Ta av dig masken! Om introspektion på teaterns scener och idrottens arenor

Print Friendly

Anna Rosén
Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm


anna-rosenNi ska spela teater, sjunga, dansa eller läsa en dikt. Alla måste vara med!

Östersunds FKs ordförande Daniel Kindberg uppmanar samtliga spelare i laget att ställa upp. I en artikel i Dagens Nyheter 26 maj 2013 beskrivs hur flera spelare blev mer eller mindre skräckslagna över uppgiften men att många så småningom började gilla idén. ”Vågar du stå på en scen vågar du också mer på fotbollsplanen”, menade Kindberg. Uppmaningen resulterade i en 45 minuter lång föreställning i Exercishallen Östersund, inför publik.

Inte nog med detta, i Hallands Nyheter 17 april 2014, går det att läsa att samtliga spelare i ÖFK tidigare ställts inför ett ultimatum: antingen skriver ni en bok eller så slutar ni i klubben. Den nu färdiga boken, som innehåller 45 personliga berättelser, heter Min resa till ÖFK: Östersunds Fotbollsklubb (ÖFK 2014). Skrivprocessen inleddes med föreläsningar av bland annat författare Martina Haag och David Lagercrantz. En av spelarna till och med svor och protesterade vilt när förslaget introducerades, men kunde efteråt se värdet av skrivandet och parallellen med att prestera på fotbollsplanen, till exempel vid avgörande matcher. ”Då gäller det att göra den där dribblingen som du gör på träningen. Det är ju det som allt det här handlar om, du måste våga utmana dig själv och dina gränser. Det är många spelare som presterar på träning men som blir blockerade på matcherna.”

Båda dessa tidningsklipp beskriver den satsning på kultur som ÖFK valt att genomföra under rubriken ”Kulturakademien”. Idrott och kultur framställs ofta som varandras motsatser men Daniel Kindberg menar att både idrott och kultur är hörnstenar i ett demokratiskt samhälle och otroligt viktiga för våra ungdomars utveckling (www.ostersundsfk.se 2012-05-14).

Att utmana sina rädslor, att gå utanför sin bekvämlighetszon och att våga kasta sig ut i det okända kräver stort mod. Hur kan vi förstå dessa rädslor som uppstår inför ”oöverstigliga” hinder? Med psykologins hjälp? Dagens idrottspsykologiforskning på GIH har olika inriktningar, ett med fokus på stress och återhämtning i träningsprocessen inom tävlingsidrotten, ett annat som studerar samband mellan olika personlighetsdrag, mentala färdigheter och idrottsprestation, och ett tredje som vill utveckla nya idrottspsykologiska mätmetoder och mätinstrument, ofta i samråd med delar av idrottsrörelsen.  Jag är dansterapeut och skolad i en psykodynamisk tradition, vilket betyder att jag är särskilt intresserad av människors inre psykiska processer, subjektiva upplevelser och självförståelse.

Vad var det för känslomässig process som fotbollsspelarna i exemplet ovan genomgick med sitt uppdrag att skapa någonting tillsammans; en estetisk produkt som låg utanför deras normala mönster för relaterande till varandra? De flesta kan nog nicka igenkännande och påminna sig liknande upplevelser av att känna skräck inför någonting som tycks vara totalt oöverstigligt, men som ändå övervinns och den känsla av tillfredsställelse som kan uppstå efter genomfört uppdrag. Också hur upplevelsen av denna tillfredsställelse kan spilla över på annat, andra områden i livet, och förändra synen på tillvaron, det egna jaget, den egna förmågan och den egna kompetensen.

Utan att ha haft direktkontakt med fotbollsspelarna i Östersund och den kultursatsning som de deltagit i, kan jag ändå förmoda att uppgiften de fick av Kindberg – spela teater/uppträda och skriva – var en stor utmaning för de flesta av dem. Jag skulle vilja presentera tre pedagogiska metoder för kroppslig gestaltning och dra några paralleller till egna erfarenheter av att utmana rädslor på liknande vis inom teaterområdet, där jag, visserligen på eget bevåg och av egen fri vilja (kombinerat med nyfikenhet) utsatte mig för utmanande svårigheter. Jag menar att det finns tydliga kopplingar mellan att prestera på teaterns scener och på idrottens arenor.

