskliga rättigheter stått i förgrunden. Beacoms utgångspunkt är dock staten som den huvudsakliga motaktören i relation till den olympiska rörelsen. Och, som Beacom skriver i inledningen: ”This book does not set out to present a comprehensive history of Olympic diplomacy.” Istället är det vissa teman som står i förgrunden, framförallt med fokus på de Olympiska spelen i Beijing och London.

Ofta brukar den här typen av framställningar vara indelad i olika underkategorier och så är fallet även här. ”The New Mediators” består av två delar innehållandes ett antal kapitel. Den första delen handlar huvudsakligen om ett antal teman vars syfte är att ge förståelse för hur den olympiska diplomatin fungerat och förändrats över tid. Den andra delen utgörs av de faktiska fallstudier som är bokens huvudtema. Även om greppet vid det här laget känns välbekant är det en rimlig och naturlig avvägning utifrån bokens syfte och uppläggning. Man kan svårligen se hur en annan disposition varit ändamålsenlig eller för den delen möjlig.

Den första delen inleds med ett kapitel som problematiserar hanteringen av den olympiska diplomatin utifrån hur den förändrats till sin karaktär, framför allt i form av att antalet aktörer på den diplomatiska scenen under de senaste decennierna ökat signifikant. Efter att först ha analyserat diplomatins generella utveckling skiftar fokus därefter mot den olympiska rörelsen och hur diplomati fungerat som ett redskap inom ramen för denna.

Därefter får den Internationella olympiska kommittén stå i centrum i kapitel 2. Här studeras IOK utifrån ett antal teman. Först analyseras IOK som diplomatisk aktör och hur idrottens allt större betydelse på den globala arenan påverkat den olympiska rörelsen. Därefter följer temat ”sustainability”, internationell utveckling och den roll den olympiska rörelsen kan spela för utvecklingsfrågor, samt framtidsperspektiv.

I kapitel 3 kommer ett välgörande originellt tema: diplomati i relation till paralympics. Att bredda analysen utanför de traditionella spelen är tyvärr alltför ovanligt och ger en bredare bild av den olympiska rörelsens faktiska innehåll. Detta kapitel handlar också just om förhållandet mellan paralympics och den övriga idrotten och hur paralympics kommit att förändras som en följd av handikappidrottens generella framsteg.

Bokens första del avslutas med det som de flesta sannolikt tänker på när man talar om olympisk diplomati: bojkotterna.

Därefter kastar vi oss mot en fråga som sannolikt är den som fått störst uppmärksamhet under åren. I kapitel 4 ligger fokus på den olympiska budgivningen, det vill säga hur det går till när kommande spelplatser för de olympiska spelen fastställs. Här ges först en bild av hur budgivningsprocessen utvecklats samt de diplomatiska implikationerna som följt av detta. Därefter ges två exempel utifrån de brittiska erfarenheterna av att delta i processen, varvid några perspektiv för framtiden presenteras.

Bokens första del avslutas med det som de flesta sannolikt tänker på när man talar om olympisk diplomati: bojkotterna. Kapitlet inleds med en analys av hur bojkotter kan användas som ett diplomatiskt redskap samt en historisk tillbakablick. Därefter följer ett antal fallstudier, först Berlin 1936, sedan Moskva 1980.

Som läsaren redan anat är dispositionen inte riktigt så tydlig som den först kanske verkade. I de kapitel som innehåller bredare perspektiv finns insprängt kortare fallstudier här och var. Detta är dock inte ett problem utan tjänar snarare till att förstärka den argumentation som Beacom driver. Från och med kapitel 6 inleds dock bokens andra del där fallstudierna står i centrum för framställningen. I och med att fallstudierna ges fokus får också framställningen en mer traditionell kronologisk karaktär.

