Amatörantikhistoriker studerar antikens femkamp med blandat resultat

Tags:

Print Friendly

Paavo Roos
Institutionen för Arkeologi och antikens kultur, Lunds Universitet


Frank Zarnowski The Pentathlon of the Ancient World 208 sidor, hft., ill. Jefferson, NC: McFarland 2013 ISBN 978-0-7864-6783-9

Frank Zarnowski
The Pentathlon of the Ancient World
208 sidor, hft., ill.
Jefferson, NC: McFarland 2013
ISBN 978-0-7864-6783-9

Frank Zarnowski har efter sin bok All-around Men: Heroes of a Forgotten Sport från 2005 (se recension 1 februari 2006) fortsatt med mångkampen och tagit itu med den antika femkampen som säkert betydligt fler har hört talas om även om de flesta säkert inte kan säga mycket om den.

Femkampen, pentathlon, kom enligt författaren Filostratos till genom att Jason under sin färd med skeppet Argo för att hämta det gyllene skinnet arrangerade idrottstävlingar för deltagarna, och då han såg att Peleus var duktig i alla grenar men ändå inte kunde mäta sig med segraren i någon av dem gav han honom ett pris för samlad prestation och skapade på så sätt mångkampen. Filostratos som skrev detta på 200-talet e.Kr. är den ende som berättar det och blir alltså varken stödd eller motsagd av någon annan. Eftersom Peleus var Achilles’ far inträffade detta sålunda före det trojanska kriget. I de olympiska spelen infördes femkampen redan år 708 f.Kr. och ingick sedan i repertoaren genom spelens hela historia. Vad som ingick råder det inget tvivel om, diskuskastning, hopp, spjutkastning – som inte förekom som separata grenar utan bara som delar av femkampen till skillnad från de två återstående – löpning och brottning. Det finns en del detaljer att diskutera angående de separata grenarna, och Z. gör en genomgång av dem, ganska ofta med kritik av skrivbordsforskarnas bristande insikt i praktiska problem. Ordningsföljden är man också tämligen överens om såsom den anges ovan, eftersom de antika författarnas antydningar i alla fall ger vissa ledtrådar. Hur segraren avgjordes är däremot mycket oklart, eftersom ingen antik författare anger det – om Filostratos, som ändå skriver så mycket om femkampen hade upplyst oss om det, hade vi kunnat besparas många onödiga diskussioner. Men vi skall inte förebrå de antika författarna för vad de inte säger – hur många moderna krönikörer eller idrottsskribenter ger någonsin en antydan om vilka idrotter man har uppsamlingsheat eller återkval i och vilka inte?

Enligt uppgift behövdes tre segrar för slutsegern, och om en deltagare skulle ha segrat i tre grenar innan alla fem hade hållits hölls inte fler. Att brottningen ägde rum sist innebar att det inte behövdes så många matcher – bara de som hade chans till slutsegern fick vara med i brottningen. Men hur bestämdes vilka som skulle nå dit? De flesta forskare är överens om att grekerna aldrig skulle använda ett system med placeringspoäng (som i modern femkamp i början av 1900-talet) eller resultatpoäng (som senare i samma idrott). Och ett föreslaget system att den som hade samme konkurrent framför sig i tre grenar skulle uteslutas brukar avfärdas av de flesta som oöverskådligt och osannolikt.

Till skillnad från forskare som kanske kritiserar ett eller ett par förslag och kommer med ett nytt går Z. igenom nästan alla redovisningar han känner till med korta kommentarer. Eftersom några reviderar sina förslag med tiden blir det 31 förslag av 26 personer (inte 30 av 24 som anges på s. 33, och bokförda i Appendix C, inte i slutet av kapitel 3).

Ett enkelt och lättöverskådligt förslag är att efter fyra grenar ta segrarna som då är två, tre eller fyra – om en har segrat i tre grenar är ju tävlingen slut – och låta dem brottas, med eller utan semifinal. Felet är bara att konceptet strider mot femkampens idé: Slutsegraren behöver då inte vara duktig i allt, det räcker för en duktig diskuskastare att besegra en eller två medtävlare i brottning för att bli slutsegrare, även om han skulle vara den sämste löparen och hopparen av alla. Det skulle ge brottningen en oförtjänt fördel, och det framgår att ingen någonsin kombinerade en seger i femkamp med en seger i brottning medan det finns exempel på kombinationen femkamp och löpning.

En av dem som föreslår den modellen är H.A. Harris i en bok från 1966. 1972 modifierar han detta i en artikel och en kort genomgång i en ny bok. Trots att Z. har med artikeln och boken i noter och bibliografi tar han inte med den på sin lista utan när han talar om Harris’ modell är det 1966 som gäller. 1972 års version är att inte alla tillåts deltaga i löpningen utan endast segrarna i de tre första grenarna, vilket skulle minska fördelarna för kraftkarlarna. Ev. fortsatt utgallring skulle fortfarande ske genom en semifinal i brottning. Z. bortser alltså helt från detta förslag och säger i sin korta A Final Solution inte om han räknar med ett fåtal eller samtliga deltagare i löpningen men låter en ev. semifinal ske i löpning mellan förlorarna i löpningen för att möta löpningssegraren i brottningskamp, en modell skapad av D. Kyle 1990, och avslutar med That’s it som om problemet äntligen är löst.