En studie på Teaterhögskolan

Hösten 2009 genomförde jag en studie inom ett redan pågående konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt på Teaterhögskolan (Czarnecki Plaude 2010). Numera heter skolan Stockholms Dramatiska Högskola (StDH). Under tre veckors tid deltog jag i en workshop med 10 professionella skådespelare och dansare. Jag gjorde en så kallad deltagande observation, vilket innebar att jag deltog i gruppen på samma premisser som övriga workshopdeltagare. Syftet med studien var att fånga upp och analysera mina egna upplevelser utifrån arbete med tre olika modeller för kroppslig gestaltning, Viewpoints, Mask och Kostym/karaktär. Hur kunde jag fånga upp mina upplevelser? Jag utgick från introspektion som teori, antagandet om att det är möjligt att genom att göra själviakttagelser nå ny kunskap, och introspektion som metod, att dokumentera själviakttagelserna i en fältdagbok. Avsikten med att göra en deltagande observation med introspektion var att kunna studera fenomenet inifrån, få en uppfattning om vad det vill säga att jobba med kroppslig gestaltning utifrån ovan nämnda tre modeller (Rosén 2012).

Viewpoints, Mask och Kostym/karaktär

Jag ska inledningsvis, och i all korthet, förklara vad de olika modellerna står för.

Viewpoints är en filosofi översatt till rörelseteknik; en sorts hållpunkter av medvetenhet som en aktör kan använda sig av i skapandeprocessen, en rad namngivna principer för rörelse i tid och rum. Det kan handla om att gå i rutnät och i kanaler på golvet, svara på rörelseimpulser, leka med placering i rummet och i förhållande till varandras kroppar. Ett lustfyllt, lekfullt och musikaliskt förhållningssätt till rörelse, samspel och uttryck. Viewpointsmetoden bygger på improvisation och poängterar lyhördhet och samspel och utöver de rent konstnärliga aspekterna är det en effektiv metod för att ”bygga” en grupp och jobba med teambuilding till exempel (Bogart & Landau 2005).

Med Mask menas att någonting sätts för ansiktet så att antingen halva eller hela ansiktet täcks. Att använda sig av Mask vid speciella tillfällen har varit och är vanligt inom många olika kulturer, tänk bara på vår egen tradition med maskerader, eller på superhjältar som Batman till exempel. I många ursprungliga kulturer hade ingenting en större kraft än Maskerna; de botade sjukdomar och de användes vid rituella ceremonier. I Masktraditionen ingår att låta Masken ”ta över” den egna personligheten; när Masken sätts för ansiktet så kan aktören tillåta sig att bli besatt. Det kan bli olika uttryck och ”personligheter” varje gång Masken tas på, trots att Masken är densamma. Det innebär en viss ansvarsbefrielse, en förflyttning av fokus från den egna personen till Masken. Masken innebär ett visst skydd mot omgivningens klandrande eller kritiska blickar. Uppgiften är att Masken så att säga ska ta över och jag som aktör ska försöka vara lyhörd för vad Masken vill. Detta medför en sorts befrielse från ansvar; det är ju i egentlig mening inte jag som utför något på scenen utan det är Masken. Att arbeta med Mask är en fruktbar pedagogisk modell, även för den ovana aktören, för att komma åt kreativitet och kroppsuttryck. En viktig överenskommelse är dock att när Maskledaren säger ”Ta av dig Masken!” måste aktören lyda, för att förhindra att Maskspelet går helt överstyr (Johnstone 1985).

