Olympiska vinnare från förr: Inget för den vanlige kalenderbitaren

Tags:

Print Friendly

Paavo Roos
Institutionen för Arkeologi och antikens kultur, Lunds Universitet


Paul Christesen Olympic Victor Lists and Ancient Greek History 580 sidor, hft. Cambridge, Cambs: Cambridge University Press 2007 ISBN 978-1-107-41069-5

Paul Christesen
Olympic Victor Lists and Ancient Greek History
580 sidor, hft.
Cambridge, Cambs: Cambridge University Press 2007
ISBN 978-1-107-41069-5

Böcker om antik idrott kommer i en ständig ström, och Paul Christesens Olympic Victor lists and Ancient Greek Historyär en av de tyngsta på länge. Någon konventionell bok om antik idrott är detta gedigna och grundliga verk emellertid inte; den handlar varken om idrottsutövande under antiken eller tävlingsplatser och -anläggningar. Den befattar sig enbart med det källmaterial vi har till de olympiska spelen i form av antika författares listor på segrare och deras plats i historieskrivningen. Material i form av segrarförteckningar till antika spel är visserligen omfattande men utgörs mest av inskrifter om enskilda personer eller enskilda tävlingar; som litteratur har vi huvudsakligen noteringar om de olympiska spelen.

Dessa är i gengäld desto fler och har ägnats intresse av åtskilliga författare i århundraden. Det börjar med Hippias från Elis nära Olympia i slutet av 400-talet f.Kr. Denne var en sofist som nämns i Platons dialoger och är huvudperson i ett par och som fastställde att spelen grundades år 776 f.Kr. (även om man nämner mytiska personer som Herakles i samband med spelen tidigare) och bokförde segrare med hemstad och gren som vederbörande segrade i. Bland orsakerna till författandet kan naturligtvis vara ett behov att förhärliga hemtraktens betydelse i det samtida politiska läget, och Olympia var alltså Hippias’ hemtrakt. Hippias’ källor har diskuterats ofta, och Paul Christesen gör en grundlig genomgång av argument för även skriftliga källor vid sidan av muntliga, lokala orters traditioner om sina framgångsrika idrottsmän och den dåtida existensen av listor av olika slag överhuvudtaget.

Hippias följs av mångsysslaren Aristoteles på 300-talet, som bl.a. även ägnar sig åt segrare i de pythiska spelen i Delfi; för Olympia införde han numrering av spelen i stället för att uppkalla spelen efter segraren i stadionloppet. Det gjorde att man kunde använda spelen som kronologisk grund, något som utnyttjades av historieskrivaren Timaios från Tauromenion (Taormina) på Sicilien ca 300 f.Kr. Denne skapade en enhetlig tideräkning baserad på olympiader (dvs fyraårsperioder) i stället för de varierande beräkningar som de olika städerna hade och som var svåra att passa ihop. Så följer en rad listor som slutar med krönikören Eusebios på 300-talet e.Kr.

Christesen ger först i en tabell en översikt över alla källor och sedan en noggrann genomgång av dem. Tabellen – överhuvudtaget är tabellerna talrika i boken – ger upplysning om tillkomsttid, verkets namn och omfång om det är ett litterärt verk, tidsperiod som berörs och omfattningen av de upplysningar som ges. Några segrarlistor angav samtliga segrare medan andra nöjde sig med segraren i stadionloppet som stod först och var den som användes som grund för dateringen. Slutligen anges också hur mycket av verket som är bevarat och i vilken form. Det visar sig att det i stort sett endast är Eusebios’ verk som är något så när komplett. Av några andra som Diodoros Siculus och Dionysios från Halikarnassos har vi åtskilliga böcker bevarade, men de är historiska verk och de olympiska listorna utgör bara mindre delar av verken. I de flesta fall har vi bara omnämnanden om att verken har existerat och vad de omfattade och hur de var utformade, och ibland ett antal fragmentariska citat. Noteras skall också att en del av källmaterialet utgörs av inskrifter, bevarade eller omnämnda av författare; en del utgörs också av delar av de omfattande papyrer som hittats i Oxyrynchos i Egypten. En papyruslista räknar upp segrare i flera spel, tyvärr bara i stadionloppet, medan en annan ger segrarna i samtliga grenar men tyvärr bara i två spel.

I den mån antikens människor ville datera något var det ofta efter årliga ämbetsmän eller regeringsår för kungar, om man nu hade sådana.

Men boken handlar ju inte bara om olympiska spel utan även om grekisk historieskrivning och datering. I den mån antikens människor ville datera något var det ofta efter årliga ämbetsmän eller regeringsår för kungar, om man nu hade sådana. Men Grekland bestod ju av talrika stadsstater med egna system som andra inte visste något om, och om man ville skriva något som berörde flera städer var det svårt att jämka ihop systemen, särskilt som en del räknade år från sommar till sommar och andra vinter till vinter. Dessutom behövde man ju ha de olika listorna framför sig om man ville se hur långt tillbaka ett bestämt år var. När Timaios tog olympiadräkningen i bruk förenklade det beräkningen avsevärt, även om vi kanske finner den otymplig. Romarnas beräkning efter Roms grundläggning är ju enklare eftersom den snabbt visar hur långt tillbaka något inträffade, men först skulle grundningtiden stadfästas, och det gjordes inte förrän kring Kristi födelse.

När det gäller att bokföra segrare i olympiska spel är det frågan om två olika typer, redogörelse för segerlistan för dess egen skull och dess användning för dateringsändamål. I det första fallet är det naturligt att man räknar upp samtliga segrare i ett spel, i det andra är det onödigt att röra till det genom att ange flera grenar utan man nöjer sig med segraren i stadionloppet som var det som stod först på listan över grenarna. Christesen särskiljer mellan Olympiad chronicles och Olympiad chronographies och går igenom de olika exemplen på båda. I de fall där man använder spelen för datering och räknar upp viktiga händelser år för år brukar författarna ta med andra dateringsgrunder också som athenska arkonter och romerska konsuler, dvs årligen växlande ämbetsmän, eller utländska härskarlistor.

Ett par kapitel berör en lista på segrare i de pythiska spelen i Delfi som vi vet att Aristoteles satte ihop men som inte heller finns bevarad, en lista på grenar som infördes i Olympia men sedan avskaffades igen, och uppgifter om personer som segrat i två grenar samma dag i de olympiska spelen – tyvärr finns det diskrepanser i uppgifterna även om dessa.

Texten avslutas med ett stort antal appendices. Över hundra sidor utgör de relevanta citerade texterna – litteratur och inskrifter – på grekiska. Dessutom finns ett dussin appendices om varierande ämnen som spartanska kungalistor och alternativa förslag om grundandet av de olympiska spelen.

Även den över 30 sidor långa bibliografin är mycket omsorgsfullt gjord, och att boken inte bara berör antik idrott visas av att en stor del av verken i bibliografin snarare behandlar historia och historieskrivning och inte endast olympiska och andra spel.

Några illustrationer innehåller boken egentligen inte, men man finner en karta och ett par teckningar av inskrifter.

Copyright © Paavo Roos 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message