I kapitel 6 får vi följa brittisk diplomati i den olympiska rörelsen från spelens grundande till Melbourne 1956. Framställningen är klassiskt kronologisk och liknar mer ett kapitel i ett historiskt översiktsverk än en fallstudie. Här får vi följa hur de olympiska spelen växer fram som internationellt evenemang och följdakligen hur de med tiden utvecklas till en arena för diplomatisk aktivitet.

Kapitel 7 består följaktligen av de följande åren, från Rom till de andra olympiska spelen i Aten ur ett brittiskt perspektiv. Även detta kapitel har karaktären av översiktsbeskrivning. Här blir de förändrade förutsättningarna efter andra världskriget en viktig komponent såsom den tilltagande politiska aktiviteten under de senaste två decennierna. Båda dessa kapitel fungerar som en omfattande bakgrundsteckning för det som är bokens egentliga fallstudier: kapitel 8 och 9.

Ofta förekommande är temabaserade verk, ofta antologier, vilka kännetecknas av innehåll som mer förefaller vara konsekvensen av vad författaren hållit på med för tillfället än en sammanhållen idé.

I dessa båda kapitel sker en djupare analys av den olympiska diplomatins uttryck under de olympiska spelen i Kina respektive de, när boken skrevs, kommande spelen i London 2012. Kapitlet om Kina följer både vägen fram till spelen och det faktiska evenemanget. De perspektiv som målats upp i bokens första del tjänar här väl som referenspunkter. Kapitlet om London handlar av förklarliga skäl mer om vägen fram till spelen och de förändringar som sker när Storbritannien ska hantera värdskapet för spelen. I ett sista avslutande kapitel ger därefter Beacom perspektiv på den förmodade utvecklingen i framtiden.

I inledningen till denna recension nämnde jag David Clay Large och hans bok Munich 1972. Large och Beacom representerar här två olika traditioner av historieskrivande, varav den senare blir alltmer vanlig. Ofta förekommande är temabaserade verk, ofta antologier, vilka kännetecknas av innehåll som mer förefaller vara konsekvensen av vad författaren hållit på med för tillfället än en sammanhållen idé. Resultatet blir följaktligen fragmenterat, där viktiga delar av berättelsen saknas. Large står för den andra sidan, helhetsberättelser som i sig är gedigna men där de teoretiska perspektiven istället helt eller delvissaknas.

Beacom balanserar sin framställning väl i detta avseende. De inledande kapitlen ger perspektiv på den kronologiska berättelse som sedan följer. Den invändning som man möjligen kan anföra är tonvikten på Beijing och London-OS i bokens slut. Möjligen skulle ett tredje sammanhållet kapitel ha fungerat bättre för att följa tendenser och trender istället. Att London-OS dessutom inte avslutats då boken trycktes förstärker denna bild. Beacom har inte velat skriva en samlad bild av den diplomatiska historien i förhållande till den Olympiska rörelsen. Min fråga är om det kanske inte är just det han borde ha gjort.

Ett annat dilemma är förstås bokens fokus på Storbritannien. Även om detta i sig är intressant och någon avgränsning självklart måste göras begränsar det bokens användningsområde, exempelvis som kurslitteratur. För den som inte är särskilt intresserad av, eller forskar om, internationella komparationer eller brittisk idrott, blir således den första delen den som är mest intressant. Detta är ett ack så vanligt problem med just case-baserade verk.

Det är svårt att inte tro att bokens fokus är relaterat till den OS-yra som rådde i England i samband med de olympiska spelen. Och detta gör i sin tur att den blir något av ett tidsdokument snarare än ett standardverk. Det innebär dock inte att The New Mediators saknar poänger. Den brittiska fokuseringen till trots innehåller framför allt den första delen en översikt över frågan som gör den användbar även i andra sammanhang. Och de brittiska exemplen kan med fördel ställas mot andra länders OS-erfarenheter. För den med ett särskilt intresse för brittisk idrott eller ett allmänt för diplomati i de olympiska spelens skugga kan därför ”The New Mediators” med varm hand rekommenderas.

Copyright © Björn Sandahl 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message