Vi hade förmånen att arbeta med Masker (halvmasker) tillverkade av Janina Rolfart (StDH). Var och en av oss fick utan att först se på Maskerna prova dem och när en Mask passade och satt bekvämt på ansiktet, då visade vår Maskledare upp en spegel framför vårt ansikte och bad oss att ”hitta munnen”, det vill säga forma den så att den stämde med Maskens uttryck. Därefter började undersökandet av vad Masken ”ville eller inte ville göra” på scenen.

Med Kostym/karaktär menas att ikläda sig till exempel byxor, jacka, skor och hatt. I workshopen på Teaterhögskolan betraktades arbete med Kostym/karaktär som ett utvidgat Maskbegrepp. Det handlade om att utveckla en mer konstant rollkaraktär. I mitt fall hette karaktären Arne. Rollkaraktären föddes ur en uppgift ”Tänk ut en person som du tycker genuint illa om”. Därefter blev uppgiften att försöka gestalta den person vi valt ut i våra egna kroppar, hitta rörelsemönster, anamma typiska gester, gångstil, rytm och tajming i rörelserna. Även röstkvalitet, tonläge och eventuell dialekt. Efter några dagar skulle vi dessutom gå ut på stan i karaktär, för att möta vanliga människor. Min karaktär Arne tyckte mycket om att springa men var väldigt spänd och inte så kommunikativ, inte heller särskilt trevlig. När det var Arnes tur att röra sig på stan hamnade han på Intersport i Fältöversten, ett köpcentrum i Stockholm, för att köpa löparskor. Detta blev en mycket intressant upplevelse, då expediten verkligen ansträngde sig för att Arne skulle slappna av och hitta de skor som satt bäst på fötterna och var de ”snabbaste skorna”, uttryckt med Arnes ord. Vid dessa utflykter på stan var alltid en följeslagare/observatör med, som skulle ha ansvar för att situationer inte gick överstyr.

Varför gestalta en person som vi tyckte genuint illa om? För att skapa någon form av konflikt, friktion och spänning inom var och en av oss. Intressant var att upptäcka att förhållandet till karaktären förändrades över tid, förståelsen ökade för våra karaktärer. Många av oss överrumplades av den empati som plötsligt växte fram inför dessa till en början avskydda och bisarra människor. All den komplexitet som det innebär att vara människa blev genom övningen synliggjord, påtaglig och en givande utgångspunkt för diskussioner.

maskbild

Ulla Tylén i Helmask (skådespelare/workshopledare). Masken tillverkad av Janina Rolfart (StDH 2009). Foto: Anna Rosén

 

Att utmana det obekväma

Jag valde att forska på mig själv för att jag var intresserad av hur jag skulle reagera på att utsätta mig för sådant som professionella skådespelare och dansare kanske gör dagligen. Hur hanterar jag upplevelser av att känna mig obekväm, osäker och kanske till och med rädd? Jag var också intresserad av placera mig i situationer som påminner om vad jag själv, som lärare på GIH, kan utsätta mina studenter för inom rörelse- och dansämnet. Att improvisera i dansens form kan säkert vara en skräckupplevelse för vissa studenter, hur mycket jag än tycker att jag försöker skapa en tillåtande atmosfär.

Mina resultat i studien visar att de tre modellerna väckte många olika typer av känslor och att upplevelserna förändrades över tid. Ett starkt samband kan ses mellan Viewpoints- arbete och upplevelser av glädje och intresse/nyfikenhet medan arbete med Mask och Kostym/karaktär oftare väcker stark rädsla. I slutet av min dagbok ger jag dock uttryck för glädje och intresse även i arbete med Mask och Kostym/karaktär.

Jag använder en kombination av modern psykodynamisk teori och poststrukturalistisk feminism i min analys för att förstå mina upplevelser och känslor. Här tydliggörs också ständigt pågående ”förhandlingar” inom mig själv som gäller könskategorisering och heteronormativitet knutna till rådande samhällsnormer. Till min hjälp hade jag Alf Nilssons (2009) förhållningssätt till det omedvetna som ett av människans mest elementära psykiska system, och affektteorins grundtankar i enlighet med Nilsson (2009) och Nathanson (1992). Jag använde mig också av Sterns (2004) tankar om intersubjektivitet och Hanna Hallgrens (2008) poststrukturalistiska förhållningssätt till det vetenskapliga skrivandet och det nomadiska subjektet.

