Languages on this page:

Folk, unga som gamla, som sysslar med idrott, aktivt eller administrativt, konsumerar understundom, och ibland oftare, alkohol. (Att det också gäller konsumenter av idrott behöver knappast sägas.) Detta är ingen hemlighet, och upplevs sannolikt inte ens som opassande eller skamligt av de som gör det, och det händer överallt där det finns idrott och där alkohol finns tillgänglig. Men kopplingen kan variera. I Storbritannien har de stora ölbryggerierna och försäljningsställen för öl varit stora och viktiga sponsorer av olika sorters idrott alltsedan organiserad tävlingsidrott, och inte minst fotboll, först framträdde. Banden mellan idrott och alkohol är därmed i någon mening institutionaliserade, och betydligt starkare än i Sverige, där idrotts- och nykterhetsrörelserna växte fram parallellt och med likartad syn på alkoholens skadeverkningar. Hur kopplingen mellan idrott och alkohol i Sverige sett ut de senaste sjuttio åren har undersökts av historikern Lennart Johansson, och han presenterar sina rön i boken Vilka vill spola kröken? En studie av idrott och alkohol från mellankrigstid till millennieskifte (eget förlag). Vi bad en annan auktoritet på området, kirurgprofessorn och dopingkomissionären Åke Andrén-Sandberg, om en recension, och fick en kunnig och insiktsfull genomgång och värdering av boken, som vår recensent beskriver som ”en djupgående (men inte lättläst) akademisk analys”.

Idrott och alkohol – komplicerade samband

Åke Andrén-Sandberg
Karolinska institutet



Lennart Johansson
Vilka vill spola kröken? En studie av idrott och alkohol från mellankrigstid till millennieskifte
172 sidor, hft., ill.
Eget förlag 2010
ISBN 978-91-633-7965-9

Förhållandet mellan idrott och alkohol har alltid varit komplicerat. När idrottsrörelsen söker ekonomiskt stöd av skattepengar och sponsorer och när de högsta idrottsledarna gör kaxiga uttalanden är det alltid tydligt: ”Idrottsrörelsen motverkar alkoholbruk.” Allmänheten har också en klar bild: ”Idrottsrörelsen skall motverka alkoholbruk, men visst sups det där.” Det råder således en officiell och en verklig bild av idrottens inställning till alkohol, och de kan båda målas i svart och vitt – men både sambandet och utvecklingen är sannolikt ännu mycket mer komplicerad.

I undersökningar från 1980-talet [Andrén-Sandberg Idrott och alkohol. Fakta om hur alkohol påverkar kroppen vid idrottsutövning på kort och lång sikt Stockholm: Systembolaget, 1990, 121 sidor. ISBN 91-971019-5-8] är det tydligt att i de stora lagidrotterna – fotboll, handboll och ishockey – finns det nästan inga absolutister men heller inga alkoholister: den dagen en idrottsutövare får stora alkoholproblem presterar han eller hon inte längre tillräckligt bra och blir utsparkad eller ger sig av ur klubben frivilligt. I lagidrotterna finns också en tradition av att uppföra sig som lagkamraterna, och att sticka ut exempelvis med individuella synpunkter på alkohol är direkt ovanligt: alla följer samma mönster, vilket innebär en försiktigt positiv inställning till alkohol – varje lag har dock sin speciella kultur. Idrottsledarna på klubbnivå försöker vanligen att hålla nere alla former av alkohol i sina lag, men är samtidigt rädda för att diskutera det öppet eftersom de inte vill verka ”mossiga” och dessutom har så många andra uppgifter som de anser som viktigare. Denna dualism ger dålig grogrund för verkningsfull anti-alkoholpropaganda.

Det finns vetenskapligt belagt att det finns olika alkoholkulturer dels i olika lag och klubbar beroende på de informella ledarnas attityder, dels i olika idrottsgrenar. En ytterlighet är sannolikt orienterarna för vilka kulturen innebär ett avståndstagande från alkohol, tobak, droger etc., och en positiv inställning till vegetarism och idrott långt upp i åren. I andra ändan av panoramat finns boxare och kanske brottarna där de flesta idrottsutövare rekryteras från miljöer där alkohol, tobak och droger är en del av vardagen, där hamburgare och falukorv är naturliga maträtter och där karriären är slut vid cirka 25 års ålder (det vill säga innan man hunnit få några djupare erfarenheter av alternativ till det egna livet). Att berömma orienteringen men kritisera boxningen blir då helt kontraproduktivt, eftersom boxningen sannolikt gjort mycket större insatser mot alkoholen än vad någonsin orienterarna behövt göra (”man behöver inte frälsa de redan frälsta”).