Eftersom Z. inte är antikforskare utan ekonom, sportkommentator och arrangör ger han gärna en känga åt antikforskarna som har missat något.

Men den duktige Peleus som var bra i allt skulle ju fortfarande inte få något segerpris. Några av förslagen skulle faktiskt ge honom slutsegern men avfärdas trots det (eller just därför) av Z.

Boken har vidare ett utförligt kapitel om den antika femkampens historia med utblickar till femkamp i andra kulturer, och ett om andra antika spel än de olympiska varifrån segrare i femkamp är belagda, listor som man knappt torde finna på andra håll. Korta kapitel finns också över statyer av femkampare och segerpriser för femkampare (lägre än de flesta andra grenar i de få tävlingar där vi har prisuppgifter). Ett kapitel behandlar också epinikier, segersånger skrivna som hyllning till segrare i olika idrottstävlingar på beställning (och betalning) av segraren själv, hans släktingar eller hemstad att sjungas vid hans triumfatoriska hemkomst. De skrevs under 500- och 400-talen f.Kr. av Simonides, Pindaros och Bacchylides och handlar egentligen mindre om segraren än om hans hemstad och dess mytiska historia. Sextio finns bevarade, och tre av dessa hyllar femkampare. Två är av Pindaros och ett av Bacchylides, och Z. återger dem i fullständig översättning med kommentar. Korta referat finns också över försök med antik femkamp i modern tid, och diverse appendices, bl.a. ett över kända statyer över femkampssegrare i Olympia, hämtat från den antike författaren Pausanias’ utförliga skildring av Olympia på 100-talet e.Kr. En lista med antika termer finns också liksom en över antika grekiska författare som är nämnda, däremot inte de latinska.

Bibliografin omfattar ca 200 böcker och artiklar, nästan uteslutande på engelska. Det kunde dock ha varit åtskilliga fler eftersom många verk omnämnda i fotnoterna inte har kommit med. Antika författare får man leta efter; det finns några men de är placerade alfabetiskt efter översättarens namn och inte författarens! Antika författare är dessutom illa behandlade genom att Z. visserligen refererar till dem men sällan anger textställe eller ens verk utan hänvisar till en modern antologi där man skall kunna hitta referatet – om man nu kan få tag i verket i Sverige, vilket inte alltid är fallet. En uppenbart krånglig situation skapar Z. när han uppger att uppfattningen att antika diskuskastare kastade från en upphöjd plattform (vilket ledde till att man följde detta koncept i de olympiska spelen 1896 och 1906) i själva verket beror på ett skrivfel i Filostratoshandskriften. Han ger emellertid inte textstället hos Filostratos utan antyder att felet upptäcktes av D.C. Young långt senare men hänvisar till en annan författare som inte tycks finnas i svenska bibliotek. Det visar sig f.ö. att Filostratosskriften inte är Gymnasticus som Z. hela tiden talar om (eller On Athletics som han kallar den en gång) utan en helt annan skrift vars namn han inte alls nämner!

Eftersom Z. inte är antikforskare utan ekonom, sportkommentator och arrangör ger han gärna en känga åt antikforskarna som har missat något. När forskarna säger att antika hopp utfördes till flöjtmusik till skillnad från moderna påpekar han att ’nothing could be further from the truth’, moderna mångkampare utom vid OS, VM etc medför egna disketter som ackompanjerar deras tävlingshopp – men hur länge har det varit så? I gengäld uppger Z. felaktigt att det inte finns spår av den antika musiken bevarade. När forskarna säger att antika spjutkastare använde kastrem för att sätta spjutet i rotation vid utkastet till skillnad från moderna påpekar Z. att de är okunniga om att man i Finland under mellankrigstiden experimenterade med kastrem (och att det var svårt för statistikerna att skilja på de olika resultaten). Att det är en uppgift som förbigått alla är kanske inte så underligt – var hittar man den egentligen och hur många känner till den?  H.A. Harris tycks han speciellt ha ett horn i sidan till och säger att dennes ’annoying analogy’ mellan en femkamp som är avgjord när en tävlande har tre grensegrar och en femsets tennismatch som är över när en tävlande har vunnit tre set ’reveals his lack of understanding either sport’. I så fall gäller det också recensenten som har fått samma association.

Tryckfelen är visserligen inte så talrika men förekommer tyvärr mest i namn, omkastade årtal och fel århundrade (Peleus har blivit Perseus i en fotnot). Z. försöker samvetsgrant återge mått efter både meter- och fotsystem, men om de inte stämmer överens undrar man vilket som är det rätta. På s. 150-151 ger han längden för fyra av deltagarna i den olympiska femkampen 1906 i fot och cm som 6’4”, 212; 6’3”, 194; 6’3”, 220 och 5’11”, 150 – vilka siffror är korrekta, om några?  5 tum eller 70 cm mellan längsta och kortaste deltagaren? Det finns tydligen uppgifter i behov av en noggrannare kontroll.

Copyright © Paavo Roos 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message