Mitt mål med analysen i studien var framför allt att så förutsättningslöst som möjligt fånga upp mina känslor, betrakta dem och därefter försöka analysera dem. Målet var inte att göra analysen för att kunna förändra eller påverka mina känslor och tankar i någon särskild riktning. I så fall skulle jag kanske ha valt ett annat teoretiskt ramverk mer riktat mot mentala processer, beteende och kognition för att ”få bukt” med mina rädslor. Målet var istället att försöka förstå mina reaktioner som de var, få en djupare förståelse för det som sker just nu utan att samtidigt vilja förändra det. Därmed inte sagt att jag skulle vara ointresserad av utveckling – tvärtom!

Introspektion som teori och metod

Min studie genomfördes alltså som en introspektiv studie. Introspektion har en lång historia som kan härledas till vedatraditionen och till de grekiska filosoferna under antiken. Ordet introspektion betyder helt enkelt att se in. Ibland används även termen SPI-subjektiv, personlig introspektion (Frostling-Henningsson 2004). Grundtanken med introspektion är att komma riktigt nära det som studeras genom att få tillgång till förstapersonupplevelser. Under 1800-talet blev metoden vanlig inom den framväxande psykologiforskningen, det utbildades till och med specialister i introspektion som skulle vara särskilt lämpade för att göra själviakttagelser. Metoden användes också inom antropologi, sociologi och filosofi. Under 1990-talet blev metoden populär inom ämnet företagsekonomi, inom teorin för konsumentbeteende, och även inom nationalekonomi, kopplat till spelteori.

Metoden har alltid varit kontroversiell, både hyllad och kritiserad, särskilt avseende reliabiliteten. För att kunna betrakta introspektion som en vetenskaplig metod krävs därför att tankar, upplevelser och känslor som ligger till grund för analysen är ytterst väl dokumenterade. Det är viktigt med största möjliga transparens så att en kritisk granskning kan göras möjlig för en utomstående. I traditionell introspektion görs ett antagande om att personen som gör själviakttagelser får en ocensurerad och omedelbar direktkontakt med sina egna upplevelser. Personen kan alltså inte ta miste på vad det handlar om eller hur de känns. Detta är styrkan i metoden, subjektiviteten ses som en källa till fördjupad kunskap men är samtidigt dess svaghet. Hur kan det säkerställas att de återgivna känslorna verkligen är det som personen upplevt?

Forskarsubjektet och forskarobjektet är samma person i studien, vilket kallas forskarintrospektion. Detta gör att jag varit tvungen att förhålla mig till faran i att ”go native” som det kallas inom etnografisk forskning, det vill säga att bli för involverad i det som studeras och därmed förlora nödvändig distans till materialet som ska analyseras (Fangen 2005).

Introspektion som teori och metod påminner om de individuella processdagböcker som studenterna inom idrottsläran på GIH uppmanas att föra under vissa pågående kurser. Syftet är att de ska få syn på sin egen utveckling genom att reflektera. I slutet av kursen sammanfattar studenten sin processdagbok. Jag som pedagog upplever ofta dessa texter som mycket givande och intressanta, att få följa med i en annan människas utveckling. Till exempel från starkt obehag inför dans, till den upprymda känslan av tillfredsställelse när studenten lyckats skapa en koreografi och vågat dansa inför sina klasskamrater. Andra gånger är utvecklingen mer subtil, men för det mesta har det hänt mer än vad studenterna själva föreställt sig, när de sätter sig ned för att göra sin sammanfattning.