Att idrottsrörelsen då slog fast att idrott och alkohol inte hörde ihop var sannolikt ett sant ideal men också ett sätt att få samhällelig legitimitet och därmed del av skattepengar.
Till detta kan läggas att segrarna i motorsporter alltid förknippas med sprutande av champagne samt att på alla idrottsgalor etc. ser man hur de inbjudna stjärnorna dricker vin till maten. Det är också väl känt att idrottsledare ofta serveras alkohol i olika former i samband med deras inbördes möten och kongresser (inklusive idrottsmedicinarnas årliga möten). I de nya stora arenorna ansöks som en naturlig del om fullständiga rättigheter för alkoholservering och i de särskilda logerna kan man beställa alla de drycker som önskas (man nästan undrar om personerna där bryr sig om att se på arenaidrotten alls). I dessa situationer kanske det inte blir några öppet berusade personer, men det finns definitivt inget som talar för anti-alkoholpropaganda.

Lennart Johansson är docent i historia vid Lunds Universitet och verksam som forskningschef vid Kulturparken Småland i Växjö. Han har med hjälp av bland andra Systembolagets råd för alkoholforskning (SRA) och Centrum för Idrottsforskning (CIF) tagit sig an uppgiften att analysera problematiken kring ”idrott och alkohol” under den andra halvan av 1900-talet. Det rör sig om en djupgående (men inte lättläst) akademisk analys av alkoholsponsring, alkoholreklam, alkoholservering på idrottsarenor, supporteröl, sportbarer och supporterkultur under en gradvis liberalisering av alkoholpolitiken i samhället.

Johansson börjar sin genomgång i mellankrigstidens Sverige där det är tydligt att det finns en verklig rörelse mot alkoholen både i samhället i stort och inom idrottsrörelsen. Många beundrade idrottsutövare vittnade om att de var absolutister (allt från Jack Dempsey till Paavo Nurmi) och idrotten skaffade sig en plats i hälsobevarandet och uppbyggandet av samhället. Under den studerade 50-årsperioden krackelerar detta synsätt allt mer och vid slutet av 1900-talet är inte alkoholen längre en moralfråga utan man har lagt ett större fokus på individens (idrottsutövarnas) egenansvar och förnuft och låtit perspektivet förskjutas från sociala och medicinska problem till folkhälsa.

Det finns således en tydlig linje i idrottsrörelsens inställning till alkohol, och denna tycks parallell till (eller möjligen en följd av) samhällets mer generella inställning till alkohol. Det som således börjar som ett fosterländskt ideal och folkuppfostran fortsätter med Systembolag och en uttalat restriktiv alkoholpolitik. Att idrottsrörelsen då slog fast att idrott och alkohol inte hörde ihop var sannolikt ett sant ideal men också ett sätt att få samhällelig legitimitet och därmed del av skattepengar. En av idrottsrörelsens viktigaste uppgifter blev då att fostra den nya ungdomsgenerationen och förhindra för tidigt och för mycket drickande. Den svenska samhällsmodellen skapade en nära allians mellan idrotten och politiken. Det ökade ungdomsfylleriet på 1970-talet och en allmän ungdomsrevolt och ungdomsfixering ställde emellertid nya krav och nya förhoppningar på både alkoholpolitik och idrottsrörelse – och det var sannolikt där som idrottsrörelsen inte kunde leva upp till sina egna ideal. En ökad kommersialisering av samhället – inklusive idrotten – en liberalisering av synen på alkohol och Systembolagets minskande intresse för idrottens verkliga problem och propagandavärde möttes aldrig upp av idrottsrörelsen, och ”Spola kröken-propaganda” har allt sedan dess varit föråldrad. Idrottens intresse och ansvar för alkoholfrågor har aldrig moderniserats i takt med samhällets.

Efter ett halvt sekel av anti-alkoholpropaganda inom idrotten måste man nog tillstå att resultaten i sig varit magra – idrotten har på intet sätt varit ledande mot alkoholbruk, och istället är det samhället som styrt alkoholbruket inom idrottsrörelsen. Propaganda av typen ”Spola kröken” kan inte visa på vare sig kort- eller långsiktiga resultat, medan däremot professionalismen inom elitidrotten definitivt gjort det. Den idrottsman eller -kvinna som under 10-15 år som proffs skall tjäna in en livslön har inte råda att prestera dåligt ens under träning och ännu mindre under tävling. Därför är i princip nästan allt supande borta ur elitidrotten idag (undantag finns alltid) medan något glas vin eller öl med viss regelbundenhet anses helt acceptabelt. Samtidigt dricker division 4-fotbollspelaren precis som medelsvensson i samma ålder: vare sig mer eller mindre: idrottsrörelsens alkoholvanor är inte ledande utan idrottsrörelsen blir ledd. Idrotten som en del i samhället blir mycket tydlig i detta perspektiv.

Finns det anledning till ytterligare analyser? Ja, en aspekt som inte tagits in i den i övrigt omfattande analysen är varför anti-rökningspropagandan lyckats så väl inom idrotten – idrottsutövare röker signifikant mindre än jämnåriga i samma ålder – medan anti-alkoholpropagandan givit så klent resultat. Kan det vara så att rökningens prestationsnedsättning syns så tydligt på kort sikt, medan alkoholens märks först efter åratal av överförbrukning. Kanske är idrottens inneboende resultatjakt det man skall satsa på när man vill nå bättre resultat också med anti-alkoholinformation i framtiden?



© Åke Andrén-Sandberg 2012.


Köp boken från Adlibris.se

Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Kristian Sjövik