Rädsla, glädje och skam

Rädsla är en känsla som ofta återkommer i min studie, särskilt vid arbete med Mask och med Kostym/karaktär. Mina anteckningar skvallrar om att jag är ute på oerhört svag is, jag kämpar med olika rädslor för att misslyckas, förödande självkritik och irriterande prestationskrav gränsande till ångest. Jag återkommer flera gånger till att beskriva mina känslor i rent biologiska termer som att jag känner mig kräkfärdig.

Kräkfärdighetskänslan är över – den började försiktigt släppa när jag insåg att min rollkaraktär inte behövde gå upp på golvet. (Min dagbok, s. 27)

Upplevelser av affekten skam blev också tydliga, särskilt vid arbete med Mask. Enligt Nathansons skamkompass är skammen så pass outhärdlig att vi tar till olika strategier för att ”göra oss av” med den. I mitt fall använde sig min Mask av tillbakadragande/ withdrawal (Nathanson 1992). Min Mask gjorde några kontaktförsök som avvisades av den andra Masken. Därefter drog den sig skamfylld tillbaka och gjorde inga fler närmanden. Så småningom blev det hela så pass outhärdligt att jag helt enkelt bröt scenen; tog av mig Masken.

Stark upplevelse i masken… Plötsligt kunde jag inte uthärda den utan tog av den… (Min dagbok, s. 9)

Helt andra känslor uppstår när jag får arbeta med Viewpointstekniken. Här känner jag mig hemma, jag förstår rörelsespråket och kan samspela obehindrat med de andra deltagarna. Jag kan leka fritt i rörelse med de olika Viewpointsbegreppen.

Befrielse, skönt utan prestationskrav. (Min dagbok, s.20)

Affekten glädje triggas och fortplantas vidare genom emotionen till den medvetna känslan (Nilsson 2009). Att det var just affekten glädje som väcktes kan ses i ljuset av Viewpoints förhållningssätt till rörelse; den postmoderna synen på konst där allt på en scen var lika viktigt, ingenting bättre eller sämre än något annat. Risken att göra ”fel” blev alltså minimerad.

Personlig utveckling

Det intressanta är att efter den genomförda studien på Teaterhögskolan visade det sig att framför allt två av metoderna etsade sig fast i mitt minne. Det ena var arbetet med Mask och det andra var arbetet med Kostym/karaktär. Detta tror jag beror på att jag faktiskt antog utmaningen att inte bara öppna dörren till en helt ny värld, utan dessutom vågade kliva över tröskeln och utforska den. Exakt så som fotbollsspelarna i Östersund gjorde när de antog utmaningen att skapa en föreställning tillsammans. Den tredje metoden Viewpoints, var också mycket intressant att arbeta med men den lämnade inte samma djupa spår efter sig i mig, kanske beroende på att jag redan var bekant med den sortens ”rörelsespråk”. Jag förstod snabbt koderna, begrep lätt spelreglerna och upplevde mig fri att experimentera och utforska de situationer som uppstod i rörelseimprovisationerna. Kanske blev jag därmed inte utmanad i samma utsträckning som i de båda andra metoderna.

Precis som det går att diskutera att det kanske inte alls är mer undervisningstid i matematik som skulle höja kunskapsnivån i matematik bland våra unga utan något helt annat, till exempel aktivt musicerande, kan kunskapen om idrott (människan i rörelse) utvecklas, inte bara genom att fokusera på mer ”ren” idrott, utan istället genom att låta andra komponenter inspirera och utmana. Jag kommer att tänka på Sigmund Lolands rapport (2000), hans presentation av olika sätt att betrakta idrottsvetenskap, där det interdisciplinära synsättet vill tillåta många teorier om idrott.

Den interdisiplinære strategien ønsker ingen enhetlig teori om idrett, men mange teorier om idrett avhengig de teman og de perspektiv vi forsker på. Ny innsikt i idrett oppstår der etablerte teorier og metoder møter et nytt felt gjennom et forskerblikk som har erfaring og innsikt i feltet (Loland 2000).

Avslutningsvis vill jag lyfta fram de tre olika metoderna som jag byggde min studie kring och slå ett slag för de pedagogiska utvecklingsmöjligheter för bland annat idrottslärarutbildningen som de bär på, särskilt i kombination med någon form av introspektion.

Maskarbete är en fruktbar pedagogisk modell för att komma åt kreativitet och kroppsuttryck. Vid förflyttning av fokus från den egna personen till Masken förstärks och förtydligas kroppens roll som uttrycksmedel. Kostym/karaktärsarbete, att sätta sig in i en annan människas liv och livsvillkor, kan öka förmåga till lyhördhet och empati. Viewpoints, som är baserad på improvisationsövningar, lämpar sig ytterst väl för att ”bygga” en grupp, öva samspel, lyhördhet och reaktionsförmåga. Det är en lekfull metod som skulle kunna passa mycket bra även inom grundskolans idrottsämne eller idrottsförbundens verksamhet.

Alla tre metoderna är kraftfulla redskap för personlig utveckling och alla tre metoderna är också att betrakta som tillhörande scenkonstområdet. Det finns en inneboende kraft just i själva teaterformen. I detta att producera någonting som ska gestaltas inför publik ligger en stark symbolik. All vår mänskliga utvecklig sker sedan tidig barndom i dialog med vår omgivning, ett givande och tagande.  Att bli bekräftad som barn är livsviktigt för att utveckling och vuxenblivande ska bli ska bli någorlunda hälsosamt. Att på en scen låta kroppen framträda, göra sin röst hörd, visa sin personlighet är att på någon nivå säga ”detta är jag”. Jag försöker gestalta den här situationen och jag utsätter mig därmed för att bli betraktad, tolkad och bedömd, uppskattad och älskad eller eventuellt sågad, avfärdad, utskrattad och bortgjord. Att låta kroppen bli synlig och rösten hörd inför en publik med någonting som jag själv eller tillsammans med andra har skapat, kan bli en omvälvande upplevelse.

Fotbollsspelarna i Östersund hade initialt ett motstånd mot att uppträda och spela teater, precis som många av mina studenter på GIH. ”Vad har det här tramset med idrott att göra?” För en del studenter kvarstår denna skepsis, medan det för andra studenter verkligen kan bli en ögonöppnare, en länk till själva idrottandet. ”Åh, vad häftigt, det här ska jag testa med mina (fotbolls)killar, när jag har dem på träningen nästa gång”, var en studentreflektion efter en lektion med typiska Viewpointsövningar. Temat för lektionen var att förändra en pågående gemensam rörelse i gruppen, genomföra förändringen som ett ”gruppbeslut”, det vill säga ingen skulle kunna uppleva det som att en enskild individ tog rörelseinitiativet utan det skulle ske samtidigt av hela gruppen. Detta kräver en enorm lyhördhet, en skarp närvaro i situationen och en extremt snabb reaktionsförmåga, egenskaper som många gånger är särskilt viktiga inom idrottslig verksamhet, framför allt inom lagidrotter. Viewpoints erbjuder en konkret metod för att öva upp dessa förmågor.

Att känna motstånd mot det som är okänt och främmande är mycket vanligt. Jag upplevde flera gånger ett starkt motstånd inför och under de övningar jag genomförde på Teaterhögskolan. Bakom det dolde sig en god portion rädsla. När det gäller de jämtländska fotbollsspelarna var det förstås ett stort steg att över huvud taget ställa sig på en scen och möta en publik även om den antagligen mest bestod av vänner och bekanta. Det var naturligtvis inte bara själva ögonblicket på scenen som var det väsentliga, vägen dit var minst lika viktig. Processen var och är själva poängen; att skapa något tillsammans, att vara med lagkamraterna på alternativa sätt, att möta nya, oväntade sidor hos varandra, arbeta fram lagkänsla och solidaritet med gruppen. Allt för att i förlängningen även bli bättre på att spela fotboll. Att spela teater, arbeta med Mask eller med Viewpoints gör dock inte per automatik att målen blir fler under fotbollsmatcherna, eller att GIH-studenterna genast blir bättre idrottslärare eller bättre hälsopedagoger, men användandet av de tre metoderna kan både på individ- och gruppnivå uppmuntra, utveckla och utmana leklust, fantasi, samarbetsförmåga och självförtroendet, som alla är viktiga ingredienser för vem som helst som vill leva ett någorlunda intressant och hälsosamt liv.

Att stå på scenen betyder naturligtvis olika saker för olika individer, och syftet kan också variera. Det kan finnas en vilja att nå ut med ett budskap och en lust att förändra världen, spränga gränser och upprätta nya villkor. Den franske författaren Stéphane Hessel menar ”[a]tt skapa är att göra motstånd, att göra motstånd är att skapa” och filosofen Ernst Bloch talar om konsten ”som en utopisk arena där alternativa världar skapas och där alternativa erfarenheter kan kommuniceras” (Rosenberg 2012).

Rollen ”att spela fotboll” är förstås den mest bekanta rollen för fotbollsspelaren att agera utifrån och på åskådarläktaren finns också en föreställning om och förväntan på vad som ska levereras av en spelare på planen. Rollen ”att spela teater/uppträda” däremot försätter både fotbollsspelaren och publiken i ett osäkert tillstånd av att inte veta vad som komma skall. Därmed sätts båda parter på prov och skakas om i sina föreställningar om hur saker och ting borde vara, det vill säga normer och eventuella rädslor utmanas. För den eller de som vill anta utmaningen finns här en sorts kreativ arena, ett lekutrymme med intressant utvecklingspotential, ett spelrum för personlig utveckling och dynamisk interaktion mellan människor.

Copyright © Anna Rosén 2014

Litteraturförteckning

  • Bogart, Anne & Landau, Tina (2005) The Viewpoints Book – A practial Guide to Viewpoints and composition, New York: Theatre Communication Group
  • Czarnecki Plaude, Aleksandra (2010) Skådespelarens möte med Dramatisk text:En konstnärlig forskningsrapport, Stockholm: Teaterhögskolan
  • Fangen, Katrine (2005) Deltagande observation, Malmö: Liber AB
  • Frostling-Henningsson, Maria (2004) Introspektion. I: Gustavsson B. (red) Kunskapande metoder – inom samhällsvetenskapen, Lund: Studentlitteratur, s. 167-185
  • Hallgren, Hanna (2008) När lesbiska blev kvinnor – När kvinnor blev lesbiska. Lesbiskfeministiska kvinnors diskursproduktion rörande kön, sexualitet, kropp och identitat under 1970- och 80- talen I Sverige, Diss. Linköpings universitet. Göteborg: Kabusa böcker
  • Johnstone, Keith (1985) Masker och Trans, IMPRO – Improvisation och teater, Solna: Entré/Riksteatern, s. 160-233
  • Loland, Sigmund (2000) Idrett som akademisk fag: fra grunnlagsproblemer till praktisk politikk, Intern rapport. Karlstad: Karlstads universitet
  • Min resa till ÖFK: Östersunds fotbollsklubb (2014) Östersund: Östersunds Fotbollsklubb
  • Nathanson, Donald L. (1992) Shame and Pride – Affect, Sex and the birth of the Self, New York: WW Norton&Company
  • Nilsson, Alf (2009) Det omedvetna I nya perspektiv – ett psykiskt system mellan huden och känslans beröring, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion
  • Rosén, Anna (2012) Ta av dig Masken! – upplevelser vid en introspektiv studie, Examensarbete GIH, Stockholm, 2012. Stockholm: GIH
  • Rosenberg, Tina (2012) Ilska, hopp och solidaritet – Med feministisk scenkonst in i framtiden, Stockholm: Atlas
  • Stern, Daniel N. (2004) Ögonblickets Psykologi – om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv, Stockholm: Natur och Kultur
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message